Ledare

I Miljöpartiets värld behöver flyktingar ingen bostad

Daniel Helldén, numera en del av den borgerliga allians som leder Stockholm, pekas ut som en av de möjliga efterträdarna som språkrör för Miljöpartiet. Samtidigt som man vill ta emot fler flyktingar bidrar samma parti till att stoppa nya hyresrätter. Det går inte ihop, menar ledarskribenten Per Björklund. Foto: Malin Hoelstad/Tomas Oneborg/SvD/TT.

Verklig solidaritet kräver mer än idealism och krokodiltårar.

Ledare

”Jag tycker att delar av det här är skit. Jag skulle inte kunna uttrycka det på ett annat sätt, då hade jag ljugit för dig”. Så recenserade Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin det egna partiets uppgörelse med Socialdemokraterna om åtstramningar av migrationspolitiken i november 2015 (26/11, 2015).

Att just Miljöpartiet, som mer än något annat parti profilerat sig som flyktingvänligt, i regeringsställning ställde sig bakom tillfälliga uppehållstillstånd och begränsad rätt till anhöriginvandring chockade förmodligen många av partiets anhängare. För detta och andra svek mot sina ideal har partiet också fått betala ett högt pris.

För högt, enligt vissa. I en intervju i Dagens Nyheter (26/12, 2018) menade Daniel Helldén – trafikborgarråd i Stockholms stad som nu pekas ut som möjlig efterträdare till Gustav Fridolin – att partiet borde ha lämnat regeringen i stället för att ställa upp på omläggningen av migrationspolitiken. ”Det finns gränser för hur mycket smällar man kan ta”, förklarade Helldén.

Fridolins kritik mot den uppgörelse han själv ansvarade för och Helldéns försök att distansera sig i efterhand kan te sig löjeväckande. Ett språkrörsbyte lär inte räcka för att återupprätta Miljöpartiets förtroende som ett parti som står upp för asylrätten – de väljare som verkligen bryr sig lär sent glömma partiets svek under 2015.

Men samtidigt väcker Helldéns utspel betydligt större frågor. Som LO-ekonomen Torbjörn Hållö syrligt påpekade på Twitter (26/12, 2018) har samme Helldén tillsammans med sina nya borgerliga allierade i Stockholms stad precis stoppat hundratals planerade bostäder. I Stureby och Vårberg har uppemot 250 planerade hyresrätter stoppats eftersom de ”inte tar hänsyn till områdets karaktär” och skulle bli ”som en hög vägg mot villabebyggelsen” – i stället vill den nya majoriteten nu ha svindyra stadsradhus på platsen. Även i Årstaskogen har planer på 800–1 000 bostäder skrotats. Så, kan man fråga sig, var tänker sig Helldén egentligen att alla nyanlända ska bo?

Verklig solidaritet kan inte enbart bygga på idealism. En anständig flyktingpolitik kräver mer än att klamra sig fast vid konventioner, den kräver också fler jobb, fler bostäder och ett samhälle som håller ihop

Det är lätt att hitta fler exempel på hur Miljöpartiet agerar bromskloss runt om i landet, men detta handlar inte bara om enstaka byggprojekt. De senaste åren har Miljöpartiet haft det yttersta ansvaret för bostadspolitiken, först genom bostadsminister Mehmet Kaplan och sedan efterträdare Peter Eriksson. Så var är de storslagna reformerna och förslagen för att komma tillrätta med bostadsbristen? Var är lösningarna för de växande grupper som varken kan köpa en bostad eller få ett förstahandskontrakt och i stället tvingas leva i trångboddhet eller otrygga förhållanden? Var är krispaketen nu när prognoserna sedan drygt ett år pekar på en snabb inbromsning av bostadsbyggandet?

Med facit i hand är det lätt att förstå varför Miljöpartiet kapitulerade så totalt under hösten 2015, när partiets idealism för första gången mötte den hårda materiella verkligheten. Nu räckte det inte längre att bara tala fint om mänskliga rättigheter, internationella konventioner och människovärde – i regeringsställning ansvarade partiet för att lösa de konkreta problem och utmaningar som följer med flyktingmottagandet. Det var naturligtvis inte omöjligt, men hade krävt ett politiskt program fjärran från Miljöpartiets menlösa medelklassliberalism: omfattande investeringar i bostäder, infrastruktur och utbildning, en politik för full sysselsättning och verkningsfulla åtgärder mot ekonomiska klyftor och segregation. Att stänga gränsen blev den enkla vägen ut.

Här finns viktiga lärdomar att dra för alla som menar att omläggningen av migrationspolitiken under 2015 var fel väg att gå. Verklig solidaritet kan inte enbart bygga på idealism. En anständig flyktingpolitik kräver mer än att klamra sig fast vid konventioner, den kräver också fler jobb, fler bostäder och ett samhälle som håller ihop. Och det sista vi behöver är fler krokodiltårar från miljöpartister utan svar.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

  • bostadspolitik
  • Daniel Helldén
  • idealism
  • migrationspolitik
  • Miljöparitet

Ledare