Hustrumisshandlarnas paradis

Nyheter

De riskerar att få upp till 20 års fängelse. Kristina, Angelina och Maria Chatjaturjan väntar på sin rättegångsprocess, åtalade för överlagt mord på sin far som hade utsatt de tre döttrarna – respektive 19, 18 och 17 år gamla – för sexuellt våld, våldtäkter och fysisk misshandel. Det var den 27 juli 2018.

Flickornas hårda straff har fått den feministiska aktivisten Anna Popova att dra igång en kampanj mot sexistiskt våld på sociala medier. På Instagram, Vkontakte (ryska Facebook) och Twitter publicerar miljontals användare foton på sina ansikten som sminkats med skador och blåmärken. 16 miljoner kvinnor har utsatts för våld i nära relationer enligt de senaste siffrorna från ryska statens federala statistikbyrå Rosstat (1), från 2012.

I denna undersökning som gjorts med ett representativt urval av 10 000 kvinnor mellan 15 och 44 år svarade var femte intervjuperson att hon utsatts för fysiskt våld av sin partner minst en gång i sitt liv. Enligt Anna-centret, som 1993 blev den första organisationen i landet att bistå offren, misshandlas en kvinna till döds av sin partner eller ex-partner var 63:e minut – det motsvarar 8 300 offer per år.

Ryssland är ett av få länder i världen som inte har någon specifik lagstiftning på detta område. I juli förra året bestraffade Europa­domstolen för mänskliga rättigheter för första gången Ryssland i ett mål rörande våld i nära relationer. Straffet var ett skadestånd på 20 000 euro till målsägaren Valerija Volodina, som hävdade att hon inte fått tillräckligt skydd av sitt lands myndigheter. Europa­domstolen slog fast att det juridiska tomrummet och bristen på skyddslagar visar på en systematisk oförmåga att komma till rätta med problemet. Av Europarådets 47 medlemsländer är det bara Ryssland och Azerbajdzjan som varken har ratificerat eller skrivit under Istanbul-konventionen om förebyggandet av och kampen mot våld mot kvinnor och våld i hemmet från 2011. I sin dom slog Europadomstolen fast att de ryska myndigheterna ”är ovilliga att erkänna problemets allvar”. Fyra liknande mål väntar på att tas upp av domstolen.

Bristen på specifik lagstiftning kan delvis förklaras av det tvetydiga arvet från den sovjetiska rätten. Vid grundandet placerade sig Sovjetunionen i spetsen för kvinnors rättigheter. Redan 1917 antogs ett dekret om ”äktenskapets upplösning” som i stort legaliserade skilsmässa. Samma år gav bolsjevikerna kvinnor rösträtt. 1920 blev Sovjetunionen den första staten att legalisera abort. För att befria kvinnorna från hushållsarbete inrättades daghem, tvättstugor och kantiner under Alexandra Kollontajs översyn, den första kvinnliga ministern i modern historia, som bland annat även krävde att den monogama kärleken skulle avskaffas. Målet var att förstöra familjen som borgerlig institution.

Men på 1930-talet rullade Josef Stalin tillbaka alla dessa landvinningar. Då kvinnorna hade svårt att hitta partners på grund av de stora förlusterna under första världskriget och inbördeskriget var legaliseringen av skilsmässa inte alltid till deras fördel. Ensamstående mödrar, vars antal sköt i höjden, översköljde domstolarna med sina klagomål på uteblivna underhållsutbetalningar. Drivna till misärens brant valde de flesta att göra abort. Myndigheterna oroade sig för att födslotalen skulle sjunka. Denna verklighet i kombination med främjandet av personer ur bondeståndet inom partileden bidrog till att tumskruvarna drogs åt. ”Kvinnofrågan och den sexuella frågan ansågs per dekret vara officiellt lösta”, förklarar sociologen Mona Claro. ”Den sovjetiska familjen var hädanefter skyldig att vara stabil och fertil” (2). 1936 blev abort olagligt och skilsmässoprocessen betydligt krångligare. Efter kriget uppnådde denna pendelartade rättsliga rörelse balans mellan den den revolutionära traditionen som delvis hade återkommit och viljan att stärka familjeenheten som centrerades kring barnet.

