Kultur

Paulina Sokolow: Sápmi återkoloniseras – för “allas” bästa

Foto: Paul Wennerholm/TT.

60-talets dammbyggen och folkförflyttningar i Norrbotten gör sig påminda när Sápmi återigen blir föremål för mineralutvinning i den stora omställningens namn. Flammans Paulina Sokolow reflekterar över hur konstnären Katarina Pirak Sikkus verk om övergivna byar speglas i samtidspolitiken.

Kultur

Begreppet och yrkestiteln duojar beskriver en person med extraordinära kunskaper i traditionellt samiskt hantverk. En populär missuppfattning är att det skulle röra sig enbart om briljans ifråga om själva hantverksskickligheten, men det räcker inte för att täcka in innebörden. Snarare än att handla om handens arbete, är det en tolkning av hur landskapets redan existerande former kan bearbetas eller lyftas fram. Ett särskilt sökarljus inställt på tecken och budskap i naturen, oavsett om det rör sig om en böjning i en trädgren, en stenformation eller en ovanligt nedslipad bit renben. Duojarens insats är att använda sina kunskaper och sina inlärda reflexer till att locka fram och synliggöra naturens underliggande mening. Jag funderar på om det är vad jag bevittnar genom ögonen på Jokkmokk-baserade konstnären Katarina Pirak Sikku, som i sina verk utgått från historiska övergrepp på Sápmi, på människorna såväl som på deras livsrum.

Kan den här inställningen vara en ingång till ett modernt tänkande inför den akuta omställningen där striden nu står och balanserar i en ojämn kamp mellan krigs- och marknadsdriven tillväxtmani å ena sidan och en försvagad politisk organisering och misstänkliggjord aktivism å den andra? Och, genom att låna en duojars blick, går det att tolka den nya, gröna industrivågen som ytterligare ett lager av nordisk kolonialism?

Samtidigt som FN:s klimat­konferens Stockholm 50+ inleds, rullar reklamkampanjen ”Den svenska gruvan” – vilka bland andra LKAB och Boliden står bakom – upp i tunnelbaneperrongerna i Stockholm: ”Metaller gör våra moderna liv möjliga och hållbara”, illustreras med ett foto av en man med ett icke-typiskt svenskt utseende som kliver ur en bil i något som ser ut som ett generiskt miljonprogramsområde med prydlig graffiti i bakgrunden. Utan utvinning, ingen grön omställning och adjö till vår gamla livsstil, är budskapet.

I mars i år sattes en diptyk i akvarell upp på en av väggarna på Tensta konsthall i Stockholm. Den ena målningen avbildar en karta. Njuoravuolle, står det nedtill. Med blicken kan man följa tomtgränser, vägar, utplacerade hus och älvens tidigare konturer. Byn är så liten att alla familjers namn lätt kan läsas på listan intill: Familjen G.E. Berg, två vuxna och fem barn, familjen S.K. Ek, två vuxna och tre barn, och så vidare. Anteckningar anger att några av familjerna är släkt.

Njuoravuolle, en liten by strax öster om Jokkmokk, raderades ut ur landskapet i början av 1960-talet i samband med att Vattenfall skulle bygga norra Europas största jorddamm, en kraftstation intill Luleälven. Dammbygget krävde att byn hamnade under vatten och så inleddes utflyttningen. Någon vecka innan utställningen med akvarellen på Tensta konsthall öppnade gick Bengt Ek, den sista personen som mindes byn, ur tiden. I dödsannonsen hade hans barn låtit publicera en dikt han skrivit:

”Jag går på stigen
barndomens tid
kommer ner till älven
vandrar vid stranden
en lax hoppar i forsen
Framme vid grunden
som står öppen
ser jag ängarna lysa gula
av smörblommor
Vid skogsbrynet står
stugan barndomshemmet
Jag öppnar dörren
och går in
Jag är hemma”

På den andra akvarellen har Katarina Pirak Sikku målat den avskurna delen av Luleälven som blivit över. Ett blått fält med osynliga penseldrag som slutar med en abrupt kant. Därunder ligger resterna av byn.

I maj åker jag till Njuoravuolle med några andra under Katarina Pirak Sikkus ledning, en timme utanför Jokkmokk, för att se platsen med egna ögon. Jag blickar över det onaturligt stilla vattnet, medan mitt sällskap tänder en brasa. En femminuters bilresa bort besöker vi en annan, numera övergiven by: Messaure. Ett provisoriskt samhälle som byggdes upp för att etablera Vattenfalls kraftdamm. Som mest, i början av 1960-talet, bodde där cirka 2 000 personer, ditflyttade på grund av behovet av arbetskraft under decenniets början. En hel generation barn hann födas i Messaure och bli vuxna, gå i skolan, handla i två konkurrerande snabbköp. När dammbygget var klart och i drift tjugo år senare var det dags att avveckla även den byn. Många flyttade till nya dammbyggen.

Miljökonferensen i Stockholm är slut. Moderaternas Johan Forsell vill skärpa straffen för miljöaktivism och den 9 juni går högerpartierna C, SD, M och KD ut med att de vill minska miljöorganisationers rätt föra talan i domstol och ändra så att bara de som är direkt berörda av miljöärenden ska kunna överklaga. Alla tittar mot norr igen och det vidsträckta området Gállok har nyligen blivit godkänt för vidare miljöprövning i syfte att tillåta Beowulf Minings utvinning av järnmalm. Ännu en gång ska Sápmi koloniseras för ”allas” bästa och för den stora omställningens skull.

Mineralkoncernerna granskar sina kalkyler medan duojarerna fortsätter att speja över kalhyggen och sprängda urberg.

    Kultur