Nyheter/Utrikes 20 januari, 2021

Hur Europas högerextremister lärde sig att älska EU

Trots att allt fler högerextrema partier på kontinenten lägger sig till med ekonomisk vänsterpolitik som är oförenlig med EU:s regler lägger allt fler partier också ned sitt EU-motstånd. Är det längre överhuvudtaget möjligt att vara mot EU?

Inför Europaparlamentsvalet 2019 valde Vänsterpartiet under uppmärksammade former att ”pausa” sitt krav på svenskt EU-utträde. Ett bärande argument var svenska väljares positiva inställning till EU och det faktum att man inte ville stå på samma sida som Sverigedemokraterna i EU-frågan. Ironiskt nog valde Sverigedemokraterna strax därefter att också överge sitt EU-motstånd inför samma val.

Det är dock inte bara i Sverige som EU-motståndet håller på att försvagas. Till skillnad från Norden har EU-skepsisen i Kontinentaleuropa främst varit ett konservativt fenomen. Medan vänsterpartier, såväl socialdemokratiska som kommunistiska, länge har sett unionen som ett verktyg för internationell arbetarsolidaritet och ekonomisk modernisering, har konservativa och extremhögerpartier i stället sett den som ett hot mot den nationella suveräniteten.

I Frankrike har Rassemblement National (tidigare Front National) länge haft ett franskt EU-utträde som ett av sina främsta krav, eftersom unionen och den gemensamma valutan ses som en inskränkning av landets politiska och ekonomiska suveränitet. Detta krav har varit bestående, oavsett vilken ekonomisk doktrin som varit vägledande för partiet. Trots att ledaren Marine Le Pen valde att bryta med partiets nyliberala ekonomiska politik och flytta partiet i en mer välfärds­positiv riktning när hon tog över ledarskapet från sin far Jean-Marie 2012, har EU-motståndet inte påverkats.

Men efter valförlusten mot Emmanuel Macron 2017 valde Le Pen att tona ned EU-skepsisen. I eftervalsanalysen drog man slutsatsen att kravet på att lämna euron skrämde för många väljargrupper som annars hade kunnat tänka sig att rösta på Front National, eftersom ett aggressivt utträde ur valutaunionen riskerar att göra att ekonomiska besparingar går upp i rök. För att framstå som mindre konfrontativt och mer ansvarstagande valde partiet att anta det mer samlande namnet Rassemblement National (Nationell samling) och i stället för ett utträde lova att fransmännen ska få ta ställning till det fortsatta EU-medlemskapet i en folkomröstning. Denna vändning ledde till en splittring mellan Le Pen och den huvudsakliga strategen bakom partiets ”social-suveränistiska” linje Florian Philippot, som lämnade partiet i protest och grundade partiet Les Patriotes.

Den post-keynesianska ekonomen Alberto Bagnai är den mest namn­kunniga av de euro-kritiska ekonomer som har anslutit sig till Matteo Salvinis högerpopulistiska parti Lega. Han tillhörde tidigare vänstern. Foto: Pietro Piupparco/creative commons.

Den post-keynesianska ekonomen Alberto Bagnai är den mest namn­kunniga av de euro-kritiska ekonomer som har anslutit sig till Matteo Salvinis högerpopulistiska parti Lega. Han tillhörde tidigare vänstern. Foto: Pietro Piupparco/creative commons.

Enligt Jean-Yves Camus, journalist och forskare vid tankesmedjan Institut de relations internationales et stratégiques (IRIS) och specialist på extremhögern, bör dock Le Pens omvändning inte ses som total.

– För de yngre generationerna är ett EU-utträde skrämmande eftersom de inte har upplevt något annat än EU. De yngre än 60 år har aldrig upplevt Frankrike som det var före EU, eller snarare EG. Le Pen säger nu att hon kommer att utlysa en folkomröstning om medlemskapet ifall hon väljs till president. Men i grunden har inte mycket förändrats. De är fortfarande suveränister, och Brexit har snarare bidragit till stärka deras övertygelse, säger han till Flamman.

För Emmanuel Négrier som forskar vid Centre national de la recherche scientifique i Montpellier handlar Le Pens omvändning om att EU-medlemskapet även innebär vissa fördelar, till och med för de grupper som påverkas negativt av det.

