Hon vägrar kalla sig feminist. Ändå har hon gjort mer än de flesta Instagramkonton för att lyfta andra kvinnor. Frågan är bara om omtanken berör fler än andra vita kvinnor med makt.
Jag sitter med en 89-årig kroatisk kvinna i en liten otillgänglig by högt upp bland Balkans stenigaste gråa berg. Hon ser så häpnadsväckande stark ut, muskulös och rörlig. Det här är karga religiösa jordbrukartrakter. Här brukas det röd jord och talas om jordelivet och himmelen, tomater, oliver och lökskördar. Och så plötsligt också om Angela Merkel.
Min 89-åriga samtalspartner säger:
– Merkel, såg du så skicklig hon är, hon fick den där Ursula vald till EU-kommissionens ordförande, vilken politiker.
Hon säger det med beundran.
Även om vare sig den gamla kvinnan eller Tysklands avgående förbundskansler bekänner sig till feminismen som ideologi, präglas deras uppenbara känsla för systerskap och kvinnokamp av just feminism. Angela Merkel har dock konsekvent vägrat feministetiketten. Det är säkerligen ett uttryck för de politiska kontexter av det tyska CDU som hon kommer ifrån, men uppenbart också ett smart strategiskt drag. För hon saknar ju sannerligen inte viljan att lyfta kvinnor och ge dem möjligheterna till inflytande och makt.
För Merkel förbereder sin avgång genom att positionera skickliga kvinnor på viktiga positioner utifrån en tyskt politisk kontext. Främst handlar det om Annegret Kramp-
Karrenbauer som hennes efterföljare som partiledare för CDU och troligt kommande förbundskansler och den nyligen valda Ursula von der Leyen som nästa ordförande i EU-kommissionen. Von der Leyen blir den första kvinnan att väljas till detta uppdrag.
Det finns sällan bara en bästa kandidat. Ofta är det några människor som kan tänkas leverera likvärdiga resultat på en position utifrån sina erfarenheter och kunskaper. I det sista valet är nätverket, uppbackningen och vem som har inflytande avgörande faktorer för vem som blir vald.
Det är här Merkel utnyttjat sin ställning för att lyfta de kompetenta kvinnorna på samma sätt som män i århundraden har lyft varandra. Det är åtminstone en tydlig feministisk handling, från en icke-feminist. En feministisk handling som uppenbart visar vad som är möjligt och väcker beundran från kvinnor vars verklighet utspelar sig långt från våra feministiska seminarier och öppna kamp, så som den gamla kroatiska kvinnan jag samtalade med i somras.
Den svenska feminismen är öppen och tydlig. Här kallar även de vars handlingar visar på motsats sig själva för feminister ibland. För många är etiketten viktig, säkerligen både utifrån ideologiska övertygelser och ibland också som ett varumärke. Strategen Merkel har läst sin omgivning och valt en lite annan väg. Uppenbart är också att hennes val att bereda vägen för andra kvinnor till politisk makt också inspirerar och ger stöd till kvinnor i andra mer konservativa och religiösa delar av Europa och kanske världen. Hon gör inte anspråk på att förändra de stora samhällsstrukturerna, vilket människor med starkare och mer djupgående feministisk övertygelse hade önskat förstås.
Men det hon gör är att ta steg av förändring i en kontext som hade haft mycket svårt att lyssna till feministiska brandtal. Men hon går sin väg av handling med framgång, när hon efter att själv ha brutit ny mark som Tysklands första kvinnliga förbundskansler också säkerställer att andra kvinnor får ta vid efter att hon har slutat. Hoppas att hennes memoarer blir innerliga och redogör för strategiska överväganden. Det kan bli intressant feministisk läsning även för dem som inte håller med hennes övriga sakpolitiska överväganden.
Framtid. Trump och USA har troligen koloniserat Venezuela, men många led också under Nicolas Maduros förtryck, skriver Slavoj Žižek. Foto:
Natacha Pisarenko/AP.
USA säger sig befria Venezuela – men talar samtidigt öppet om att ”styra” landet och ta kontroll över dess olja. När Donald Trump kliver in i Caracas gör han det inte i demokratins namn, utan i kolonialismens. Men vänsterns främsta uppgift är att förstå varför den bolivarianska revolutionen blev en sådan katastrof, skriver Slavoj Žižek.
Medan medierna fylls av detaljer om gripandet av Nicolás Maduro och hans fru Cilia Flores, bör man rikta blicken mot det verkligt märkliga: Venezuela är nu de facto ockuperat, samtidigt som samma regering fortsätter att styra landet.
Den 3 januari 2026 förklarade Trump att USA kommer att ”styra” landet ”tills vi kan genomföra en säker, korrekt och omdömesgill övergång”, och ännu mer rakt på sak att han betraktar sig själv som ”ansvarig för Venezuela”.
Det är därför knappast förvånande att Trump ignorerar kraven från den USA-vänliga venezuelanska oppositionen på att få spela en central roll. USA vill ”styra” landet utanför varje tydlig internationell rättslig ram, där det är oklart om det ens är en ockupation. Det är talande att Washington tycks föredra samarbete med Maduros vicepresident Delcy Rodríguez, förutsatt att hon kan genomdriva USA:s krav, framför oppositionens ledande gestalter.
Sorg. Jose Luis Gonzales talar under begravningen av hans syster Rosa Elena Gonzalez, 80, som dog efter att hennes lägenhet bombats under infångandet av president Nicolas Maduro, vid begravningsplatsen i La Guaira, Venezuela, den 5 januari. Foto: Matias Delacroix/AP/TT.
