Den 15 oktober vann det konservativa Österreichische Volkspartei (ÖVP) det österrikiska parlamentsvalet. Näst störst blev högerpopulistiska Freiheitspartei Österreichs (FPÖ). Partierna som är överens om att strypa invandringen hade redan på förhand kommit överens om att ingå en koalition om de nådde majoritet i parlamentet. Så blev också fallet. När den rekordunge kanslern Sebastian Kurz höll sin regeringsförklaring strax före jul nämnde han tre punkter som hans regering skulle sträva efter. Bland dem fanns arbetet med det ”egna förflutna” som kopplades till löftet att ”kampen mot antisemitism ska vara en viktig uppgift för denna regering”. Det var tydligt riktat till Israel som har hotat att skära av förbindelserna med Österrike. Det kan verka märkligt att en europeisk regering måste lova att kämpa mot antisemitism, en av få ståndpunkter som sedan andra världskriget har varit självklar i en förkrossande majoritet av europeiska regeringspartier över hela skalan. Men Kurz regeringspartner FPÖ är inte vilket parti som helst.

Detta är tredje gången som partiet sitter i regering. När det sist begav sig år 2000 orsakade det en proteststorm. I dag är det knappast någon som höjer ett ögonbryn inför deras regeringsdeltagande, allra minst i Österrike. Inför valet hade såväl ÖVP som socialdemokratiska SPÖ signalerat att de kunde tänka sig att samarbeta med FPÖ. Enligt landets största tidning Kronen Zeitung präglas den nya regeringen av ”ospektakulär professionalitet”. Konservativa Presse beskrev regeringsprogrammet som ”ganska harmlöst”. Till och med vänsterliberala Standard kallade den för en ”nästan normal högerregering”. Det var bara den vänsteralternativa veckotidningen Falter som förhöll sig tydligt kritisk. Chefredaktören Armin Thurnher skrev att ”Österrike har fått den regering det förtjänar” och förutspådde att ”ett bittert årtionde ligger framför oss”.

FPÖ:s historia är på många sätt representativ för den europeiska högerextremismens historia sedan andra världskriget. Dess nuvarande ledare Heinz-Christian Straches historia är också symptomatisk för hur dagens generation högerpopulister har lyckats nå den framgång de har gjort runtom i Europa. Slutligen säger det faktum att ett sådant parti har fått en sådan makt mycket om Österrike som på flera sätt sticker ut i jämförelse med andra europeiska länder och som sedan länge har varit ett laboratorium för den moderna högerpopulismen.

SS-generaler och krigsförbrytare

FPÖ grundades 1956 av en grupp tidigare medlemmar i det tyska nationalsocialistiska partiet NSDAP som ett parti för just tidigare nazister. Anledningen till att grundandet skedde först elva år efter krigsslutet är att grova krigsförbrytare inte tilläts delta i det självständiga Österrikes tre första parlamentsval som hölls 1945, 1949 och 1953. När de fick rätt att delta grundade de ett parti i samma följd som VDU som de lätta krigsförbrytarna hade grundat direkt efter krigsslutet. I det första valet fick partiet 4,5 procent av rösterna.

I stället för en rent högerextrem politik ställdes kritiken mot den ”politiska klassen” och försvaret av gränserna i förgrunden

FPÖ:s första ledare var Anton Reinthaller som 1938 hade arbetat i det så kallade ”Anschlusskabinett”, en myndighet vars uppgift var att skänka den tyska ockupationen av Österrike juridisk legitimitet. Under kriget var han statssekreterare i Adolf Hitlers regering och tilldelades rangen som SS-general för sina insatser. 1958 efterträddes han av Friedrich Peter, en tidigare officer i en SS-enhet som gjort sig skyldig till flera krigsbrott. Partiet företrädde framför allt den del av den österrikiska befolkningen som antingen identifierade sig med nationalsocialismen eller inte förmådde att distansera sig från den. Under stora delar av efterkrigstiden nådde det sällan över fem procent i parlamentsvalen.