– För att förstå Rassemblement Nationals tvetydiga position i EU-­frågan måste man skilja på EU:s roll som populistisk syndabock, som fungerar som valmässigt dragplåster, och realpolitiken som sådana partier tvingas anpassa sig till så fort de närmar sig makten. När partiet lämnar vallogiken och rör sig mot frågan om politiskt inflytande förändras förhållandet till EU. Dessutom är det alltid lättare att i Europaparlamentsvalet hävda att man står för ”ett annat Europa” än att vara helt mot EU, säger han.

James Downes, lektor i komparativ politik vid Kinesiska Universitetet i Hongkong, beskriver också ett spänningsfält mellan en ”hård” och ”mjuk” euroskepsis, och menar att Brexit snarare har haft en avskräckande effekt.

– Enligt mig finns det två orsaker till denna uppmjukning av euroskepsisen bland högerextrema partier. Den första är de komplicerade förhandlingarna runt Brexit mellan EU och Storbritannien. De har visat hur svårt det kan vara att lämna EU. Den andra orsaken är att medlemskapet i EU:s inre marknad innebär vissa fördelar. Flera studier har visat att de ekonomiska fördelarna är stora. Längst inne vet nog ledarna i flera högerextrema partier att EU har varit till deras länders fördel. Många partier, såsom Fidesz i Ungern och Lag och Rättvisa i Polen, har ofta en hård retorik mot EU, men bakom stängda dörrar kan de säkert ge uttryck för mycket mjukare euroskeptiska hållningar, säger James Dawnes.

Ungerns höger­nationalistiske premiär­minister Viktor Orbán var en av de första politikerna i den europeiska extrem­högern att anamma en vänster­linje i ekonomiska frågor, något som tjänat hans parti Fidesz synnerligen väl sedan han återvaldes 2010. Foto: Zsolt Szigetvary/AP/TT.

Ungerns höger­nationalistiske premiär­minister Viktor Orbán var en av de första politikerna i den europeiska extrem­högern att anamma en vänster­linje i ekonomiska frågor, något som tjänat hans parti Fidesz synnerligen väl sedan han återvaldes 2010. Foto: Zsolt Szigetvary/AP/TT.

Marine Le Pens nedtonande av EU-motståndet är dock uppseendeväckande, särskilt som hennes mer vänsterinriktade ekonomiska politik gjort att EU-motståndet blivit ännu viktigare än tidigare. Sedan 2012 har Front Nationals ekonomiska vision varit att återgå till den typ av keynesianska underskottsfinansiering som praktiserades av de flesta franska regeringar fram till François Mitterands nyliberala helomvändning i början av 1980-talet. Och en sådan politik är konstitutionellt omöjlig att bedriva inom EU:s och eurons ramar. Hennes fars nyliberala politik var i själva verket mycket mer konform med EU:s budgetregler än hennes egen.

Detta är ingen liten fråga. Rassemblement National har gått i spetsen för en utveckling inom den europeiska extremhögern som har fått relativt liten uppmärksamhet, nämligen dess rörelse vänsterut. Sedan finanskrisen 2008 och eurokrisen 2010 har högerpopulistiska partier i land efter land gått åt vänster ekonomiskt för att fånga upp de allt mer sårbara väljargrupperna i arbetar- och undre medelklassen. Det kanske mest framgångsrika exemplet på detta är Ungerns premiärminister Viktor Orbán, vars parti Fidesz oväntat vann parlamentsvalen 2010 med vallöften om att bekämpa åtstramningen som pådyvlats landet av Bryssel. Strax efter att han kom till makten valde Orbán att unilateralt avskriva en fjärdedel av ungerska hushålls utlandsskulder, införa en skatt på utländskt ägda banker, nationalisera privata pensionstillgångar värda 14 miljarder dollar och upphäva centralbankens politiska oberoende. Till skillnad från huvudrivalerna i det ungerska Socialistpartiet har Fidesz-regeringen inte tvekat att bryta mot Internationella valutafondens regler för att minska budgetunderskottet och statsskulden. I Polen följde det ultrakonservativa Lag och Rättvisas valseger mot nyliberala Medborgarplattformen 2016 ett liknande mönster, där man lyckades vinna många fattigare väljare på ett ekonomiskt och socialpolitiskt frikostigt program.

