Hedern som inte fanns

Kultur

Få enskilda händelser har haft en så stor betydelse för 1900-talets historia som slaget vid Dien Bien Phu 1954. Det innebar början till slutet för den europeiska kolonialismen i Asien och Afrika och även inledningen till den amerikanska imperialismens största nederlag. Det är den bakgrund man ska ha med sig vid läsningen av den franske författaren Éric Vuillards bok. Visserligen handlar den inte så mycket om själva slaget, men desto mer om hur diskussionerna bland franska politiker och finansiärer gick inför det oundvikliga nederlaget.

Alla har väl kört på michelindäck någon gång men har ni funderat över varför just ett franskt företag blev ledande i däckbranschen? I bokens inledning tas vi med till en gummiplantage i Vietnam på 1920-talet. Förhållandena ger en förståelse för hur franska företag och banker grundlade en enorm förmögenhet och för den befrielsekamp som skulle komma.

Sedan förflyttas läsaren fram till ett möte i det franska parlamentet 1950. Det blir allt tydligare att Frankrike inte kan vinna kriget mot Vietminh, som den vietnamesiska armén hette. Framför allt börjar det bli för dyrt. Man börjar nu söka efter en lösning för ”ett uttåg med heder”. En anledning till att fransmännen biter sig kvar är rasismen mot de – som de uttrycker det – ”småväxta, gula” asiaterna och – inte minst – föraktet för vietnamesernas ”armé av bönder”. Ett uttryck som ekar av århundradens klasstrider i Frankrike. Senare skulle USA underskatta vietnameserna av precis samma skäl.

En annan anledning stavas förstås profit. Slaget vid Cao Bang, menar författaren, borde egentligen heta ”Slaget för aktiebolaget Mines d’etain de Cao Bang.” I slutet, när det franska nederlaget är ett faktum, skildras ett styrelsemöte med den största banken i vilket ledamöterna gratulerar varandra till att ha tredubblat vinsten. De hade redan flera år tidigare diskret avslutat sina affärer med Indokina, eftersom de såg vartåt det barkade. Sedan fick de regeringen att fortsätta kriget så att de kunde investera i krigsmateriel. ”En bolagsstyrelse om året för att styra Frankrike!”

Det Vuillard vill visa är hur Frankrike styrs av ett litet finmaskigt nät av överklassfamiljer. Stamtavlor redovisas utförligt och besluten fattas på betryggande avstånd från Indokina. Arméns tillstånd bekymrar dem inte, den består ändå mest av soldater som hämtats från kolonierna. Ursinnigt kan han redogöra för diskussionerna i parlamentet för att sedan lägga ännu större vikt vid vad som åts och dracks på lunchen. Ledamöternas utseende kommenteras nedsättande, vi får veta att de är både feta och fula. En ledande politiker är ”högröd efter flera besök i baren.”

Även om slaget om den strategiska dalen i norra Vietnam hela tiden finns närvarande, är det Frankrike boken handlar om. Typiskt är att segerherren, general Giap, knappt nämns, däremot skildras ingående den franske generalens utseende och sexualvanor. Det här sättet att berätta kan bli ganska tröttande för läsaren, särskilt om många av namnen är obekanta. Vuillard använder också ett skönlitterärt grepp och tillskriver karaktärerna känslor och repliker. ”Samtidigt som de resande upplevde ett slags förtrollning kände de en outsäglig ångest”, kan det heta. Jan Stolpe gör dock en förtjänstfull insats med att göra texten tillgänglig.

Det är en avgörande tid som skildras och det går inte att förstå fransk politik av i dag utan att se sambandet. På motsvarande sätt drar Vuillard trådarna bakåt, till 1930-talets folkfront och Vichyregimen. Han beskriver med förakt hur de gamla radikalerna blivit försvarare av kolonialismen och ”Frankrikes ära”.

20 år efter slaget vid Dien Bien Phu misslyckas även USA med ”ett uttåg med heder”. Men denna gång har inte kriget skett i det tysta. Över hela världen hyllar en solidaritetsrörelse segern i Vietnams antiimperialistiska kamp.