Den 15 februari, en dryg vecka inför årsdagen för invasionen, öppnade Sacharovcentret sin sista utställning. Flamman besöker den ryska vänsterns sista vattenhål.
– Hur det går för vänstern i Ryssland? Det går väldigt dåligt, säger den unga kvinnan vi kan kalla för Masja, och ler svagt åt vad som för henne verkar vara en idiotisk fråga.
Hon står i en trång källarkorridor, mellan bokhyllor som sträcker sig från golv till tak. Böckerna täcker det breda spektrumet av vänsterämnen: revolutionen i Rojava, feministisk kamp, anarkismens historia. Det går att hitta både hemmagjorda tidningar, så kallade ”ziner”, samt kända verk av författare som Naomi Klein. Väggen pryds av en affisch föreställande anarkistikonen Emma Goldman.
Masja, som av säkerhetsskäl vill förbli anonym, tar tillsammans med några kamrater hand om det lilla aktivistbiblioteket Cippolino. Beteckningen härstammar från den italienska författaren Gianni Rodaris barnsaga Cippolinos äventyr, som var välkänd i Sovjetunionen.
Sagans huvudperson är en revolutionär liten lök som bekämpar frukternas förtryck mot grönsakerna. Det är en saga om repression och motstånd, som i dagens Ryssland blivit mer aktuell än någonsin under Masjas livstid.
Under det gångna året, sedan Rysslands invasion av Ukraina, har förtrycket mot allt oppositionellt, inte minst från vänster, trappats upp rejält. Det har även gänget bakom Cippolinobiblioteket fått erfara.
Källarutrymmet som biblioteket ligger i tillhör den ideella föreningslokalen Open Space, som välkomnar just sådana initiativ och evenemang som staten betraktar som suspekta och icke-önskvärda. Det är tänkt som en ö av frihet, ”En trygg plats för alla”, som det heter på en affisch vid ingången.
Att sådana platser inte längre finns i krigets Ryssland blev uppenbart i november, när lokalen stormades av poliser. Det var inte vilka poliser som helst, utan vad Masja med ryskt aktivistspråk kallar för ”cyborger”, det vill säga en maskerad insatsstyrka. Kvällen för stormningen hade en aktivistgrupp bjudit in till att gemensamt skriva brev till politiska fångar. Men samtliga som befann sig i lokalen, även de som var nere i biblioteket, blev anhållna.
– Killarna fick lägga sig på golvet med ansiktet nedåt, tjejerna fick stå uppradade mot väggen, och detta i flera timmar, berättar Masja.
Bland annat tvingade poliserna de närvarande med hot om våld att visa och låsa upp sina mobiler. En stödgrupp för brukare som råkade ses i lokalen samma kväll blev så uppskrämda att de slutat samlas där. Sedan dess ligger en påtaglig spänning i luften. Polisen kan få för sig att komma på besök igen.
– Vi är extra nervösa igen i kväll, berättar Masja. Evenemanget på våningen ovanför handlar om förhållanden i landets kvinnofängelser.
Hur länge lokalen kommer att tillåtas finnas kvar går inte att veta. Kanske har statsmakten bara inte hunnit ta sig an detta unga och småskaliga projekt med hårdhandskarna.
En halvtimmes promenad bort håller Sacharovcentret – en mycket större och mer välkänd fristad för oppositionell verksamhet – på att gå i graven. Kulturhuset uppkallades efter den sovjetiska kärnfysikern, dissidenten och nobelpristagaren Andrej Sacharov, och grundades av hans fru Jelena Bonner på 90-talet. I årtionden fungerade det som arkiv, utställningslokal och mötesplats tillägnad mänskliga rättigheter, demokrati och nedrustning.
Även om centret präglas av samma liberala anda som kännetecknade stora delar av den sovjetiska dissidentrörelsen, var det även ett nav för Rysslands demokratiska vänsterkrafter. En av styrelsemedlemmarna är historikern Ilja Budraitskis, en drivande kraft bakom vänsterfalangen Ryska socialistiska rörelsen.
– Centret var i många år en av de viktigaste offentliga mötesplatserna för oppositionell, oberoende politik. På många sätt även för vänstern, för sociala rörelser och för fackföreningar, som höll sina möten, konferenser och seminarier där, berättar han när Flamman når honom.
Då han flydde Ryssland förra våren sker samtalet via länk.
– I dagens Moskva, där oberoende offentliga sammankomster numera är förbjudna, är nedstängningen av centret en sista spik i kistan för oberoende politik och samhällelig aktivitet, säger Ilja Budraitskis.
Sin dödsdom fick Sacharovcentret för några veckor sedan. Det historiska villakomplex nära innerstaden som lokalerna är belägna i, samt dissidentens forna lägenhet en kort promenad därifrån, ägs av kommunen. Den har låtit Sacharovs minnesfond bedriva sin verksamhet där hyresfritt. Men eftersom organisationen fått bidrag från utlandet betraktas den av staten som en ”utländsk agent”, och enligt en nyligen genomklubbad lag ska sådana inte åtnjuta statligt stöd. Stadsförvaltningen sade upp hyresavtalet den 24 januari.