I Frankrike är Le Pen och hennes tidigare parhäst Florian Philippot, som tidigare var rådgivare åt vänsterpolitikern Jean-Pierre Chevènement, omvittnade beundrare av den EU-skeptiska vänsterekonomen Jaques Sapir, och har delvis baserat partiets ekonomiska program på hans teorier. Sapir har även orsakat kontrovers genom att uppmana den franska vänstern att göra gemensam sak med Rassemblement National mot EU, och till och med gått så långt som att hävda att partiet inte längre är rasistiskt.

Det parti som har skärpt sitt EU-motstånd de senaste åren är tyska Alternative für Deutschland. Här med ledaren Jörg Meuthen (till vänster), regionledaren för Branden­burg Alexander Gauland och den tidigare ställföreträdande partiledaren Alice Weidel. Foto: Markus Schreiber/AP/TT.

Det parti som har skärpt sitt EU-motstånd de senaste åren är tyska Alternative für Deutschland. Här med ledaren Jörg Meuthen (till vänster), regionledaren för Branden­burg Alexander Gauland och den tidigare ställföreträdande partiledaren Alice Weidel. Foto: Markus Schreiber/AP/TT.

Det EU-kärnland där alliansen mellan extremhögern och vänsterekonomer är starkast är dock Italien. I ett land i princip utan en organiserad vänster och där samtliga större partier har svurit sin trohet till Bryssels regelverk har Matteo Salvinis högerpopulistiska parti Lega kommit att bli det enda som har en koherent EU-kritisk hållning. För såväl heterodoxa som ortodoxa italienska ekonomer som inser vilka enorma problem som euro-medlemskapet medför för Italien och som vill utöva politiskt inflytande har partiet därför blivit det bästa av få alternativ. Bland de viktigaste namnen som Lega har knutit till sig finns den tidigare Deutsche Bank-ekonomen Claudio Borghi, mainstream-ekonomen Paolo Savona, som blockerades av Italiens president från att bli finansminister i Guiseppe Contes första regering, och, kanske mest uppseendeväckande av allt, Alberto Bagnai – en respekterad post-keynesiansk ekonom som tidigare tillhörde vänstern men som numera beskriver sig som ”socialist, populist och nationalist”. Enligt statsvetaren Melinda Cooper fungerar dessa ekonomer som Adolf Hitlers riksbankschef Hjalmar Schacht, som på 1930-talet gav professionell och institutionell legitimitet åt Nazistpartiets expansiva ekonomiska agenda.

Men efter att Lega våren 2018 bildat regering med populistiska Femstjärnerörelsen och direkt hamnat på kollisionskurs med Bryssel valde Salvini att backa från kravet på att Italien ska lämna euron. Femstjärnerörelsen har i sin tur lagt motståndet på hyllan sedan man gick in i en ny regering med socialdemokratiska PD efter att Lega lämnade regeringen sommaren 2019.

Enligt James Dawnes beror Salvinis ovilja att helt anta en ”Italexit”-politik på att väljarna hade sett den ekonomiska osäkerhet som Brexit innebär, något som han menar lär ha skrämt Salvini med tanke på vad en sådan chock skulle innebära för Italiens dåliga ekonomi.

– Dessutom kan Salvinis hårda euroskepsis ses som en populistisk anti-etablissemangsstrategi, med lite substans bakom sloganen. Lega har även fått konkurrens av Fratelli d’Italia som står till höger om dem. Deras ledare Giorgia Meloni har försökt bygga ett nätverk med andra likasinnade partier runtom i världen. Denna utmaning kan ha fått Salvini att backa från sin Italexit-position, säger James Dawnes.

Jean-Yves Camus pekar på det faktum att EU-medlemskapet har både för- och nackdelar för Italien och att Salvini säkerligen är medveten om vad landet skulle gå miste om ifall man lämnade unionen.
– Italien befinner sig i en dubbel fälla. De åtnjuter stöd från EU:s strukturella fonder, men tillåts inte investera i sin egen tillväxt på grund av eurozonens budgetregler. Det är kanske för sent för Italien att lämna EU nu. Det landet snarare behöver är att integrationen går ännu längre, så att man också uppnår en finanspolitisk union.

