Krönika

Hellre oroad än skottskadad

Journalister och pressfotografer på plats vid Åhléns på Drottninggatan i centrala Stockholm morgonen efter den misstänkta terrorattacken. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Kritiken mot medias rapportering från det misstänkta terrorattentatet i Stockholm har inte varit nådig. Men har den verkligen varit saklig, undrar Tor Gasslander?

Krönika

Sedan den misstänkta terrorattacken på Drottninggatan för två veckor sedan har polisen hyllats för sin insats. Många av dem sprang rakt in i en potentiellt livshotande situation under den där fredagen. Det ska de ha en eloge för. Rakt mot faran skyndade också flera av mina vänner och journalistkollegor. En av dem berättade efteråt att hon mött en irriterad Carl Bildt som – på cykel – försökte ta sig in bakom avspärrningarna. Han skulle ge en intervju med CNN. Samtliga gjorde faktiskt sina jobb med visst mod.

Medierna har ett stort och viktigt samhällsansvar för att ge korrekt och uppdaterad information under exceptionella omständigheter. Men inga medier, inte ens Sveriges Radio eller SVT, är några myndigheter. Det yttersta ansvaret för att korrekt information finns att tillgå ligger inte hos kvällstidningar, utan hos polisen och möjligen Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Kanske till och med landstinget. För dessa aktörer tog det dock timmar innan de höll sina första presskonferenser. Så länge tror jag inte att någon av oss egentligen ville vänta.

Men sedan det misstänkta terrordådet för två veckor sedan har jag läst åtminstone ett halvdussin texter av olika sorters tyckare som konstaterar att mediebevakningen av attentatet på Drottninggatan var ett haveri.

De har fel.

Fast inte helt eller fullständigt fel. Under fredagen gjordes flera mindre lyckade grejer. SVT:s reporter stoppade i direktsändning en kvinna som, av allt att döma, redan hade förklarat att hon inte ville delta. SVT:s reporter var heller inte den enda som intervjuade personer som verkade behöva lite space. Det var verkligen inte snyggt, men var det något haveri? Nä.

Den kritik som egentligen går att ta på allvar utgår från de uppgifter om en skottlossning på Fridhemsplan som spreds av flera nyhetstjänster, däribland Dagens nyheter och Expressen. Uppgifterna var obekräftade, och borde aldrig ha rapporterats, menar kritikerna. Analysen har i många fall varit att jakten på klick skulle få tidningar att publicera rykten och rena falsarier. Det är inte så bra tänkt. För det första skulle det knappast vara en hållbar strategi i längden – av uppenbara skäl skulle tidningens trovärdighet och med dem klicken rasa så fort de avslöjats.

För det andra var fredagen sannolikt redan en ganska bra klickdag för de flesta av de stora redaktionerna. Företaget Mediamätning i Skandinavien, som mäter tittarsiffror för TV och annan rörlig bild, rapporterar till exempel att det aldrig tidigare i Sverige startats så många videoströmmar som på Aftonbladet under attentatsfredagen. Åtminstone inte sen mätningarna startade 2011.

På DN debatt skriver journalisten och källkritik-profilen Jack Werner att alla som arbetar med media måste ta till sig av kritiken och sluta upp med att sprida falska rykten. Om detta vill jag säga att jag inte alls tänker ta åt mig någon kritik för ett ryktesspridande som jag inte haft någon del i. Det svenska medielandskapet är inte någon gemensam aktör – och bör diskuteras som just brett och varierat landskap.

Dessutom blir jag hellre orolig av obekräftade uppgifter än att jag ovetandes promenerar in i en skottlossning.

  • drottninggatan
  • media
  • mediekritik
  • terror
  • terrordåd