Donald Trumps presidentorder om att vägra inträde till människor födda i något av de länder som den amerikanska regimen påstår stödjer ”terrorism” kom som en chock för oss alla. Trumps vulgaritet, ogenerade maktfullkomlighet och twitterrabulism bryter mot vartenda fundament inom västerländsk demokratisk diplomati och särskilt det mest framträdande: hyckleriet. Senast i september kallade Barack Obama världens ledare till sig för en av sina återkommande uppläxningar. Inför åhörarna till Leaders Summit of Refugees förklarade den dåvarande presidenten att ”vi alla måste bidra” och försäkrade att ”vi som amerikaner är beredda att göra vår del”. I denna ”del” ingick inget tillbakadragande av trupper från Mellanöstern eller stopp av vapenleveranser till Saudiarabiens bombkrig över Jemen, men väl löftet om att presidenten själv tänker på flyktingar som ekonomiskt produktiva snarare än en belastning.
Chocken över USA:s visumstopp – enligt en lista på suspekta födelseländer som togs fram under Obama-administrationen och givetvis inte innehöll allierade Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Turkiet eller Qatar – skiljer sig från det europeiska arbetssättet att genom svårnavigerad byråkrati och godtyckliga tjänstemannabeslut hindra invandring. Sedan länge vägras svenska medborgare besök av till exempel en förälder från Iran – även via turistvisum – om denne ”bedöms” använda besöket till att söka asyl. Genom en parantes att du – trots att alla krav för ett visum uppfylls och att mottagaren i Sverige ansvarar för vistelsen – fortfarande kan nekas visum om myndigheten ”bedömer att du inte kommer att lämna Schengenområdet efter besöket” sätts både rättssäkerheten och anständigheten ur spel utan att dra åt sig omvärldens bestörtning över ens rättframma tilltal. Så arbetar ett regeringsdugligt proffs.