Nyheter/Utrikes 20 januari, 2021

Hur Europas högerextremister lärde sig att älska EU

Trots att allt fler högerextrema partier på kontinenten lägger sig till med ekonomisk vänsterpolitik som är oförenlig med EU:s regler lägger allt fler partier också ned sitt EU-motstånd. Är det längre överhuvudtaget möjligt att vara mot EU?

Inför Europaparlamentsvalet 2019 valde Vänsterpartiet under uppmärksammade former att ”pausa” sitt krav på svenskt EU-utträde. Ett bärande argument var svenska väljares positiva inställning till EU och det faktum att man inte ville stå på samma sida som Sverigedemokraterna i EU-frågan. Ironiskt nog valde Sverigedemokraterna strax därefter att också överge sitt EU-motstånd inför samma val.

Det är dock inte bara i Sverige som EU-motståndet håller på att försvagas. Till skillnad från Norden har EU-skepsisen i Kontinentaleuropa främst varit ett konservativt fenomen. Medan vänsterpartier, såväl socialdemokratiska som kommunistiska, länge har sett unionen som ett verktyg för internationell arbetarsolidaritet och ekonomisk modernisering, har konservativa och extremhögerpartier i stället sett den som ett hot mot den nationella suveräniteten.

I Frankrike har Rassemblement National (tidigare Front National) länge haft ett franskt EU-utträde som ett av sina främsta krav, eftersom unionen och den gemensamma valutan ses som en inskränkning av landets politiska och ekonomiska suveränitet. Detta krav har varit bestående, oavsett vilken ekonomisk doktrin som varit vägledande för partiet. Trots att ledaren Marine Le Pen valde att bryta med partiets nyliberala ekonomiska politik och flytta partiet i en mer välfärds­positiv riktning när hon tog över ledarskapet från sin far Jean-Marie 2012, har EU-motståndet inte påverkats.

Men efter valförlusten mot Emmanuel Macron 2017 valde Le Pen att tona ned EU-skepsisen. I eftervalsanalysen drog man slutsatsen att kravet på att lämna euron skrämde för många väljargrupper som annars hade kunnat tänka sig att rösta på Front National, eftersom ett aggressivt utträde ur valutaunionen riskerar att göra att ekonomiska besparingar går upp i rök. För att framstå som mindre konfrontativt och mer ansvarstagande valde partiet att anta det mer samlande namnet Rassemblement National (Nationell samling) och i stället för ett utträde lova att fransmännen ska få ta ställning till det fortsatta EU-medlemskapet i en folkomröstning. Denna vändning ledde till en splittring mellan Le Pen och den huvudsakliga strategen bakom partiets ”social-suveränistiska” linje Florian Philippot, som lämnade partiet i protest och grundade partiet Les Patriotes.

Den post-keynesianska ekonomen Alberto Bagnai är den mest namn­kunniga av de euro-kritiska ekonomer som har anslutit sig till Matteo Salvinis högerpopulistiska parti Lega. Han tillhörde tidigare vänstern. Foto: Pietro Piupparco/creative commons.

Den post-keynesianska ekonomen Alberto Bagnai är den mest namn­kunniga av de euro-kritiska ekonomer som har anslutit sig till Matteo Salvinis högerpopulistiska parti Lega. Han tillhörde tidigare vänstern. Foto: Pietro Piupparco/creative commons.

Enligt Jean-Yves Camus, journalist och forskare vid tankesmedjan Institut de relations internationales et stratégiques (IRIS) och specialist på extremhögern, bör dock Le Pens omvändning inte ses som total.

– För de yngre generationerna är ett EU-utträde skrämmande eftersom de inte har upplevt något annat än EU. De yngre än 60 år har aldrig upplevt Frankrike som det var före EU, eller snarare EG. Le Pen säger nu att hon kommer att utlysa en folkomröstning om medlemskapet ifall hon väljs till president. Men i grunden har inte mycket förändrats. De är fortfarande suveränister, och Brexit har snarare bidragit till stärka deras övertygelse, säger han till Flamman.

För Emmanuel Négrier som forskar vid Centre national de la recherche scientifique i Montpellier handlar Le Pens omvändning om att EU-medlemskapet även innebär vissa fördelar, till och med för de grupper som påverkas negativt av det.

