Helsingfors stadsbibliotek är en fröjd både för ögat, och om man får vara en smula patetisk, för själen.
Ode, eller Oodi som det heter på finska, stod klart 2018. Ett år senare utsågs det till världens bästa offentliga bibliotek.
Här kan man boka en musikstudio, spela tv-spel, lära sig använda internet, arbeta med digitala ritbord i professionell skala, boka ett mötesrum, låna en symaskin eller en 3D-skrivare – eller så kan man låna en bok, en tidskrift, eller ett brädspel.
Innan huset byggdes tillfrågades Helsingforsborna om vad de ville ha i sitt bibliotek och över två hundra av dessa förslag ska ha realiserats i den färdiga byggnaden. Åtminstone enligt arkitektbyrån.
Insidan myllrar av folk, men är ändå heligt lugn.
Det är förstås urtypen för ett skrytbygge. Ett arkitektoniskt utstickande jättehus på bästa plats, ett tempel tillägnat kunskap och kreativitet som ska utgöra blickfånget i kunskapsnationen Finlands huvudstad. Invigd under hundraårsfirandet av självständigheten; en reklampelare för hundra miljoner euro.
Och nog skulle man kunna klämma ur sig en invändning mot att staten har varit med och delfinansierat jättesatsningen i huvudstaden. Cue debatten om stad och landsbygd, liksom.
Men jämför: i Sverige är läsningen på tillbakagång.
Statens Medieråds senaste rapport om ungas läsvanor blev med rätta en krisrapport på kultursidorna, och Kungliga Bibliotekets biblioteksstatistik är ännu värre läsning för den som tycker att just läsning är viktigt.
Tillgången på kunskap, gemensamma offentliga rum och helt vanliga böcker, är något passionerat prioriterat i grannlandet
Beståndet av fysiska böcker, antalet lån och bibliotekens öppettider har rasat sedan förra årets mätning. 45 bibliotek – alltså två per län – har stängt helt det senaste året.
– Allt har gått ner. Det är som om proppen har gått ur botten på alla bibliotekstyper, sammanfattar KB:s statistikansvariga Cecilia Ranemo i tidningen Biblioteksbladet.
Att Ode inte har något som ens liknar en svensk motsvarighet säger något om detta, precis som det säger något om varför finska elever piskar svenska i Pisa-mätningarna. Åtminstone något mer än otaliga debattsidor av debil skyttegravsdebatt mellan ”korvstoppning” och ”flumskola”.
Tillgången på kunskap, gemensamma offentliga rum och helt vanliga böcker, är något passionerat prioriterat i grannlandet.
I Sverige är ett bibliotek på många håll sett som ett slags kommunal straffskatt. Något som kommunledningen är skyldiga att avsätta en viss krympande summa till varje år för att inte få den lokala kulturredaktören efter sig.
Det förklarar också varför Stockholms stadsbibliotek är inklämt i ett hus (jag vet att vissa tror att det är ett mästerverk) där trapporna är konstruerade så att de är i vägen för bokhyllorna.
Det förklarar i sin tur varför utlåningen på svenska bibliotek sjunker som en sten.
Om svenska skolresultat åter ska kunna tävla med de finska måste de ständigt pågående nedskärningarna av skolan naturligtvis stoppas. Kateder- eller flumskola spelar mindre roll än att lärare har tid att göra sina jobb.
Men kunskap måste också vara något som genomsyrar ett samhälle. Som vårdas och värdesätts och tillgängliggörs. Som inte tillåts bli beroende av att någon ska tjäna pengar, utan snarare tvärt om.
Det handlar förstås inte om inträdet på ett enskilt museum eller ett enda bibliotek. Finland är inte bättre i Pisa för att det har ett fint bibliotek. Men Finland har ett fint bibliotek för att de är bra i Pisa.
I den svenska huvudstaden har vi istället lagt pengar på Nya Karolinska sjukhuset (läs: Boston Consulting Group) och en enorm ombyggnad av vägknuten Slussen i en tid då privatbilismen borde stoppas.
En bildad finsk befolkning är dessutom myllan ur vilken en vänsterregering – låt vara en med svagheter – har kunnat återuppstå. Kanske inte så konstigt att högern, som är med och styr i runt 85 procent av de svenska kommunerna, lägger pengarna på annat. Deras politik bygger ju på att så många som möjligt får veta så lite som möjligt.