Legas ledare Matteo Salvini backade från sitt krav att Italien ska lämna euron och kanske även EU när det hettade till. Foto: Alessandra Tarantino/AP/TT.

Legas ledare Matteo Salvini backade från sitt krav att Italien ska lämna euron och kanske även EU när det hettade till. Foto: Alessandra Tarantino/AP/TT.

Om trenden mot ett allt svagare EU-motstånd bland högerpopulistiska partier är tydlig i Västeuropa finns det dock ett land som går mot strömmen. I Tyskland grundades Alternative für Deutschland (AfD) 2013 av en grupp nyliberala ekonomer som reaktion på de stödpaket som utbetalades till krisande euro-länder i Sydeuropa. Partiet gick då till val på kravet att en folkomröstning skulle hållas om Tysklands fortsatta euro-medlemskap (i motsats till EU-medlemskapet som man aldrig ifrågasatte). Ett par år senare togs partiet över av främlingsfientliga politiker och blev snabbt till en betydande politisk kraft. Inför det senaste Europaparlamentsvalet antog partiet också ett nytt program med en långt hårdare skrivelse i EU-frågan. Nu räcker det inte längre med en folkomröstning om valutan: om EU inte förändras på önskvärt sätt kommr partiet numera att kräva en fullskalig ”Dexit”.

Orsakerna till att AfD gått i en annan riktning än dess systerpartier är inte lätta att identifiera. För Emmanuel Négrier handlar det om att den valmässiga aspekten getts företräde framför frågan om politiskt inflytande.

– Det är lättare att vinna mot sina motståndare med en mer radikal ”Dexit”-position än en som går ut på att bara återbörda mer makt åt medlemsstaterna. Detta är själva kärnan i extremhögerns ambivalenta förhållande till EU, säger han.

I Tyskland är dock stödet för EU stort – omkring 75 procent – främst som ett resultat av landets historia. AfD:s partiledning har själva hävdat att den nya linjen i EU-frågan kan ha bidragit till att partiet inte fick mer än elva procent av rösterna i det senaste Europaparlamentsvalet.

Enligt Jean-Yves Camus beror denna utveckling snarare på Tysklands speciella historia, som gett landets höger en annan självförståelse än deras gelikar i andra länder.

– Hos de tyska nationalisterna har det alltid funnits en ”naturalistisk” position. Man ser sig inte som européer på samma sätt som andra. De anser att landet aldrig var någon riktig kolonialmakt, landet har en stark anti-kommunistisk tradition och de vårdar en tradition av att ha goda relationer till Ryssland. Idén att Tyskland utgör ett rike med ett eget öde, utanför den europeiska gemenskapen, har gett landets nationalister en särskild horisont som inte riktigt finns hos extremhögern i andra europeiska länder, säger Jean-Yves Camus.

James Dawnes hävdar i sin tur att Tyskland och AfD i själva verket inte alls bryter mot den europeiska normen.

– AfD grundades som ett enfrågeparti men blev under flyktingkrisen 2015–2018 allt mer fokuserat på främlingsfientlighet. Även om partiet hela tiden har varit kritiskt mot EU har andra frågor som invandring och nationalism fått företräde. Den stora skillnaden är alltså hur betydelsefull EU-frågan anses vara. Det är svårt att veta om de står för en hård eller mjuk euroskepsis av det enkla skälet att frågan inte spelar lika stor roll längre, säger han.

En annan viktig förskjutning som skett inom AfD under samma period är att den ekonomiskt mer vänsterlutande ”national-sociala” delen av partiet i landets östra delar, med representanter som Björn Höcke och Alexander Gauland, vann makten över partiet 2017 på bekostnad av den mer nyliberalt lagda västtyska fraktionen. Möjligen kan det hårdnade EU-motståndet bero på att dessa ekonomiskt-politiskt har mer att vinna på ett EU-utträde.

Lastbilar köar för att nå hamnen i brittiska Dover den 15 december. Brexit har enligt vissa haft en avskräckande effekt på högerextrema partiers vilja att lämna EU. Foto: Gareth Fuller/PA via AP/TT.

