Sommaren har över hela norra hemisfären präglats av värmeböljor och naturkatastrofer av sällan skådat slag. Det blir alltmer påtagligt att det rådande ekonomiska systemet håller på att leda till katastrof. Flamman har talat med den marxistiske miljöforskaren John Bellamy Foster om klimatförändringar, kapitalism och ekosocialism.

Flamman: – Du är känd som en av de ledande forskarna inom marxistiska miljöstudier. Vad är ”marxistisk ekologi”?

JBF: – Marxistisk ekologi är ekologi såsom den utvecklades ur klassisk marxism, med tyngdpunkt på Karl Marx och Friedrich Engels verk. Den lägger tonvikten på förhållandet mellan den materialistiska förståelsen av naturen och den materialistiska förståelsen av historien. I sin mest inflytelserika form vilar den till stor del på tanken om ”social metabolism” som introducerades av Marx som ett sätt att definiera hur arbete och produktion omvandlar naturen och därmed själva grunden för mänskliga samhällen. I det kapitalistiska produktionssättet är den sociala metabolismen alienerad, vilket leder till ekologiska kriser som direkt går att härleda till varuekonomin och kapitalackumulationen.

Flamman: – Varför är marxism ett bra perspektiv att analysera de pågående klimatförändringarna ur?

JBF: – Klimatförändringar, precis som våra andra globala ekologiska kriser, är en inte en naturkris utan en samhällskris. Naturvetenskapen kan förklara många av krisens fysiska dimensioner men lösningarna på problemen, speciellt i den utsträckning som de är orsakade av människan, ligger hos samhället. Det är bara marxistisk ekologi som har en sofistikerad, dialektisk analys av de historiska dynamiker, beroendeförhållanden och komplexa motsägelser som uppstår i och med kapitalismens upplösning av planetens bio- och geokemiska processer som utgör dess yttre miljö. Till grund för dessa sprickor i mänsklighetens och naturens metabolism ligger ett system byggt på obegränsad och ändlös ackumulation av kapital, rotad i klass, som behandlar planeten som om den enbart vore en ”extern” resurs.

”Rånet mot naturen”

Flamman: – Du skriver om hur kapitalismen ”rånar” naturen. Samtidigt kritiserar du andra ekosocialister som talar i liknande ordalag för att blanda ihop appropriering och expropriering, bland annat. Kan du förklara hur du ser på förhållandet mellan kapitalismen och naturen?

JBF: – Tanken om ”rånet mot naturen” (”Robbery of Nature”), vilket är titeln på inledningen som jag och Brett Clark skrev för det senaste numret av Monthly Review är ett känt koncept som utvecklades av Karl Marx i Kapitalet. I vår inledning ville vi förklara hur denna tanke slog rot i Marx tänkande, speciellt via den tyske kemisten Justus von Liebigs verk, och hur detta hänger ihop med Marx tankar om metaboliska sprickor.

– När man närmar sig dessa frågor ur ett marxistiskt perspektiv är det viktigt att förstå hur dagens ekologiska motsägelser hänger ihop med kapitalismens ackumulativa tendenser, och i denna bemärkelse är Marx kritik av den politiska ekonomin central. Det är här som skillnaden mellan appropriering och expropriering uppstår. I klassisk politisk teori – hos så olika tänkare som Locke, Hegel och Marx – är appropriering den aktiva termen för egendom. Med det avses tagandet från och omvandlingen av naturen genom mänskligt arbete och produktion. Appropriering är grunden för all form av egendom. Som Marx säger i Grundrisse kan ingen produktion alls äga rum utan appropriering. Den fria approprieringen av naturen är en grundläggande del av mänsklig tillvaro. I förlängningen är den grunden för livet självt.

– Under kapitalismen är dock approprieringen av naturen systematiskt alienerad, både vad gäller arbete och natur. Naturliga material med bruksvärde ses som gratis gåvor till kapitalet. Här stöter vi på problemet med expropriering av naturen, eller appropriering utan återgäldning, det vill säga rånet av naturen. Det är alltså av yttersta vikt för mänsklig utveckling, speciellt i vår historiska fas, att vi ser till att naturen fortsätter att reproducera sig själv tillsammans med samhället på hållbara och jämlika grunder. Vi kan inte vara emot approprieringen av naturen som sådan och, som till exempel Raj Patel och Jason Moore i sin bok History of the World in Seven Cheap Things säga att ”appropriering är pågående stöld”, utan att behandla problemet som människors själva existens. Det vi måste göra är att ta tag i frågan om kapitalismens rån av naturen som gör våld på de grundläggande villkoren för ett hållbart system.

Flamman: – Har det funnits andra produktionssätt under den moderna epoken som inte har haft ett destruktivt förhållande till naturen?

JBF: – Det är sant att alla viktigare produktionssätt som vi kallar moderna, och även antika och feodala produktionssätt, har haft ett destruktivt förhållande till naturen under stora delar av, om inte under hela deras utveckling. Dock är inte alla historiska produktionssätt destruktiva i samma utsträckning eller på samma sätt. Det vi kallar den ”moderna” epoken har dominerats av den kapitalistiska världsekonomin. ”Moderniteten” själv är därför till stor del synonym med kapitalism. Sovjetunionen hade naturligtvis också ett destruktivt förhållande till miljön under en stor del av dess historia. Det är dock kapitalismen som har varit den dominerande kraften i det världsekonomiska systemet och som är orsaken till det 21:a århundradets globala miljökris.

”Det är fel att anta att kapitalismen är oändligt innovativ ifråga om teknologi eller att det mesta av denna teknologi är av godo”

– Kapitalismen är ett system baserat på kapitalackumulation grundad på klassexploatering, pådriven av konkurrens. Dess logik är ”väx eller dö”. Detta leder till en rovlysten relation till miljön (och livet som sådant) för vilken det inte finns någon bot inom systemet. Ironiskt nog är det denna tendens till obönhörlig men destruktiv tillväxt som i det förgångna har lett till att systemet har setts som en progressiv kraft i historien. Under den antropocena tidsåldern har det dock alltmer kommit att ses som en bakåtsträvande kraft.

– Det välstånd som det rådande produktionssystemet har skapat genom utsugning av arbetare, teknologin som står till buds, slöseriet, och de alternativa former av sociala relationer som har funnits och finns tyder alla på att det finns vägar ut ur denna kris. Det är värt att komma ihåg att stiftelsen World Wildlife Foundation upprepade gånger har utnämnt Kuba till det mest hållbara landet i världen.

Grön kapitalism en självmotsägelse

Flamman: – För ekosocialister är klimatförändringarna det synliga uttrycket för en naturlig gräns för kapitalismen. Marx gör ofta skillnad på kapitalister som individer och kapitalister som klass. Den enskilda kapitalisten delar inte nödvändigtvis sin klass intressen i alla situationer. Ur det perspektivet är det logiskt för den individuella kapitalisten att fortsätta att ackumulera genom att expropriera naturen, och därmed tänja den externa gräns för kapitalet som naturen utgör, trots de katastrofala konsekvenserna. Men för kapitalister som klass betraktade måste det någon gång gå upp att det ligger i deras gemensamma intresse att bevara naturliga miljöer och ekosystem. Om så är fallet, när kommer det att ske? Och vad kommer resultatet att bli? Kommer kapitalismen att omvandlas till något, i alla fall delvis, annorlunda eller kommer systemet att kompromissa precis så mycket som krävs för att det ska överleva, som det har gjort så många gånger förut?

