Jag sitter med en 89-årig kroatisk kvinna i en liten otillgänglig by högt upp bland Balkans stenigaste gråa berg. Hon ser så häpnadsväckande stark ut, muskulös och rörlig. Det här är karga religiösa jordbrukartrakter. Här brukas det röd jord och talas om jordelivet och himmelen, tomater, oliver och lökskördar. Och så plötsligt också om Angela Merkel.
Min 89-åriga samtalspartner säger:
– Merkel, såg du så skicklig hon är, hon fick den där Ursula vald till EU-kommissionens ordförande, vilken politiker.
Hon säger det med beundran.
Även om vare sig den gamla kvinnan eller Tysklands avgående förbundskansler bekänner sig till feminismen som ideologi, präglas deras uppenbara känsla för systerskap och kvinnokamp av just feminism. Angela Merkel har dock konsekvent vägrat feministetiketten. Det är säkerligen ett uttryck för de politiska kontexter av det tyska CDU som hon kommer ifrån, men uppenbart också ett smart strategiskt drag. För hon saknar ju sannerligen inte viljan att lyfta kvinnor och ge dem möjligheterna till inflytande och makt.
För Merkel förbereder sin avgång genom att positionera skickliga kvinnor på viktiga positioner utifrån en tyskt politisk kontext. Främst handlar det om Annegret Kramp-
Karrenbauer som hennes efterföljare som partiledare för CDU och troligt kommande förbundskansler och den nyligen valda Ursula von der Leyen som nästa ordförande i EU-kommissionen. Von der Leyen blir den första kvinnan att väljas till detta uppdrag.
Det finns sällan bara en bästa kandidat. Ofta är det några människor som kan tänkas leverera likvärdiga resultat på en position utifrån sina erfarenheter och kunskaper. I det sista valet är nätverket, uppbackningen och vem som har inflytande avgörande faktorer för vem som blir vald.
Det är här Merkel utnyttjat sin ställning för att lyfta de kompetenta kvinnorna på samma sätt som män i århundraden har lyft varandra. Det är åtminstone en tydlig feministisk handling, från en icke-feminist. En feministisk handling som uppenbart visar vad som är möjligt och väcker beundran från kvinnor vars verklighet utspelar sig långt från våra feministiska seminarier och öppna kamp, så som den gamla kroatiska kvinnan jag samtalade med i somras.
Den svenska feminismen är öppen och tydlig. Här kallar även de vars handlingar visar på motsats sig själva för feminister ibland. För många är etiketten viktig, säkerligen både utifrån ideologiska övertygelser och ibland också som ett varumärke. Strategen Merkel har läst sin omgivning och valt en lite annan väg. Uppenbart är också att hennes val att bereda vägen för andra kvinnor till politisk makt också inspirerar och ger stöd till kvinnor i andra mer konservativa och religiösa delar av Europa och kanske världen. Hon gör inte anspråk på att förändra de stora samhällsstrukturerna, vilket människor med starkare och mer djupgående feministisk övertygelse hade önskat förstås.
Men det hon gör är att ta steg av förändring i en kontext som hade haft mycket svårt att lyssna till feministiska brandtal. Men hon går sin väg av handling med framgång, när hon efter att själv ha brutit ny mark som Tysklands första kvinnliga förbundskansler också säkerställer att andra kvinnor får ta vid efter att hon har slutat. Hoppas att hennes memoarer blir innerliga och redogör för strategiska överväganden. Det kan bli intressant feministisk läsning även för dem som inte håller med hennes övriga sakpolitiska överväganden.