Varför detta oklara beteende? Svaret är enkelt: USA bryr sig varken om demokratin eller folkviljan. När Trump talar om att styra landet på obestämd tid betyder det i praktiken att kolonisera det för att profitera på dess naturresurser. Han har varit tydlig: ”Vi har världens främsta oljebolag, de största, de bästa, och vi kommer att vara djupt involverade i detta.”
Trump lovar redan att sälja enorma mängder olja billigt till våra allierade. I en av många groteska motsägelser påstås makten ges tillbaka till folket i Venezuela, samtidigt som landet utsätts för en ny kolonial expropriation.
Trump och Netanyahu begår sina brott öppet, skrytsamt och med njutning.
Vita huset har till och med motiverat operationen med att Venezuela ska ha stulit amerikansk olja, och att USA därför behöver ha trupper i landet, samtidigt som amerikanska bolag ska lockas att investera miljarder i den sönderslagna industrin. Men hur kan ett land stjäla sin egen olja?
Vad Trump egentligen menar är att Venezuela ska återlämna den nationaliserade egendom som tillhörde amerikanska oljebolag. Men den stora vågen av nationaliseringar ägde rum långt innan Chavez, när landet fortfarande betraktades som en normal västerländsk demokrati.
År 1976 tog Venezuelas regering kontroll över landets oljeindustri och nationaliserade hundratals privata företag och utlandsägda tillgångar, däribland projekt som drevs av den amerikanska jätten Exxon Mobil. År 2007 tog socialisten Hugo Chávez kontroll över de sista privatdrivna oljeverksamheterna i Orinocobältet, där landets största oljefyndigheter finns. Det som förr ansågs vara en legitim process där nationer tog kontroll över sina egna naturresurser beskrivs nu som stöld.
Trumps angrepp riktar sig alltså inte bara mot ”extremvänstern”, utan mot en global process av ekonomisk avkolonisering.
Fånge. Venezuelas president Nicolás Maduro kliver av en helikopter på väg till Manhattans federala domstol, den 5 januari. WABC/AP/TT.
Därtill behandlar Trump även olja som amerikanska bolag aldrig har lyckats pumpa upp som stulen amerikansk egendom. Han talar uttryckligen om att beslagta Venezuelas ”massiva oljereserver”. För att föreställa sig något lika obscent måste man gå två århundraden tillbaka i tiden, till Haitis självständighet som vanns genom ett framgångsrikt slavuppror, men till ett fruktansvärt pris.
Vänsterns främsta uppgift är inte att fördöma Trumps förutsägbara brott, utan att analysera varför den bolivarianska revolutionen gick så katastrofalt fel.
Efter två decennier av embargo etablerade Frankrike, den tidigare kolonialmakten, handels- och diplomatiska relationer först 1825, och då endast mot att Haiti gick med på att betala 150 miljoner franc i ”kompensation” för förlorade slavar. Summan, som motsvarande Frankrikes årliga statsbudget, sänktes senare till 90 miljoner men fortsatte att vara en tung börda som omöjliggjorde ekonomisk utveckling. I slutet av 1800-talet gick omkring 80 procent av Haitis statsbudget till betalningar till Frankrike, och den sista avbetalningen gjordes först 1947. Utpressningen var dubbel: slavarna exploaterades först, och tvingades därefter betala för erkännandet av sin hårt vunna frihet.
Visst låter det bekant? Minns den skandalösa konfrontationen i Ovala rummet med Zelenskyj, där Trump och vicepresidenten JD Vance krävde att han skulle uttrycka tacksamhet för USA:s stöd genom att öppna landets naturresurser för amerikanska företag. Än en gång befriar man ett land för att förslava det: Ryssland tar den östra delen, USA den västra.
Därför bör vi noggrant följa Europas reaktioner på kidnappningen av Maduro. Alla har samma väntade formel: Maduro var en brottsling som förtjänade att störtas, men internationell rätt måste respekteras – som om USA inte redan brutalt brutit mot internationell rätt. En reaktion inte olik hur Västeuropas reaktioner på Israels folkmord ofta stannar vid oro över israeliska ”överdrifter”.
Med undantag för den spanska socialisten Pedro Sánchez, har ingen ledare för ett större europeiskt land gjort som New Yorks borgmästare Zohran Mamdani och entydigt fördömt USA:s agerande.
Bad. Barn leker på stranden nära hamnen El Palito i Puerto Cabello, som används för att skeppa olja. Foto: Matias Delacroix/AP/TT.
För att undvika missförstånd: jag har inget emot att gripa en kriminell utländsk statsledare, men ett sådant gripande måste vara förankrat i internationell rätt. I en perfekt värld skulle vi börja med Putin, Netanyahu – och Trump själv. Tillsammans med Maduro borde de alla dela cell i Haag.
Trumps andra motiv sägs vara drogerna, och bilden av Maduro som ledare för ett narkotikakartell. Här finns en historisk ironi. När vi i dag tänker på opium associerar många till colombianska eller mexikanska karteller. Men så länge efterfrågan finns i USA och andra utvecklade länder kommer det att finnas karteller. Innan vi försöker rädda världen från narkotikahandlare borde vi städa i vårt eget hus.
Minns opiumkrigen, som det brittiska imperiet utkämpade mot Kina. Fram till omkring 1820 var Kina världens starkaste ekonomi. Från slutet av 1700-talet exporterade britterna enorma mängder opium till Kina, gjorde miljontals människor till missbrukare och orsakade enorm skada. När kejsaren försökte stoppa handeln svarade västmakterna med krig, och kort därefter hade Kinas ekonomi halverats.
Men det intressanta här är hur interventionen legitimerades. Frihandel utmålades som civilisationens grund, och förbudet mot opium som barbari. Man frestas att föreställa sig motsvarande situation i dag: Mexiko och Colombia som försvarar sina karteller och förklarar krig mot USA för att landet beter sig ociviliserat genom att hindra fri opiumhandel.