– För att förstå Rassemblement Nationals tvetydiga position i EU-­frågan måste man skilja på EU:s roll som populistisk syndabock, som fungerar som valmässigt dragplåster, och realpolitiken som sådana partier tvingas anpassa sig till så fort de närmar sig makten. När partiet lämnar vallogiken och rör sig mot frågan om politiskt inflytande förändras förhållandet till EU. Dessutom är det alltid lättare att i Europaparlamentsvalet hävda att man står för ”ett annat Europa” än att vara helt mot EU, säger han.

James Downes, lektor i komparativ politik vid Kinesiska Universitetet i Hongkong, beskriver också ett spänningsfält mellan en ”hård” och ”mjuk” euroskepsis, och menar att Brexit snarare har haft en avskräckande effekt.

– Enligt mig finns det två orsaker till denna uppmjukning av euroskepsisen bland högerextrema partier. Den första är de komplicerade förhandlingarna runt Brexit mellan EU och Storbritannien. De har visat hur svårt det kan vara att lämna EU. Den andra orsaken är att medlemskapet i EU:s inre marknad innebär vissa fördelar. Flera studier har visat att de ekonomiska fördelarna är stora. Längst inne vet nog ledarna i flera högerextrema partier att EU har varit till deras länders fördel. Många partier, såsom Fidesz i Ungern och Lag och Rättvisa i Polen, har ofta en hård retorik mot EU, men bakom stängda dörrar kan de säkert ge uttryck för mycket mjukare euroskeptiska hållningar, säger James Dawnes.

Ungerns höger­nationalistiske premiär­minister Viktor Orbán var en av de första politikerna i den europeiska extrem­högern att anamma en vänster­linje i ekonomiska frågor, något som tjänat hans parti Fidesz synnerligen väl sedan han återvaldes 2010. Foto: Zsolt Szigetvary/AP/TT.

Ungerns höger­nationalistiske premiär­minister Viktor Orbán var en av de första politikerna i den europeiska extrem­högern att anamma en vänster­linje i ekonomiska frågor, något som tjänat hans parti Fidesz synnerligen väl sedan han återvaldes 2010. Foto: Zsolt Szigetvary/AP/TT.

Marine Le Pens nedtonande av EU-motståndet är dock uppseendeväckande, särskilt som hennes mer vänsterinriktade ekonomiska politik gjort att EU-motståndet blivit ännu viktigare än tidigare. Sedan 2012 har Front Nationals ekonomiska vision varit att återgå till den typ av keynesianska underskottsfinansiering som praktiserades av de flesta franska regeringar fram till François Mitterands nyliberala helomvändning i början av 1980-talet. Och en sådan politik är konstitutionellt omöjlig att bedriva inom EU:s och eurons ramar. Hennes fars nyliberala politik var i själva verket mycket mer konform med EU:s budgetregler än hennes egen.

Detta är ingen liten fråga. Rassemblement National har gått i spetsen för en utveckling inom den europeiska extremhögern som har fått relativt liten uppmärksamhet, nämligen dess rörelse vänsterut. Sedan finanskrisen 2008 och eurokrisen 2010 har högerpopulistiska partier i land efter land gått åt vänster ekonomiskt för att fånga upp de allt mer sårbara väljargrupperna i arbetar- och undre medelklassen. Det kanske mest framgångsrika exemplet på detta är Ungerns premiärminister Viktor Orbán, vars parti Fidesz oväntat vann parlamentsvalen 2010 med vallöften om att bekämpa åtstramningen som pådyvlats landet av Bryssel. Strax efter att han kom till makten valde Orbán att unilateralt avskriva en fjärdedel av ungerska hushålls utlandsskulder, införa en skatt på utländskt ägda banker, nationalisera privata pensionstillgångar värda 14 miljarder dollar och upphäva centralbankens politiska oberoende. Till skillnad från huvudrivalerna i det ungerska Socialistpartiet har Fidesz-regeringen inte tvekat att bryta mot Internationella valutafondens regler för att minska budgetunderskottet och statsskulden. I Polen följde det ultrakonservativa Lag och Rättvisas valseger mot nyliberala Medborgarplattformen 2016 ett liknande mönster, där man lyckades vinna många fattigare väljare på ett ekonomiskt och socialpolitiskt frikostigt program.

