Inför Europaparlamentsvalet 2019 valde Vänsterpartiet under uppmärksammade former att ”pausa” sitt krav på svenskt EU-utträde. Ett bärande argument var svenska väljares positiva inställning till EU och det faktum att man inte ville stå på samma sida som Sverigedemokraterna i EU-frågan. Ironiskt nog valde Sverigedemokraterna strax därefter att också överge sitt EU-motstånd inför samma val.
Det är dock inte bara i Sverige som EU-motståndet håller på att försvagas. Till skillnad från Norden har EU-skepsisen i Kontinentaleuropa främst varit ett konservativt fenomen. Medan vänsterpartier, såväl socialdemokratiska som kommunistiska, länge har sett unionen som ett verktyg för internationell arbetarsolidaritet och ekonomisk modernisering, har konservativa och extremhögerpartier i stället sett den som ett hot mot den nationella suveräniteten.
I Frankrike har Rassemblement National (tidigare Front National) länge haft ett franskt EU-utträde som ett av sina främsta krav, eftersom unionen och den gemensamma valutan ses som en inskränkning av landets politiska och ekonomiska suveränitet. Detta krav har varit bestående, oavsett vilken ekonomisk doktrin som varit vägledande för partiet. Trots att ledaren Marine Le Pen valde att bryta med partiets nyliberala ekonomiska politik och flytta partiet i en mer välfärdspositiv riktning när hon tog över ledarskapet från sin far Jean-Marie 2012, har EU-motståndet inte påverkats.
Men efter valförlusten mot Emmanuel Macron 2017 valde Le Pen att tona ned EU-skepsisen. I eftervalsanalysen drog man slutsatsen att kravet på att lämna euron skrämde för många väljargrupper som annars hade kunnat tänka sig att rösta på Front National, eftersom ett aggressivt utträde ur valutaunionen riskerar att göra att ekonomiska besparingar går upp i rök. För att framstå som mindre konfrontativt och mer ansvarstagande valde partiet att anta det mer samlande namnet Rassemblement National (Nationell samling) och i stället för ett utträde lova att fransmännen ska få ta ställning till det fortsatta EU-medlemskapet i en folkomröstning. Denna vändning ledde till en splittring mellan Le Pen och den huvudsakliga strategen bakom partiets ”social-suveränistiska” linje Florian Philippot, som lämnade partiet i protest och grundade partiet Les Patriotes.
Den post-keynesianska ekonomen Alberto Bagnai är den mest namnkunniga av de euro-kritiska ekonomer som har anslutit sig till Matteo Salvinis högerpopulistiska parti Lega. Han tillhörde tidigare vänstern. Foto: Pietro Piupparco/creative commons.
Enligt Jean-Yves Camus, journalist och forskare vid tankesmedjan Institut de relations internationales et stratégiques (IRIS) och specialist på extremhögern, bör dock Le Pens omvändning inte ses som total.
– För de yngre generationerna är ett EU-utträde skrämmande eftersom de inte har upplevt något annat än EU. De yngre än 60 år har aldrig upplevt Frankrike som det var före EU, eller snarare EG. Le Pen säger nu att hon kommer att utlysa en folkomröstning om medlemskapet ifall hon väljs till president. Men i grunden har inte mycket förändrats. De är fortfarande suveränister, och Brexit har snarare bidragit till stärka deras övertygelse, säger han till Flamman.
För Emmanuel Négrier som forskar vid Centre national de la recherche scientifique i Montpellier handlar Le Pens omvändning om att EU-medlemskapet även innebär vissa fördelar, till och med för de grupper som påverkas negativt av det.
– För att förstå Rassemblement Nationals tvetydiga position i EU-frågan måste man skilja på EU:s roll som populistisk syndabock, som fungerar som valmässigt dragplåster, och realpolitiken som sådana partier tvingas anpassa sig till så fort de närmar sig makten. När partiet lämnar vallogiken och rör sig mot frågan om politiskt inflytande förändras förhållandet till EU. Dessutom är det alltid lättare att i Europaparlamentsvalet hävda att man står för ”ett annat Europa” än att vara helt mot EU, säger han.
