Utrikes 20 januari, 2018

Högerpopulismens paradis

För 18 år sedan möttes det högerpopulistiska partiet FPÖ:s regeringsdeltagande i Österrike av stora protester. I dag ses partiet som helt normalt i ett land där de uppvaktas av de andra stora partierna. Historien om hur ett parti som grundades av nazistiska krigsförbrytare har kunnat bli kungamakare är historien om ett land som aldrig gjort upp med sitt förflutna och som har kommit att bli den europeiska högerpopulismens förlovade land.

Den 15 oktober vann det konservativa Österreichische Volkspartei (ÖVP) det österrikiska parlamentsvalet. Näst störst blev högerpopulistiska Freiheitspartei Österreichs (FPÖ). Partierna som är överens om att strypa invandringen hade redan på förhand kommit överens om att ingå en koalition om de nådde majoritet i parlamentet. Så blev också fallet. När den rekordunge kanslern Sebastian Kurz höll sin regeringsförklaring strax före jul nämnde han tre punkter som hans regering skulle sträva efter. Bland dem fanns arbetet med det ”egna förflutna” som kopplades till löftet att ”kampen mot antisemitism ska vara en viktig uppgift för denna regering”. Det var tydligt riktat till Israel som har hotat att skära av förbindelserna med Österrike. Det kan verka märkligt att en europeisk regering måste lova att kämpa mot antisemitism, en av få ståndpunkter som sedan andra världskriget har varit självklar i en förkrossande majoritet av europeiska regeringspartier över hela skalan. Men Kurz regeringspartner FPÖ är inte vilket parti som helst.

Detta är tredje gången som partiet sitter i regering. När det sist begav sig år 2000 orsakade det en proteststorm. I dag är det knappast någon som höjer ett ögonbryn inför deras regeringsdeltagande, allra minst i Österrike. Inför valet hade såväl ÖVP som socialdemokratiska SPÖ signalerat att de kunde tänka sig att samarbeta med FPÖ. Enligt landets största tidning Kronen Zeitung präglas den nya regeringen av ”ospektakulär professionalitet”. Konservativa Presse beskrev regeringsprogrammet som ”ganska harmlöst”. Till och med vänsterliberala Standard kallade den för en ”nästan normal högerregering”. Det var bara den vänsteralternativa veckotidningen Falter som förhöll sig tydligt kritisk. Chefredaktören Armin Thurnher skrev att ”Österrike har fått den regering det förtjänar” och förutspådde att ”ett bittert årtionde ligger framför oss”.

FPÖ:s historia är på många sätt representativ för den europeiska högerextremismens historia sedan andra världskriget. Dess nuvarande ledare Heinz-Christian Straches historia är också symptomatisk för hur dagens generation högerpopulister har lyckats nå den framgång de har gjort runtom i Europa. Slutligen säger det faktum att ett sådant parti har fått en sådan makt mycket om Österrike som på flera sätt sticker ut i jämförelse med andra europeiska länder och som sedan länge har varit ett laboratorium för den moderna högerpopulismen.

SS-generaler och krigsförbrytare

FPÖ grundades 1956 av en grupp tidigare medlemmar i det tyska nationalsocialistiska partiet NSDAP som ett parti för just tidigare nazister. Anledningen till att grundandet skedde först elva år efter krigsslutet är att grova krigsförbrytare inte tilläts delta i det självständiga Österrikes tre första parlamentsval som hölls 1945, 1949 och 1953. När de fick rätt att delta grundade de ett parti i samma följd som VDU som de lätta krigsförbrytarna hade grundat direkt efter krigsslutet. I det första valet fick partiet 4,5 procent av rösterna.

I stället för en rent högerextrem politik ställdes kritiken mot den ”politiska klassen” och försvaret av gränserna i förgrunden

FPÖ:s första ledare var Anton Reinthaller som 1938 hade arbetat i det så kallade ”Anschlusskabinett”, en myndighet vars uppgift var att skänka den tyska ockupationen av Österrike juridisk legitimitet. Under kriget var han statssekreterare i Adolf Hitlers regering och tilldelades rangen som SS-general för sina insatser. 1958 efterträddes han av Friedrich Peter, en tidigare officer i en SS-enhet som gjort sig skyldig till flera krigsbrott. Partiet företrädde framför allt den del av den österrikiska befolkningen som antingen identifierade sig med nationalsocialismen eller inte förmådde att distansera sig från den. Under stora delar av efterkrigstiden nådde det sällan över fem procent i parlamentsvalen.