Myndigheterna som var medvetna om det uppenbara glappet mellan lagen och folks vanor började göra eftergifter efter Stalins död. 1955 legaliserades abort igen. Tio år senare underlättades skilsmässoprocessen. Makten var dock fortsatt besatt av den demografiska frågan. ”Det socialistiska samhället fäster stor vikt vid skyddet av och uppmuntrandet till moderskapet, liksom vid garantierna för en lycklig barndom”, försäkrade Äktenskaps- och familjelagens grunder som antogs 1968. Denna lag gjorde det möjligt att ta ut skilsmässa genom att helt enkelt ange sitt civilstånd – men bara för par utan barn. Om äktenskapet ansågs vara en privat affär som staten bör hålla sig utanför var det en annan sak ifall paret hade barn.

I detta sammanhang härleddes våld mot kvinnor inte till mäns strukturella dominans (som officiellt hade utrotats). För myndigheterna berodde det bara ”på ’dåliga sovjetiska medborgare’ som missbrukar alkohol eller som reproducerar förrevolutionära familjetraditioner”, enligt sociologerna Françoise Daucé och Amandine Regamey. Polisen såg å sin sida ”våld mellan äkta makar antingen som störande av den allmänna ordningen eller som ’familjeskandaler’ i vilka ordningsmaktens ingripande främst bör leda till försoning” (3). I synnerhet om det finns barn inblandade.

Den sovjetiska lagstiftningen var mycket avancerad i fråga om civil jämställdhet mellan män och kvinnor – låt oss inte glömma att kvinnor i Frankrike gavs rätt att utöva ett yrke eller öppna ett bankkonto utan sin mans medgivande så sent som 1965. Den underkastade även kvinnor och män samma straffrättsliga standard. Varken offrets kön eller typen av rådande (eller tidigare) relation till gärningsmannen togs i beaktande.

Under 1990-talet började de feministiska organisationerna, som snabbt förökade sig, att kämpa för införandet av västerländska normer i förebyggandet av våld i nära relationer. Under trycket från internationella organisationer har Ryssland flera gånger planerat att stifta en speciell lag i frågan: på 1990-talet, 2012, och igen 2014.

I juli 2016 uppnådde regeringen en blygsam framgång. Att misshandla en ”närstående” (maka/make, barn, bror eller syster) blev en försvårande omständighet (artikel 116 i brottsbalken). Ordet ”närstående” indikerar tydligt vad lagstiftarna vill skydda: det är familjen som måste skyddas från våldet, inte kvinnorna. Samtidigt innebär denna lag att straffen lättas för övergrepp som begås i det offentliga rummet av en okänd (förutom i fråga om återfallsbrott). Det är en välkommen utveckling i ett land som är känt för sina hårda straff och där fängelserna är överfulla.

Lagen har retat upp den ortodoxa kyrkan och andra försvarare av den traditionella familjen, som anser att den är diskriminerande. De pekar på det faktum att medan en okänd gärningsman som anfaller en person på gatan inte längre riskerar fängelsestraff, kan en far som tillrättavisar sitt barn nu hamna bakom galler. ”Samvetsgranna föräldrar kan hotas av straffpåföljder på upp till två års fängelse (i händelse av återfall) för varje tillgripande av våld i uppfostran av sina barn, även om de är måttliga och omdömesgilla”, skriver Moskvapatriarkatets kommission för familjefrågor upprört på sin hemsida.

I samma tonläge uttrycker sig senatorn Jelena Mizulina. Hon står i frontlinjen i kampen för avskaffandet av konceptet ”närstående” och kritiserar vad hon kallar ”örfilslagen”. Efter att vid upprepade tillfällen ha föreslagit åtgärder för att begränsa aborträtten och beskatta skilsmässor förklarar hon att våld i nära relationer ”inte är det huvudsakliga familjeproblemet, till skillnad från svordomar och brist på ömhet och respekt, speciellt från kvinnans sida. Vi kvinnor är svaga varelser och vi blir inte upprörda när man slår oss. När en man slår sin kvinna uppstår inte samma upprördhet som när en man förödmjukas” (4).