James Downes, lektor i komparativ politik vid Kinesiska Universitetet i Hongkong, beskriver också ett spänningsfält mellan en ”hård” och ”mjuk” euroskepsis, och menar att Brexit snarare har haft en avskräckande effekt.
– Enligt mig finns det två orsaker till denna uppmjukning av euroskepsisen bland högerextrema partier. Den första är de komplicerade förhandlingarna runt Brexit mellan EU och Storbritannien. De har visat hur svårt det kan vara att lämna EU. Den andra orsaken är att medlemskapet i EU:s inre marknad innebär vissa fördelar. Flera studier har visat att de ekonomiska fördelarna är stora. Längst inne vet nog ledarna i flera högerextrema partier att EU har varit till deras länders fördel. Många partier, såsom Fidesz i Ungern och Lag och Rättvisa i Polen, har ofta en hård retorik mot EU, men bakom stängda dörrar kan de säkert ge uttryck för mycket mjukare euroskeptiska hållningar, säger James Dawnes.
Ungerns högernationalistiske premiärminister Viktor Orbán var en av de första politikerna i den europeiska extremhögern att anamma en vänsterlinje i ekonomiska frågor, något som tjänat hans parti Fidesz synnerligen väl sedan han återvaldes 2010. Foto: Zsolt Szigetvary/AP/TT.
Marine Le Pens nedtonande av EU-motståndet är dock uppseendeväckande, särskilt som hennes mer vänsterinriktade ekonomiska politik gjort att EU-motståndet blivit ännu viktigare än tidigare. Sedan 2012 har Front Nationals ekonomiska vision varit att återgå till den typ av keynesianska underskottsfinansiering som praktiserades av de flesta franska regeringar fram till François Mitterands nyliberala helomvändning i början av 1980-talet. Och en sådan politik är konstitutionellt omöjlig att bedriva inom EU:s och eurons ramar. Hennes fars nyliberala politik var i själva verket mycket mer konform med EU:s budgetregler än hennes egen.
Detta är ingen liten fråga. Rassemblement National har gått i spetsen för en utveckling inom den europeiska extremhögern som har fått relativt liten uppmärksamhet, nämligen dess rörelse vänsterut. Sedan finanskrisen 2008 och eurokrisen 2010 har högerpopulistiska partier i land efter land gått åt vänster ekonomiskt för att fånga upp de allt mer sårbara väljargrupperna i arbetar- och undre medelklassen. Det kanske mest framgångsrika exemplet på detta är Ungerns premiärminister Viktor Orbán, vars parti Fidesz oväntat vann parlamentsvalen 2010 med vallöften om att bekämpa åtstramningen som pådyvlats landet av Bryssel. Strax efter att han kom till makten valde Orbán att unilateralt avskriva en fjärdedel av ungerska hushålls utlandsskulder, införa en skatt på utländskt ägda banker, nationalisera privata pensionstillgångar värda 14 miljarder dollar och upphäva centralbankens politiska oberoende. Till skillnad från huvudrivalerna i det ungerska Socialistpartiet har Fidesz-regeringen inte tvekat att bryta mot Internationella valutafondens regler för att minska budgetunderskottet och statsskulden. I Polen följde det ultrakonservativa Lag och Rättvisas valseger mot nyliberala Medborgarplattformen 2016 ett liknande mönster, där man lyckades vinna många fattigare väljare på ett ekonomiskt och socialpolitiskt frikostigt program.
I Frankrike är Le Pen och hennes tidigare parhäst Florian Philippot, som tidigare var rådgivare åt vänsterpolitikern Jean-Pierre Chevènement, omvittnade beundrare av den EU-skeptiska vänsterekonomen Jaques Sapir, och har delvis baserat partiets ekonomiska program på hans teorier. Sapir har även orsakat kontrovers genom att uppmana den franska vänstern att göra gemensam sak med Rassemblement National mot EU, och till och med gått så långt som att hävda att partiet inte längre är rasistiskt.