Glädje. Venezuelaner firar störtandet av president Nicolás Maduro i Buenos Aires. Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT.
Rysslands reaktion förtjänar ett särskilt omnämnande. Moskva kallade gripandet av Maduro och hans fru utgör ett ”oacceptabelt brott mot en självständig stats suveränitet, vars respekt är en grundläggande princip i internationell rätt”. Man betonade också vikten av att förhindra eskalering och fokusera på dialog, samt att Venezuela måste garanteras rätten att bestämma över sitt eget öde utan inblandning utifrån. Ja, men gäller inte exakt samma sak Ukraina?
Den mest koncentrerade beskrivningen av vad som sker gavs av Julian Borger i The Guardian:
Vita huset har till och med motiverat operationen med att Venezuela ska ha stulit amerikansk olja.
”Det påskyndar glidningen från en mestadels regelbaserad värld till en värld av konkurrerande intressesfärer, avgjorda av militär styrka och viljan att använda den. David Rothkopf kallade det ’putiniseringen av USA:s utrikespolitik’. Ryska kommentatorer har ofta hävdat att Latinamerika ligger inom USA:s intressesfär på samma sätt som Ukraina låg i den ryska skuggan. Vladimir Putin ser på stora delar av Östeuropa på samma sätt. Xi Jinping kommer att dra sina egna slutsatser.”
Slutsatsen om Taiwan är förstås given.
En annan ironi är att Trump exploderade i vrede när han hörde att Ukraina skulle ha försökt förstöra en av Putins bostäder, en uppgift som till och med CIA förnekade. Nu har han själv gjort något liknande mot Venezuela, men i långt större skala. Är det ett uttryck för råstyrka? Eller snarare på svaghet, som redan blivit tydlig i hans ovilja att sätta verklig press på Ryssland?
Reserv. Venezuelas tidigare vicepresident och oljeminister Delcy Rodríguez har nu utsetts av Donald Trump att leda vidare Venezuela. Foto: Ariana Cubillos/AP/TT.
Jag hyser inga illusioner om Maduros regim. Sannolikt är åtminstone vissa anklagelser om inblandning i narkotikahandel sanna. Han personifierar dessutom det totala misslyckandet för den ”bolivarianska revolutionen”, som förtryckte både den liberala oppositionen och all genuin vänsterkritik, och därmed även skadade socialismens namn världen över.
Det finns inget ”men” här, inget tillägg i stil med att ”Maduros Venezuela trots allt var ett försök till socialistisk revolution”. Vänsterns främsta uppgift är inte att fördöma Trumps förutsägbara brott, utan att analysera varför den bolivarianska revolutionen gick så katastrofalt fel.
Likväl måste kidnappningen av Maduro och hans fru fördömas utan förbehåll. Den återkallar det västerländska kolonialväldets mörkaste förflutna, och förvärrar förolämpningen genom att göra det i demokratins namn. För att parafrasera Stalin för hundrade gången bör man undvika varje relativisering: svaret på frågan ”vem är värst, Trump eller Maduro?” är att båda är värst.
Minns Golda Meirs ord till Israels arabiska grannar: ”Vi kan förlåta er för att ni dödade våra söner. Men vi kommer aldrig att förlåta er för att ni tvingade oss att döda era.” Owen Jones har påpekat att dessa ord är ”nedklottrade på ruinerna av Lifta, en palestinsk by vars invånare med våld drevs bort av sionistiska paramilitärer under Nakba 1948”.
Denna hycklande formulering lägger skulden för våra brott på våra offer. Men dagens politiska brottslingar går ännu längre. Netanyahu skulle aldrig säga något liknande om palestinierna, och Trump kommer aldrig att säga något liknande om Venezuela. De begår sina brott öppet, skrytsamt och med njutning.
Ändå frestas jag att parafrasera Golda Meir: jag kanske kan förlåta Trump för kidnappningen av Maduro, men jag kommer aldrig att förlåta honom för att han tvingar oss att inta en hållning som kan uppfattas som sympati med Maduro.
Konflikten mellan Trumps USA och Maduros Venezuela är helt enkelt en falsk konflikt – en konflikt som fördunklar varje genuint vänsterperspektiv.
Av de 17 personerna ombord på bussen i Liljeholmen skadades alla utom en. Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Efter flera dramatiska bussolyckor som tagit både förares och resenärers liv begär Kommunal att arbetsmiljön ombord granskas. Chauffören och skyddsombudet Petra Zallin på Nobina berättar för Flamman om minutmarginaler, nitisk övervakning, och förare som skippar både lunch, vatten och kisspaus.
16.06, dagen före nyårsafton, smäller det i knutpunkten Liljeholmen söder om Stockholm. Framrutan på den röda SL-bussen krossas när den drämmer in i husfasaden. Sexton personer ombord på bussen skadas, inklusive föraren. Sju förs till sjukhus, varav minst två med allvarliga skador. Stadens pendlare har redan olyckan vid Tekniska Högskolan färskt i minnet från månaden innan, där förarens oväntade kollaps vid ratten ledde till att en av Transdevs långfärdsbussar plöjde genom en busskur och tog tre kvinnors liv.
I augusti 2025 dog en chaufför i en krock i Trelleborg, som även den misstänks ha orsakats av ett sjukdomsfall. Den anonyma busschauffören ”Marie” på bolaget Nobina larmade efter det i en intervju med TV4 om arbetsvillkor hon menar kan riskera livet på kollegor och passagerare. Efter den senaste kraschen i Stockholm uppmanade Nobina-skyddsombudet Peter Selén regionpolitikerna i radio att granska arbetsmiljön och stressnivå, och meddelade även att det inte var halt på olycksplatsen.