JBF: – 2002 skrev jag boken Ecology Against Capitalism. Det mesta i den handlade om att förklara att sedan konferensen Earth Summit i Rio de Janeiro 1992 har inget substantiellt gjorts för att komma till rätta med klimatförändringarna, och att orsaken till det är systemet med kapitalackumulation. Nu har det gått ytterligare 16 år och fortfarande har ingenting riktigt gjorts för att undvika en katastrof, trots ändlösa globala möten och konferenser. Vi rör oss allt snabbare mot en farlig uppvärmning på mellan 2 och 4 grader av den globala medeltemperaturen, med katastrofala konsekvenser som knappt går att föreställa sig som följd. Anledningen är den sociala återvändsgränd som det rådande produktionssystemet har skapat. Att på allvar försöka åtgärda problemet skulle innebära att man utmanar strukturen i hela det produktionssystem som vi lever i.

”I dag befinner sig hela den ekonomiska världsordningen i omvandling i en period av djup kris för kapitalism-imperialismen.”

– Kapitalismen är naturligtvis kapabel att reformera sig på vissa områden – men bara fram till dess att dessa reformer på allvar hotar själva ackumulationsprocessen. Då upphör de på ett mer eller mindre abrupt sätt. I och med att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle är det inte reformer som har sitt ursprung i systemet självt som vi måste söka, utan snarare en bred ekorevolutionär rörelse som går emot systemets logik. En sådan revolt kommer med nödvändighet att börja inom kapitalismen. Men som Bertolt Brecht en gång sade: förr eller senare blir det nödvändigt att lämna ”det brinnande huset”.

Flamman: – Den förnuftiga, icke klimatförnekande högern hävdar att lösningen ligger i innovation inom grön teknologi som utvecklas genom marknadskrafternas samspel. Vi behöver därför mer kapitalism, inte mindre. Varför kan ”grön kapitalism” inte fungera?

JBF: – Jag ifrågasätter det ”förnuftiga” i sådana ståndpunkter, som bara utgör en annan form av förnekande. Vi talar inte om någon mindre svårighet här, utan om hållbarheten i människans relation till planeten. Den huvudsakliga anledningen till att förespråkare för denna syn enbart erbjuder ”teknologiska” lösningar på klimatförändringarna, snarare än att tala om de sociala och ekologiska produktionsförhållandena, är helt enkelt att de söker försvara det rådande systemet som sin första prioritet.

– Det är sant att vi måste införa ”nya” teknologier som sol- och vindkraft som en del av lösningen. Men sådana åtgärder kommer inte tillåta oss att fortsätta ackumulationssystemet som förut eftersom vi fortfarande står inför en ”sluten cirkel” i form av naturliga barriärer. Vissa menar att vi borde främja teknologier som gör det möjligt att suga tillbaka fossila utsläpp från atmosfären. Men rådande förslag på att avlägsna upp till en biljon ton kol från atmosfären skulle kräva en total landmassa för biokemisk produktion motsvarande två Indien, plus lika mycket vatten som allt existerande jordbruk kräver – allt till en kostnad på omkring 500 biljoner dollar. Allt detta skulle ske utöver den existerande energiinfrastrukturen och skulle vara nödvändigt enbart för att det kapitalistiska systemet inte var kapabelt att reducera utsläppen.

– Det är fel att anta att kapitalismen är oändligt innovativ ifråga om teknologi eller att det mesta av denna teknologi är av godo. Glöm inte att det är våra rådande teknologier som till stor utsträckning har skapat den ekologiska krisen. De flesta av våra tekniska landvinningar – kärnenergi, jetflyg, datorer, internet, drönare – har från början kommit från den statliga sektorn. Om teknologiska landvinningar görs ifråga om effektivitet sker det inte enligt en logik som främjar bevarandet av resurser utan enligt en som strävar efter att expandera ekonomin som helhet, vilket leder till större energibehov, större ekonomiskt slöseri och så vidare. Grön kapitalism är ett contradictio in adjecto (självmotsägelse, övers. anm.).

Multinationella företag går att reglera

Flamman: – I fenomen som handel med utsläppsrättigheter och klimat-kompensatorisk konsumtion ser vi hur den långsamma katastrofen (och den ångest som den skapar) själv förvandlas till värdeskapande marknader. Men det talas i dag även en del om ”steady-state”-ekonomi, enligt vilken den mänskliga civilisationen måste begränsa sin utbredning för att uppnå ett balanserat förhållande till planeten. Med detta följer en rad frågor (ekonomiska, demografiska, omfördelande, etc.) som kräver politiska svar, men som inte nödvändigtvis utmanar kapitalismens grundläggande principer. Vad är dina tankar om denna teori?

JBF: – Frågan om steady-state-ekonomi är viktig. Det är tydligt att oändlig exponentiell tillväxt i en miljö med begränsade resurser, vilket krävs av kapitalackumulationen, är vad den ledande ekologiska ekonomen Herman Daly med rätta har kallat ett ”omöjlighets-teorem”. Här ställs vi inför verklighetens naturliga gränser ur vetenskapens och realismens synpunkt. Att röra sig bort från ett produktionssätt som bygger på kapitalismens ”väx eller dö” betyder så klart inte att vi inte kan ha fortsatt förbättring, utveckling eller till och med tillväxt i en bredare, mer naturlig mening. Vad som måste undvikas är kapitalism definierad som ekonomisk tillväxt, vilket är synonymt med netto-ackumulation av kapital.

– En steady-state-ekonomi betyder noll nettoinvesteringar. Den ligger i linje med produktiva och kvalitativa framsteg, och med ett samhälle byggt på hållbar mänsklig utveckling, det vill säga Marx uppfattning om ett framtida socialistiskt samhälle. Den är dock inkompatibel med ett system med kapitalackumulation, eller med en kapitalistisk klass (eftersom ingen kan få en större del av kakan, d.v.s. kapitalvinster, utan att andras del minskas). Målet måste alltså vara att fokusera på kvalitativa förbättringar av mänskliga förhållanden, omfördelning, ömsesidighet, etc.

– Vi måste dock erkänna att fattiga länder fortfarande behöver kvantitativ tillväxt såväl som kvalitativ utveckling. De måste kunna nå en hållbar nivå på materiell produktion – även om det inte kräver att de når samma stadium som de nuvarande uppsvullna, slöseri-baserade imperialistiska ekonomierna.

Flamman: – Om transnationella företag agerar globalt i en värld där politisk makt fortfarande i stor utsträckning är begränsad till nationalstater eller regionala block, vilka institutioner borde vi uppmana att reglera dem?