Efter valet 1983 bröts dock partiets isolering när det bjöds in till ett koalitionssamarbete av socialdemokratiska SPÖ. Anledningen till att FPÖ plötsligt släpptes in i värmen var att partiet på olika sätt försökte distansera sig från sitt förflutna. Den nya förebilden var nu det liberala tyska partiet FDP och 1978 blev partiet medlem i den liberala internationalen. Den viktigaste faktorn var dock att partiledningen efter en generationsväxling rent åldersmässigt inte längre kunde förbindas med NSDAP och nationalsocialismen. 1980 blev Norbert Steger ny ledare och 1983 valde man att bilda regering med Fred Sinowitz socialdemokrater. Samarbetet höll dock bara i tre år och ledde inte till någon större väljartillströmning för FPÖ. 1986 bytte man därför strategi igen.

Jörg Haider. Foto: Hans Punz/AP/TT.

Fenomenet Haider

Namnet Jörg Haider har i princip kommit att bli synonymt med europeisk högerpopulism. På flera sätt var han en av de första politikerna att nå framgång med den ideologi som i dag ofta beskrivs som den mest livskraftiga på den europeiska kontinenten. Under Haiders ledarskap övergav FPÖ målet att bli en accepterad spelare i det rådande politiska systemet. I stället uppfattade partiet sig som stående i opposition till systemet som sådant. Det blev därmed en tidig exponent för vad som snart skulle komma att döpas till högerpopulism. Den karismatiske Haider kritiserade i fräna ordalag ÖVP och SPÖ som sedan andra världskriget hade turats om att regera Österrike, i praktiken ett tvåpartisystem som i folkmun kallas för ”Proporz”. Haider presenterade sig som en företrädare för ”vanligt folk” som inte vill betala höga skatter och tyngas av onödiga regleringar som pådyvlas dem av eliten i Wien. I stället för en rent högerextrem politik ställdes kritiken mot den ”politiska klassen” och försvaret av gränserna i förgrunden. 1994 var FPÖ den huvudsakliga rösten mot ett medlemskap i Europeiska Unionen.

Samtidigt använde Haider sig av en främlingsfientlig retorik som ofta uppfattades som rasistisk. Partiet drog sig inte för att relativisera nazismen även om man sällan uttryckligen ursäktade den. Under den liberala fasen på Stegers tid undvek partiet att synas tillsammans med högerextrema aktivister. Haider fortsatte att distansera partiet från den tysknationella ideologin, men började samtidigt att provocera mer aktivt, bland annat genom att delta vid åminnelsedagar för de stupade i andra världskriget (i praktiken alltså för nazistiska soldater) och kalla Österrike för ett ”ideologiskt missfall”, något som tilltalade väljare på den yttersta högerkanten och ofta fick stort genomslag i det nya medieklimatet. Denna tvetydiga kombination gjorde att partiets stöd stadigt började växa i opinionen.

1999 blev partiet oväntat näst störst efter socialdemokraterna med 27,3 procent. ÖVP:s ledare Wolfgang Schüssel bjöd in Haider till en koalitionsregering vilket väckte stor upprördhet. 5 000 personer demonstrerade i centrala Wien vid regeringstillträdet och samtliga europeiska länder, och flera andra, inledde en diplomatisk bojkott mot Österrike. Haiders parti blev dock kvar i regeringen. Men tiden vid makten präglades av skandaler, inkompetens och brist på personal och de fick svårt att driva igenom sina populistiska vallöften. I valet 2002 sjönk stödet till 17 procent men FPÖ valde ändå att fortsätta regeringssamarbetet. Kritiken mot partiledningen växte i takt med att de anpassade sig alltmer till den politiska mitten och 2004 valde Haider efter en intern maktkamp att lämna partiet och bilda Bündnis Zukunft Österreichs (BZÖ) innan han fyra år senare omkom i en bilolycka.

Nynazistisk generationsväxling

En av Haiders största interna kritiker var Heinz-Christian Strache. Han företrädde den del av partiet som såg med skepsis på Haiders pragmatiska populism, trots att det var Haider som hade lockat honom till partiet i slutet av åttiotalet. Haiders folk betraktade i sin tur Strache som stående alltför långt till höger, en person ”utan nivå” som en dåvarande kollega uttrycker det i en intervju med Süddeutsche Zeitung. Det har sina orsaker.

