I bakhuvudet på Joe Biden

Nyheter

Förra onsdagen antog USA:s kongress president Joe Bidens så kallade American Rescue Plan. Totalt innehåller paketet åtgärder till ett värde av 1,9 biljoner dollar, eller ungefär 16 200 miljarder kronor. Det motsvarar 9,1 procent av USA:s BNP, vilket är nästan dubbelt så stort som Barack Obamas stimulanspaket från 2009, som landade på motsvarande 5,5 procent av BNP. Paketet beräknas mer än fördubbla USA:s BNP-tillväxt för detta år, från 3,3 till 6,5 procent, och kommer att öka den globala årliga tillväxten med en procentenhet. Enligt OECD är paketet så stort att USA:s produktion i slutet av nästa år beräknas ligga en procent över den prognostiserade pre-covid-kurvan. Det är en statlig ekonomisk stimulans av en magnitud som inte har skådats i västvärlden på många decennier. New York Times kallade det för ”den största fattigdomsbekämpande ansträngningen på en generation”. Tillsammans med förra årets räddningspaket på 2,2 biljoner respektive 900 miljarder dollar, ses American Rescue Plan nu därför av många som ett definitivt brott med den nyliberala eran i USA och en återgång till den föregående New Deal-erans mer statligt präglade kapitalism.

Till de mest omskrivna delarna av paketet hör en rad reformer som innebär att USA i praktiken upprättar en tillfällig välfärdsstat. Bland annat kommer ett tillfälligt barnbidrag att införas för familjer med låga inkomster, arbetslöshetsförsäkringen kommer att förlängas och varje amerikan med en så kallad justerad brutto­inkomst lägre än 75 000 dollar om året kommer att ges en check på 1 400 dollar. Ytterligare åtgärder är riktade mot pensionssystemet, sjukvården, hyresmarknaden, skolor och lokala myndigheter. Enligt journalisten Eric Levitz innebär detta att paketet är den enskilt största direkta förstärkningen av amerikanska arbetares köpkraft i USA:s historia. Med tanke på att allt detta sker i ett läge där USA:s statsskuld är rekordhög och budgeten är långtifrån balanserad, är det uppenbart att det Demokratiska partiet har lämnat den ekonomiska åtstramningen bakom sig. Men innebär det att USA, och därmed indirekt resten av västvärlden, nu också har lämnat den nyliberala eran?

Tim Barker är doktorand i modern historia vid Harvard-universitetet och arbetar på en avhandling om USA:s militära utgifter under kalla kriget. Han menar att landet håller på att genomgå ett historiskt skifte, men är skeptisk till att den nyliberala eran är över.
– Man måste komma ihåg att i USA har nyliberalism inte alltid varit synonymt med ekonomisk sparsamhet. Ronald Reagan, George W. Bush och Donald Trump ökade alla underskottet med större siffror än regeringarna under den föregående eran. Det som har varit utmärkande är hur Demokraterna har svarat på nyliberalismen genom att bli extremt sparsamma. Från Jimmy Carter till Obama har Demokraterna varit mycket mer noggranna med att balansera budgeten än Republikanerna. Nyliberalismens död har utropats många gånger förut och jag tror att det är för tidigt att säga att den är över. Men vi bevittnar just nu ett historiskt skifte så till vida att Demokraterna har blivit mer villiga att utforska potentialen i underskottsfinansiering än de har varit på flera årtionden. De fattigdomsbekämpande inslagen i paketet utgör ett steg i riktningen mot den typ av sociala utgiftsprogram som Demokraterna har rört sig bort från sedan 1960-talet, säger han till Flamman.

Historikern Matt Karp menar i sin tur att det inte bara är Demokraterna utan hela det amerikanska politiska etablissemanget som har rört sig åt vänster i budgetfrågor. I en artikel i Jacobin ifrågasätter han idén att Bidens paket skulle vara en ny version av The New Deal genom att påpeka att det var Republikanerna som drev igenom förra årets stimulanspaket på totalt 3,1 biljoner dollar. Dessutom fick Bidens paket stöd av vd:ar för 170 större företag, inklusive Goldman Sachs och Google. Det faktum att republikanen Mitt Romney hade lagt fram ett eget förslag vars barnbidrag var generösare än Bidens säger också en del.
Den enda delen av paketet som direkt utmanade företagsledarna var förslaget om att höja minimilönen till 15 dollar i timmen. Det röstades ned av Republikanerna och några konservativa Demokrater i senaten och slopades sedan, trots att regeringen hade kunnat tvinga igenom det.