JBF: – I Monthly Review använder vi vanligtvis inte termen transnationella företag, utan föredrar multinationella företag. I dag är det populärt, speciellt i Europa, att använda termen transnationella företag i alla situationer, och till och med tala om en transnationell kapitalistisk klass och en transnationell stat. Problemet är att det tonar ned utsträckningen i vilken sådana monopolistiska företag med global räckvidd fortfarande är knutna till enskilda stater eller regioner. I själva verket är dessa enorma företag för det mesta distinkta nationella skapelser som kontrolleras av styrelser, investerare och rättsliga normer i enskilda stater, och som är kopplade till dessa staters militärer och militära allianser, vars betydelse inte ska underskattas. ExxonMobil och Amazon är amerikanska företag. Volkswagen är tyskt. BP är brittiskt. Om vi tittar på de företag som dominerar privatiseringen av vatten globalt skulle vi främst titta på företag från en handfull länder – Frankrike, USA och Storbritannien – som tillsammans är hem för de åtta största företagen i denna sektor. Dessa är inte stora transnationella företag och de befinner sig inte bortom statlig kontroll. Tvärtom är de beroende av stöd från sina respektive stater. Om det är svårt att reglera sådana företag beror det på trippelalliansen mellan kapitalistklassen, företagen och staten i ett större imperialistiskt projekt. Vilket innebär att problemet i grunden är en fråga om klassmakt, inte statsmakt.

Nyliberalismen ingen naturlag

Flamman: – Jag antar att argumentet är att den nyliberala globaliseringen har skapat en öppen världsmarknad som inte motsvaras av någon politisk struktur. Så ett företag som riskerar att regleras i sitt hemland kan helt enkelt välja att flytta till ett land som erbjuder mer gynnsamma villkor.

JBF: – Det stämmer i viss mån, men företag flyttar för det mesta inte bara sådär. Världen består heller inte av fritt flytande företag. Den består snarare av globala oligopol/monopol som är beroende av förhållandet till en eller flera stater. Nyliberalismen har gjort att produktionen har flyttat utomlands, men det viktigaste är var mervärdet till slut hamnar, det vill säga i finansmarknader i väst.

”Det är inte människor i Bangladesh, Mali eller Haiti som försöker få tillräckligt med mat som har orsakat vårt globala ekologiska nödläge”

– Det vore ett misstag att se den nyliberala globaliseringen som något permanent och oberoende av stater. Denna extrema kapitalistiska globalisering, som fram till nyligen beskrevs som ”historiens slut”, befinner sig i dag under fullskalig attack överallt, delvis som ett resultat av den ekonomiska stagnationen i de rika länderna. Vi ser nu hur handels- och valutakrig åter dras igång av de länder som en gång inledde globaliseringen, och det skulle inte vara möjligt om kapital och företag inte var indelade i geografiska intressen.

– Kina och BRICS-länderna har börjat utmana detta globala system, men världsekonomins imperialistiska struktur är i stort fortfarande intakt. USA:s minskande hegemoni antyder dock att detta sannolikt kommer att förändras. Kinas ekonomi växer i en takt där den fördubblas vart tionde år. USA:s ekonomi har tur om den fördubblas vart 35:e år, och EU:s BNP växer ännu långsammare.

– Tanken att de imperialistiska staterna, individuellt eller som grupp, är inkapabla att reglera sina företag på grund av nyliberal globalisering bortser ifrån att denna globalisering var en produkt av just dessa stater. När villkoren förändras sker försök att ändra reglerna. I dag befinner sig hela den ekonomiska världsordningen i omvandling i en period av djup kris för kapitalism-imperialismen. Allt detta antyder att en annan världsomspännande politisk-ekonomisk hegemoni kan leda till väldigt annorlunda resultat.

Flamman: – Den här sommaren har präglats av rekordhöga temperaturer i den norra hemisfären med torka och skogsbränder som resultat. I ett land som Sverige är folk ganska nöjda med att kunna njuta av Medelhavsvärme för en gångs skull, men samtidigt finns en utbredd känsla av att något är väldigt fel. Trots det tycks den politiska apatin bara öka för varje år. Hur kommer det sig att ju värre krisen blir, desto mindre diskuteras den som ett gemensamt politiskt problem?

JBF: – Jag lever i nordvästra USA och vi har också problem med torka och skogsbränder. Luftkvaliteten på sommaren är numera ibland värre än den i de mest förorenade städerna på grund av skogsbränder.

– Det politiska problem du tar upp är centralt. Klimatförändringarna aktualiserar frågan om kapitalismen. Inför detta finns det en tendens hos stora grupper att förneka eller förkasta hela problemet. Som Naomi Klein uttrycker det i kapitlet ”Högern har rätt” i Det här förändrar allt, är högern övertygad om att det är nödvändigt att förkasta klimatpolitik för att skydda kapitalismen, vilket betyder att man förkastar vetenskapen själv. Men det är inte bara högern som är problemet här. Stora delar av vänstern, speciellt i den övre medelklassen, väljer att förkasta problemet på ett annat sätt när de konfronteras med förändringarna som behövs i hela produktionssättet, främst via tanken att teknologin och marknaden kan rädda oss med lite aktivt stöd från regeringen.

– Jag blev imponerad av en bok av psykologen Robert Jay Lifton kallad The Climate Swerve. Hans argument är att de senaste årtiondena har ”klimatförnekare” och kärnvapenförespråkare lett oss i riktning mot total förintelse eller utrotning, samtidigt som det som krävs för att motverka detta är en bredare tanke om universell mänsklighet, inklusive erkännandet att arten – vilket aktualiserar frågan om alla framtida generationers överlevnad – är i fara.

Klimatfatalism

Flamman: – Det är svårt att föreställa sig något som fyller den enskilda individen med så mycket hopplöshet som klimatförändringar. Det vanligaste svaret tycks vara att individualisera skulden och kanalisera den genom ”ansvarsfullt” och uddlöst konsumtionsbeteende. Dock tycks få, som du säger, beredda att acceptera en substantiellt reducerad levnadsstandard. Samtidigt ser människor i det globala Syd en högre levnadsstandard som en historisk rättighet med tanke på det lidande de har utstått under 500 år av kolonial och neo-kolonial dominans från väst. Hur kan dessa intressen förlikas med behovet att drastiskt ändra vårt sätt att leva?

JBF: – Vad gäller konsumtionsbeteende tror jag att det är fel sätt att tänka om frågan, eftersom vi måste först måste ta ideologins roll i beaktande. Det du kallar ”vanligt svar” är en syn som är fast i den dominerande ideologin och dess varufetischism. Min erfarenhet är att tanken om ett konsumentsamhälle är den mest kraftfulla ideologiska tropen i vår tid. Det rådande kapitalistiska systemet är inte främst inriktat på att tillfredsställa konsumenternas behov på ett rationellt sätt. BNP, nationalinkomst, mäter inte mänsklig välfärd utan bara ”mervärdet” på varumarknaden. Det strategiska elementet i ekonomin, det som bestämmer ekonomisk tillväxt, är kapitalackumulationen som ligger i händerna på en rätt minimal del av befolkningen som tar det mesta av vinsten. Konsumtion styrs av vad John Kenneth Galbraith kallade ”beroendeeffekten”, som säger att vad och hur vi konsumerar främst bestäms av dem som kontrollerar produktionen. Ur detta perspektiv är idén att miljöförstöring främst orsakas av konsumism och är vanliga människors ansvar nonsens.

