Kultur

Härskandets konst vilar på härskarnas konst

Mikael Löfgren är författare, kritiker, kulturjournalist och föreläsare samt en av initiativtagarna till Ship to Gaza.Tobias Röstlund/Jessica GowTT/Pelle Sjödén.

Mikael Löfgrens gedigna genomgång av historiens maktkamper inom kulturens område kopplar samman epoker och konsten med ekonomin.

Kultur

Den som tycker att samtidens kulturdebatter tenderar att dras i långbänk bör ägna en tanke åt kultursidesläsarna i Bysantiska riket. De tvingades nämligen under 120 års tid ta del av de bästa argumenten och personpåhoppen mellan ikonoklaster och ikonofiler, som under 700- och 800-talet stred kring frågan om det skulle vara förbjudet eller tillåtet att framställa och tillhandahålla avbildningar.
Då som nu fördes debatten utifrån tydliga intressen och klassbaserade skiljelinjer. Maktbalansen mellan kejsaren och kyrkan var en stor fråga, men anhängarna av bild­förbudet var minst lika oroade över det fria avbildandets hot mot den hierarkiska ordningen. Om massan tilläts utforma sin egen dyrkan, hur lång tid skulle det ta innan de även började ägna sig åt egna tolkningar?

Författaren och kulturjournalisten Mikael Löfgren utgår i sin matiga bok Kulturstrider och statskonst från bildstriderna i Bysans för en vidare odyssé genom kulturdebatternas historia, där framför allt två fenomen kan sägas vara konstanta: det uppskruvade tonläget och det genomgående föraktet inför tanken på pöbelns inflytande. Nationalskalden Esaias Tegnér var bara ett exempel på någon som fruktade att en bildad och kultiverad underklass riskerade att leda till en strävan efter att ”höja sig derutur”.

I och med borgerlighetens intåg som ledande klass medföljde, precis som för Bysans bildförbudsivrare, ett behov av att knyta ihop den materiella och sociala hierarkin med den andliga. Mot arbetarrörelsens konst som vågade drömma om nya ordningar och världar, ställde borgerligheten sin egen definition av ”armlängds avstånd” mellan konsten och politiken, som Löfgren menar ”å ena sidan gjorde konsten onåbar för politiskt motiverad kritik, och som å andra sidan gjorde den onåbar (’obegriplig’) för det stora flertalet av medborgarna”.

I Sverige satte Socialdemokraterna sin egen folkhemsprägel på avväpningen. Man förvaltade högerns syn på konstnären som en övermänniska skild från samhället som i exemplet Ingmar Bergman, ”vars asociala genialitet närmast bekräftades när Välfärdsstatens skattmasar tvingade honom i exil”. Men i stället för att bränna eller pensla över misshaglig och samhällsomstörtande konst från vänster försåg man punkarna med replokaler, klottrarna med serie­tecknar­­folkhögskolor och hängde in kulturradikalernas kukar på den svenska flaggan på konstgallerier ägda av Lundin Oil.

Konflikterna och motstånds­handlingarna varierar i uttryck genom historien. Löfgren framhåller de urgamla, och i dag som regel mycket ytligt behandlade, frågorna om rätten att tolka, att bestämma vad som är lågt, propagandistiskt och politiskt och vad som är sinnlig njutning, estetiskt skönt och enligt naturens ordning och kopplar ihop dem med sina materiella grundvalar.

Översatt från kejsarnas Bysans till nyliberalismens Sverige: makten förbehåller sig rätten att sätta upp valaffischer och folket tar sig rätten att måla glugg och Hitlermustasch på dem.

    Kultur