Det kanske allra viktigaste argumentet mot idén att American Rescue Plan skulle utgöra ett brott med nyliberalismen är att nästan alla välfärdsåtgärderna är tillfälliga. Direktutbetalningarna, arbetslöshetsförsäkringen, barnbidragen, allt kommer att upphöra vid årets slut, om inte tidigare. Demokraterna kan så klart välja att förlänga dem, men inget tvingar dem till det. Den enskilt viktigaste orsaken till att de skulle göra det är förmodligen mellanårsvalet 2022.
Stora ekonomiska investeringar tenderar dock att få långtgående konsekvenser som ibland är oförutsägbara. Tim Barker tror att motståndet till att förlänga åtgärderna kommer att öka, men påpekar också att sociala program brukar vara svåra att avskaffa när de väl kommit på plats.
– Jag tror att när den ekonomiska expansionen börjar växa i styrka kommer vi att få se mer och mer krav på att åtgärderna ska dras tillbaka. Särskilt om inflationen börjar gå upp snabbt, men för tillfället är det omöjligt att veta om det kommer att hända. Vad som är viktigt är att stora delar av pengarna i paketet är direkta och ovillkorliga utbetalningar till barnfamiljer. Historiskt har allmänna program som detta varit svåra att rulla tillbaka senare för politiker – till och med Tea Party-rörelsen försvarade Medicare [sjukvårdsförsäkring för äldre, reds. anm.] och socialförsäkringen, säger Tim Barker.

Inom den amerikanska fackföreningsrörelsen är tongångarna desto positivare. För Ryan Kekeris som är kommunikationsansvarig för fackförbundet International Union of Painters and Allied Trades i Hanover, Maryland, utgör stimulanspaketet ett tydligt brott med den tidigare politiken.
– Det är definitivt ett brott med nyliberalismen. Lagen ger amerikanska arbetare direkta utbetalningar, ökar de sociala utgifterna och ger mer pengar till fackliga pensionsfonder. Den nyliberala konsensusen har sedan Bill Clintons dagar inneburit att välfärd kopplas till arbete. Båda partierna har haft en samsyn i detta sedan välfärdsreformen 1996. Stimulanspaketet följer inte det ramverket och det är ett enormt steg i rätt riktning, säger han.

För Ryan Kekeris är det tydligt att Bidens regering är öppen mot vänstern och att den därför går att pressa vänsterut. För honom innebär stimulanspaketet att organiserade arbetares position stärks betydligt gentemot kapitalet.
– Det har definitivt stärkt den amerikanska vänstern och den amerikanska arbetarrörelsen. Många delar av innehållet är saker som arbetarrörelsen länge har krävt, såsom höjda pensioner och bättre sjukförsäkring. Jag tycker att lagen visar att Bidens regering är öppen för påtryckningar från vänster, säger han.
Det är inte heller någon hemlighet att vänstern har varit viktig för att paketet skulle bli så expansivt som det blev. Den första personen som Biden tackade efter att det hade röstats igenom i förra veckan var Bernie Sanders, vars agiterande för lagen i och utanför kongressen han menade var avgörande.

För arbetar- och fackföreningsrörelsen är dock inte stimulanspaketet i sig den viktigaste lagförändringen. Parallellt med paketet har regeringen tagit fram ett lagförslag som specifikt riktar sig till fackföreningarna. Den så kallade Protecting the Right to Organize Act, eller PRO Act, syftar till att täppa till alla de kryphål som har gjorts i den grundläggande arbetsmarknadslagen National Labor Relations Act sedan den drevs igenom av Roosevelt 1935. Till exempel skulle den förbjuda företag från att kategorisera anställda som frilansare eller privatkonsulter, göra det svårare för arbetsgivare att hindra arbetare från att grunda fackklubbar genom att förbjuda dem från att hyra in anti­fackliga konsulter, samt förbjuda dem från att ersätta strejkande arbetare med strejkbrytare.

För Ryan Kekeris är PRO Act det definitiva beviset på att Joe Bidens regering står på arbetarnas sida.
– Jag är relativt ung, bara 30 år, men det är redan uppenbart att Biden är den mest arbetarvänliga presidenten under min livstid. Han har redan gjort mer än vad Obama och Bill Clinton gjorde för organiserade arbetare. Jag tror att det riktiga provet för hans regering blir hur hårt han kämpar för PRO Act. Lagen skulle bli den första positiva arbetsmarknadsreformen sedan 1935 och skulle kraftigt stärka våra möjligheter att organisera, strejka och löneförhandla kollektivt, säger Ryan Kekeris.