I Frankrike är Le Pen och hennes tidigare parhäst Florian Philippot, som tidigare var rådgivare åt vänsterpolitikern Jean-Pierre Chevènement, omvittnade beundrare av den EU-skeptiska vänsterekonomen Jaques Sapir, och har delvis baserat partiets ekonomiska program på hans teorier. Sapir har även orsakat kontrovers genom att uppmana den franska vänstern att göra gemensam sak med Rassemblement National mot EU, och till och med gått så långt som att hävda att partiet inte längre är rasistiskt.

Det parti som har skärpt sitt EU-motstånd de senaste åren är tyska Alternative für Deutschland. Här med ledaren Jörg Meuthen (till vänster), regionledaren för Branden­burg Alexander Gauland och den tidigare ställföreträdande partiledaren Alice Weidel. Foto: Markus Schreiber/AP/TT.

Det parti som har skärpt sitt EU-motstånd de senaste åren är tyska Alternative für Deutschland. Här med ledaren Jörg Meuthen (till vänster), regionledaren för Branden­burg Alexander Gauland och den tidigare ställföreträdande partiledaren Alice Weidel. Foto: Markus Schreiber/AP/TT.

Det EU-kärnland där alliansen mellan extremhögern och vänsterekonomer är starkast är dock Italien. I ett land i princip utan en organiserad vänster och där samtliga större partier har svurit sin trohet till Bryssels regelverk har Matteo Salvinis högerpopulistiska parti Lega kommit att bli det enda som har en koherent EU-kritisk hållning. För såväl heterodoxa som ortodoxa italienska ekonomer som inser vilka enorma problem som euro-medlemskapet medför för Italien och som vill utöva politiskt inflytande har partiet därför blivit det bästa av få alternativ. Bland de viktigaste namnen som Lega har knutit till sig finns den tidigare Deutsche Bank-ekonomen Claudio Borghi, mainstream-ekonomen Paolo Savona, som blockerades av Italiens president från att bli finansminister i Guiseppe Contes första regering, och, kanske mest uppseendeväckande av allt, Alberto Bagnai – en respekterad post-keynesiansk ekonom som tidigare tillhörde vänstern men som numera beskriver sig som ”socialist, populist och nationalist”. Enligt statsvetaren Melinda Cooper fungerar dessa ekonomer som Adolf Hitlers riksbankschef Hjalmar Schacht, som på 1930-talet gav professionell och institutionell legitimitet åt Nazistpartiets expansiva ekonomiska agenda.

Men efter att Lega våren 2018 bildat regering med populistiska Femstjärnerörelsen och direkt hamnat på kollisionskurs med Bryssel valde Salvini att backa från kravet på att Italien ska lämna euron. Femstjärnerörelsen har i sin tur lagt motståndet på hyllan sedan man gick in i en ny regering med socialdemokratiska PD efter att Lega lämnade regeringen sommaren 2019.

Enligt James Dawnes beror Salvinis ovilja att helt anta en ”Italexit”-politik på att väljarna hade sett den ekonomiska osäkerhet som Brexit innebär, något som han menar lär ha skrämt Salvini med tanke på vad en sådan chock skulle innebära för Italiens dåliga ekonomi.

– Dessutom kan Salvinis hårda euroskepsis ses som en populistisk anti-etablissemangsstrategi, med lite substans bakom sloganen. Lega har även fått konkurrens av Fratelli d’Italia som står till höger om dem. Deras ledare Giorgia Meloni har försökt bygga ett nätverk med andra likasinnade partier runtom i världen. Denna utmaning kan ha fått Salvini att backa från sin Italexit-position, säger James Dawnes.

Jean-Yves Camus pekar på det faktum att EU-medlemskapet har både för- och nackdelar för Italien och att Salvini säkerligen är medveten om vad landet skulle gå miste om ifall man lämnade unionen.
– Italien befinner sig i en dubbel fälla. De åtnjuter stöd från EU:s strukturella fonder, men tillåts inte investera i sin egen tillväxt på grund av eurozonens budgetregler. Det är kanske för sent för Italien att lämna EU nu. Det landet snarare behöver är att integrationen går ännu längre, så att man också uppnår en finanspolitisk union.