Lastbilar köar för att nå hamnen i brittiska Dover den 15 december. Brexit har enligt vissa haft en avskräckande effekt på högerextrema partiers vilja att lämna EU. Foto: Gareth Fuller/PA via AP/TT.

Oavsett var AfD egentligen står är det dock uppenbart att EU-mot­ståndet håller på att försvagas på flera håll, på såväl den europeiska kontinenten som på det politiska spektrat. Frågan är om det ens är möjligt att vara mot EU längre: om inte ens extremhögern – med få undantag – vågar vara det längre, vem har då råd att vara det? Enligt Jean-Yves Camus är problemet att man också måste erbjuda ett alternativ till EU och den typ av globalisering som unionen är förknippad med, något som de flesta i dag har svårt att föreställa sig.

– Ingen har ett alternativ till EU i dag. Inte ens [den franska vänster­politikern Jean-Luc] Mélenchon. Ekonomin är helt globaliserad och mycket mer komplex än förut. De traditionella kulturerna är också annorlunda i dag, de är mer globala och flytande. Hur ska man förändra det? Är det inte redan för sent?

Rörelsen 15 september, 2025

Svensk judisk vänster: Hamnarbetarna gör vad regeringen borde

Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag 15 september förhandlar Gothenburg Roro Terminal (GRT) och Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen om uppsägningen av förbundets vice ordförande Erik Helgeson som skedde efter att förbundet gemensamt beslutat om en blockad mot vapenleveranser till och från Israel, med hänvisning till misstankarna om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.

Moderna krigsbrott sker aldrig som isolerade fenomen. De sker alltid i en kedja av leverantörer och andra möjliggörare. Därför är arbetarkollektiv som fackförbund en mycket viktig part i förhindrandet av krigsbrott. Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Att, som GRT, försöka straffa fackliga företrädare som Erik Helgeson personligen i stället för att föra sin talan mot förbundet är ett sätt att försöka skrämma fackligt aktiva till tystnad. Erik Helgeson har som vice ordförande inte fattat beslut om strejken själv. Den hade tydligt stöd i medlemsomröstning.

Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Mycket tyder dessutom på att Hamnarbetarförbundet, trots kostnaden för dem, gör vad svenska staten troligtvis är skyldiga till. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har en pågående arresteringsorder för krigsbrott mot israeliska ledare. Internationella Domstolen i Haag utreder Israel för brott mot folkmordskonventionen. I stället för en veckas vapenblockad från Hamnarbetarförbundets sida borde vi ha ett totalt stopp för vapenhandel från statligt håll. Men riksdagen vägrar agera.

Det samhälle GRT försöker bygga är ett samhälle där arbetare inte vågar stötta varandra eller skydda allmänheten från brott som möjliggörs av företagen de jobbar för. Det är inte bara ett samhälle som skeppar vapen till krigsbrott. Det är också ett samhälle som där folk tittar bort vid mutor och vid diskriminering. 

Läs mer

Det är ett samhälle vi alla förlorar på, men särskilt de mest utsatta. Vi behöver arbetare med civilkurage. Men vi kan bara ha arbetare med civilkurage om vår föreningsrätt värnas och om fackligt förtroendevalda skyddas från personliga hämndåtgärder från motparten. Den uppgiften ligger i dag hos Arbetsdomstolen. 

Därför har Hamnarbetarförbundet kallat folk att komma och visa sitt stöd vid Arbetsdomstolen, Stora Nygatan 1 i Stockholm i dag vid 12:30. Vi hoppas att vi ses där!

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Antisemitismen är inte en rasism

Synagogan i Göteborg. Foto: Adam Ihse/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En konstig diskussion förs om huruvida antisemitism finns. I en välvillig tolkning skulle tesen vara att antisemitismen inte är något egenartat, bara en form av vanlig rasism. Jag tror detta är ett missförstånd. Antisemitismen finns, men det är inte någon vanlig rasism.

Låt oss bruka uttrycket ”rasism” snävt. Det handlar då om föreställningar om att människor genetiskt sett tillhör olika grupper (raser) med gemensamma (statistiska, åtminstone) kännetecken. Den grövsta och enklaste indelningen är den i svarta, gula och vita människor, förknippade med en föreställning om olika värde hos dessa grupper. Filosofen Heidegger uttryckte denna fördom i skriften ”På väg mot språket”, men den fanns redan utförligt presenterad av Hitler i Mein Kampf.

