Ledare

I EU finns det kanske plats för socialister – men inte för socialism

”Drömmen om ett socialistiskt EU är förstås sympatisk men de rådande politiska motsättningarna talar för att den förlovade EU-socialismen förblir just en dröm eller i bästa fall ett ämne för framtida programmatiska debatter”, skriver Thaher Pelaseyed. Foto: Henrik Montgomery/TT.

2019 kan bli året då det svenska Vänsterpartiet hänger av sig sitt EU-motstånd. Frågan är var alla progressiva som på demokratisk grund vill försvara Sveriges självbestämmande gentemot EU:s överstatliga nyliberalism ska ta vägen?

Ledare

En Brexit-kampanj präglad av grov rasism, fascistiska partier som vill störta EU:s ”liberala” ordning och massiva folkliga protester mot den arrogante franska högerpresidenten Emmanuel Macron. Det är några av händelserna som har återuppväckt en intensiv debatt om huruvida det äntligen är dags för vänstern att en gång för all omfamna EU för att bygga en socialistisk och solidarisk union av europeiska länder. Brexit, hanteringen av flyktingkrisen och förtroenderaset för både Angela Merkel och Macron visar på att EU är i djup kris. Det är då lätt att sympatisera med Labour-ledaren Jeremy Corbyn som vill bygga ett socialistiskt Europa, både i och utanför EU. Från ett brittiskt perspektiv är Brexit-processen snårig, osäker och kommer att under överskådlig tid prägla brittisk politik. Och generellt sett är vänsterpartier ute i Europa vänligt inställda till EU. Orsakerna är historiska och inte minst kopplade till den europeiska utvecklingen under efterkrigstiden, en utveckling som Sverige i långt och mycket, på gott och ont, stått utanför.

EU-socialism är en opraktisk dröm 
Drömmen om ett socialistiskt EU är förstås sympatisk men de rådande politiska motsättningarna talar för att den förlovade EU-socialismen förblir just en dröm eller i bästa fall ett ämne för framtida programmatiska debatter. Ta till exempel de ”gula västarna” som i EU-vänliga Frankrike protesterar mot Macrons högerpolitik. Eller BB-ockupationen i Sollefteå i det traditionellt EU-skeptiska Ådalen som kämpar för tillgång till en säker förlossningsvård. Det är svårt att tänka sig att dessa två geografiskt skilda proteströrelser riktar sitt missnöje mot EU-eliten med Jean-Claude Juncker i spetsen. Nej, ”gula västarna” vill störta Macron och BB-ockupanterna letar efter en regionpolitiker som ordnar fram förlossningsplatser i stället för att prioritera skattesänkningar. Den dagliga, oglamorösa kampen för anständiga löner, lägre hyror, fungerande skolor och tillgänglig vård förs inte mot eller inom EU-systemet, trots makthavares ständiga försök att gömma sig bakom EU:s regelverk. Människor går samman för att de utkräver ansvar från folkvalda där den liberala demokratin (fortfarande) står stark, nämligen inom nationalstatens gränser. För en politisk rörelse är alla andra arenor allt för långt bort, för opraktiska och abstrakta.

Nu är vänsterväljarna plötsligt EU-vänligare än partiet – bara var tredje vänsterväljare vill lämna EU – och i röstmaximeringens tidevarv finns det varken tid eller ork att övertyga de egna om deras brister i EU-kunskap

Vänstern har slarvat
Vänsterpartiets dramatiska föreslagna omläggning av sin EU-kritik grundar sig i slarv. Vänstern har slarvat med att förankra sin progressiva EU-linje hos de egna väljarna. Nu är vänsterväljarna plötsligt EU-vänligare än partiet – bara var tredje vänsterväljare vill lämna EU – och i röstmaximeringens tidevarv finns det varken tid eller ork att övertyga de egna om deras brister i EU-kunskap. För ingenting i EU har ju blivit bättre. Den fria rörligheten för människor har nedmonterats, klimatpolitiken har kraschat och freden inom Europa säkras genom vapenexport till diktaturer utanför unionens gränser.

Ställ inte fascism mot EU-kritik
Den som ställer fascismens falska protektionism i vägen för en progressiv EU-kritik glömmer att det inte finns ett EU-land vars regering inte anammar en rasistisk och arbetarfientlig politik. Titta på de stora länderna Tyskland, Frankrike, Storbritannien och hur Merkels, Macrons och Mays ekonomiska politik göder fascismen i sina respektive länder och inom EU. Titta på Moderaterna och Sverigedemokraterna som trots till synes stora skillnader i synen på EU-projektet röstar för samma skattesats i det som i folkmun kallas ”katastrofbudgeten”. Titta på den blindaste EU-anhängaren av dem alla, Jan Björklund, en liberal som hellre röstar på Jimmie Åkesson ekonomiska politik än Jonas Sjöstedts.
Det finns plats för socialister i EU men inte för socialism. En vänster med en ambition om att förändra systemet, inte bara på ytan, förstår det.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

  • EU
  • EU-kritik
  • socialism
  • vänsterpartiet

Ledare