– När en kollega dör sätter vi upp ljus och en minnesbok med foton. Vi visar vår respekt oavsett vilken depå man jobbat för, berättar Petra Zallin, Kommunals huvudskyddsombud på Nobina Södertörn.
En busschaufför. Skyddsombudet Petra Zallin jobbar på Nobinas depåer i Handen och Ösmo söder om Stockholm. Foto: Liz Fällman.
– Det börjar bli många. Fler och fler kollegor frågar mig hur de ska göra och om det är säkert. Vi ser ett större mönster.
Hon talar med Flamman efter ett körpass en snötung lördagseftermiddag. Klockan fyra i morgon bitti ska alla områdets skyddsombud tillsammans gå ut i Handendepån söder om Stockholm, för att mäta temperaturen på förarplats i bussarna, kolla motorvärmare, och gå igenom fordonen så att de är säkra att ta ut i trafik.
Hon är dock smärtsamt medveten om att det finns fler riskfaktorer än kylan, varav många är känsligare att tala om. Petra säger att flera av de anställda som hon ansvarar för inte vågar skriva händelserapporter.
Jag känner tyvärr kollegor som inte vågar äta eller dricka på dagarna längre, för att de är så rädda för att bli sena.
– De är så rädda att chefen får reda på något. Jag har just nu tre sjukdomsfall i mitt område, som jag inte fått någon rapport om. Två av dem är hjärtproblem under färd, säger hon.
– Sedan augusti har jag kört minst 20 minuters övertid varje dag, även när det inte varit trafikkaos.
SL:s tidtabeller har sedan 1980-talet skapats i ett datorprogram som heter Hastus, berättar Petra Zallin. I det lägger arbetsgivaren in vilka hållplatser som ska passeras, var det finns pausmöjligheter, samt vilken buss och linje det gäller.
– Ett jättebra verktyg, när det används rätt. Problemet är när de går efter antal bussar som finns, snarare än antal chaufförer, och vi får ”springa efter”. När vi diskuterar tiderna kan de säga: ”Men enligt Google tar det så här lång tid”.
Alltså Google Maps?
– Ja. Vi kan tvinga ut arbetsgivaren i bussen och provköra de allra tokigaste rutterna tillsammans, har vi tur går de med på att ändra dem. Problemet är att vi får veta tiderna två veckor innan de tas i bruk, så det blir ofta ”vi hinner inte göra det nu, men ska tänka på det till nästa gång”.
Utöver detta har företaget skurit ned i reglertiderna, de korta pauser på mellan 1 och 5 minuter föraren har på en slutstation, för att vända bussen och förhoppningsvis hinna sträcka på benen. Redan i en arbetsrättslig dom från 2017 krympte pausen några minuter, och i dag rör det sig oftast om en ynka minut.
Minnesplats. Vid bussolyckan på Östermalm i Stockholm i november 2025 omkom tre personer. Flera personer skadades också allvarligt. Foto: Claudio Bresciani/TT.
– När de räknar våra raster tickar klockan från att vi kliver ur bussen, inte från när vi kan sätta oss ned eller gå på toa. Jag känner tyvärr kollegor som inte vågar äta eller dricka på dagarna längre, för att de är så rädda för att bli sena.
Hur lång en arbetsdag utan mat eller dryck kan vara varierar. En ”sträcktjänst” kan ligga på tio timmar, en delad tjänst på så mycket som 13 och en halv.
– Det är oavsett väldigt långa dagar. Vi har dygnsvila, på elva timmar, men även den räknas från sekunden du kliver ur bussen. Har du en bit att pendla hinner du inte vila.
De senaste två åren har minst åtta busschaufförer åtalats för att ha somnat bakom ratten. En av fem uppger att de kämpar för att hålla sig vakna varje vecka. Petra darrar en aning på rösten när hon börjar prata om kollegor som ”sitter vid borden i lunchrummet och skakar, gråter, för att de är så trötta”.
– Jag överdriver inte när jag säger det. De är så sönderstressade att de inte vet vart de ska ta vägen. Men de kan inte säga upp sig, det är deras inkomst.
För att hålla de tajta tidtabellerna på minuten säger Petra att vissa kollegor ”tyvärr” känner att de måste tänja på hastighetsgränserna. Men även det har blivit svårare – med systemet My Speed.
– Nobina har installerat GPS-sändare i alla bussar, som hela tiden registrerar hur snabbt du kör. Ligger jag 72 kilometer i timmen på en 70-sträcka syns det hos dem. Om jag kör 73 blir jag inkallad till chefen.
Kontroll. Nobina hastighetskollar alla sina bussar via gps-sändare. Foto: Oscar Olsson/TT.
Petra Zallin frågar sig om det verkligen ökar trafiksäkerheten att chaufförerna måste oroa sig för att få sparken för fortkörning.
– Så klart ska man köra lagligt, men de måste också ge oss möjligheten att göra det.
Till slut finns ofta bara ett alternativ kvar: att komma sent.
– När du har den negativa stressen av att alltid vara konstant sedan och inte kunna göra något åt det: det är då du börjar spänna dig, blir orolig och får svårt att sova.
David Erixon (bilden), kommunikationschef på Nobina, skriver i ett mejl att ”stora förändringar” gjordes i tidtabellerna i december:
”Detta för att dessa bättre ska stämma överens med verkligheten och trafiksituationen, samtidigt som vi tillförde fler bussar för att minska antalet byten och passningar i trafiken. Så sent som i oktober förra året landade parterna i ett nytt kollektivavtal. Allt detta finns för att garantera både säkerheten, arbetsmiljön, och raster, pauser och återhämtning.”