De vita är mest värda då de hyser en överlägsen intelligens. De svarta är minst värda, då de uppvisar lägre begåvning. De gula hamnar någonstans mitt emellan de svarta och de vita. De är mer intelligenta än de svarta men inte lika intelligenta som de vita. I synnerhet äger de gula inte samma slags talang för originellt tänkande, som de vita. De imiterar duktigt vita upptäckter, men ger inga banbrytande bidrag till mänsklighetens utveckling.  

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst. Endast Sovjet förkastade principiellt rasismen tillsammans med eugeniken med hänvisning till biologen Lysenko. 

Rasismen hade en kvasivetenskaplig underbyggnad. Olika försök med rasblandning skulle ha utvisat att intelligensskillnaderna var reella och att vita som fick barn med svarta skulle få barn med lägre intelligens än vita som fick barn med vita. Eugen Fischer var en forskare djupt fascinerad av Mendels genetik, som just återupptäckts. Han genomförde 1908 en studie i nuvarande Namibia där han undersökte svarta och vita och individer av blandade och ansåg sig finna att de vita var intelligentast, de svarta dummast och de av blandade (bastarderna) föll någonstans mitt emellan de renodlade grupperna. Resultatet publicerades i boken Die Rehoboter Bastarde und das Bastardisierungsproblem beim Menschen (Jena: Gustav Fischer, 1913). Dessa tankar samexisterade med rashygienens föreställningar om att de olika rasgemenskaperna var instabila. De hotades av ”rasblandning”, men också av en välfärdsstat, som såg till att mindervärdiga människor kunde överleva och reproducera sig. Ett sent uttryck för ramtänkandet är Hernstein och Murrays famösa bok The Bell Curve (1994).

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst.

Nazisterna var förstås också rasister. Hitler och Churchill var överens på den punkten — men oense med Stalin. De delade också en utbredd antisemitism, även om den hos nazisterna kom att ta sig ofattbart extrema uttryck. Men var denna antisemitism en rasism?

Hitlers resonemang kring judarna är inte glasklara. Han börjar i Mein Kampf med att konstatera att han aldrig personligen haft något problem med judarna. Länge tänkte han på judarna, skriver han, som en särskild religiös grupp, och hans principiella hållning är att man i politiken bör låta religionerna vara. Han finner antisemitismen vulgär. Så drabbas han av en insikt, vill han få oss att tro. Judarnas religion är bara en förklädnad. Men en förklädnad för vad?

Han talar förvisso i Mein Kampf om judarna som en särskild ras. Han varnar för att judiska män ska förföra ariska kvinnor, göra dem med barn, och därför skada den ariska folkstammen. Men vi vet från hans bordssamtal att han inte själv trodde på denna tes. Judarna utgör inte, enligt Hitler, någon ras i analogi med svarta och arier. Han säger: Vi använder för enkelhetens skull begreppet ”judisk ras”. I verkligheten och ur genetisk synpunkt finns ingenting sådant som ”den judiska rasen”. 

Han beskriver i stället i Mein Kampf judarna som en mäktig konspiratorisk grupp (inte en ras och inte en religion), som står i begrepp att erövra världen. Det är ingen gräns för denna människogrupps slughet, de kontrollerar både arbetarrörelsen (såväl bolsjevismen som den reformistiska rörelsen) och det internationella finanskapitalet. Genom en kniptångsmanöver kommer judarna att lägga världen under sig. Här får till sist Tyskland en mission att fylla. Tyskland ska besegra judendomen. 

Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Det som är extremt med nazismen är med vilket ursinne man tar itu med den förmenta judiska faran. Först vill man bli av med judarna och man samarbetar till den änden med sionistiska organisationer. Till sist sätts det fullständiga folkmordet i verket.