Det parti som har skärpt sitt EU-motstånd de senaste åren är tyska Alternative für Deutschland. Här med ledaren Jörg Meuthen (till vänster), regionledaren för Brandenburg Alexander Gauland och den tidigare ställföreträdande partiledaren Alice Weidel. Foto: Markus Schreiber/AP/TT.
Det EU-kärnland där alliansen mellan extremhögern och vänsterekonomer är starkast är dock Italien. I ett land i princip utan en organiserad vänster och där samtliga större partier har svurit sin trohet till Bryssels regelverk har Matteo Salvinis högerpopulistiska parti Lega kommit att bli det enda som har en koherent EU-kritisk hållning. För såväl heterodoxa som ortodoxa italienska ekonomer som inser vilka enorma problem som euro-medlemskapet medför för Italien och som vill utöva politiskt inflytande har partiet därför blivit det bästa av få alternativ. Bland de viktigaste namnen som Lega har knutit till sig finns den tidigare Deutsche Bank-ekonomen Claudio Borghi, mainstream-ekonomen Paolo Savona, som blockerades av Italiens president från att bli finansminister i Guiseppe Contes första regering, och, kanske mest uppseendeväckande av allt, Alberto Bagnai – en respekterad post-keynesiansk ekonom som tidigare tillhörde vänstern men som numera beskriver sig som ”socialist, populist och nationalist”. Enligt statsvetaren Melinda Cooper fungerar dessa ekonomer som Adolf Hitlers riksbankschef Hjalmar Schacht, som på 1930-talet gav professionell och institutionell legitimitet åt Nazistpartiets expansiva ekonomiska agenda.
Men efter att Lega våren 2018 bildat regering med populistiska Femstjärnerörelsen och direkt hamnat på kollisionskurs med Bryssel valde Salvini att backa från kravet på att Italien ska lämna euron. Femstjärnerörelsen har i sin tur lagt motståndet på hyllan sedan man gick in i en ny regering med socialdemokratiska PD efter att Lega lämnade regeringen sommaren 2019.
Enligt James Dawnes beror Salvinis ovilja att helt anta en ”Italexit”-politik på att väljarna hade sett den ekonomiska osäkerhet som Brexit innebär, något som han menar lär ha skrämt Salvini med tanke på vad en sådan chock skulle innebära för Italiens dåliga ekonomi.
– Dessutom kan Salvinis hårda euroskepsis ses som en populistisk anti-etablissemangsstrategi, med lite substans bakom sloganen. Lega har även fått konkurrens av Fratelli d’Italia som står till höger om dem. Deras ledare Giorgia Meloni har försökt bygga ett nätverk med andra likasinnade partier runtom i världen. Denna utmaning kan ha fått Salvini att backa från sin Italexit-position, säger James Dawnes.
Jean-Yves Camus pekar på det faktum att EU-medlemskapet har både för- och nackdelar för Italien och att Salvini säkerligen är medveten om vad landet skulle gå miste om ifall man lämnade unionen.
– Italien befinner sig i en dubbel fälla. De åtnjuter stöd från EU:s strukturella fonder, men tillåts inte investera i sin egen tillväxt på grund av eurozonens budgetregler. Det är kanske för sent för Italien att lämna EU nu. Det landet snarare behöver är att integrationen går ännu längre, så att man också uppnår en finanspolitisk union.
Legas ledare Matteo Salvini backade från sitt krav att Italien ska lämna euron och kanske även EU när det hettade till. Foto: Alessandra Tarantino/AP/TT.
Om trenden mot ett allt svagare EU-motstånd bland högerpopulistiska partier är tydlig i Västeuropa finns det dock ett land som går mot strömmen. I Tyskland grundades Alternative für Deutschland (AfD) 2013 av en grupp nyliberala ekonomer som reaktion på de stödpaket som utbetalades till krisande euro-länder i Sydeuropa. Partiet gick då till val på kravet att en folkomröstning skulle hållas om Tysklands fortsatta euro-medlemskap (i motsats till EU-medlemskapet som man aldrig ifrågasatte). Ett par år senare togs partiet över av främlingsfientliga politiker och blev snabbt till en betydande politisk kraft. Inför det senaste Europaparlamentsvalet antog partiet också ett nytt program med en långt hårdare skrivelse i EU-frågan. Nu räcker det inte längre med en folkomröstning om valutan: om EU inte förändras på önskvärt sätt kommr partiet numera att kräva en fullskalig ”Dexit”.
