Nyheter/Utrikes 17 mars, 2021

I bakhuvudet på Joe Biden

Efter att USA:s kongress i förra veckan antog ett historiskt stimulans­paket har många ut­ropat ny­liberalismens definitiva död. Men även om Vita huset nu struntar i budget­under­­skottet, upp­rättar en temporär välfärds­stat och stärker arbetares rättig­heter är det osäkert hur djupt brottet faktiskt är med den nyliberala ortodoxin.

Förra onsdagen antog USA:s kongress president Joe Bidens så kallade American Rescue Plan. Totalt innehåller paketet åtgärder till ett värde av 1,9 biljoner dollar, eller ungefär 16 200 miljarder kronor. Det motsvarar 9,1 procent av USA:s BNP, vilket är nästan dubbelt så stort som Barack Obamas stimulanspaket från 2009, som landade på motsvarande 5,5 procent av BNP. Paketet beräknas mer än fördubbla USA:s BNP-tillväxt för detta år, från 3,3 till 6,5 procent, och kommer att öka den globala årliga tillväxten med en procentenhet. Enligt OECD är paketet så stort att USA:s produktion i slutet av nästa år beräknas ligga en procent över den prognostiserade pre-covid-kurvan. Det är en statlig ekonomisk stimulans av en magnitud som inte har skådats i västvärlden på många decennier. New York Times kallade det för ”den största fattigdomsbekämpande ansträngningen på en generation”. Tillsammans med förra årets räddningspaket på 2,2 biljoner respektive 900 miljarder dollar, ses American Rescue Plan nu därför av många som ett definitivt brott med den nyliberala eran i USA och en återgång till den föregående New Deal-erans mer statligt präglade kapitalism.

Till de mest omskrivna delarna av paketet hör en rad reformer som innebär att USA i praktiken upprättar en tillfällig välfärdsstat. Bland annat kommer ett tillfälligt barnbidrag att införas för familjer med låga inkomster, arbetslöshetsförsäkringen kommer att förlängas och varje amerikan med en så kallad justerad brutto­inkomst lägre än 75 000 dollar om året kommer att ges en check på 1 400 dollar. Ytterligare åtgärder är riktade mot pensionssystemet, sjukvården, hyresmarknaden, skolor och lokala myndigheter. Enligt journalisten Eric Levitz innebär detta att paketet är den enskilt största direkta förstärkningen av amerikanska arbetares köpkraft i USA:s historia. Med tanke på att allt detta sker i ett läge där USA:s statsskuld är rekordhög och budgeten är långtifrån balanserad, är det uppenbart att det Demokratiska partiet har lämnat den ekonomiska åtstramningen bakom sig. Men innebär det att USA, och därmed indirekt resten av västvärlden, nu också har lämnat den nyliberala eran?

Tim Barker är doktorand i modern historia vid Harvard-universitetet och arbetar på en avhandling om USA:s militära utgifter under kalla kriget. Han menar att landet håller på att genomgå ett historiskt skifte, men är skeptisk till att den nyliberala eran är över.
– Man måste komma ihåg att i USA har nyliberalism inte alltid varit synonymt med ekonomisk sparsamhet. Ronald Reagan, George W. Bush och Donald Trump ökade alla underskottet med större siffror än regeringarna under den föregående eran. Det som har varit utmärkande är hur Demokraterna har svarat på nyliberalismen genom att bli extremt sparsamma. Från Jimmy Carter till Obama har Demokraterna varit mycket mer noggranna med att balansera budgeten än Republikanerna. Nyliberalismens död har utropats många gånger förut och jag tror att det är för tidigt att säga att den är över. Men vi bevittnar just nu ett historiskt skifte så till vida att Demokraterna har blivit mer villiga att utforska potentialen i underskottsfinansiering än de har varit på flera årtionden. De fattigdomsbekämpande inslagen i paketet utgör ett steg i riktningen mot den typ av sociala utgiftsprogram som Demokraterna har rört sig bort från sedan 1960-talet, säger han till Flamman.

Historikern Matt Karp menar i sin tur att det inte bara är Demokraterna utan hela det amerikanska politiska etablissemanget som har rört sig åt vänster i budgetfrågor. I en artikel i Jacobin ifrågasätter han idén att Bidens paket skulle vara en ny version av The New Deal genom att påpeka att det var Republikanerna som drev igenom förra årets stimulanspaket på totalt 3,1 biljoner dollar. Dessutom fick Bidens paket stöd av vd:ar för 170 större företag, inklusive Goldman Sachs och Google. Det faktum att republikanen Mitt Romney hade lagt fram ett eget förslag vars barnbidrag var generösare än Bidens säger också en del.
Den enda delen av paketet som direkt utmanade företagsledarna var förslaget om att höja minimilönen till 15 dollar i timmen. Det röstades ned av Republikanerna och några konservativa Demokrater i senaten och slopades sedan, trots att regeringen hade kunnat tvinga igenom det.