Efter valet 1983 bröts dock partiets isolering när det bjöds in till ett koalitionssamarbete av socialdemokratiska SPÖ. Anledningen till att FPÖ plötsligt släpptes in i värmen var att partiet på olika sätt försökte distansera sig från sitt förflutna. Den nya förebilden var nu det liberala tyska partiet FDP och 1978 blev partiet medlem i den liberala internationalen. Den viktigaste faktorn var dock att partiledningen efter en generationsväxling rent åldersmässigt inte längre kunde förbindas med NSDAP och nationalsocialismen. 1980 blev Norbert Steger ny ledare och 1983 valde man att bilda regering med Fred Sinowitz socialdemokrater. Samarbetet höll dock bara i tre år och ledde inte till någon större väljartillströmning för FPÖ. 1986 bytte man därför strategi igen.

 

Top candidates for the Austrian national elections Heinz Christian Strache from the Freedom Party, FPOE, and Joerg Haider from the Alliance for the Future of Austria, BZOE , from left, wait for the start of a TV debate at the parliament in Vienna, on Sunday, Sept. 28, 2008. Initial projections from Austria's parliamentary elections Sunday indicate the Social Democrats are poised for victory, though the real winners may turn out to be the country's two far-right parties. (AP Photo/Hans Punz)

Jörg Haider. Foto: Hans Punz/AP/TT.

 

Fenomenet Haider

Namnet Jörg Haider har i princip kommit att bli synonymt med europeisk högerpopulism. På flera sätt var han en av de första politikerna att nå framgång med den ideologi som i dag ofta beskrivs som den mest livskraftiga på den europeiska kontinenten. Under Haiders ledarskap övergav FPÖ målet att bli en accepterad spelare i det rådande politiska systemet. I stället uppfattade partiet sig som stående i opposition till systemet som sådant. Det blev därmed en tidig exponent för vad som snart skulle komma att döpas till högerpopulism. Den karismatiske Haider kritiserade i fräna ordalag ÖVP och SPÖ som sedan andra världskriget hade turats om att regera Österrike, i praktiken ett tvåpartisystem som i folkmun kallas för ”Proporz”. Haider presenterade sig som en företrädare för ”vanligt folk” som inte vill betala höga skatter och tyngas av onödiga regleringar som pådyvlas dem av eliten i Wien. I stället för en rent högerextrem politik ställdes kritiken mot den ”politiska klassen” och försvaret av gränserna i förgrunden. 1994 var FPÖ den huvudsakliga rösten mot ett medlemskap i Europeiska Unionen.

Samtidigt använde Haider sig av en främlingsfientlig retorik som ofta uppfattades som rasistisk. Partiet drog sig inte för att relativisera nazismen även om man sällan uttryckligen ursäktade den. Under den liberala fasen på Stegers tid undvek partiet att synas tillsammans med högerextrema aktivister. Haider fortsatte att distansera partiet från den tysknationella ideologin, men började samtidigt att provocera mer aktivt, bland annat genom att delta vid åminnelsedagar för de stupade i andra världskriget (i praktiken alltså för nazistiska soldater) och kalla Österrike för ett ”ideologiskt missfall”, något som tilltalade väljare på den yttersta högerkanten och ofta fick stort genomslag i det nya medieklimatet. Denna tvetydiga kombination gjorde att partiets stöd stadigt började växa i opinionen.

1999 blev partiet oväntat näst störst efter socialdemokraterna med 27,3 procent. ÖVP:s ledare Wolfgang Schüssel bjöd in Haider till en koalitionsregering vilket väckte stor upprördhet. 5 000 personer demonstrerade i centrala Wien vid regeringstillträdet och samtliga europeiska länder, och flera andra, inledde en diplomatisk bojkott mot Österrike. Haiders parti blev dock kvar i regeringen. Men tiden vid makten präglades av skandaler, inkompetens och brist på personal och de fick svårt att driva igenom sina populistiska vallöften. I valet 2002 sjönk stödet till 17 procent men FPÖ valde ändå att fortsätta regeringssamarbetet. Kritiken mot partiledningen växte i takt med att de anpassade sig alltmer till den politiska mitten och 2004 valde Haider efter en intern maktkamp att lämna partiet och bilda Bündnis Zukunft Österreichs (BZÖ) innan han fyra år senare omkom i en bilolycka.

