Klimatforskare talar ofta om att klockan är ”fem i tolv”. Att vi kanske är den sista generationen som har chansen att rädda jorden. De lever i ett slags hyperrealism, de vet att det de talar om är sant, men har väldigt svårt att övertyga den stora massan om hur akut läget verkligen är.
Själv har jag drabbats av ”fem i tolv” panik – paniken över att inse att vi, i Sverige, Europa, ägnar oss åt att frukta, analysera och bekämpa migration medan vi låter klimatfrågan hamna i skymundan. Och nu efter terrorattentaten i Paris. Går det att tala om något annat?
Jag hade hoppats att vi skulle ägna hösten åt klimatfrågor. Sen kom Alan. Opinionen svängde och människor öppnade sina armar för att välkomna flyktingar. Trots att klimatet fick vänta var jag någonstans glad åt att vi pratade om Refugees Welcome. Det är inte så ofta statsministrar och ministrar vill dela plats med oss när vi manifesterar på Medborgarplatsen. Men jag tänkte att sen, efter det här, måste de stora tidningarna, nyhetssändningarna, sociala medier-flödet – denna gigantiska massa som skapar opinion – fokusera på klimatet. Men den här hösten har varit fasansfull både sett till händelser och till dramaturgi. Vi gick från ljus, till ett mörker som har visat sig ha många nyanser av svart. Hösten är inte slut än. Men vi måste försöka hitta tillbaka till ljuset.
Vi lever i ett Europa som inte klarar av att hantera sin koloniala historia. När bumerangen kommer tillbaka smäller den hårt och skoningslöst. Terroristerna slår till här, och vi är livrädda för fienden mitt ibland oss.
Men på andra kontinenter är människor livrädda för klimatförändringarna. De små ö-nationerna börjar inse det ofattbara: att omvärlden har beslutat att deras länder ska få drunkna. Även större nationer som Bangladesh är akut utsatta för stigande vattennivåer. Vi har sett hur det extrema vädret slår till gång på gång och dödar, skövlar, lemlästar.
Även vi drabbas av konsekvenserna som följer av att stora landmassor på andra kontinenter ställs under vatten eller helt torkar ut. Så småningom kommer extremvädret och översvämningarna också hit. Och vart ska vi utvandra?
Det är inte fel att göra som Åsa Romson. Hennes första tanke gick till offren på Paris gator. Hennes andra handlade om toppmötet i samma stad. Och kanske kan Paris få oss att inse att vi måste kunna klara av att prata om både terrorism och klimatförändringar, för en av orsakerna till kriget i Syrien är torka. Jag sörjer över terrorattentatet i Paris. Och jag hoppas staden om bara ett par veckor blir hemvist för beslut som räddar mänskligheten från undergång. Liv inte död i Paris.
