Söndag 22 maj samlades omkring 900 personer från olika delar av Göteborgs fredsrörelse för att demonstrera mot svenskt Natomedlemskap. Bland talarna fanns den svenskamerikanska socialantropologen Brian Palmer, Fi-lokalpolitikern Martin Jordö och rockartisten Slowgold. Medarrangörer var bland andra Kristna Fredsrörelsen, Palestinagrupperna och Feministiskt initiativ. En särskild organisation som annars tagit sig ton i Natofrågan sågs inte till: Vänsterpartiet. De höll i stället sin egen manifestation, om samma fråga, en vecka tidigare.
Svenska Fredsrörelsen – Sveriges största och mest välkända fredsorganisation – deltog inte i någon av dem.
De organisationer som ser sig som en del av den övergripande fredsrörelsen är splittrade när de ska mobilisera mot svenskt Natomedlemskap – en av få frågor där alla organisationer är överens. I kärnan av konflikten finns en fredsförening som har övervakats av Säpo och ett vänsterparti som anklagas för att splittra hela rörelsen.
Bertil Gustafsson är ordförande för Svenska fredskommittén och spindel i det Natokritiska nätverk som arrangerade demonstrationen i Göteborg och liknande möten på 19 andra orter runt om i Sverige. Han är besviken.
– Det blir inte den stora bredd som jag hade hoppats på. Det finns ju ett jättemotstånd i svenska folket, och djupt in i socialdemokratin. Men S får du inte med ut på gatorna. Och V backar också nu. Det är ett märkligt politiskt klimat i landet.
Så har det inte alltid låtit. Svenska fredskommittén bildades 1949 av bland andra författaren Moa Martinsson och arbetarmålaren Albin Amelin. Formellt var de oberoende, men banden till dåvarande Sveriges kommunistiska parti – som senare blev Vänsterpartiet – var starka. Föreningen stod under bevakning av Säpo fram till 80-talet.
I dag sitter de i Solidaritetshuset i Stockholm och sysslar främst med kampanjer mot kärnvapen. När det stod klart att Sverige var på väg att lämna in en Natoansökan började de samla likasinnade för gemensamma demonstrationer runt om i landet. Bertil Gustafsson tog kontakt med Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Håkan Svenneling.
– Han sade ”vi stödjer detta fullt ut” och att han skulle skicka ut materialet till 27 000 förtroendevalda runt om i landet, säger Gustafsson.
Men vissa lokala V-föreningar ville ordna egna demonstrationer. Gustafsson säger att han och V:s biträdande partisekreterare Hanna Gedin då kom överens om att skriva att ”delar av Vänsterpartiet” stod bakom initiativet.
– Det var dealen vi gjorde. Men sedan verkar det som att ledningen i V har fått lite kalla kårar, säger Gustafsson.
Göteborgs V-avdelning, som hade anmält sig till Svenska fredskommitténs stordemonstration, drog sig ur. Enligt Bertil Gustafsson skedde det efter en uppmaning från V:s partiledning till samtliga lokalorganisationer: lämna samarbetet.
– Då ringde jag Hanna Gedin och sade ”vad är detta?” och hon sade: vi har ingen lust att sitta i valdebatterna och diskutera vår partihistoria. Vi har principbeslut att inte samarbeta med kommunister.
Enligt Gustafsson hade Kommunistiska partiets anslutning till nätverket fått V att tänka om. Kommunisternas partiledare Povel Johansson delar den verklighetsbeskrivningen. På sitt Twitterkonto går han till hård attack mot V för att splittra Natomotståndet genom ”hål i huvudet-sekterism”.
Men Gustafsson säger också att avståndstagandet har kopplats ihop med en annan sak: Svenska fredskommitténs deltagande i paraplyorganisationen Sveriges fredsråd. Den leddes nyligen av en person som kort efter sin avgång skrev på sociala medier att hon ”hoppas att de ryska styrkorna stannar kvar och gör jobbet”. Uttalandet har lyfts upp i flera medier, tillsammans med uppmaningar om att V måste klippa sina band till Putinvänliga personer.
– Det har varit tal om Sveriges fredsråd, men det är fel, lögn, säger Gustafsson till Flamman.