Kritik ”ska man alltid ta på allvar”, skriver han, men menar även att ”det tycks tyvärr förekomma en del missförstånd”.
”Man ska som förare aldrig behöva bryta mot lagen och köra för fort. Data från verktyget My Speed är viktigt för trafiksäkerheten, men ligger också till grund för att hela tiden kunna skapa rätt tidtabeller. Facket har varit positiva till detta verktyg, har man lokalt uppfattat det annorlunda är det olyckligt och en kommunikativ utmaning. Vi värnar den fackliga samverkan både lokalt och centralt.”
Petra Zallin har en annan bild av hur svar ovanifrån brukar låta, när hon lyfter missförhållanden:
– ”Det är det ingen annan som berättat för oss – det är bara ni i facket som säger det”.
På vissa långfärdslinjer följer Nobina EU-regler snarare än kollektivavtalets lokala regler, menar Petra. I dem ”står det ingenstans” att de ska ha paus, trots att det kan handla om fyra och en halv timme i förarstolen utan möjlighet att resa sig.
– Vi har anmält det till Arbetsmiljöverket nu. Det är lite jobbigt att behöva gå till dem, men de lyssnar inte på oss. Det är varken mänskligt eller lagligt.
De lokala gruppcheferna, med omkring 200 chaufförer var att hålla ordning på, ”kämpar för det mesta med oss i facket och skyddet” säger Petra Zallin.
– Det är inte heller rimligt för dem heller, de försöker verkligen påverka. Jag har jobbat åtta år och haft fem gruppchefer, ingen orkar stanna kvar i den rollen.
Problemet sitter uppe i ledningen, menar hon.
– Det är ett stort företag, som räknar i kronor och ören vad de kan spara. En extremt fackfientlig arbetsgivare.
Att få ut busschaufförer i strejk är svårt, menar Petra – stark medvind är viktigt, då extremt många påverkas när man väl ställer sig på bromsen. Samtidigt tror hon ”tyvärr inte att Kommunal kommer ha så många medlemmar kvar” om man inte på allvar börjar överväga strejk till nästa avtalsperiod.
På det tekniska området hade hon gärna sett att lagen kräver färdskrivare på varje buss, det vill säga en liten dator som loggar och sparar hela dagens färd, som bland annat polisen kan titta i.
– Får vi in det på samtliga bussar kan vi till exempel få bort timmisar som jobbar för två olika företag samtidigt, och inte får tillräckligt med rast eller dygnsvila, förklarar Petra Zallin.
– Just nu har vi inga bevis på vår arbetssituation – vi har en papperslapp.
Den 1 januari i år fick bussföretagen i stället ”lättnader” på området av regeringen – ”vid överträdelse av reglerna om kör- och vilotider och färdskrivare” ska bolag som Nobina numera ”meddelas en varning i stället för att påföras en sanktionsavgift”.
Bilden av busschauffören som ”en man med glatt humör” är mer än en trallvänlig refräng, om man frågar Petra Zallin. Den starka yrkesstolthet som finns i sektorn tror hon kan göra det svårt att erkänna hur illa läget verkligen är.
– Just nu försöker man bara trycka bort det och överleva vardagen. Alla säger ”ni chaufförer är så glada jämt”, att det inte syns hur illa det är.
– Det är för att vi gör vad vi kan, för att ni passagerare inte ska bli drabbade av vad vår arbetsgivare gör. Det är därför vi hoppar över mat och vatten. Vi vet att ni ska med tåget, eller är på väg till dagis. Och vi vill inte förstöra för er.
Flamman har sökt Jakop Dalunde (MP), trafikregionråd i Region Stockholm, som avböjt intervju, samt bussbolaget Transdev.
L’Espoir är byggt som passivhus med solceller och gemensamma utrymmen. Foto: Jenny Stenberg.
Huset L’Espoir i Bryssel är byggt med solceller, gemenskap och inspiration från amerikansk medborgarrättsrörelse. Nu vill det sociala bostadsbolaget bakom projektet visa att klimatsmart boende inte är ett privilegium för de rika.
–Vi visste inte vad vi gav oss in i när vi tackade ja, berättar Fadma-Amine Lahoussine.
– Vilket var tur för hade vi vetat att det skulle ta fem år och hur mycket jobb som krävdes hade vi förmodligen inte vågat.
Hennes man Fadel skrattar instämmande samtidigt som han häller upp sitt nybryggda söta myntate i plastmuggar. Ett generöst fat med kakor skickas runt. Vi sitter i ett trädgårdsskjul i stadsodlingen La Jardin Majorelle i stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Det regnar och är gråkallt.
Väggarna i skjulet är fulla av fotografier på politiker, forskare och en och annan kändis från världens alla hörn, som liksom vi kommit hit för att lära sig hur det som verkar omöjligt för bostadspolitiken och fastighetsmarknaden i våra respektive hemländer – det vill säga att bygga nya bostäder av god kvalitet centralt i en storstad som låginkomsttagare har råd att bo i – här har gjorts möjligt.
Hopp. De boende i L’Espoir bestämmer tillsammans om husets skötsel, ekonomi och gemensamma ytor – en styrka, men också en källa till konflikter. Foto: Jenny Stenberg.
– Vi fem, Fadel, jag och våra tre barn bodde trångt i en hyresrätt som vi knappt hade råd med här i Molenbeek. Lägenheten var sliten. Vi trivdes i området men det var tufft att bo på varandra med grejer överallt. Det blev ofta bråk, särskilt när barnen blev lite äldre.