När den 20-årige Strache gick med i partiet 1989 hade han redan länge rört sig inom den högerextrema miljön i Österrike och Tyskland. Han deltog bland annat i manifestationer för Väst- och Östtysklands återförening organiserade av den av Hitlerjugend inspirerade gruppen Wiking Jugend, en grupp som den tyska säkerhetstjänsten klassade som nynazistisk och som förbjöds 1994. Strache greps av polis vid två tillfällen. Via vänner kom han även i kontakt med den så kallade ”Burschen”-miljön. Burschenschaften är manliga studentorganisationer i de tyskspråkiga länderna som ofta genomsyras av konservativ och högerextrem ideologi. I Österrike är de ofta tysknationella, det vill säga medlemmarna hyser åsikten att Österrike bör uppgå i ett ”stortyskt” rike. De ägnar sig traditionellt åt mensurer, fäktningsdueller utan ansiktsmask, och medlemmarna bär ofta fäktningssår i ansiktet som fungerar som rituella tecken på manlighet och lojalitet. I sin tid i denna miljö deltog Strache i flera aktioner. Bland annat ingick han i gruppen som skanderade slagord under premiären av författaren Thomas Bernards pjäs Heldenplatz 1988, som handlar om Österrikes förljugna förhållande till sitt nazistiska förflutna.

Strax efter att Strache gick med i FPÖ lämnade han den högerextrema scenen och koncentrerade sig på att bli en professionell politiker. Men hans förflutna skulle hinna ikapp honom. Bara två år efter att han tagit över ledarskapet i det sargade FPÖ publicerades en serie foton på honom i den österrikiska pressen. På bilderna syns han posera i full krigsmundering med vapen i hand, träna på att slåss med batong och posera bredvid krigsmonument. Det visade sig att Strache vid flera tillfällen i sin ungdom hade deltagit i paramilitära övningar som av den tyska säkerhetstjänsten kallas ”krigssport”. I nynazistiska kretsar ses krigssport som förberedande övningar inför ”den eftersträvade ’nolltimmen’ då de som ’avantgarde’ ska upprätta ett nytt nationalsocialistiskt system” enligt den tyska säkerhetstjänsten. På en bild från ett annat sammanhang som publicerades i samma veva syns Strache iförd Burschenuniform göra den så kallade Kühnen-hälsningen med tre utsträckta fingrar, en nynazistisk gest som är förbjuden i Tyskland. Strache försvarade sig med att han bara beställde tre öl.

De ägnar sig traditionellt åt mensurer, fäktningsdueller utan ansiktsmask, och medlemmarna bär ofta fäktningssår i ansiktet som fungerar som rituella tecken på manlighet och lojalitet

Publiceringarna väckte stor upprördhet i Österrike men symptomatiskt nog lugnade sig känslorna ganska snabbt. Den dåvarande socialdemokratiske kanslern Alfred Gusenbauer sade att han inte tänkte hålla någon ansvarig för ”ungdomsmisstag” för resten av livet. Strache förläts av offentligheten och överlevde därmed avgångskraven. I dag är han vice-kansler och idrottsminister och därmed den första europeiska regeringspolitikern med nynazistisk bakgrund.

En ung Heinz-Christian Strache deltar i nynazistiska paramilitära övningar. Foto: Archiv Falter/Wien

Heinz-Christian Strache på en löpsedel misstänkt för att göra en nazistisk hälsning. Foto: Süddeutsche Zeitung.

Förtigen skuld

I Tyskland hade sådana avslöjanden inneburit slutet på en politisk karriär. I Österrike har dock Strache sedan avslöjandena kunnat göra FPÖ till ett av landets största partier. När hans förflutna kommer på tal är den allmänna uppfattningen bland österrikare av olika politiska åsikter i regel densamma: ”Det där intresserar ingen längre”.