– I de rika kapitalistiska länderna där produktiviteten har ökat med två-tre procent i sekler finns trots det bottenlös fattigdom, rättfärdigad av rasism, sexism och andra former av förtryck. I ett sådant system finns det mycket utrymme för att kvalitativt förbättra människors liv samtidigt som man skyddar miljön.

– Det råder inga tvivel om att folken i det globala Syd behöver utveckling och att detta måste vara en mänsklig prioritet. Detta får dock inte blandas ihop med behovet att bekämpa monopolkapitalets logik i de rika länderna där slöseri (inklusive förspillda liv), prekaritet och ojämlikhet bara är vatten på ackumulationens kvarn. Vad gäller de fattiga länderna är det ekologiska fotavtrycket per capita i dessa samhällen så långt under det i norr att deras ekonomiska utveckling inte är ett problem när det kommer till klimatförändringar. Det är inte människor i Bangladesh, Mali eller Haiti som försöker få tillräckligt med mat som har orsakat vårt globala ekologiska nödläge. Det är imperialismen, inklusive dagens extrema exploatering av periferin, som är orsaken till uppdelningen av mänskligheten som har skapat den ekologiska sprickan. Vad gäller ekologiska fotavtryck behöver vi ett system av sammandragning och konvergens – sammandragning av det ekologiska fotavtrycket i norr och konvergens mot ett hållbart ekologiskt fotavtryck globalt, vilket betyder att det fortfarande skulle finnas utrymme för utveckling i de fattiga länderna. Utveckling som dock inte behöver följa den ohållbara och destruktiva väg som de rika länderna har stakat ut.

– Idén att vi inte kan agera mot klimatförändringarna för att vi är rädda att offra för mycket påminner mig om hur Rex Tillerson när han var VD för Exxon frågade de samlade aktieägarna (på ett sätt som tävlar med Marie Antionettes ”Låt dem äta kakor” i dess fullständiga aningslöshet och grovhet): ”Vad tjänar det till att rädda planeten om mänskligheten lider?”

Flamman: – Var finns hopp?

JBF: – I kampen.

En längre version av texten på engelska finns publicerad på tidskriften Monthly Reviews hemsida.

Tycker du om Flamman? Vill du stötta oss? Skaffa en prenumeration för endast 49 kronor!

Hjälp oss bygga en starkare vänsterrelse!

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Efter Flammans avslöjande om de privata donationerna till KD-toppen Alice Teodorescu Måwe menar flera politiker att hon måste lägga korten på bordet. ”Det väcker frågor om möjliga intressekonflikter”, menar Heléne Fritzon (S).

Förra veckan kunde Flamman avslöja att Alice Teodorescu Måwe tagit emot finansiellt stöd från en anonym donator för ”personliga säkerhetsarrangemang”. Upplägget har kritiserats av två europeiska organisationer som arbetar med frågor om transparens och intressekonflikter, såväl som flera svenska ledarsidor, bland annat Dagens Nyheter och Expressen.

Även flera svenska ledamöter i Europarlamentet reagerar nu på uppgifterna.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Med utgångspunkt i ett polskt uppror för självständighet och marxologen Timm Grassmans bok Marx gegen Moskau målar Rasmus Fleischer en bild av att Marx var våldsamt kritisk till Ryssland från i stort sett alla perspektiv. Att Marx var kritisk till tsar-Ryssland är knappast kontroversiellt, det var nog alla andra som deltog i mötet 1864 som är utgångspunkten för Fleischers artikel. Men artikeln innehåller en hel del försåtliga glidningar både i sin framställning av Marx syn på Ryssland och hans anarkistiska meningsmotståndares syn på det polska upproret.

Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina.

Att Proudhon var motståndare till att stödja den polska självständigheten verkar inte i första hand berott på någon historisk determinism utan på att han inte såg den som gynnsam för arbetarnas sak och att det riskera att utlösa ett storkrig. Det tidigare polska riket var ju inte detsamma som det vi kallar Polen i dag utan väldigt mycket större och var sedan ett århundrade delat mellan Preussen, Ryssland och Österrike. Inget av det som är dagens Polen låg i den ryskkontrollerade delen, utan det var stora delar av dagens Ukraina, Vitryssland och Litauen.

Jag förstår inte hur Bakunin kan framställas som en motståndare till det polska upproret. Han deltog i många av 1800-talets uppror. Han blev dömd till döden och satt i fångläger i Sibirien från vilket han flydde i historiens sannolikt längsta flykt via Japan, Panama, USA och England. Under årtionden pläderade han för en slavisk revolt mot de auktoritära styrena i Ryssland, Österrike och Preussen. Han engagerade sig i ett misslyckat försök att samla en väpnad styrka till stöd det polska upproret året innan mötet 1864!

Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina. Men Bakunin och Proudhon hade inte mer fel än Marx. I efterhand kan man konstatera att det var i Ryssland revolutionen skedde och att analysen att ”Ryssland” var den främsta reaktionära kraften som Fleischer tillskriver Marx visade sig felaktig. Alldeles oavsett, är situation så annorlunda att jämförelsen milt sagt är långsökt.

Kohei Saito, pekar i sin bok Marx i antropocen, på en helt annan och mer intressant sida av Marx intresse för Ryssland. Den äldre Marx var fascinerad av att Ryssland var det enda land ”där bykommunen levt kvar på nationell nivå fram till nu”. Han såg att dessa kommuner och bönderna kunde vara viktiga kärnor i det kommunistiska samhället. Han övergav därmed den deterministiska uppfattningen ett kapitalismen först måste nå sin fulla utveckling innan kommunismen skulle kunna genomföras genom proletariatets diktatur. Detta gjorde att Marx perspektiv kom närmare Bakunin och den ryska agrarpopulistiska narodnikirörelsen.

Här finns det nog något att lära för dagens vänster.

Svar direkt från Rasmus Fleischer:

Syftet med min artikel var att återge huvuddragen i Timm Grassmans aktuella och initierade bok om hur Karl Marx förhöll sig till Ryssland. I det ingår att belysa vissa paralleller mellan hans tid och vår, allra tydligast i frågan om Polens respektive Ukrainas självständighet.

Parallellerna är intressanta, inte för att Marx erbjuder något facit, utan för att skiljelinjerna inom dåtidens vänster nu framträder klarare med historiens kritiska distans. Av samma skäl vill jag även rekommendera den ukrainska marxisten Roman Rosdolskys klassiska studie om Friedrich Engels och problemet med de ”historielösa” folken, som varken tar ställning för Engels eller Bakunin, men visar varför de landade i motsatta positioner.

Jag är osäker på vilken oenighet, om någon, som faktiskt föreligger mellan Gunnar Rundgren och mig. Men jag kommenterar gärna ett par av punkterna han tar upp.