Det kanske allra viktigaste argumentet mot idén att American Rescue Plan skulle utgöra ett brott med nyliberalismen är att nästan alla välfärdsåtgärderna är tillfälliga. Direktutbetalningarna, arbetslöshetsförsäkringen, barnbidragen, allt kommer att upphöra vid årets slut, om inte tidigare. Demokraterna kan så klart välja att förlänga dem, men inget tvingar dem till det. Den enskilt viktigaste orsaken till att de skulle göra det är förmodligen mellanårsvalet 2022.
Stora ekonomiska investeringar tenderar dock att få långtgående konsekvenser som ibland är oförutsägbara. Tim Barker tror att motståndet till att förlänga åtgärderna kommer att öka, men påpekar också att sociala program brukar vara svåra att avskaffa när de väl kommit på plats.
– Jag tror att när den ekonomiska expansionen börjar växa i styrka kommer vi att få se mer och mer krav på att åtgärderna ska dras tillbaka. Särskilt om inflationen börjar gå upp snabbt, men för tillfället är det omöjligt att veta om det kommer att hända. Vad som är viktigt är att stora delar av pengarna i paketet är direkta och ovillkorliga utbetalningar till barnfamiljer. Historiskt har allmänna program som detta varit svåra att rulla tillbaka senare för politiker – till och med Tea Party-rörelsen försvarade Medicare [sjukvårdsförsäkring för äldre, reds. anm.] och socialförsäkringen, säger Tim Barker.

Inom den amerikanska fackföreningsrörelsen är tongångarna desto positivare. För Ryan Kekeris som är kommunikationsansvarig för fackförbundet International Union of Painters and Allied Trades i Hanover, Maryland, utgör stimulanspaketet ett tydligt brott med den tidigare politiken.
– Det är definitivt ett brott med nyliberalismen. Lagen ger amerikanska arbetare direkta utbetalningar, ökar de sociala utgifterna och ger mer pengar till fackliga pensionsfonder. Den nyliberala konsensusen har sedan Bill Clintons dagar inneburit att välfärd kopplas till arbete. Båda partierna har haft en samsyn i detta sedan välfärdsreformen 1996. Stimulanspaketet följer inte det ramverket och det är ett enormt steg i rätt riktning, säger han.

För Ryan Kekeris är det tydligt att Bidens regering är öppen mot vänstern och att den därför går att pressa vänsterut. För honom innebär stimulanspaketet att organiserade arbetares position stärks betydligt gentemot kapitalet.
– Det har definitivt stärkt den amerikanska vänstern och den amerikanska arbetarrörelsen. Många delar av innehållet är saker som arbetarrörelsen länge har krävt, såsom höjda pensioner och bättre sjukförsäkring. Jag tycker att lagen visar att Bidens regering är öppen för påtryckningar från vänster, säger han.
Det är inte heller någon hemlighet att vänstern har varit viktig för att paketet skulle bli så expansivt som det blev. Den första personen som Biden tackade efter att det hade röstats igenom i förra veckan var Bernie Sanders, vars agiterande för lagen i och utanför kongressen han menade var avgörande.

För arbetar- och fackföreningsrörelsen är dock inte stimulanspaketet i sig den viktigaste lagförändringen. Parallellt med paketet har regeringen tagit fram ett lagförslag som specifikt riktar sig till fackföreningarna. Den så kallade Protecting the Right to Organize Act, eller PRO Act, syftar till att täppa till alla de kryphål som har gjorts i den grundläggande arbetsmarknadslagen National Labor Relations Act sedan den drevs igenom av Roosevelt 1935. Till exempel skulle den förbjuda företag från att kategorisera anställda som frilansare eller privatkonsulter, göra det svårare för arbetsgivare att hindra arbetare från att grunda fackklubbar genom att förbjuda dem från att hyra in anti­fackliga konsulter, samt förbjuda dem från att ersätta strejkande arbetare med strejkbrytare.

För Ryan Kekeris är PRO Act det definitiva beviset på att Joe Bidens regering står på arbetarnas sida.
– Jag är relativt ung, bara 30 år, men det är redan uppenbart att Biden är den mest arbetarvänliga presidenten under min livstid. Han har redan gjort mer än vad Obama och Bill Clinton gjorde för organiserade arbetare. Jag tror att det riktiga provet för hans regering blir hur hårt han kämpar för PRO Act. Lagen skulle bli den första positiva arbetsmarknadsreformen sedan 1935 och skulle kraftigt stärka våra möjligheter att organisera, strejka och löneförhandla kollektivt, säger Ryan Kekeris.