Ramaskriet uppnår snabbt sitt mål: 2017 försvinner varje omnämnande av ”närstående” från brottsbalken. Kreml låter genom sin talesperson meddela att ”betecknandet av vissa gester inom familjens hägn som ’våld i nära relationer’ [är] ur juridisk synvinkel att dramatisera saken”. De feministiska organisationerna oroar sig å sin sida för att situationen har blivit ännu mer kritisk än före 2016. I teorin riskerar en våldsam förövare visserligen ett fängelsestraff på mellan tio dagar och tre månader, men dessa straff utdöms väldigt sällan. Eftersom familjerelationen mellan angriparen och offret inte längre utgör en försvårande omständighet kan en domare numera antingen ålägga en make att betala en enkel bot på 5 000 rubel (ungefär 70 euro), eller, ifall misshandeln inte lett till en sjukhusvistelse, utdöma det lägsta möjliga straffet. ”Det är samma summa som för en felparkering eller för att röka på en plats med rökförbud”, säger Julia Gorbunova som 2018 författade en rapport för Human Rights Watch med titeln ”Jag skulle kunna döda dig, ingen skulle stoppa mig”. I händelse av återfallsförbrytelse kan böterna stiga till 40 000 rubel (560 euro). De dras dock oftast från parets gemensamma bankkonto…

Det är ingen underdrift att säga att inget har gjorts i Ryssland för att skydda kvinnor från en våldsam partner. Ungefär två timmar från Moskva tar härbärget Kitej, vars adress av säkerhetsskäl är hemlig, emot offer för våld i nära relationer. Varje år sedan det öppnade 2013 hyser detta privata härbärge utan kostnad mellan 30 och 40 kvinnor tillsammans med deras barn. Det är en droppe i havet; bristen på härbärgen är skriande. 2010 fanns enligt officiell statistik (5) bara 22 sociala härbärgen i Ryssland. Och ett krav är att kvinnorna är skrivna i staden där centret ligger, vilket är omöjligt för de flesta. ”Jag tvingas ständigt avvisa gäster”, beklagar Kitejs chef Aljona Sadikova. ”Jag undviker att skicka dem till religiöst eller statligt styrda härbärgen eftersom de har en retorik baserad på försoning, förlåtelse och förståelse mellan makar som är helt bakvänd.”

2019 betraktas våld i nära relationer fortfarande som par­dispyter, och polisens reaktioner pendlar mellan förnekande och hån, förlöjligande och passivitet. Valerija Volodina, den första kvinnan att vinna en tvist inför Europadomstolen, fick flera gånger höra att det bara var ett ”bråk mellan älskare” när hon anmälde misshandeln hos polisen.

Utöver kommunistpartiets senator Jurij Sineltjikov, som under debatten om lagförslaget i Duman påminde om att ”de ryska traditionerna vilar inte på att kvinnor ska uppfostras med piskan, som vissa försöker övertyga oss om”, var det få ledamöter som protesterade mot det. Regeringspartiet Enade Rysslands ledamot Andrej Issajev försäkrade tvärtom att han ville visa att han och hans kolleger inte skulle ”kopiera de överdrifter som vi ser i Västeuropa”. Denna refräng som har varit på modet de senaste åren ställer de traditionella ryska värdena mot ett dekadent väst som anses försöka pådyvla Ryssland sina värden genom utländska agenter. Det är även sekreteraren för Ryska organisationen för föräldrastöd Vera Nikolajevnas (6) syn. Hon försäkrar oss om att ifall konceptet ”närstående” inte hade strukits ur artikel 116 skulle det ha inneburit att ”föräldrar skulle hamna i fängelse för lite smisk, precis som i Europa. Sedan skulle våra barn adopteras av homosexuella europeiska par”. I ett sådant läge är det uppenbarligen inte så farligt om kvinnor berövas ett grundläggande skydd från våld i hemmet. Och då spelar det ingen roll om inrikesministern Vladimir Kolokoltsev redan i december 2017 erkände att böter inte är en effektiv förebyggande åtgärd.

Systrarna Chatjaturjans nästa rättegångsförhör kommer att äga rum denna höst. Det blir ett tillfälle att se om detta fadersmord kan göra att lagen ändras. Under tiden fortsätter ryska sociala medier att översvämmas av användare som fotograferar sig täckta av blåmärken och blod i protest mot straffriheten.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.