Legas ledare Matteo Salvini backade från sitt krav att Italien ska lämna euron och kanske även EU när det hettade till. Foto: Alessandra Tarantino/AP/TT.

Legas ledare Matteo Salvini backade från sitt krav att Italien ska lämna euron och kanske även EU när det hettade till. Foto: Alessandra Tarantino/AP/TT.

Om trenden mot ett allt svagare EU-motstånd bland högerpopulistiska partier är tydlig i Västeuropa finns det dock ett land som går mot strömmen. I Tyskland grundades Alternative für Deutschland (AfD) 2013 av en grupp nyliberala ekonomer som reaktion på de stödpaket som utbetalades till krisande euro-länder i Sydeuropa. Partiet gick då till val på kravet att en folkomröstning skulle hållas om Tysklands fortsatta euro-medlemskap (i motsats till EU-medlemskapet som man aldrig ifrågasatte). Ett par år senare togs partiet över av främlingsfientliga politiker och blev snabbt till en betydande politisk kraft. Inför det senaste Europaparlamentsvalet antog partiet också ett nytt program med en långt hårdare skrivelse i EU-frågan. Nu räcker det inte längre med en folkomröstning om valutan: om EU inte förändras på önskvärt sätt kommr partiet numera att kräva en fullskalig ”Dexit”.

Orsakerna till att AfD gått i en annan riktning än dess systerpartier är inte lätta att identifiera. För Emmanuel Négrier handlar det om att den valmässiga aspekten getts företräde framför frågan om politiskt inflytande.

– Det är lättare att vinna mot sina motståndare med en mer radikal ”Dexit”-position än en som går ut på att bara återbörda mer makt åt medlemsstaterna. Detta är själva kärnan i extremhögerns ambivalenta förhållande till EU, säger han.

I Tyskland är dock stödet för EU stort – omkring 75 procent – främst som ett resultat av landets historia. AfD:s partiledning har själva hävdat att den nya linjen i EU-frågan kan ha bidragit till att partiet inte fick mer än elva procent av rösterna i det senaste Europaparlamentsvalet.

Enligt Jean-Yves Camus beror denna utveckling snarare på Tysklands speciella historia, som gett landets höger en annan självförståelse än deras gelikar i andra länder.

– Hos de tyska nationalisterna har det alltid funnits en ”naturalistisk” position. Man ser sig inte som européer på samma sätt som andra. De anser att landet aldrig var någon riktig kolonialmakt, landet har en stark anti-kommunistisk tradition och de vårdar en tradition av att ha goda relationer till Ryssland. Idén att Tyskland utgör ett rike med ett eget öde, utanför den europeiska gemenskapen, har gett landets nationalister en särskild horisont som inte riktigt finns hos extremhögern i andra europeiska länder, säger Jean-Yves Camus.

James Dawnes hävdar i sin tur att Tyskland och AfD i själva verket inte alls bryter mot den europeiska normen.

– AfD grundades som ett enfrågeparti men blev under flyktingkrisen 2015–2018 allt mer fokuserat på främlingsfientlighet. Även om partiet hela tiden har varit kritiskt mot EU har andra frågor som invandring och nationalism fått företräde. Den stora skillnaden är alltså hur betydelsefull EU-frågan anses vara. Det är svårt att veta om de står för en hård eller mjuk euroskepsis av det enkla skälet att frågan inte spelar lika stor roll längre, säger han.

En annan viktig förskjutning som skett inom AfD under samma period är att den ekonomiskt mer vänsterlutande ”national-sociala” delen av partiet i landets östra delar, med representanter som Björn Höcke och Alexander Gauland, vann makten över partiet 2017 på bekostnad av den mer nyliberalt lagda västtyska fraktionen. Möjligen kan det hårdnade EU-motståndet bero på att dessa ekonomiskt-politiskt har mer att vinna på ett EU-utträde.