Acceptansen för högerextrema och nynazistiska ”felsteg” i Österrike hänger samman med landets oförmåga att hantera den egna historien. I den gängse historieskrivningen var ”anslutningen” av Österrike till Hitlertyskland 1938 en fientlig invasion från Tyskland. På så vis har hela det österrikiska efterkrigssamhället lyckats frånsäga sig all form av nationell skuld. I själva verket välkomnade en stor del av den österrikiska befolkningen nazisterna som befriare och landet var det mest samarbetsvilliga av de ockuperade nationerna under andra världskriget, med ett flertal koncentrationsläger upprättade på det egna territoriet.

Frånsägandet och förtigandet av den egna skulden som har präglat Österrike sedan kriget har satt sina avtryck i kulturen, dock oftast på omvänt sätt. Författare som Ingeborg Bachmann, Elfride Jelinek och den nämnde Thomas Bernard samt regissörer som Michael Haneke har återkommande kritiserat den förljugna österrikiska kulturen i sina verk. Detta har fått flera av dem att brännmärkas som ”Nestbeschmutzer” (ordagrant: nästbesmutsare), en pejorativ benämning på en illojal person som kritiserar det egna hemmet, regionen eller landet och därmed drar dess namn smutsen. Det här klimatet har gjort Österrike till en perfekt grogrund för högerpopulism.

En ännu viktigare orsak till FPÖ:s framgång är dock enligt forskaren Anton Pelinka de traditionella partiernas tillbakagång. Parallellt med FPÖ:s framväxt har SPÖ och ÖVP tappat stora delar av sitt traditionella stöd. Samtidigt har De gröna etablerat sig som fjärde parti vars bas till stor del utgörs av yngre urbana väljare. Bland de stora partierna är det bara FPÖ och De gröna som utesluter att regera tillsammans (något vänsterparti av betydande storlek finns inte). Den här utvecklingen har gjort att FPÖ i dag är det största arbetarpartiet i Österrike, ett fenomen som även känns igen från länder som Frankrike. Konflikten mellan stad och land är också påtaglig. Likt länder som Danmark är Österrike kluvet i en progressiv urban del centrerad kring Wien och några andra storstäder och en omgivande reaktionär-populistisk landsbygd.

Högerpopulistisk prototyp

Under Straches tolv år som ledare har FPÖ blivit till en prototyp för högerpopulistiska partier runtom i Europa. Den tysknationella ideologin har tonats ned till förmån för en österrikisk patriotism. Partiet har förvandlats från ett borgerligt landsbygdsparti till ett brett folkparti med stöd i flera olika miljöer och klasser. Strache som till en början beskrevs som hatpredikant i media har lagt sig till med en mjukare framtoning. I dag säger han sig försvara demokratin, rättsstaten och kristendomen (underförstått: ”västerlandet”), trots att partitraditionen är antiklerikal. Under valrörelsen i höstas rasade han främst mot rökförbud och olika näringslivsregleringar. Islam och invandring nämndes bara i förbigående. Föryngringen i väljarkåren gör också att många väljare inte längre har några personliga kopplingar till nazismen. Det har gjort att ledningen i viss mån har kunnat frigöra sig från de bojor som ständigt vidlät de tidigare ledarna. Ett exempel på det är Straches och presidentkandidaten Norbert Hofers (som gick till andra omgången i presidentvalet 2016) besök vid förintelsemonumentet Yad Vashem i Jerusalem nyligen. Den här strategin syns i nästan alla högerpopulistiska partier i dag.

Men bakom den polerade fasaden är partistrukturen densamma. Kärnan utgörs av lojala personer från Burschen-miljön och i FPÖ:s omkrets rör sig fortfarande våldsbenägna element. Strache och hans anhängare ser fortfarande ”islamiseringen” av västerlandet som den viktigaste politiska frågan. En bekräftelse på vad för politik FPÖ vill driva kom redan veckan efter regeringstillträdet. Strache sade i en intervju att flyktingar borde tvingas överlämna alla sina pengar och värdesaker till myndigheterna och att han kan tänka sig att hysa dem i kaserner och belägga dem med utegångsförbud så länge deras asylprocess pågår. Det lär inte vara det sista han föreslår under sin tid som vice-kansler.