Det som kändes som centrets begravningsceremoni ägde rum den 15 februari, då dess sista utställning invigdes. Den är tillägnad dess grundare Jelena Bonners liv och gärning.
– Vi kommer fortsätta med vår informationsverksamhet på andra sätt, men stora utställningar eller arrangemang kommer vi såklart inte kunna genomföra längre, förklarar styrelseordförande Vjatjeslav Bachmin i sitt anförande.
– Vi är omgivna av röda linjer, vars överträdelser straffas med de nya lagarnas fulla kraft, sammanfattar han.
Bland åskådarna står en herre med vitt skägg som betraktar delar av utställningen. Vad centrets död betyder för honom?
– Det är katastrof, en enorm förlust. För sådana som mig har det här har varit ett kultställe. Det känns som Tyskland 1939, det som händer i vårt land.
Liknelsen må låta magstark men är inte tagen ur luften. I alla fall är det påtagligt att det sedan början på kriget har inletts en regelrätt jakt på dem som öppet fördömer invasionen, särskilt om de anses kapabla till politisk mobilisering.
Exempelvis sådana som vänsterpolitikern Michail Lobanov. Han undervisar i matematik på Moskvas statliga universitet, och har varit drivande i en fackförening för universitetsanställda. 2021 ställde han i samordning med Kommunistpartiet (KPRF) upp som oberoende parlamentskandidat i sin hemmavalkrets.
Valrörelsen var en stor succé. Efter att alla valsedlar var räknade ledde socialisten med tusentals röster. Men när de elektroniska rösterna kom in, vars sammanräkning sker utan möjlighet till offentlig insyn, hade plötsligt regeringspartiets kandidat, den kände tv-propagandisten Jevgenij Popov, gått om honom.
Det numera ödesdigra datumet 24 februari 2022 är Michail Lobanovs födelsedag. När han på morgonen fick ett samtal från sin kamrat, poeten och aktivisten Kirill Medvedev, trodde han först att han skulle få lyckönskningar. I stället handlade samtalet om vad som hade hänt under natten, och om att organisera ett gemensamt ställningstagande mot invasionen.
Sedan dess har ämnet dominerat vardagen. Michail Lobanov var bland annat initiativtagare till ett öppet brev med rubriken ”Socialister och kommunister mot kriget”, där han uppmanade KPRF-ledamöter att motsätta sig den regimtrogna partiledningens linje och fördöma invasionen. Men han har fått betala ett pris.
Senast den 29 december kom polisen till hans hem. Denna gång bröt insatsstyrkan sig genom dörren, slog honom blodig och fängslade honom i 10 dagar.
– Den där räden var en chock så klart och väldigt läskigt, förklarar han en februaridag hemma i lägenheten han delar med frun Aleksandra.
På golvet finns högar med böcker, bakom honom hänger gamla handritade protestaffischer, bland annat med krav på frihet åt en fängslad facklig aktivist.
Räden motiverades med misstankar om att Lobanov har haft samröre med en rysk politiker, numera bosatt i Ukraina, som påstår sig leda en väpnad motståndsrörelse inuti Ryssland. En mer sannolik förklaring är att besöket var del av en större hotkampanj som ännu pågår.
– Under vinterlovet hälsade vi på vänner i Armenien. En rad Telegramkanaler med kopplingar till säkerhetsorganen började genast påstå att vi skulle ha utvandrat, berättar Michail Lobanov.
Hemma väntade en obehaglig överraskning. Lägenhetsdörren var nedklottrad med ett stort Z, symbolen för Putins krigspolitik, såväl mot Ukraina som mot inhemska fiender. Flygblad som också hade lämnats vid dörren, som bland annat kallade honom för Azovsympatisör, plockade paret bort, men klottret är kvar ännu.
– Vi har inte hunnit göra något åt det än, förklarar frun Aleksandra.
Enligt henne är det inte några fanatiska regeringsanhängare, utan själva säkerhetsstrukturerna som står för trakasserierna. Även grannar har fått besök, med frågor om hur paret hade det hemma, hur ofta de kom och gick.
– Bara häromdagen var det några som kom hem till mina föräldrar en tidig morgon, sade att de letade efter Michail, och att han skulle ha samröre med västerländska underrättelsetjänster, berättar hon.
Alla hotelser till trots är paret ännu fast vid att stanna kvar i landet.
– Känslomässigt är det tufft såklart, men vi bedömer att det ännu går att fortsätta vår verksamhet, menar Michail Lobanov.
Snart fyller han år igen, men feststämningen uteblir för andra året i rad.
– Vi kommer bara kunna tänka på att det är årsdagen för dessa hemska händelser, säger han.
– Ett konstigt sammanträffande är att min farfar fyllde år den 22 juni, samma dag som Tyskland anföll Sovjetunionen 1941, när han var ett litet barn. Vad vi strider för i dag är en värld utan krig, där ingen ska behöva förknippa sin födelsedag med sådana tragedier.
