Hur dåliga kan Miljöpartiet vara?

Ledare

Miljöpartiets Per Bohlund och det avgående språkröret Isabella Lövin stod och såg malliga ut på en presskonferens i veckan. De presenterade något som Per Bohlund kallade för en ”game changer för klimatet”. Det är pinsamt.

Hur kan en så liten satsning som tio miljarder i skuggan av de hundratals som lagts på annat under våren få kallas för en game changer? Särskilt när man är ett parti med miljö i namnet och tjatar om att klimatförändringarna är vår tids ödesfråga.

Två miljarder av denna satsning är dessutom inte någon satsning alls utan ett otillräckligt coronastöd till kollektivtrafiken runt om i landet. Det verkliga behovet är många gånger större och därför har Vänsterpartiet tillsammans med den oväntade partnern Moderaterna gjort gemensam sak och krävt att regeringen kompenserar kollektivtrafiken med de sex miljarder som motsvarar det verkliga intäktsbortfallet.

När höstbudgetsäsongen nu är i full gång är det lätt att bli fartblind. Regeringen och opinionsbildare pratar om den största budgeten och de största satsningarna som någonsin skett. Det är sant, budgeten är stor och det är en budget som på en del sätt förtjänar att beskrivas som en liten seger. Det politiska högeralternativ som riksdagens majoritet utgör hade inte nödvändigtvis spenderat, i alla fall inte i kommunerna. Pengar hade nog funnits till företagen, kanske några tillfälliga slantar till vården, men knappast permanent.

För att vara det grönaste partiet i den här tävlingen med otillräckliga spelare så måste man bräcka V.

Men sett till de behov som finns, i välfärden, i klimatarbetet, av investeringar i infrastruktur och bostäder, så blir budgeten ändå för liten. Utan permanenta större stöd kommer kommuner att behöva välja mellan skyhöga platta kommunskatter eller fortsatta nedskärningar, samtidigt som regeringen och samarbetspartierna till höger sänker skatten med 13,5 miljarder. Det är uruselt.
Vad är vänsterns uppgift i det här läget?

Det måste vara att säga både och. ”Ja, det är trots allt bra att ni som sitter i regeringen inte är så höger som ni skulle kunna vara i det här läget, men vi nöjer oss inte med att leva i ett mantra av ’det kunde varit sämre’. Vi vill mer.”

Den minnesgode kanske kommer ihåg att Vänsterpartiet i den förra höstbudgeten slog sig för bröstet och sade att man föreslog ”den grönaste budgeten” när man lade fram satsningar på miljö- och klimatområdet för sammanlagt 10,5 miljarder kronor. De satsningarna var redan då otillräckliga. Men de visar vilken roll V kan ha i svensk politik om man vågar ta ut svängarna lite. För att vara det grönaste partiet i den här tävlingen med otillräckliga spelare så måste man bräcka V. Hade Vänsterpartiet satsat 20 miljarder i sin skuggbudget hade Miljöpartiet behövt toppa det och klimatsatsningarna hade fått kosta något mer. Här finns ett fönster att förskjuta ramarna för, en möjlighet att göra det möjligt att lägga mer pengar och kräva större satsningar.

I den här rollen kan Vänsterpartiet ta ett stort utrymme. Som en pådrivare, som en realistisk sparringpartner i budgetboxningen och som de sanningssägare man vill vara.

Vi har råd, i fastighetsskatt och skattehöjningar finns det pengar. Klimatet är en ödesfråga som behöver större investeringar men färre malliga miljöpartister. Tillsammans kan vi se till att välfärden byggs ut snarare än skärs ner i och att arbetslösheten försvinner – för vi vet att politik kan förändra.