Lastbilar köar för att nå hamnen i brittiska Dover den 15 december. Brexit har enligt vissa haft en avskräckande effekt på högerextrema partiers vilja att lämna EU. Foto: Gareth Fuller/PA via AP/TT.

Lastbilar köar för att nå hamnen i brittiska Dover den 15 december. Brexit har enligt vissa haft en avskräckande effekt på högerextrema partiers vilja att lämna EU. Foto: Gareth Fuller/PA via AP/TT.

Oavsett var AfD egentligen står är det dock uppenbart att EU-mot­ståndet håller på att försvagas på flera håll, på såväl den europeiska kontinenten som på det politiska spektrat. Frågan är om det ens är möjligt att vara mot EU längre: om inte ens extremhögern – med få undantag – vågar vara det längre, vem har då råd att vara det? Enligt Jean-Yves Camus är problemet att man också måste erbjuda ett alternativ till EU och den typ av globalisering som unionen är förknippad med, något som de flesta i dag har svårt att föreställa sig.

– Ingen har ett alternativ till EU i dag. Inte ens [den franska vänster­politikern Jean-Luc] Mélenchon. Ekonomin är helt globaliserad och mycket mer komplex än förut. De traditionella kulturerna är också annorlunda i dag, de är mer globala och flytande. Hur ska man förändra det? Är det inte redan för sent?

Ledare 16 juli, 2025

Tror Lars Beckman att Bonnier styr medierna?

Mediekritiker. Lars Beckman antyder att Bonnier News styr den svenska nyhetsrapporteringen om migrationsminister Johan Forssell.

Lars Beckman riktar återigen udden mot Bonnier News, den här gången med anklagelser om att de styr bevakningen om Johan Forssells son. Det är skamligt att Moderaterna accepterar sådana konspirationsteorier, skriver Leonidas Aretakis.

Sedan Expo avslöjade att en nära anhörig till en svensk minister – vilket visade sig vara migrationsminister Johan Forssell – var aktiv i etnonationalistiska grupper, har högerns förnekelsefabrik pressats till gränsen.

Enligt Ulf Kristersson har den anhöriga endast hamnat i ”dåligt sällskap”, trots att personen varit värvare för vit makt-gruppen Det fria Sverige, samarbetat med Nordiska motståndsrörelsen, samt gått med i nynazistiska slagsmålsklubben Aktivgrupp för att gå ”från ord till handling”.

Som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har påpekat, är detta ett förminskande av nazistiskt våld: ”Nationalsocialismen har förintelsen av Europas judar som sin yttersta, historiska konsekvens och antisemitismen utgör alltjämt dess ideologiska kärna. Varje uttryck för denna ideologi är därmed ett direkt hot mot judar och andra minoriteter i Sverige, och mot vårt öppna, demokratiska samhälle.”

Men statsministern är inte ensam om att tona ned organiserad nazism.

”Det är verkligen riktigt uselt” att ”jaga ett barn i syfte att komma åt en förälder politiskt”, skrev justitieminister Gunnar Strömmer på Instagram. Widar Andersson på Norrköpings Tidningar påstår att sonen endast ”ägnat sig åt högerextrema aktiviteter på sociala medier” – trots uppgifter om både klistermärken och stridsträning.

Men att framställa det som att de styr andra medier korsar en gräns – inte minst när han gör det med syfte att spela ned hotet från den antisemitiska vit makt-rörelsen.

Värst formulerade sig dock Gävlemoderaten Lars Beckman. På X skrev han: ”Det bestående intrycket av veckan blev alltså att Bonnier News ägda medier [sic] inte tvekade att använda ett minderårigt barn för att komma åt borgerliga politiker.”

I ett annat inlägg utvecklade han tanken: ”Den röda linjen som medierna – drivna av Bonnier News publikationer – passerade måste självklart få konsekvenser i möjligheten att få skadestånd för enskilda.”

Varför pekar Lars Beckman ut just Bonnier News? Grävet gjordes av Expo. TV4, som först konfronterade ministern, ägs av Schibsted. Och nyheten har även plockats upp av internationella medier som BBC, The Guardian och Euronews.