Ja, den äldre Marx blev djupt intresserad av den sociala dynamiken i Ryssland, inklusive dess äldre bygemenskaper. Men till skillnad från nationalromantiker som Alexander Herzen och Michail Bakunin, såg inte Marx dessa bygemenskaper som uttryck för någonting unikt i den ryska eller slavisk folksjälen, utan som en rest från ”urkommunismen”. Liksom i andra frågor instämde Marx här med en annan företrädare för narodnikirörelsen: Nikolaj Tjernysjevskij.

Däremot förblev Marx lika oförsonlig som tidigare mot det ”muskovitiska” arv han såg prägla den ryska statens politik. Exakt hur detta arv lever vidare i dag är en omfattande fråga som förtjänar en nyanserad diskussion. Klart är att det knappast eliminerades år 1917, utan tvärtom har omfamnats av pseudotsarer som Stalin och Putin.

Tim Grassman visar även hur den äldre Marx ”upptäckte” Ukraina som nation. Detta fick honom att förtydliga att Polens självständighet inte skulle innebära ett återupprättat stor-Polen.

Pierre-Joseph Proudhon och hans anhängare motsatte sig att arbetarrörelsen skulle ta ställning för ett självständigt Polen. Till skillnad från Marx ville de heller inte välja sida i det amerikanska inbördeskriget. Deras argument ekar än i dag. Det handlar inte om någon prorysk hållning, snarare om att polackernas kamp inte var ”gynnsam för arbetarnas sak”, som Rundgren skriver.

Läs mer

Genom att lusläsa Marx vill Kohei Saito hitta en socialism för ”klimatproletärer”. Foto: Frank Rumpenhorst/AP.

Kultur • 06 december, 2025

En grön Marx tittar fram

Av samma skäl kunde somliga argumentera för att Sydstaternas seger skulle ligga i arbetarnas intressen, eftersom arbetstillfällen i Europas textilindustri var beroende av det slaveri som levererade bomull. Att åter öppna flödet av fossilgas från Ryssland till Europa kan såklart också skapa arbetstillfällen och framförs vissa gånger rentav som ett vänsterkrav.

Samtidigt kan vi i dag se hur självutnämnda ”antiimperialister” tar ställning för regimen i Iran. De miljontals iranier och inte minst kurder som kämpar för att störta denna regim utpekas som hot mot ”stabiliteten”, eller blir rentav utpekade som agenter för USA och Israel. Även här går det att se paralleller till 1800-talet – och kanske allra tydligast i fallet Bruno Bauer, som en gång stått nära Marx, men rörde sig högerut i takt med att han började sätta allt större hopp till Ryssland. Grundproblemet i sådana fall var – som Grassman förklarar – den falska ”antiimperialism” som bara motsätter sig det imperium som för tillfället är starkast.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ur förlusten av älven föddes en kampanda som förde Roland Boman till makten i kommunen vid polcirkeln. Flamman pratar lokalt entreprenörskap, bygemenskap och äter semla med Jokkmokks egen Gandalf.

”Det här har jag installerat”, säger Roland Boman och sträcker ut hela sina långa kropp mot taket och pekar ut några kopparrör som går längs med listen i lobbyn i Jokkmokks kommunhus.

Vi står vid kaffeautomaten. Det är alldeles stilla i huset och den enda vi möter är en städerska.

Sedan 2022 är Roland Boman kommunstyrelsens ordförande, en post han delar med Henrik Blind från Miljöpartiet. Själv leder han det lokala partiet Jokkmokks Framtid.

Det är en gnistrande morgon. Lugnet beror inte bara på att jag befinner mig i den folkglesaste kommunen i Sverige (0,3 invånare per kvadratmeter), utan på grund av lätt baksmällestämning efter Jokkmokks marknad. Att 60 000 människor har trängts på torget utanför fönstret förefaller otroligt.

Med sin längd, gråsprängdhet och sina eftertänksamma rörelser påminner Roland Boman om Gandalf. Och nog vet han att ta strid när det gäller. Under hösten var det han som utmanade Tidöregeringen med sitt historiska brevsvar ”Tack, men nej tack” på regeringens uppmaning till samarbete för återvandring. Brevet spreds snabbt och inspirerade till snarlika svar, vilket fick Sverigedemokraterna att hota med att dra in statsstödet.

Vi tar våra pappmuggar med kaffe och går in i hans kontor. Han placerar mig i en stol vid dörren och sätter sig själv framför sin dator.

Vad tänkte du om att Jimmie Åkesson lämnade marknaden efter att han sagt att Säpo hittat skjutvapen?

– Det där var bara ett sätt att få uppmärksamhet. Sådant är han bra på.

Men vad säger de lokala Sverigedemokraterna?

– Ingenting. De har ju lagt ned sig själva. De vet lika bra som vi att alla behövs i Jokkmokk. En av dem har dessutom en fosterson, en afghansk pojke som han håller av som sitt eget barn.

Folket. På sitt kontor har Roland Boman ett verk av Albin Amelin, arbetarrörelsens stora konstnär – en påminnelse om ett rödare förflutet. Foto: Paulina Sokolow.

Han syftar på Tor-Erling Andreassen, som tillsammans med partikamraten Mats Tikka fram till före jul företrädde Sverigedemokraterna i Jokkmokk. ”Det kommer inte finnas några som röstar på Sverigedemokraterna i Jokkmokk efter det här”, sade Tikka till SVT. När jag försöker att få en träff med honom, svarar han att ”det är överspelat”.

Marknaden är också förknippad med Nordens enda urfolk, samerna, något som ingen av politikerna som kom till marknaden ville prata om, vare sig Miljöpartiets Daniel Helldén eller Socialdemokraternas Magdalena Andersson, som båda var på plats. Säkert minst hälften av kommuninvånarna har på ett eller annat sätt samisk anknytning, bedömer Roland Boman.

– Alla samer har inte automatiskt intresse för urfolksfrågor, säger Roland Boman

– Däremot känner invånarna generellt en stolthet över Jokkmokk och invånarnas sammanhållning och entreprenöriella anda.

För Roland Boman var det vattenkraftfrågan som en gång fick honom att engagera sig politiskt. Utbyggnaden av Lule älv kallar han en ”miljömassaker”.

– Vattenkraften kallas fundamentet i svensk välfärd och industriutveckling. Nu när man tjoar högt om det här gröna och underbara så är det fortfarande kraftverken i Porjus och järnmalmsgruvan i Malmbergen det handlar om – och de byggdes för över 100 år sedan.

Han klickar fram två bilder på sin skärm. En kornig bild med två små pojkar på en grässlätt invid ett litet samhälle. Det var där han brukade fiska som barn fram till att älven dämdes och torrlades. På den andra bilden syns en gigantisk fåra av grus, älvbotten.

Det satte spår i den unge Roland. Men han hör inte till de utbyggnadsnegativa. Däremot blir han upprörd av hur bortkopplad staten är som samhällsbyggare i den del av landet som han menar bidrar mest.

Vattenfall. Sedan Vattenfall byggde Letsi kraftstation har Jokkmokk förlorat hälften av sina invånare. Foto: Paulina Sokolow.