– 2004 bjöd medborgarkontoret i Molenbeek in till ett informationsmöte om ett nytt projekt där vi med låga inkomster skulle ges möjlighet att äga en bostad och ha möjlighet att få vara med och påverka hur den skulle se ut. Vi var lika skeptiska till hur det skulle gå till när vi gick dit som vi när vi kom hem, skrattar Fadma-Amine Lahoussine.
Initiativtagare till mötet var Geert de Pauw (bilden), socialarbetare och ansvarig för bostadsfrågor på medborgarkontoret i Molenbeek. I början av 2000-talet såg han hur konsekvenserna av Belgiens länge förda bostadspolitik att stödja och premiera bostadsägande på bekostnad av hyresrätten påverkade bostadssituationen i stadsdelen.
– Hyresvärdar höjde redan höga hyror, vilket tvingade familjer och andra med låga inkomster att lämna stadsdelen. Allt fler hyresrätter omvandlades till äganderätter och en tydlig gentrifiering av området påbörjades. Jag kände att vi behövde göra något för att bryta utvecklingen, berättar Geert de Pauw.
Tillsammans med familjen Lahoussine och tretton andra trångbodda familjer med otrygga bostadsförhållande i Molenbeek kontaktade De Pauw den icke-vinstdrivande organisationen Cire, som bland annat arbetar med sociala bostadsprojekt för invandrare och flyktingar, den regionala bostadsfonden Fonds du logement de la Région de Bruxelles-capitale och kommunen. De Pauw föreslog att de tillsammans skulle genomföra ett bostadsprojekt med målsättningen att skapa hållbara bostäder av god kvalitet som familjerna hade råd att bo i. Om familjerna skulle få möjlighet att bo kvar i området skulle de samtidigt bidra till att motverka den pågående gentrifieringen av Molenbeek. Kommunen gav fonden möjlighet att köpa en tomträtt i stadsdelen. Cire och den regionala bostadsfonden var projektets byggherrar och finansiärer.
Målsättningen är att hjälpa de hushåll som har svårast att hitta ett anständigt boende på den privata bostadsmarknaden.
Med stöd av medborgarkontoret bildade familjerna en förening, en form av byggemenskap. En arkitekt, Damien Carnoy, anlitades att leda workshops där familjerna fick hjälp att formulera sina bostadsönskemål samt tillsammans diskutera hur man ville nyttja gemensamhetsutrymmen.
–Vi gick på så många möten. Det var väldigt rörigt och oklart hur huset skulle se ut, hur vi skulle kunna påverka hur vår lägenhet skulle se ut och inte minst hur vi skulle ha råd att köpa den i slutändan, berättar Fadma-Amine.
2009, efter fem års hårt arbete, var L’Espoir (”Hoppet”) som huset heter, inflyttningsklart. Det var ett av Bryssels första flerbostadshus helt byggd i trä. Det är ett så kallat passivhus (ett energieffektivt hus som kräver väldigt lite energi för uppvärmning tack vare kraftig isolering och ett särskild ventilationssystem) med solpaneler, sedumtak och regnvattentank som både ser och fungerar annorlunda än övriga bostadshus i kvarteret. I dag är det hem åt 14 familjer.
Stadsodlingen, som ligger på en tidigare ödetomt invid L’Espoir, har blivit en viktig gemensam mötesplats för boende i hela området. Den sköts av frivilliga och är öppen för allmänheten under vissa tider. Här odlas grönsaker, örtkryddor och blommor. Det finns även ett hönshus.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Den svenska kritikern Sanna Samuelsson och den franska författaren Édouard Louis. Bild: Privat / Jessica Gow/TT.
Podden Gästabudet ger utmärkelsen Årets sågning till
Sanna Samuelsson är årets vinnare av litteraturpodden Gästabudets utmärkelse ”Årets sågning”. Texten i fråga är hennes recension i Aftonbladet av den franska författaren Édouard Louis Monique flyr. Förutom att belöna boken med ett (1) plus av fem, inleds recensionen med ordet ”Blä.”
I poddavsnittet beskriver hon sig som ambivalent till utmärkelsen. Flamman ringde upp för att gräva i känslorna kring priset.
Hur känns det att vinna?
– Jag var faktiskt lite orolig att det skulle hända, för jag märkte att många reagerade väldigt positivt på texten. Och jag mindes debatten förra året då Gunilla Kindstrand vann för sin sågning av Daniel Sjölins roman.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Ett Europa som blir turistparadis för amerikaner och kineser duger inte som framtidsvision. Foto: Mirco Toniolo/Errebi/AGF/REX.
Svaret på Europas kris är inte att acceptera att bli en koloniserad vykortskontinent – utan att ta chansen att bli självständigt på riktigt.
Ett Europa vars innerstäder töms på invånare och fylls med sydostasiatiska turistgrupper, kitschiga souvenirbutiker, Airbnbboenden och pizzamenyer på tolv språk. Där tekniken kommer från USA, mineralerna från Kina, och vi själva nöjer oss med rollen som en sömnig vykortskoloni.
Det är kontinentens framtid om vi inte ändrar kurs, skriver idéhistorikern Anton Jäger i en uppmärksammad krönika i New York Times. Men svaret bör enligt Jäger inte bli att försöka återfå vår fornstora glans, utan att acceptera nedgången och finna vår plats som världens nya utkant.
Jäger har dock fel i sin historieskrivning. Europas nedgång skedde förra århundradet när kolonialflaggorna halades i Algeriet, Kongo och Indonesien. Det gamla Europa hanterade sin nyfunna litenhet genom att vända sig till europeisk integration. Det europeiska samarbetet behöver ingen nedgångsstrategi eftersom samarbetet redan är en sådan. Jägers diagnos är alltså minst 50 år för gammal.
Att erkänna att man vill rädda Europa är inget svaghetstecken.