Fördomarna mot judar, som nazisterna nyttjar politiskt, är utbredda i västvärlden med rötter i den kristna religionen, uttryckt av både den heliga Birgitta och Martin Luther. Jag läste nyss av en händelser Karl Gerhards memoarer, Med mitt goda minne. Karl Gerhard var en modig centralgestalt inom den antinazistiska rörelsen i vårt land. Hur häpnadsväckande är det därför inte att notera all den undertryckta antisemitism som så ofta gör sig påmind under läsningen. Om någon person är jude så kommenteras detta. Om personen inte är snål görs affär av detta. Om en judisk affärsman inte gestikulerar på ett för judar ”typiskt” vis — med handflatorna uppåt — så måste det redovisas. Allt ligger kanske på samma nivå som skämt om norrmän eller smålänningar i vardagligt tal. Ändå finns här en obehaglig påminnelse om hur svåra att bli av med dessa antisemitiska föreställningar har varit — och är.

Antisemitismen har främst frodats inom den politiska högern, men då den inte är någon egentlig rasism har också antirasister och vänsterpolitiker ibland hemfallit åt den. Stalin hade sin paranoida antisemitiska period efter andra världskriget, då ”kosmopoliter” förföljdes, Gomulka angrep judarna i Polen på sextiotalet, då de beskylldes för att sabotera tanken om en särskild polsk socialism (de utmålades bl.a. som sovjetiska agenter), Arthur Engberg var den främste svenske socialdemokratiska antisemiten, Lars Hillersbergs satirer var under 68-rörelsen öppet antisemitiska och inom rörelsen mot Israels ockupation och krig riktade mot palestinier har i sen tid antirasister spritt antisemitiska bilder. En välvillig tolkning är att de inte känt igen dem som sådana, vilket är oacceptabelt då det handlar om ledande personer med plats i riksdagen.

Denna antisemitism är potentiellt livsfarlig. Vi vet det då vi sett hur den kunnat utnyttjas politiskt i olika sammanhang. Ändå är den inte en rasism. Om det alls finns ett bevis för denna hållning beträffande rasismen, så borde det utgöras av apartheids Sydafrika. Där skilde man skarpt mellan svarta, färgade och vita. Var hamnade judarna? Bland de vita! 

Läs mer

Man kan tycka att då ett folkmord utspelas framför våra ögon så är det småsint att leta efter antisemitiska uttryck bland de berättigade protesterna mot Israels politik. Men det är inte småsint, det är nödvändigt. Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 september, 2025

Mysborgerligt om konstens överlevnad

Romantisk bild av konst och skapande. Lydia Sandgrens nya roman bland de bästa i år tycker Love Frisell. Foto: Daniel Wester.

”Artens överlevnad” är 800 sidor konstnärsromantik. Som berättelse är den lysande, men lite för trevlig.

Knappt ett halvår efter att Lydia Sandgrens bildningsroman Samlade verk gavs ut, sensommaren 2020, skedde något så otippat i svensk press som en debatt om estetik. Var den drygt över 600 sidor långa debutromanen lika bra som kritikerna skrev?

Sandgrens nya roman Artens överlevnad (Albert Bonniers förlag, 2025) är ännu längre. Under drygt 800 sidor tar den med läsaren på en resa genom Göteborg, New York och Rom i en svindlande berättelse om den stora konstens och den sanna kärlekens inverkan på människors liv över decennier. Liksom i Samlade verk utspelar sig intrigen på två plan. I det samtida får Karl Hillberg, en drygt 30 år gammal gymnasielärare tillika romandebutant, ett erbjudande att skriva en biografi över stjärndirigenten Enzo Viera av hans änka Alice. Det leder Karl till Rom och vad som finns kvar av förra seklets bildade borgerlighet. Till hans ”hjälp” finns överliggaren Mischa, hans socialt missanpassade men intellektuellt briljanta barndomsvän.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 12 september, 2025

Lorentz Tovatt: Jag börjar hoppas att Lars Beckman har rätt

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) och klimat- och miljöminister och Romina Pourmokhtari (L) under budgetsamtalen på Harpsund, den 28 augusti. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Kommer du ihåg när man var barn och fick plötsliga overklighetskänslor? Från ingenstans kom känslan av att allt är riggat. Att dina föräldrar, lärare och katten i smyg deltog i en gigantisk komplott. Och att de en dag skulle kliva fram och säga: ”Överraskning! Vi har bara spelat teater för din skull.”

Jag trodde att den känslan hörde barndomen till. Men i dag, som vuxen, har den återvänt. Jag går runt och väntar på att någon ska lägga handen på min axel och säga: ”Oroa dig inte, det var bara ett skämt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)