Älven var hans paradis men uppväxten i Vuollerim, samhället som uppstod i samband med byggnationen av kraftverksdammen Porsi 1956–1961. Det som skaver är hur Vattenfall från att ha varit måna om en nära relation till befolkningen numera agerar som en koncern på den globala marknaden.

– Det finns ingen anledning att ha bråk om det i Sverige. Då blir man ju genast en rättshaverist. Men förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.

Vad är era största frågor i valet?

Förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.

– Det är de små, praktiska förändringarna som passar lokalsamhället. Sådant som får folk att stanna kvar eller till och med flytta hit. Som utbildning.

Roland Boman slår igen sin dator. Det är färdigsnackat. Nu ska vi ut i samhället i stället. Första stoppet med hans smutsvita Honda är industriområdet. Stolpen vid infarten visar namnen på en massa småföretag. Vi stannar till vid en orange industribyggnad, ståltillverkaren Swebor. De tillverkar väggplattor i skottsäkert stål. En produkt med stor efterfrågan i krigstider.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Han är aktiv i högerextrema sammanhang och dömdes 2021 för våld mot tjänsteman. Trots det har den 27-årige mannen presskort till riksdagen – som inte ens spärrades under en period då han utreddes för grov brottslighet. ”Det pekar på ett problem” säger Lena Hallengren, gruppledare för Socialdemokraterna.

En våldsdömd högerextremist har presskort till riksdagen, kan Flamman avslöja.

Kortet gäller fram till strax före höstens riksdagsval, och ger 27-åringen tillgång till stora delar av riksdagens lokaler under ordinarie arbetstid – från plenisalen till kaféer och restauranger.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En väntad formulering om stöd till ”Irans auktoritära regering” publicerades i Flamman den 8 mars. Tyvärr kan man inte förvänta sig mer av den så kallade vänstern i Sverige idag, som konsekvent använder den här typen av reaktionär felkaraktärisering av den antiimperialistiska positionen om Iran.

En mer rättvis beskrivning av vår position som anti-imperialister är följande: stöd till Iran och dess regering i kampen för nationell självständighet och överlevnad.

Men tyvärr verkar den moraliska och politiska progressiva positionen för delar av den så kallade vänstern vara att ropa på ännu ett lands regerings fall medan de möter brutal imperialistiskt angrepp på flera nivåer: politiskt, ekonomiskt, militärt. Det anses gott och rätt för många att åberopa att den enda staten som konkret (inte enbart retoriskt) står i vägen för imperialismens folkmordsrusning i Västasien ska störtas.

Det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Som en konsekvent anti-imperialistisk vänster, står vi inte bakom en sådan chauvinistisk, småborgerlig skenhelighet. Antiimperialistisk Aktions position är tydlig. Vi stödjer Iran och dess regering (såväl som Axis of Resistance) inte för att vi stöttar deras interna politik. Det är för iranierna själva att bestämma. Det är inte för utländska politiska entiteter att utropa vilken slags regering ett land förtjänar, särskilt inte när det landet slåss mot ett brutalt militärt angrepp. Vi stödjer Iran och dess regering på en geopolitisk nivå för att deras sak att kämpa mot imperialistisk aggression i Västasien är rätt. Med andra ord, det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Imperialismen är den primära motsättningen i vår värld idag, och den främsta pesten mot mänskligheten och dess överlevnad. Den stjäl resurser, den svälter människor, den invaderar länder, den utrotar nationer. Imperialismen lyssnar inte och kommer inte att lyssna på ord. Den behöver bekämpas materiellt. Om vi inte vågar utföra den faktiska striden själva, låt oss inte stå i vägen för de modiga och starka nog att göra det. Det minsta vi kan göra, i vårt bekväma hörn av världen, är att visa vår solidaritet genom att ropa ”Rör inte Iran!”, utan någon reservation och utan någon skam.

Läs mer

Biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala ligger precis intill Engelska parken. Foto: Fredrik Persson / TT / Anders Wiklund / TT

Nyheter • 21 oktober, 2025

Aktivister avbröt seminarium – menar att Gaza osynliggörs

Vår rörelse lider av en decennier lång tradition av att ha rätt men krossas av såväl fiender som så kallade kamrater. Vi har inte glömt namnen på dem inom vänstern som utgjorde avgörande täckmantel för insatserna som ledde till återupprättande av slavhandel i Libyen eller mordet på en miljon irakier. För att Gaddafi och Hussein var förtryckare.

Just nu faller bomberna likvärdigt över iranska politiker och skolflickor. De kvävande sanktionerna slår mot alla samhällsskikt. Den som önskar en bättre framtid för Iran bör börja med att slåss för att häva sanktionerna och stoppa kriget. Att stödja Iran mot aggressionen är lika självklart som det var att stötta Algeriet och Sydafrika, även om Flamman upptäcker det något decennium för sent.

Replik

Antiimperialistisk aktion är en ung grupp, bildad förra sommaren. Ändå har jag redan hunnit intervjua dem vid flera tillfällen. När andra medier varit snabba att stoppa in dem i ett fack har jag velat höra vad de har att säga.

Texten försöker inte ”krossa” Antiimperialistisk aktion, utan består i stora drag av deras egna ord. Den ropar inte heller på någon regerings fall, och konstaterar att angreppet bryter mot folkrätten.

Däremot tillför den en relevant kontext, det vill säga att Irans styre är auktoritärt och våldsamt. Det står jag för till hundra procent.

Om Antiimperialistisk organisation känner sig ”krossade” av att få komma till tals i Flamman undrar jag vilket ord som passar bäst för att beskriva situationen för kurder, socialister och feminister i ayatollornas Iran.

Jacob Lundberg

Diskutera på forumet (0 svar)

Andreas Andersson

Kandidatstudent i filosofi och lingvistik vid Stockholm universitet och medlem i Antiimperialistisk aktion Stockholm

Mohammad Haydar

Magister i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, medlem i Antiimperialistisk Aktion Stockholm.

Tesfaye Woubshet Ayele

Doktorand i engelsk litteratur vid Stockholms universitet och medlem i Antiimperialistisk aktion Stockholm

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Sami Suliman, en hängiven aktivist, anklagas för antisemitism. Vecka efter vecka har han talat om Israels folkrättsbrott och det pågående folkmordet i Gaza – om förtvivlan inför det som sker inför våra ögon och om Europas och Sveriges ansvar.

Men i stället för att sakligt pröva Sulimans faktiska ord i relation till anklagelsen väljer Sokolow att förvrida, förstärka och sammanblanda dem med helt andra händelser som saknar koppling till det Suliman anklagas för.

Hon anklagar Suliman för antisemitism, trots att både hon och alla vi som var där hörde vad han faktiskt sade: han talade om sionister – inte om judar. Han talade om personer och politiska krafter som utövar makt.

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av ’guilt by association’.

Att använda metaforen ”spindelnät” gör honom inte till antisemit. Att antisemiter ibland har använt samma metafor innebär inte att varje användning av den är antisemitisk. Om så vore fallet skulle stora delar av världens politiska språk behöva förbjudas.

