Tänk dig att du för tio år sedan tvingades bryta upp från allt du byggt upp. Och nej, nu pratar jag inte om flyktingars desperation utan om alldeles vanliga människor i västvärlden. Som trodde på samhällskontraktet, att om man sköter sig så får man det bättre. Folk som trodde att de hade ett rimligt jobb, att de skulle få behålla sitt hus.
Men så. Finanskris. Inga regler gäller längre. Miljontals amerikaner som tio år senare står utan hus, med ett sämre betalt och otryggt jobb, men med skulderna kvar. Som lärt sig att se över axeln, inte ta något för givet, vara rädda. Desperation, irrationalitet.
Occupy Wall Street var den friska reaktionen på det som hänt. Man sparkade uppåt. Krävde svar, ansvar och förändring på strukturell nivå. Pratade aktivt och medvetet om de 99 procenten mot den enda. Såg till att knyta ihop människors intressen även om den ena var professor och den andra deltidsarbetare på McDonalds.
Donald Trump är den sjuka reaktionen. Den irrationella. Den som bara söker någon att vara förbannad på. Som sparkar nedåt. Sju år från krasch till fascism är bara lite långsammare än i 1930-talets Tyskland.
Redan börjar det märkas hur den etablerade högern vant sig. Deras kritik mot hur Donald Trump attackerar de mest grundläggande civilisatoriska och demokratiska grundreglerna mattades av när denne började ta ton i utrikespolitiken. Andra högerröster försöker skylla Trump på vänstern. Eller rättare sagt på identitetsvänstern. Allt för att slippa ansvar för den egna politikens konsekvenser.
Och Sverige? Tyvärr är vi på samma gungfly som när hela världen tvingades lära sig ordet subprimelån.
Tyvärr är vi på samma gungfly som när hela världen tvingades lära sig ordet subprimelån
Bostadspriserna har fördubblats på tio år. I Stockholm är ökningen ännu större. Det är en bubbla byggd på lån, precis som i USA innan finanskrisen.
Högern har aktivt bidragit till bubblan genom ombildningar, genom avstannat byggande, genom att etablera begrepp som ”bostadskarriär” i folks huvuden. Samtidigt vet alla att detta inte håller. Vet att de är i bankernas händer, maktlösa småbåtar på marknadens stormande oceaner.
Vänsterpartiet driver en del frågor kring att beskatta bankerna hårdare. Kring att stegvis fasa ut de alltmer bisarra ränteavdragen. Få till stånd reellt byggande. Och visst är det absolut vad som objektivt är det förnuftiga på makronivå, inom parlamentariska ramar.
Men det räcker knappast så länge detta inte lyfts in i centrum av debatten. Bilden av vad vi gör sätter resultaten mer än vad vi faktiskt gör.
Och däri finns också poänger i kritiken mot den så kallade identitetsvänstern. Att kasta skit på den så kallade medelklassen – för rika, för vita, för privilegierade, för normativa, för osolidariska eller vad nu argumentet för dagen lyder – det skapar inte fascister. Men det alienerar många, vilket påverkar vägvalen den dag kraschen kommer även här.
För det gör den, vare sig den utlöses internationellt eller inhemskt. Och eftersom Europas regeringar fortfarande inte betalat av den förra finanskrisens nota, riskerar nya räddningsaktioner bli omöjliga. Summorna är långt större än för tio år sedan.
Man kan inte hata kapitalismen för att kapitalisterna är män, kvinnor, vita eller svarta. Utan för att de är förtryckare och parasiter vars roll är inbyggd i systemet. För att de är storbanker som gör 500 miljoner i vinst på en enda bankdag. De som snor oss på vårt arbete, våra pensionspengar, våra socialförsäkringar. Våra drömmar.
Den vänster som inte i första, andra och tredje hand förknippas med att prata om sådant har gjort sig irrelevant. Och får om tio år drömma sig tillbaka till den tid då fascisterna ”bara” hade 15-20 procents väljarstöd.