Orsakerna till att AfD gått i en annan riktning än dess systerpartier är inte lätta att identifiera. För Emmanuel Négrier handlar det om att den valmässiga aspekten getts företräde framför frågan om politiskt inflytande.
– Det är lättare att vinna mot sina motståndare med en mer radikal ”Dexit”-position än en som går ut på att bara återbörda mer makt åt medlemsstaterna. Detta är själva kärnan i extremhögerns ambivalenta förhållande till EU, säger han.
I Tyskland är dock stödet för EU stort – omkring 75 procent – främst som ett resultat av landets historia. AfD:s partiledning har själva hävdat att den nya linjen i EU-frågan kan ha bidragit till att partiet inte fick mer än elva procent av rösterna i det senaste Europaparlamentsvalet.
Enligt Jean-Yves Camus beror denna utveckling snarare på Tysklands speciella historia, som gett landets höger en annan självförståelse än deras gelikar i andra länder.
– Hos de tyska nationalisterna har det alltid funnits en ”naturalistisk” position. Man ser sig inte som européer på samma sätt som andra. De anser att landet aldrig var någon riktig kolonialmakt, landet har en stark anti-kommunistisk tradition och de vårdar en tradition av att ha goda relationer till Ryssland. Idén att Tyskland utgör ett rike med ett eget öde, utanför den europeiska gemenskapen, har gett landets nationalister en särskild horisont som inte riktigt finns hos extremhögern i andra europeiska länder, säger Jean-Yves Camus.
James Dawnes hävdar i sin tur att Tyskland och AfD i själva verket inte alls bryter mot den europeiska normen.
– AfD grundades som ett enfrågeparti men blev under flyktingkrisen 2015–2018 allt mer fokuserat på främlingsfientlighet. Även om partiet hela tiden har varit kritiskt mot EU har andra frågor som invandring och nationalism fått företräde. Den stora skillnaden är alltså hur betydelsefull EU-frågan anses vara. Det är svårt att veta om de står för en hård eller mjuk euroskepsis av det enkla skälet att frågan inte spelar lika stor roll längre, säger han.
En annan viktig förskjutning som skett inom AfD under samma period är att den ekonomiskt mer vänsterlutande ”national-sociala” delen av partiet i landets östra delar, med representanter som Björn Höcke och Alexander Gauland, vann makten över partiet 2017 på bekostnad av den mer nyliberalt lagda västtyska fraktionen. Möjligen kan det hårdnade EU-motståndet bero på att dessa ekonomiskt-politiskt har mer att vinna på ett EU-utträde.
Lastbilar köar för att nå hamnen i brittiska Dover den 15 december. Brexit har enligt vissa haft en avskräckande effekt på högerextrema partiers vilja att lämna EU. Foto: Gareth Fuller/PA via AP/TT.
Oavsett var AfD egentligen står är det dock uppenbart att EU-motståndet håller på att försvagas på flera håll, på såväl den europeiska kontinenten som på det politiska spektrat. Frågan är om det ens är möjligt att vara mot EU längre: om inte ens extremhögern – med få undantag – vågar vara det längre, vem har då råd att vara det? Enligt Jean-Yves Camus är problemet att man också måste erbjuda ett alternativ till EU och den typ av globalisering som unionen är förknippad med, något som de flesta i dag har svårt att föreställa sig.
– Ingen har ett alternativ till EU i dag. Inte ens [den franska vänsterpolitikern Jean-Luc] Mélenchon. Ekonomin är helt globaliserad och mycket mer komplex än förut. De traditionella kulturerna är också annorlunda i dag, de är mer globala och flytande. Hur ska man förändra det? Är det inte redan för sent?
