Ledare

Hellre kaos i riksdagen än kaos i välfärden

Situationen i vården har varit akut länge. Bild från en demonstration mot nedskärningar 2016. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Striden om Arbetsförmedlingen visar vad en offensiv vänsteropposition kan åstadkomma. Nu måste vänstern stå lika fast bakom välfärdens anställda, som utkämpar ett tvåfrontskrig mot smygnedskärningar och privatiseringar.

Ledare

Det svänger fort i politiken. Under nästan två veckor gick ledande socialdemokrater och LO-företrädare till unisont angrepp mot Vänsterpartiet som anklagades för att orsaka parlamentariskt kaos. Men på måndagen förändrades tonläget i ett slag. Nu hyllades i stället januaripartiernas beslut att reformeringen av Arbetsförmedlingen ska skjutas upp och inte bygga på LOV – ett beslut som aldrig kommit till om det inte vore för Vänsterpartiets ”ovärdiga” och ”oansvariga” agerande.

I sak är värdet av Vänsterpartiets agerande än så länge osäkert. Men januariöverenskommelsen framstår inte längre som huggen i sten och Socialdemokraternas och samarbetspartiernas tal om regeringskris om någon stör deras regerande har avslöjats som tom retorik.

Att både S, C och L tappat stort i opinionen sedan senaste valet, enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning, gör dem extra känsliga för påtryckningar. Ju mer trolig en majoritet för det nya högerkonservativa blocket KD, M och SD ser ut, desto mindre trovärdigt blir januaripartiernas hot om extraval.

Detta bör inte bara Vänsterpartiet ta fasta på, utan även de som leder motståndet mot den pågående välfärdsslakten i landets kommuner och regioner. Lärare, sjukvårdspersonal, undersköterskor och andra grupper som organiserar sig mot nedskärningar på Facebook eller i nya föreningar som Välfärdsinitiativet kan bara lyckas om tillräckligt många tror att protester lönar sig, men vi måste inte vänta till nästa val för att få till en förändring.

Att åtminstone ett parti i riksdagen hellre tar ansvar för välfärden än för ordningen i parlamentet kan i det läget betyda mycket för kampviljan

Att åtminstone ett parti i riksdagen hellre tar ansvar för välfärden än för ordningen i parlamentet kan i det läget betyda mycket för kampviljan. Och faktum är att inget brott mot parlamentarisk praxis kan vara allvarligare än det kaos som väntar i den svenska välfärden till följd av långvarig underfinansiering, skattesänkningar och ideologiskt motiverade privatiseringar och marknadsexperiment.

Redan i år går hälften av landets regioner och en tredjedel av kommunerna med underskott och politiker och tjänstemän letar förtvivlat efter nya saker att skära ner på och nya sätt att legitimera det. ”Vi har varit för många vuxna i klassrummen”, sade skolchefen Eva Lönnelid i Kiruna, där 50 av 78 elevassistenter nyligen sades upp av budgetskäl. I Kramfors talar kommundirektör Peter Carlstedt om ett ”systemhaveri” när kommunen står inför besparingar på 50 miljoner kronor.

Kontrasten mellan retorik och verklighet blir ofta absurd. I ett omdiskuterat inslag i Agenda pekade Stefan Löfven ut skolan som avgörande för att förhindra rekrytering till kriminella gäng. ”Skolan ska finnas där och ge ett tidigt stöd så alla går grundskolan och gymnasiet och kan komma ut i yrkeslivet i stället för att välja brottets bana”, förklarade han. Bara en vecka senare kom nyheten att var tionde anställd kan försvinna på flera grundskolor i Malmö efter årsskiftet.

Regeringens löfte om 20 nya miljarder till välfärden under mandat­perioden ska sättas i relation till SKR:s (tidigare SKL) bedömning att det behövs 90 extra miljarder år 2026 för att bibehålla dagens kvalitet. Åtta av tio kommuner skär ner på skolan eller äldreomsorgen nästa år, enligt SVT:s kartläggning. Trots det hade Stefan Löfven mage att påstå att ”regeringen kommer ta vår del av ansvaret” i ett tal på SKR:s kongress i slutet av november. ”Vi kommer inte att lämna någon kommun i sticket. Vi kommer inte att överge någon region”, ljög han. För vad ska man annars kalla ett löfte som i praktiken brutits i samma ögonblick som det yttras?

För sitt svek mot välfärden måste regeringen och samarbetspartierna ställas till svars, både på gator och torg och i riksdagen. En vänsteropposition som står upp för välfärden måste ta varje chans att markera motstånd, obstruera och lyfta frågan till toppen av dagordningen. Det kommer att bli stökigt. Men lite politiskt stök är trots allt bättre än ett systemhaveri som undergräver den offentliga välfärden, banar väg för ännu mer privatiseringar och tveklöst stärker reaktionära krafter.

  • välfärden

Ledare