Nynazistisk generationsväxling

En av Haiders största interna kritiker var Heinz-Christian Strache. Han företrädde den del av partiet som såg med skepsis på Haiders pragmatiska populism, trots att det var Haider som hade lockat honom till partiet i slutet av åttiotalet. Haiders folk betraktade i sin tur Strache som stående alltför långt till höger, en person ”utan nivå” som en dåvarande kollega uttrycker det i en intervju med Süddeutsche Zeitung. Det har sina orsaker.

När den 20-årige Strache gick med i partiet 1989 hade han redan länge rört sig inom den högerextrema miljön i Österrike och Tyskland. Han deltog bland annat i manifestationer för Väst- och Östtysklands återförening organiserade av den av Hitlerjugend inspirerade gruppen Wiking Jugend, en grupp som den tyska säkerhetstjänsten klassade som nynazistisk och som förbjöds 1994. Strache greps av polis vid två tillfällen. Via vänner kom han även i kontakt med den så kallade ”Burschen”-miljön. Burschenschaften är manliga studentorganisationer i de tyskspråkiga länderna som ofta genomsyras av konservativ och högerextrem ideologi. I Österrike är de ofta tysknationella, det vill säga medlemmarna hyser åsikten att Österrike bör uppgå i ett ”stortyskt” rike. De ägnar sig traditionellt åt mensurer, fäktningsdueller utan ansiktsmask, och medlemmarna bär ofta fäktningssår i ansiktet som fungerar som rituella tecken på manlighet och lojalitet. I sin tid i denna miljö deltog Strache i flera aktioner. Bland annat ingick han i gruppen som skanderade slagord under premiären av författaren Thomas Bernards pjäs Heldenplatz 1988, som handlar om Österrikes förljugna förhållande till sitt nazistiska förflutna.

Strax efter att Strache gick med i FPÖ lämnade han den högerextrema scenen och koncentrerade sig på att bli en professionell politiker. Men hans förflutna skulle hinna ikapp honom. Bara två år efter att han tagit över ledarskapet i det sargade FPÖ publicerades en serie foton på honom i den österrikiska pressen. På bilderna syns han posera i full krigsmundering med vapen i hand, träna på att slåss med batong och posera bredvid krigsmonument. Det visade sig att Strache vid flera tillfällen i sin ungdom hade deltagit i paramilitära övningar som av den tyska säkerhetstjänsten kallas ”krigssport”. I nynazistiska kretsar ses krigssport som förberedande övningar inför ”den eftersträvade ’nolltimmen’ då de som ’avantgarde’ ska upprätta ett nytt nationalsocialistiskt system” enligt den tyska säkerhetstjänsten. På en bild från ett annat sammanhang som publicerades i samma veva syns Strache iförd Burschenuniform göra den så kallade Kühnen-hälsningen med tre utsträckta fingrar, en nynazistisk gest som är förbjuden i Tyskland. Strache försvarade sig med att han bara beställde tre öl.

De ägnar sig traditionellt åt mensurer, fäktningsdueller utan ansiktsmask, och medlemmarna bär ofta fäktningssår i ansiktet som fungerar som rituella tecken på manlighet och lojalitet

Publiceringarna väckte stor upprördhet i Österrike men symptomatiskt nog lugnade sig känslorna ganska snabbt. Den dåvarande socialdemokratiske kanslern Alfred Gusenbauer sade att han inte tänkte hålla någon ansvarig för ”ungdomsmisstag” för resten av livet. Strache förläts av offentligheten och överlevde därmed avgångskraven. I dag är han vice-kansler och idrottsminister och därmed den första europeiska regeringspolitikern med nynazistisk bakgrund.

 

Strache als junger Mann bei mutmaßlichen Wehrsportübungen in Kärnten.

En ung Heinz-Christian Strache deltar i nynazistiska paramilitära övningar. Foto: Archiv Falter/Wien

 

Kühnen-Gruß? Oder drei Bier? Strache wackelt 2007 als FPÖ-Chef, aber er stürzt nicht.

Heinz-Christian Strache på en löpsedel misstänkt för att göra en nazistisk hälsning. Foto: Süddeutsche Zeitung.

 

Förtigen skuld

I Tyskland hade sådana avslöjanden inneburit slutet på en politisk karriär. I Österrike har dock Strache sedan avslöjandena kunnat göra FPÖ till ett av landets största partier. När hans förflutna kommer på tal är den allmänna uppfattningen bland österrikare av olika politiska åsikter i regel densamma: ”Det där intresserar ingen längre”.