Med tanke på fackföreningarnas historiskt svaga ställning i USA är det förståeligt. I dag är mindre än elva procent av USA:s arbetare fackanslutna, och i många så kallade right to work-stater, det vill säga konservativa delstater där fackmedlemskap är förenat med höga kostnader och ibland till och med gör det omöjligt att anställas, är siffran ofta lägre än så.
Tim Barker menar att PRO Act, tillsammans med infrastruktursatsningen som Biden planerar därefter, kommer att vara avgörande för amerikanska arbetare.
– USA:s arbetare befinner sig i en historiskt svag position, men även om antalet fackanslutna inte har ökat finns tecken på att den offentliga opinionen håller på att bli mer positivt inställd till fackföreningar. De viktigaste striderna kommer att vara den om PRO Act och infrastrukturpaketet som Biden vill få igenom därefter. Det har ännu inte lagts fram men kommer också att innehålla flera delar som stärker fackföreningarna, säger han.
PRO Act har redan röstats igenom av det demokratiskt kontrollerade representanthuset. Men den lär inte passera senaten, där Republikanerna förväntas använda sig av byråkratiska fördröjningsmetoder för att stoppa den. Frågan är därför hur beredd Biden är att ta strid för lagen och tvinga fram nya omröstningar. Med tanke på hans förflutna finns det viss anledning att misstro hur hängiven regeringen är den nya arbetarvänliga linjen.

Joe Biden har sedan 1980-talet varit en av de viktigaste personerna i den nyliberala kontrarevolutionen mot New Deal-erans sociala landvinningar. Det kan så klart bero mer på politisk pragmatism, än ideologisk övertygelse. Men det faktum att hans regering lät frågan om höjd minimilön dö efter att den röstats ned antyder att Bidens vilja att ta strid för arbetare kanske inte är så stark som många nu tror. För fackföreningsrörelsen var det ett svidande nederlag.
– Det gör så klart ont. Minimilönen på 15 dollar har länge varit ett mål för arbetarrörelsen, sedan Obamas tid, och det är frustrerande att den inte kom med i stimulanspaketet. En av orsakerna till att vi kommer att kampanja intensivt för PRO Act är att många av de politiker som hävdade att de var för minimilönen inte röstade för den när det var dags att skrida till handling. Vi vill undvika en upprepning av det med Pro Act, säger Ryan Kekeris, vars fackförening har ingått en koalition med rörelser som Sunrise Movement, Communication Workers of America (CWA), Democratic Socialists of America (DSA) och Working Families Party för att mobilisera arbetare och utöva påtryckningar på politiker för att de ska rösta för PRO Act.

Om Joe Biden kunde ge upp frågan om att höja minimilönen till 15 dollar – som i sig är långt ifrån de 24 dollar i timmen som lönen i dag hade legat på om löneutvecklingen hade följt produktivitetsutvecklingen, som var fallet fram till det nyliberala brottet i mitten av 1970-talet – vad finns det då för garantier att han inte överger andra progressiva förslag?
Enligt Tim Barker bör man dock inte se Biden som varken en övertygad nyliberal eller en progressiv New Deal-president, av det enkla skälet att ideologi spelar en mindre roll än vad man kan tro i amerikansk politik.
– I amerikansk historia har ideologi sällan varit stark nog att driva på förändringar på egen hand. Till och med Abraham Lincoln, som var en ideologiskt övertygad medlem av ett radikalt anti-slaveri-parti, kunde inte föreställa sig att slaveriet kunde avskaffas förrän inbördeskriget bröt ut. Men även om omständigheterna – i detta fall pandemin, recessionen och Demokraternas valförlust 2016, som många nu skyller på åtstramningen – har varit viktiga spelar ideologin fortfarande en viss roll. Detta främst på ett negativt sätt: vilken Bidens positiva vision än må vara så tycks han inte vara en ideologisk motståndare till underskottsfinansiering som många andra Demokratiska presidenter har varit.
– I detta sammanhang är det intressant att notera att Biden, som är 78 år gammal, kanske är gammal nog att minnas Roosevelts, Trumans och Lyndon Johnsons Demokratiska parti. Han har enligt rapporter låtit hänga ett porträtt av Roosevelt i ovala rummet i Vita huset. I jämförelse var Obama mycket yngre och hade ideologiskt helt formats av Reagans era, som Obama har beskrivit som den mest samhällsomvälvande presidenten under hans livstid, säger Tim Barker.
Han tillägger dock att en återgång till en mer statsinterventionistisk politik av New Deal-snitt inte förbättrar situationen för alla, särskilt inte utanför USA.
– Oavsett hur lindrande Bidens politik kan verka i jämförelse måste man komma ihåg att USA under New Deal-eran drogs med en rad djupa sociala problem, inklusive en ofärdig välfärdsstat, genomgående hög arbetslöshet och rasistiskt motiverad ojämlikhet, för att inte nämna en återkommande imperialistisk utrikespolitik, säger Tim Barker.
Med tanke på den linje Biden hittills har tagit mot Kina och Venezuela, som bara avviker marginellt från Trumps politik, är det tydligt att ett eventuellt brott med nyliberalismen på hemmaplan inte nödvändigtvis kommer att innebära någon som helst förändring i USA:s imperialistiska ambitioner .

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)