Vi som har demonstrerat tillsammans med Suliman i över två år vet dessutom att han i tal efter tal – och de har varit många – gång på gång tydligt tagit avstånd från antisemitism. Han har konsekvent betonat att protesterna riktar sig mot Israels folkrättsstridiga politik – inte mot judar. Han har också återkommande framhållit att rörelsen består av kristna, judar, muslimer och ateister, förenade i övertygelsen om alla människors lika värde och i kampen mot alla former av rasism, inklusive antisemitism och islamofobi.

Ändå väljer Sokolow att kasta nya misstankar över både Suleiman och rörelsen genom att skriva: ”Det kan finnas fler incidenter och exakt allt som skanderats på svenska och andra språk har inte dokumenterats.”

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av guilt by association. Den typen av murrig och spekulativ argumentation klargör inte debatten. Den förgiftar den.

Resultatet blir att fokus flyttas bort från Israels dokumenterade brott mot folkrätten och i stället riktas mot dem som protesterar mot dem. Falska eller ogrundade anklagelser om antisemitism används därmed för att misstänkliggöra en rörelse och enskilda aktivister.

Det gagnar varken kampen mot antisemitism eller kampen mot Israels folkrättsbrott.

Angreppet på Sami Suliman framstår därför inte bara som ett intellektuellt haveri – både för Sokolow och för Flamman. Det är också ett bidrag till en bredare kampanj för att delegitimera en röst och en rörelse som vägrar acceptera att folkrätten upphör att gälla när offren är palestinier.

Svar direkt från Paulina Sokolow:

Som jag skriver i såväl min senaste som tidigare kommentarer om palestinademonstrationerna, har de med tanke på krigets brutalitet och långvarighet i stort sett förlöpt problemfritt.

Motståndet är nödvändigt: det Israel ägnar sig åt måste fördömas med alla möjliga röster och plattformar. Denna hållning, som jag uttryckt offentligt från krigets första dag, har jag hållit fast vid. För det har jag också fått betala ett högt pris som svensk judinna i en miljö där Judiska församlingen stängt dörren för alla de som opponerat sig mot jämställandet av kritik mot Israel och antisemitism.

Just därför är det viktigt att reagera när antisemitismen visar sitt fula tryne, i synnerhet i en kontext där rasism minst av allt kan accepteras. Som barnbarn till offer för Förintelsen och barn till judiska flyktingar är jag välbekant med antisemitismens historia och dess troper, av vilka avindividualisering (alla heter ”Aron”) och spindeljämförelser är bland de mest flagranta. Att fallet nu tas upp tyder på att jurister gjort samma bedömning som jag.

Läs mer

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Foto: Skärmdump.

Kommentar • 13 mars, 2026

Åtalet mot palestinaarrangören är rätt – men kan också bli ett vapen

Så i stället för att försvara antisemitiska uttryck som nu även kommer att prövas, så hade jag önskat att ledarskapet hos denna viktiga rörelse haft förmågan att identifiera rasism och ta avstånd ifrån den, både för att vara inkluderande mot judiska kamrater och för att hålla fokus på kampen för ett fritt Palestina. Inte minst om man som Sami Suliman är arrangör för Sveriges största Palestinademonstration. Sedan Aron-talet förra året har han kört på i samma anda. I ett instagraminlägg, upplagt av kontot solidarity watch, håller han ett tal där han associerar fritt: ”Det är pedofiler, det är Epstein som styr, och det är Rothschild-familjen.” Sådana uttalanden talar inte till Sulimans fördel.

Dror Feiler anklagar mig för att ta fokus från rörelsens syfte. Jag skulle säga att det är Sami Suliman själv som gjort sig skyldig till precis detta. Det minsta man kunde begära är nolltolerans mot rasism. Det är rentav avgörande för denna viktiga rörelses överlevnad.

Paulina Sokolow

Diskutera på forumet (0 svar)

Dror Feiler

Aktivist och musiker, samt representant för Jews for Israeli Palestinian Peace och European Jews for a Just Peace.

Simona Mohamsson tar ut målvakten, Alice Teodorescus hemliga donationer, och Oscarsgalan snuvar Stellan Skarsgård. Samtal mellan Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg och Paulina Sokolow.

Grillen gästas av DN:s ledarskribent Max Hjelm som sörjer sitt tidigare parti.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Max Hjelm

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Maksim Nourala

Diskutera på forumet (0 svar)

En motion till partikongressen i april föreslår att lobbyister inte ska kunna vara med i Vänsterpartiet. Men partistyrelsen säger nej – och litar på att medlemmarna klarar av att behålla sin ideologiska kompass.

Vänsterpartiet bör utesluta medlemmar som jobbar som lobbyister inom det privata näringslivet. De bör dessutom införa ett regelverk som förhindrar lobbyisters tillgång till partiets evenemang.

Det menar vänsterpartisten Robert Armblad (bilden), lokalpolitiker i Småland och medlem av partistyrelsen mellan 2022 och 2024. Han har lämnat in en motion inför vårens kongress med rubriken ”Rädda interndemokratin – säg nej till lobbyisterna”.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Det nya fetmaläkemedlet Wegovy är effektivt, relativt säkert och kan förebygga svår sjukdom. Ändå säger staten nej till att subventionera det. Skälet är inte medicinskt – utan ett vårdsystem där fusket blivit så utbrett att myndigheterna inte längre vågar lita på sina egna läkare.

I februari fattade Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) ett beslut som kommer att få stora konsekvenser för svensk folkhälsa. Frågan var om Wegovy, ett viktminskningsmedel med samma aktiva substans som Ozempic, ska ingå i läkemedelsförmånen. Och svaret blev nej.

Fetmamedicin, tänker du, är det inte bara för kändisar som vill vara smala på catwalken? Men faktum är att vikt har blivit en allt viktigare folkhälsofråga.

Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna.

Avslaget beror inte på att läkemedlet inte skulle vara effektivt, för det är det. Inte på biverkningarna, som är häpnadsväckande få. Inte heller på att ansökan var bred och öppnade för okynnesbehandling, så kallad ”diagnosglidning”. Tvärtom ansökte läkemedelsbolaget om förmån endast för de allra fetaste, med ett BMI på minst 35 och minst tre viktrelaterade följdsjukdomar.

För denna grupp råder knappast någon tvekan om den samhällsekonomiska nyttan. Varje dialysbehandling och ballongsprängning som kan undvikas nedströms torde bespara sjukvården mer pengar än vad läkemedlet kostar.

Ändå nekade TLV med motiveringen: ”Kostnaden för behandling med Wegovy för vuxna patienter med obesitas riskerar att bli för hög eftersom vi i dag inte kan säkerställa att behandlingen enbart når de patienter som har störst behov”, enligt enhetschef Per-Henrik Zingmark. Ni hör väl vad han säger? I klartext menar TLV att det tyvärr inte går att lita på förskrivarkollektivet, alltså läkarna, för att styra så att subventionen endast når dem som behöver den mest. Risken är då i stället en kostnadschock.

Tacka fan för det.

Med det ormbo av småfuskande nätläkare, vårdcentraler med dollartecken i ögonen eller som rentav drivs av gängkriminella skulle det krävas en omnipotent AI-robocop till kontrollsystem för att förhindra att vissa förskrivare anger ett hittepå-BMI i journalen och subventionerar läkemedlet till varenda småtjockis som drömmer om en skarpare käklinje.