Den geopolitiska stiltjen efter murens fall gjorde det möjligt för Europa att spela självständigt utan att riktigt vara det. Energin säkrades genom billig rysk gas och säkerheten sköttes av amerikanska vapen. Så länge detta fungerade kunde man framstå som en självständig aktör. Men vad den politiska eliten såg som en bestående lösning visade sig i efterhand bara ha varit ett sätt att vinna tid.
Låt oss kalla detta för den tyska eran. De lata olivmumsarna i södra Europa kunde inte handskas med pengar och påtvingades en sträng nedskärningsregim. Länderna i östra Europa rundades bokstavligen av en gasledning i Östersjön. Att balter och polacker gnällde visade bara att de inte förstår geopolitik.
Den ryska invasionen av Ukraina 2022 visade att stabiliteten var en illusion. Det Europa som de tyska förbundskanslerna Gerhard Schröder och Angela Merkel lämnade efter sig pressas nu till bristningsgränsen av Putin och Trump. En situation som ställer de små rödgröna partierna till vänster om socialdemokratin inför ett existentiellt vägval. Utan möjligheten att förverkliga en egen vision för Europa tvingas pyttevänstern att välja mellan att underordna sig den systembevarande mitten och den radikala högern.
Att gå mitten till mötes innebär en identitetskris för den traditionella vänstern. Här tvingas man svälja militär upprustning, Natomedlemskap, mer europeisk överstatlighet och stram migrationspolitik. Men efter att ha sålt sin själ för att slippa pulveriseras under Meloni, Weidel, Bardella eller Åkesson kan vänstern fortsätta krångla sig fram.
Vänstervisionen som konvergerar med ytterhögern är på ytan muntrare. Här firar vi imperiets fall. Västvärlden drar sig tillbaka från sin globala position efter hundratals år av exploatering och dominans. Miljontals människor tvingas ut ur Europa men de återvänder trots allt till sina naturliga kultursfärer för att avnjuta freden som råder sedan världen delats upp i slutna civilisationer efter den konservativa statsvetaren Samuel Huntingtons gamla ritningar.
Det senare alternativet avfärdas på goda grunder av en allt större del av den nordiska vänstern. 2026 är inte ett år för pojkrumsfantasier.
Jäger må flörta med idén om europeisk nedgång men lösningarna han föreskriver är knappast palliativa. Mer centralisering och mindre nyliberal teknokrati, aktiv industripolitik med stora offentliga investeringar, samt militärt och ekonomiskt oberoende är reformer som gör EU starkare.
Att erkänna att man vill rädda Europa är inget svaghetstecken. Det är den enda vägen framåt för en vänster som inte vill förlora kontinenten till Trump och Putin.
Skärmdump från en video som spreds på sociala medier den 31 december 2025 och visar demonstranter som angriper en statlig byggnad i Fasa i södra Iran. Foto: AFP.
För första gången på länge har en klassöverskridande proteströrelse formats i Iran. Lika nytt är kravet att shahen ska återta makten från mullorna.
Strax före nyår beslutade Irans regering att avskaffa subventionerna för importerade basvaror som ris, matolja och mjöl. Det var ett tekniskt beslut, men i ett land som Iran kan det få långtgående konsekvenser. I praktiken gjorde det att priset ökade med mellan 50 och 70 procent, och den 28 december gick Teherans basar, en mäktig kraft i huvudstaden, ut i strejk.
Två dagar senare gjorde säkerhetsstyrkor räder mot flera studentbostäder, inklusive för kvinnor. Det som hade börjat som en strejk bland basarhandlare blev nu ett studentdrivet uppror mot regimen. Hittills har minst 20 personer dödats, varav tre barn, och över 1 000 gripits.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Drönarbild över Mexikoplatz i Berlin-Zehlendorf den 5 januari 2026, där en gatlykta lyser med hjälp av en nödgenerator, tack vare insatser från THW. Foto: Emmanuele Contini/Imago/TT.
Tusentals berlinare huttrar i vinterkylan efter ett branddåd mot stadens elnät. En klimatgrupp har tagit på sig attentatet – samtidigt som teorier florerar om rysk inblandning. I centrum för allt står ett illa författat manifest.
Medan snön föll över Berlin, tidigt på årets första lördagmorgon, blev plötsligt 45 000 hushåll utan elektricitet. Snart stod det klart att ett brandattentat riktats mot en samling högspänningskablar och att det skulle ta minst fem dagar att återställa strömmen.
Det drabbade området i sydvästra Berlin domineras av rika villakvarter. Men där ligger även ett insprängt socialt utsatt höghusområde, vars 5 000 invånare likaså fick känna temperaturen i de mörklagda lägenheterna sjunka mot noll.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Högljudda krav på bojkott och uteslutning av Israel ur Eurovision Song Contest har hittills fått fem länder – Nederländerna, Spanien, Slovenien, Island och Irland – att dra sig ur årets upplaga av musikfestivalen, som kommer att hållas i österrikiska Wien i maj.
Ändå toppar Israel redan bettingbolagens listor på vem som vinner musiktävlingen – trots att varken sångare eller låt utsetts än av public service-bolaget KAN.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Kan Danmarks statsminister Mette Frederiksen lita på att Europa och Sverige ställer upp om USA anfaller Grönland? Foto: Pär Bäckström/TT.
I ett läge där Donald Trump visar upp naken imperialism är den svenska tystnaden inte bara pinsam – den är farlig.
Så kom den till sist, den amerikanska statskuppen i Venezuela.
Donald Trump har bäddat för den i flera år. Redan 2020, under sin första presidentperiod, utfärdade han en arresteringsorder mot Maduro för ”narkoterrorism”. I januari erkände han oppositionspolitikern Edmundo Gonzáles som den rättmätiga vinnaren av ett val präglat av omfattande fusk och oklarheter.