Acceptansen för högerextrema och nynazistiska ”felsteg” i Österrike hänger samman med landets oförmåga att hantera den egna historien. I den gängse historieskrivningen var ”anslutningen” av Österrike till Hitlertyskland 1938 en fientlig invasion från Tyskland. På så vis har hela det österrikiska efterkrigssamhället lyckats frånsäga sig all form av nationell skuld. I själva verket välkomnade en stor del av den österrikiska befolkningen nazisterna som befriare och landet var det mest samarbetsvilliga av de ockuperade nationerna under andra världskriget, med ett flertal koncentrationsläger upprättade på det egna territoriet.

Frånsägandet och förtigandet av den egna skulden som har präglat Österrike sedan kriget har satt sina avtryck i kulturen, dock oftast på omvänt sätt. Författare som Ingeborg Bachmann, Elfride Jelinek och den nämnde Thomas Bernard samt regissörer som Michael Haneke har återkommande kritiserat den förljugna österrikiska kulturen i sina verk. Detta har fått flera av dem att brännmärkas som ”Nestbeschmutzer” (ordagrant: nästbesmutsare), en pejorativ benämning på en illojal person som kritiserar det egna hemmet, regionen eller landet och därmed drar dess namn smutsen. Det här klimatet har gjort Österrike till en perfekt grogrund för högerpopulism.

En ännu viktigare orsak till FPÖ:s framgång är dock enligt forskaren Anton Pelinka de traditionella partiernas tillbakagång. Parallellt med FPÖ:s framväxt har SPÖ och ÖVP tappat stora delar av sitt traditionella stöd. Samtidigt har De gröna etablerat sig som fjärde parti vars bas till stor del utgörs av yngre urbana väljare. Bland de stora partierna är det bara FPÖ och De gröna som utesluter att regera tillsammans (något vänsterparti av betydande storlek finns inte). Den här utvecklingen har gjort att FPÖ i dag är det största arbetarpartiet i Österrike, ett fenomen som även känns igen från länder som Frankrike. Konflikten mellan stad och land är också påtaglig. Likt länder som Danmark är Österrike kluvet i en progressiv urban del centrerad kring Wien och några andra storstäder och en omgivande reaktionär-populistisk landsbygd.

Högerpopulistisk prototyp

Under Straches tolv år som ledare har FPÖ blivit till en prototyp för högerpopulistiska partier runtom i Europa. Den tysknationella ideologin har tonats ned till förmån för en österrikisk patriotism. Partiet har förvandlats från ett borgerligt landsbygdsparti till ett brett folkparti med stöd i flera olika miljöer och klasser. Strache som till en början beskrevs som hatpredikant i media har lagt sig till med en mjukare framtoning. I dag säger han sig försvara demokratin, rättsstaten och kristendomen (underförstått: ”västerlandet”), trots att partitraditionen är antiklerikal. Under valrörelsen i höstas rasade han främst mot rökförbud och olika näringslivsregleringar. Islam och invandring nämndes bara i förbigående. Föryngringen i väljarkåren gör också att många väljare inte längre har några personliga kopplingar till nazismen. Det har gjort att ledningen i viss mån har kunnat frigöra sig från de bojor som ständigt vidlät de tidigare ledarna. Ett exempel på det är Straches och presidentkandidaten Norbert Hofers (som gick till andra omgången i presidentvalet 2016) besök vid förintelsemonumentet Yad Vashem i Jerusalem nyligen. Den här strategin syns i nästan alla högerpopulistiska partier i dag.

Men bakom den polerade fasaden är partistrukturen densamma. Kärnan utgörs av lojala personer från Burschen-miljön och i FPÖ:s omkrets rör sig fortfarande våldsbenägna element. Strache och hans anhängare ser fortfarande ”islamiseringen” av västerlandet som den viktigaste politiska frågan. En bekräftelse på vad för politik FPÖ vill driva kom redan veckan efter regeringstillträdet. Strache sade i en intervju att flyktingar borde tvingas överlämna alla sina pengar och värdesaker till myndigheterna och att han kan tänka sig att hysa dem i kaserner och belägga dem med utegångsförbud så länge deras asylprocess pågår. Det lär inte vara det sista han föreslår under sin tid som vice-kansler.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)