Det är snart 20 år sedan det första vårdvalet infördes. Kungarikets brackigaste region, Halland, var först ut att konkurrensutsätta sin primärvård år 2007. Tre år senare blev vårdvalssystemen tvingande i hela landet.

Sedan dess har mycket hänt. Vi har sett en imponerande variation av överutnyttjande, halv- och helfusk, en koncentration av primärvård i resursstarka områden och en motsvarande utglesning i resurssvaga. Vi har vant oss vid skandalrubriker och vid att lösningen alltid är densamma: att stärka dyra kontrollsystem för att ”stävja avarterna”.

Jag minns själv hur jag som AT-läkare på en underbemannad offentlig vårdcentral en morgon möts av nyheten att vi måste ta emot hundratals omlistade patienter från en privat vårdcentral i Angered som stängts med omedelbar verkan. Ägaren hade dragit till Dubai med sin ”vinst” på 28 miljoner – men håvades faktiskt senare in av Interpol och dömdes i både tingsrätt och hovrätt.

När patienterna började komma till oss förstod vi snabbt bakgrunden till den osannolika ekonomiska framgången. Vårdcentralen hade satt i system att boka korta läkarbesök för skitsaker och begära full ersättning från regionen.

Jag minns särskilt en man som blivit svag i benen. Han hade fått höra att det nog berodde på B12-brist och bokats till läkare för att få en spruta i gumpen en gång i veckan, helt utan förbättring eller ytterligare utredning, i flera års tid. Katjing!

Tyvärr hade han hunnit förlora sin gångförmåga när han kom till oss.

Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna. De sprider sig som en gas, långsamt men genomgripande, långt nedströms från själva vårdvalssystemet.

Läs mer

En sköterska transporterar en patient från akutrummet på
Danderyds sjukhus. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Ledare • 01 augusti, 2025

Sjukvården har blivit mellanchefernas Eldorado

TLV:s beslut är ett sådant exempel. Avslaget bottnar ytterst i att tilliten till läkarkåren har brustit. Jag vågar påstå att TLV på rent medicinska grunder hade godkänt subventionen om situationen i vården fortfarande varit som före privatiseringarna.

Som läget är nu vågar de inte det. Jag förstår dem. Men konsekvensen är likväl denna: fattiga människor kommer att drabbas av hjärtinfarkter och strokes som hade kunnat undvikas – som en indirekt följd av ”valfrihetsrevolutionen”.

Diskutera på forumet (0 svar)

Cecilia Verdinelli

Specialistläkare och skribent.

Visst är det fint att högerprofiler som Niels Paarup-Petersen och Fredrik Kopsch försvarar utvisningshotade ungdomar. Men medmänskligheten klingar falskt när den kombineras med en nyliberal politik som gör samhället hårdare.

Det har gått några veckor sedan den socialdemokratiska partiledningens haveri kring tonårsutvisningarna, och det medföljande interna upproret. Inte minst efter att 21-åriga Afnan Agha, som knackade dörr för Socialdemokraterna, upplevde att partiet var tyst när hon hotades med utvisning. Till sist hamnade man lyckligtvis på rätt köl.

Men trots detta verkar S-konflikten i februari ha färgat av sig i opinionen, där rött skiftat till grönt. I den senaste opinionsmätningen hos SVT/Verian tappar Socialdemokraterna 1,9 procentenheter till sin lägsta nivå på tre år i deras mätningar. Centerpartiet däremot – som snabbt tog ställning mot tonårsutvisningarna – går fram 1,3 procentenheter.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken.

Detta kan tolkas på många olika sätt. Jag ser det främst som att socialliberala väljare som lämnat Liberalerna för Socialdemokraterna nu hoppade vidare till Centerpartiet. Det scenariot förklarar nämligen hela opinionsläget de senaste åren. Socialdemokraternas uppgång under Tidö beror snarare på att man vunnit över missnöjda socialliberaler från L, än tidigare sossar som gått till SD.

I hela karusellen kring tonårsutvisningarna är det dock inte Socialdemokraternas opinionsläge som är det mest intressanta. Det är i stället hur nyliberala profiler från Centerpartiet och Timbro deklarerat sin solidaritet för de utvisningshotade tonåringarna. En av dessa är Malmöcenterns starke man Niels Paarup-Petersen som nyligen anklagade Socialdemokraterna för att vara ”dumma i huvudet”.

Frågan är om just han ska slänga sig med sådana ordval. Enligt valkompassen från 2022 tyckte han det var ett bra förslag att införa marknadshyror, att höginkomsttagare skulle betala mindre i skatt och att det ska bli lättare att säga upp anställda, samtidigt som han var emot att permanenta höjningen av taket i a-kassan och ta bort karensavdraget.

En annan är den svenska nyliberalismens andlige ledare, Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch. Han har en så liberal invandringspolitik att han inte ens vill kalla sig höger längre. Då måste han väl vara vänster då eller? Inte riktigt. Ett axplock ur hans doktrin är den debattartikel han skrev för Expressen 2023. Där ansåg han att lösningen på bostadsbristen var en avreglering som skulle öppna för billiga bostäder med lågt i tak och utan fönster. Typ miljonprogrammet möter koncentrationsläger.

Jag misstror inte Paarup-Petersens eller Kopschs engagemang i migrationsfrågan. Att det bara skulle vara en humanistisk fasad som gömmer sig en sociopatisk konspirationsteori om att slå sönder välfärdsstaten genom att liberal invandringspolitik är för stark tobak.

Problemet med deras humanism är i stället att den klingar falskt när man väger in allt annat som de också företräder. De vill ha mer av privatiseringar och avregleringar i välfärden. De vill ha en ekonomisk politisk som prioriterar inflationsbekämpning framför sysselsättning. De vill ha mer av minskade anslag till civilsamhället och starkare bostadssegregation med marknadshyror. De vill ha mer av skattesänkningar för höginkomsttagare och minskade anslag till offentliga verksamhet.

Läs mer

Martin Uggla på Svenska Freds menar att Migrationsverket agerar ”väldigt bisarrt”. Foto: Liz Fällman.

Inrikes • 16 oktober, 2025

Han kan utvisas och tvingas kriga: ”Sverige hjälper Ryssland”

Det vill säga mer av all den politik som under de senaste 35 åren lett till det djupa utanförskap som växt fram i Sverige. Där mammor i orten fastnar i långtidsarbetslöshet. Vars barn talar dålig svenska när de börjar förskoleklass, och vars makar inte kan dra ut familjen bort ur den trånga lägenheten till ett eget radhus.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken. Humanism som kombineras med marknadshyror, skattesänkningar och nedmonterad välfärd, är en humanism i ord – och ett hårt samhälle i praktiken.

Diskutera på forumet (0 svar)

Mike Enocksson

Statsvetare och författare.

Hoppet i ekosocialismen

Jonas Elvander

Politikerna om Teodorescu Måwe: ”Måste redovisa kontakterna”

Jacob Lundberg