Den 24 mars införde han sanktioner mot länder som handlar med venezuelansk olja. Under hösten attackerade USA dessutom minst 35 båtar med 115 dödade, även det under förevändning att stoppa narkotikasmuggling. Detta trots att landet inte är någon central drogaktör, och att det mesta kokainet som passerar landet snarare skeppas till Europa.
Attacken följer ett välkänt mönster i Latinamerika. USA har tidigare avsatt 24 regeringar i regionen, som Jacobo Arbenz i Guatemala 1954 och Salvador Allende i Chile 1973, ofta med hänvisning till att försvara demokratin, men i själva verket för att skydda sina egna intressen.
Donald Trump är dock tydlig med att detta varken handlar om knark eller folkstyre. I sina strategidokument har han tvärtom målat upp två demokratiska delar av världen, Europa och Latinamerika, som sina främsta motståndare. Samtidigt har han lierat sig med auktoritära rörelser och länder, inklusive tidigare ärkefienden Ryssland.
Han har också dammat av Monroedoktrinen, som säger att USA har rätt att dominera den västra hemisfären. Därmed ger han också ett indirekt frikort till Ryssland, Kina och andra stormakter att mobba sina grannar.
Donald Trump kallar kidnappningen ärligt nog för en ”attack mot suveräniteten”, och lovar att USA ska styra Venezuela ”tills dess att de återlämnar all olja, mark och andra tillgångar som de tidigare stulit från oss”, ett påstående helt utan grund. Han har dessutom rundat kongressen och därmed troligen inte bara brutit mot internationell rätt, utan även mot amerikansk lag.
Det är alltså imperialism i sin naknaste form. Förhoppningen hos delar av vänstern om Donald Trump som isolationist var alltså önsketänkande, som Karim Jebari påpekade i Flamman redan för ett år sedan. Och nya måltavlor har redan radats upp. Donald Trump har varnat Colombias valda president Gustavo Petro att passa sig (watch his ass), utrikesminister Marco Rubio har sagt att även Kuba ”borde vara oroade”, och Katie Miller, fru till en av Trumps närmaste rådgivare, lade ut en karta över Grönland täckt av USA:s stjärnbanér på X med texten ”SNART”.
Jesper Møller Sørensen, Danmarks ambassadör i USA, svarade med ett diplomatiskt nödrop: ”Bara en vänlig påminnelse om USA och Kungariket Danmark: vi är nära allierade och bör fortsätta att arbeta tillsammans som det. USA:s säkerhet är också Grönlands och Danmarks säkerhet.”
Så vad säger Sveriges regering när ett nordiskt grannland blir hotat? Statsminister Ulf Kristersson nöjde sig med ett lamt uttalande på X (3/1), som visserligen korrekt beskriver Venezuela som en diktatur, men inte förmår fördöma USA:s aggression. I stället påminner han vagt om att ”alla stater har samtidigt ett ansvar att respektera och agera i enlighet med folkrätten”.
Är det vad han kommer att säga om USA förklarar krig mot Danmark också? ”Nej, nu får alla lugna sig”, som om det gällde ett stökigt barnkalas.
Uttalandena från europeiska ledare som Emmanuel Macron och Ursula von der Leyen var knappast bättre. De hejar oblygt på en stormaktsstrategi där Europa ses som fiende. Det är en märklig tid när man får slå följe med gammelmoderater som Gunnar Hökmark och Carl Bildt för att påminna om folkrätten.
Men avfärdanden räcker inte. Europa behöver också dra strategiska slutsatser. Sverige borde snarare omedelbart riva upp DCA-avtalet och lämna Nato, och sluta snyfta över att ”pappa” Trump har lämnat oss. I stället måste vi bidra till en europeisk försvarspakt som äntligen kan frikoppla oss från Pax Americana, och dessutom formulera ett kraftigare svar på USA:s aggressiva teknikimperialism, inte bara med regleringar utan med en egen moln- och ai-infrastruktur.
Regeringen måste dessutom sluta använda teknologi från Palantir, vars vd Peter Thiel jämfört europeiska lagstiftare med ”Antikrist”. Samt tydligt meddela Danmark att vi står på deras sida, i stället för att fegt buga inför Washington.
Situationen är mörk, och Xi och Putin gnuggar händerna i kulisserna. Men den rymmer också en möjlighet. Europa har fortfarande starka fackföreningar, välfärdsstater och demokratiska traditioner. Vänstersidan kan ännu, som i Spanien, visa att det finns alternativ. Om vi vågar kasta av oss den nyliberala tvångströjan kan vi dessutom erbjuda det mest effektiva motmedlet mot auktoritarianism: att skapa samhällen som folk vill leva i.
Anhängare till Maduro samlades efter nyheten om att han tillfångatagits av USA. Foto: Cristian Hernandez/AP.
Nattens angrepp mot Venezuela och bortförande av presidenten strider tydligt mot folkrätten, säger professor Mark Klamberg. Nu vill Vänsterpartiet se ett tydligt fördömande av attackerna från den svenska regeringens sida.
I natt gick USA till anfall mot Venezuela, med bombangrepp mot militäranläggningar och flygplatser. En specialstyrka ska ha landat i staden och fört bort landets president Nicolás Maduro från landet. Nu kommer han att ställas inför rätta i USA, åtalad för bland annat ”narkotikaterrorism” och ”innehav av automatvapen”.
Det är stormaktens första direkta militära intervention i Latinamerika sedan 1989, då man tillfångatog Panamas ledare Manuel Noriega, som även han åtalades i USA för bland annat narkotikabrott.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