Men Lars Beckman är ofta noga med att påpeka att just Bonnier News äger tidningar som han kritiserar, inte sällan lokaltidningarna Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Det är inte konstigt att diskutera den mediekoncentration som gör att de plockar hem överlägset mest presstöd (250 miljoner). Men att framställa det som att de styr andra medier korsar en gräns – inte minst när han gör det med syfte att spela ned hotet från den antisemitiska vit makt-rörelsen.

Det är inte första gången. När Expo 2020 rapporterade om en högerextrem bokmässa som besöktes av skogsmiljardären Karl Hedin (7/8 2020), rusade Lars Beckman till försvar: ”I ett öppet fritt demokratiskt samhälle så måste olika röster få komma till tals.”

Även den gången fick han kritik från SKMA, då han ”ingenting har att säga om de olika röster som det här i flera fall handlar om – individer som sprider vit makt-propaganda, judehat, islamofobi – och i stället angriper demokratisk kritik och rapportering kring ett högerextremt arrangemang” (9/8 2020).

När tre hakkorsbanderoller hängdes upp över Essingeleden i april skrev Beckman: ”Har palestinierna satt upp dem?” Utöver den öppna rasismen mot palestinier, visar uttalandet enligt SKMA hur ”nazism och antisemitism inte tas på allvar och i stället används som politiskt slagträ”.

Visst finns ett relevant samtal att ha om mediehanteringen, och jag tycker att mediernas försikthet att namnpublicera hedrar dem. Det handlar givetvis inte om att skydda en minister, utan en minderårig. Om politikerbarn blir föremål för kritisk rapportering nu, kommer den principen även att gälla vänsterpolitiker, då barns rättigheter inte styrs av föräldrarnas ideologi. Är alla beredda på det?

Men den diskussionen går att föra utan att förmildra våldsbejakande nazism, och utan att låta mediekritiken glida över i konspirationsteorier.

Den märkliga fixeringen vid Bonnier har djupa historiska rötter, som Lars M. Andersson visar i sin studie av den svenska nazisttidningen Hammaren på 30-talet. Tanken dyker också ständigt upp hos sverigedemokrater med sympatier längre högerut. 2016 blev riksdagsledamoten Anna Hagwall utesluten ur SD efter att ha föreslagit slopat presstöd för att minska Bonniers makt, samt föreslagit att ingen ”etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera direkt/indirekt mer än fem procent av media”.

Med tanke på denna historia, och den antisemitism som alltjämt finns i Sverige både till höger och vänster, borde Moderaterna vässa sin mediekritik. Inte minst som det enda Lars Beckman verkar prenumerera på är ifrågasättanden från SKMA.

Men att partiet skulle agera mot den frispråkige Gävlebon efter alla år verkar otroligt. Ulf Kristersson har väl bara hamnat i dåligt sällskap.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 15 juli, 2025

SD-politikern om nazistgruppen: ”Heja Aktivklubb!”

Christina Nilsson är kommunpolitiker i Kinda och tidigare ersättare i riksdagen. I Bulletin och på X hyllar hon nazistnätverket Aktivklubb. Foto: Skärmdump/Riksdagen.

Kommunpolitikern Christina Nilsson ifrågasätter Säpos bedömning av gruppen som högerextrem och våldsbejakande – och hyllar aktivklubbarnas tillväxt i Europa.

I en ny debattartikel i Bulletin uttrycker sverigedemokraten Christina Nilsson stöd för den nynazistiska organisationen Aktivklubb. 

”Vad jag har kunnat utröna älskar de sitt land och vill kunna känna stolthet över detta land och sin härkomst utan att ständigt få skit för det”, skriver hon som svar på Säpos beskrivning av gruppen som rasideologisk.

Aktivklubbar växer i Europa, enligt SÄPO. Bra, säger jag

Nilsson är tidigare ersättare i riksdagen, och i dag ledamot i kommunfullmäktige i östgötska Kinda. I artikeln går hon igenom Säpos beskrivning av gruppen punkt för punkt, och kritiserar deras bedömningar av gruppen som våldsbejakande och högerextrem. Hon välkomnar hon också att män organiserar sig tillsammans i ett ”överfeminiserat och känslostyrt samhälle”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)