Kultur

KONST

Hoppfullt vemod på Malmö Konsthall

William Scott. The Twilight Zone, 2014. Akryl på duk Courtesy Martin och Rebecca Eisenberg. Foto: Creative Growth, Oakland, USA

Det vilar ett förhoppningsfullt och vemodigt skimmer över verken inne på Malmö Konsthall.
Medan William Scotts poppiga storstadsvyer ger en hint om en möjlig, vänligare värld, frammanar Sandra Mujinga livsformer som inte låter sig fångas. Hans Carlsson har sett utställningen.

Kultur

Malmö konsthall visar just nu två parallella utställningar, en med Sandra Mujinga och en med William Scott. Presentationen av Scotts konstnärskap är omfattande med över hundra verk. Scott, född 1962 och idag verksam i San Francisco, är knuten till Creative growth art center i
Oakland, ett centrum som ser till att människor med olika funktionsvariationer får det pedagogiska och materiella stöd de behöver för att kunna verka som konstnärer. Hans målningar och teckningar (vilka utgör huvuddelen av utställningen) är färgstarka, och med sin stiliserade realism bär de ofta serieteckningens drag. Återkommande motiv är stadsvyer (från San Fransisco mestadels) olika typer av idol- och självporträtt samt mer sci-fi-inspirerade motiv som flygande tefat, fyllda med ett slags utomjordingar som ska ta fram det goda i människan.

Det vilar ett förhoppningsfullt och vemodigt skimmer över utställningen. Scott målar och tecknar fram världen så som han skulle vilja att den var, något som blir tydligt i verken som knyter an till hans Praise Frisco-koncept. Avbildningar av San Fransisco men med små förändringar, svåra att se för den som inte är bekant med staden, men som Scott har lagt till för att avbilda den rättvisa och mänskliga plats som metropolen hade kunnat vara. En tak-jacuzzi här, ett medborgarcentrum där. Serien Another life, fungerar på ett liknande sätt. Scott föreställer sig här det liv han hade velat leva. Han tecknar till exempel en yngre version av sig själv i rollen som den kände basketspelaren Billy ”The Kid” Harris. Scotts konst präglas av tydlighet. Det hade kunnat vara ett problem för dess möjlighet att trigga fantasin hos betraktaren, men så är oftast inte fallet. Hantverket är nämligen av det slaget att det får mig att dröja kvar vid detaljer.

Jag får lust att återkomma flera gånger till framför allt de större målningarna. Jag fastnar framför en målning med Manhattans kustlinje som utförts genom att staden först har skissats upp, därefter har den stad Scott vill se fått täcka den första skissen. Den verkliga urbana miljön har lämnats kvar i vissa partier, och ibland syns den även genom färgen. Jag känner mig inbjuden till, och delaktig i, Scotts försök att omvandla sin omvärld. En effekt som uppstår för att han så tydligt redovisar verkens tillkomstprocess.

Till Sandra Mujingas (född 1989 i Goma, verksam i Oslo och Berlin) utställning har det byggts en blackbox mitt i konsthallens stora sal. Där inne finner man videoinstallationen closed space, open world (2022). Tre orm- eller maskliknade skulpturer, som för tankarna till sandmonstret i Denis Villeneuves film Dune från 2021, bär upp varsin projektor. Maskarna projicerar tre filmer mot tre bås konstruerade av frostade plexiglas fästa på metallställningar. Filmerna är av ambient-effekt-slaget: man rör sig genom ett svart hål eller själva universum. (Tänk en uppgraderad oändlig skärmsläckare från Windows 95.) Ibland dyker en animerad gestalt upp. Figuren som Mujinga har skapat tillsammans med Saphira Nancy bär en futuristisk rustning, och jag får intrycket att han hoppar mellan projektionerna. Något som utmärker avatarens karaktärsdrag är att dess ansiktsdrag ibland suddas ut för att sedan återuppstå. Ansiktet ändrar även färg.

I Mujingas konst återkommer ofta halvtransparanta material, dunkla miljöer och klädesplagg som verkar fungera som kamouflage. Det svarta, mörka och det som inte går att se fylls med en subversiv potential: det som inte kan beskrivas eller ges en definition innebär ett visst mått av frihet. Att gömma sig kan vara en politisk strategi, en vägran att acceptera krav på representation av den egna kroppen och det egna jaget. Bruket av avatarer är även det utmärkande för Mujingas konst. Karaktärerna som fyller hennes universum är olika men pendlar alla mellan att vara synliga och osynliga. I hennes tidigare verk har jag stött på människor som kommunicerar med varandra över tid och rum i ett slags artificiella greenscreen-miljöer och mannekänger och kostymer gjorda av svarta material men med detaljer gjorda av reflexer. Liksom mörkret verkar avatar-användandet för Mujinga bära på en möjlighet att ta kontroll över berättelsen om jaget och identiteten. Men, inte för att koka ner allt till en singulär historia om något enhetligt. I stället uppfattar jag hennes konst, liksom William Scotts, som en känslig skildring av hur ett jag blir till. Det är konst som diskuterar hur det är att möta andras och samhällets, inte sällan stereotypa och begränsande, förväntningar. Förväntningar som genom animerade avatarer, basketstjärnor eller välsinnade utomjordingar kan utmanas och omförhandlas. Sandra Mujinga och William Scott visas på Malmö konsthall till och med 4 september 2022.

    Kultur