Hur menar du?
– De har aldrig varit med i kampanjen.
Men ni, som leder kampanjen, har en styrelseplats i Sveriges fredsråd. Kan du inte förstå att man vill bryta samarbetet med er då?
– Jag har inte ens läst intervjun, där hon (före detta ordföranden, reds. anm.) uttalat sig. Jag fick reda på det via de här historierna. Jag kan inte som ordförande gå och kontrollera vad alla människor skriver och gör som finns i organisationer som vi samarbetar med.
Har det varit aktuellt för Svenska fredskommittén att bryta samarbetet med Sveriges fredsråd?
– Hon är ju borta nu. Det är en ny styrelse. Det är ju viktigt med samarbete. Nej, varför ska vi göra det, herregud.
Gustafsson säger att han ser Rysslands invasion av Ukraina som ett folkrättsbrott och att även Sveriges fredsråd har antagit ett fördömande uttalande där de säger detsamma.
– Min syn på detta är att USA inte är skuldfria. Det är de som skapat konflikten. Men kriget har Ryssland skapat, och det strider mot folkrätten.
I Sveriges fredsråds nya styrelse sitter bland andra läkaren och debattören Anders Romelsjö, som tidigare har påstått att hjälporganisationen Vita hjälmarna förfalskat bevis på att den syriska regimen använt kemiska vapen, och Hans Öhrn från föreningen Syriensolidaritet, som har uttryckt stöd för Bashar al-Assads regim.
Håkan Eriksson, ordförande för V Göteborg, beskriver historien i omvänd ordning: de bestämde lokalt att de inte ville ha samröre med Sveriges fredsråd. Sedan skickade de information om bakgrunden till partiledningen, som spred det vidare. Men han vill inte kalla det ett ”dekret” eller ”uppmaning” till andra lokalgrupper, utan bara ”information”.
– Vi var med i en samverkan och så fick vi till oss information som vi inte kände till när vi gick in, om några av de andra organisationerna i samarbetet. Att de inte delar vår uppfattning om kriget i Ukraina. Då valde vi att lämna samarbetet kring just den specifika demonstrationen. Det påverkar inte oss så jättemycket, vi har haft andra manifestationer, och det är klart och tydligt att vi både står ovillkorat bakom Ukrainas rätt att försvara sig och emot ett svenskt Natomedlemskap, säger Eriksson.
Han nämner inte Kommunistiska partiet, utan fokuserar på just Svenska fredskommittén och andra organisationer som är medlemmar i Sveriges fredsråd. Eriksson bekräftar att uttalandena från Sveriges fredsråds tidigare ordförande varit en avgörande anledning till avståndstagandet, men säger att hennes avgång inte förändrar hans bedömning.
– Man får se om det här blir en förändring. Men om man går in på deras hemsida så får man intrycket att det inte bara handlar om en enskild företrädare, säger Eriksson och fortsätter:
– Vi såg en alldeles för stor acceptans och till och med försvar av Rysslands krig mot Ukraina. Det är orsaken.
V:s biträdande partisekreterare Hanna Gedin väljer att svara på Flammans frågor genom ett skriftligt uttalande. Hon skriver:
”Vänsterpartiet är en tydlig och fast röst mot Nato i den debatt som pågår och det är bra att många arbetar med frågan på olika sätt. Samtidigt är det viktigt, inte minst för Natomotståndets trovärdighet, att vi som parti har gränser för med vilka vi samarbetar. Det är något vi alltid behöver ta ställning till och hantera om det kommer fram ny information. När det gäller kampanjen Nej till Nato (den som Svenska fredskommittén initierade, reds. anm.) så har Vänsterpartiet centralt inte varit del av kampanjen, utan eventuell medverkan har varit på lokal nivå. Så görs ibland med kampanjer i vårt parti.”
Några följdfrågor – om var gränsen för samarbete går, om det stämmer att partiet har ett principbeslut om att inte synas i samma sammanhang som Kommunistiska partiet, om det stämmer att partiledningen har uppmanat lokalgrupper att dra sig ur och om det i så fall också har att göra med kopplingen till Sveriges fredsråd – vill Gedin inte svara på.