Med tanke på fackföreningarnas historiskt svaga ställning i USA är det förståeligt. I dag är mindre än elva procent av USA:s arbetare fackanslutna, och i många så kallade right to work-stater, det vill säga konservativa delstater där fackmedlemskap är förenat med höga kostnader och ibland till och med gör det omöjligt att anställas, är siffran ofta lägre än så.
Tim Barker menar att PRO Act, tillsammans med infrastruktursatsningen som Biden planerar därefter, kommer att vara avgörande för amerikanska arbetare.
– USA:s arbetare befinner sig i en historiskt svag position, men även om antalet fackanslutna inte har ökat finns tecken på att den offentliga opinionen håller på att bli mer positivt inställd till fackföreningar. De viktigaste striderna kommer att vara den om PRO Act och infrastrukturpaketet som Biden vill få igenom därefter. Det har ännu inte lagts fram men kommer också att innehålla flera delar som stärker fackföreningarna, säger han.
PRO Act har redan röstats igenom av det demokratiskt kontrollerade representanthuset. Men den lär inte passera senaten, där Republikanerna förväntas använda sig av byråkratiska fördröjningsmetoder för att stoppa den. Frågan är därför hur beredd Biden är att ta strid för lagen och tvinga fram nya omröstningar. Med tanke på hans förflutna finns det viss anledning att misstro hur hängiven regeringen är den nya arbetarvänliga linjen.

Joe Biden har sedan 1980-talet varit en av de viktigaste personerna i den nyliberala kontrarevolutionen mot New Deal-erans sociala landvinningar. Det kan så klart bero mer på politisk pragmatism, än ideologisk övertygelse. Men det faktum att hans regering lät frågan om höjd minimilön dö efter att den röstats ned antyder att Bidens vilja att ta strid för arbetare kanske inte är så stark som många nu tror. För fackföreningsrörelsen var det ett svidande nederlag.
– Det gör så klart ont. Minimilönen på 15 dollar har länge varit ett mål för arbetarrörelsen, sedan Obamas tid, och det är frustrerande att den inte kom med i stimulanspaketet. En av orsakerna till att vi kommer att kampanja intensivt för PRO Act är att många av de politiker som hävdade att de var för minimilönen inte röstade för den när det var dags att skrida till handling. Vi vill undvika en upprepning av det med Pro Act, säger Ryan Kekeris, vars fackförening har ingått en koalition med rörelser som Sunrise Movement, Communication Workers of America (CWA), Democratic Socialists of America (DSA) och Working Families Party för att mobilisera arbetare och utöva påtryckningar på politiker för att de ska rösta för PRO Act.

Om Joe Biden kunde ge upp frågan om att höja minimilönen till 15 dollar – som i sig är långt ifrån de 24 dollar i timmen som lönen i dag hade legat på om löneutvecklingen hade följt produktivitetsutvecklingen, som var fallet fram till det nyliberala brottet i mitten av 1970-talet – vad finns det då för garantier att han inte överger andra progressiva förslag?
Enligt Tim Barker bör man dock inte se Biden som varken en övertygad nyliberal eller en progressiv New Deal-president, av det enkla skälet att ideologi spelar en mindre roll än vad man kan tro i amerikansk politik.
– I amerikansk historia har ideologi sällan varit stark nog att driva på förändringar på egen hand. Till och med Abraham Lincoln, som var en ideologiskt övertygad medlem av ett radikalt anti-slaveri-parti, kunde inte föreställa sig att slaveriet kunde avskaffas förrän inbördeskriget bröt ut. Men även om omständigheterna – i detta fall pandemin, recessionen och Demokraternas valförlust 2016, som många nu skyller på åtstramningen – har varit viktiga spelar ideologin fortfarande en viss roll. Detta främst på ett negativt sätt: vilken Bidens positiva vision än må vara så tycks han inte vara en ideologisk motståndare till underskottsfinansiering som många andra Demokratiska presidenter har varit.
– I detta sammanhang är det intressant att notera att Biden, som är 78 år gammal, kanske är gammal nog att minnas Roosevelts, Trumans och Lyndon Johnsons Demokratiska parti. Han har enligt rapporter låtit hänga ett porträtt av Roosevelt i ovala rummet i Vita huset. I jämförelse var Obama mycket yngre och hade ideologiskt helt formats av Reagans era, som Obama har beskrivit som den mest samhällsomvälvande presidenten under hans livstid, säger Tim Barker.
Han tillägger dock att en återgång till en mer statsinterventionistisk politik av New Deal-snitt inte förbättrar situationen för alla, särskilt inte utanför USA.
– Oavsett hur lindrande Bidens politik kan verka i jämförelse måste man komma ihåg att USA under New Deal-eran drogs med en rad djupa sociala problem, inklusive en ofärdig välfärdsstat, genomgående hög arbetslöshet och rasistiskt motiverad ojämlikhet, för att inte nämna en återkommande imperialistisk utrikespolitik, säger Tim Barker.
Med tanke på den linje Biden hittills har tagit mot Kina och Venezuela, som bara avviker marginellt från Trumps politik, är det tydligt att ett eventuellt brott med nyliberalismen på hemmaplan inte nödvändigtvis kommer att innebära någon som helst förändring i USA:s imperialistiska ambitioner .