Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Josefin Sjödahl, tills nyligen ordförande i V Kista, skriver i Flamman nummer 18 att det inte längre finns plats för henne i ett parti som satsar på att ”bredda” sig, som vägrar att tala om kollektivt ägande och befäster ”kommunistskammen”. För egen del ser jag dock ytterligare minskad dogmatism på detta område som en välkommen riktning för partiet.
Socialism som bred, folklig strömning med krav på större jämlikhet och ekonomisk rättvisa är vad Vänsterpartiet bör bygga sin politik på. Men en sådan strömning är inte synonym med en rigid syn på att roten till kapitalismens problem ligger i det kollektiva ägandets vara eller inte vara. Tvärtom skulle det vara bättre om V klart och tydligt slår fast att privat ägande av produktionsmedel alltid kommer att utgöra en väsentlig del av ett fungerande demokratiskt samhälle. Däremot bör man förstås samtidigt hävda att det kollektiva ägandet av samhällsnyttiga sektorer bör vara betydligt större än i dag.
Det väsentliga för den svenska vänstern är att bygga vidare på det arv som Socialdemokraterna förslösat, det vill säga ett samhälle som skapar rättvisa genom skatter och omfördelning, genom social ingenjörskonst, genom en garanti för högkvalitativ välfärd från vaggan till graven, genom lagar och regler som gör att privata arbetsköpare behandlar sina anställda på ett rimligt sätt.
Det är bäst att en gång för alla lämna romantiska drömmar om en socialistisk revolution i Sverige, även om denna skulle ske genom föreställda arbetarkooperativ i stället för statliga planeringsorgan. Och det är bäst att en gång för alla lämna idén om att nyckeln till den socialistiska framtiden ligger i ytterligare studier i marxism.
Som nyligen tillträdd ordförande i en lokalförening för Vänsterpartiet kan jag i kontrast till Josefin Sjödahl säga att det är först på senare år som V blivit ett rimligt alternativ för mig, i takt med att revolutionsromantiken och den marxistiska glöden svalnat.
