Per Wirtén hävdar att socialismens framtid hänger på att ”den befriar sig från sin historia, men utan att förlora sin förankring.” (Expressen Kultur, 3/4, 2017). Det är enligt Wirtén närmare bestämt den ”marxistiska socialismen” som vänstern måste släppa för ”postmarxismens” skull. Argumentet är synnerligen otidsenligt när allt fler söker sig till marxismen i strävan att förstå en värld som brinner.

Den amerikanska filosofen G.A. Cohen har liknat socialismen vid en campingtur. Skulle resans goda stämning och gemenskap hålla om en av deltagarna hittar ett äppelträd, men sedan kräver äganderätt och en rad privilegier i utbyte mot att de andra resenärerna får ta del av äpplena? För Cohen, och många av oss andra, är det givet att arrangera campingresan enligt den socialistiska modellen, med kollektivt ägande och en uppsättning gemenskaps- och jämlikhetsprinciper. Äpplena är allas.

Socialismen borde därför vara ett rimligt ideal för campingresan och hela samhället menar Cohen. Gemenskaper som präglas av att den som roffar åt sig alla göttigheter är ju mer otrevliga än den socialistiska gemenskapen. Cohens filosofi är djupt präglad av marxismen, utvecklad i kritisk dialog med andra samtida marxister som Erik Olin Wright. Är det dessa tänkare som Per Wirtén menar att socialister ska släppa? Jag undrar om Wirtén har gett Olin Wrights volym Envisioning Real Utopias en lika generös läsning som Honneths The idea of socialism, som är den postmarxistiska ”förankring” han hoppas socialisterna bär med sig. Både Olin Wright och Honneth utvecklar en socialism som värderar social frihet och jämlika mänskliga relationer i ömsesidig gemenskap. Honneths väg är dock bekvämare, och därför bedräglig, eftersom  den postmarxistiska socialismen inte anses behöva ta ställning till ”hur ekonomin är organiserad”, som Wirtén skriver. Olin Wright dyker dock rätt in i frågan om relationen mellan marknad och stat, mellan arbete, makt och principer för fördelningen av arbetets rikedomar.

En god campingsemester handlar inte bara om husvagnens kvalitet, utan också om just den ekonomiska fördelningen i gemenskapen. Vem städar, diskar, betalar och ser till att alla mår bra?

En god campingsemester handlar inte bara om husvagnens kvalitet, utan också om just den ekonomiska fördelningen i gemenskapen. Vem städar, diskar, betalar och ser till att alla mår bra? Det har uppenbarligen inte varit Wirténs lott i livet att diska sig igenom campingresan. Att uppmana vänstern att släppa Marx just nu är riktigt dålig tajming. Den postmarxistiska skivan verkar ha fått sig ett rejält hack.

Om vänstern nu ska släppa den ”marxistiska socialismen” för att hitta inspiration i socialisterna innan Marx och Engels, vilka marxister är det då Wirtén anser att vi ska släppa? Det förefaller vara en vulgäriserad, dogmatisk, fabriksfokuserad och ekonomistiskt marxism. Innebär det att vi också ska ignorera marxister som geografiprofessorn David Harvey? Han som under 50 år har utvecklat en av Marx och Engels inspirerad teori om relationen mellan kapitalism och urbanisering? Harvey är inte bara en av världens nu ledande marxistiska teoretiker utan också en av samhällsvetenskapens giganter, som i veckorna var huvudtalare på det europiska sociologförbundets årskonferens i Aten. Är det Stuart Hall vi ska släppa, som utvecklat en sofistikerad förståelse av relationen mellan kultur, politik och ekonomi för att sätta rasismen i västvärlden i ett sammanhang? Bör vi släppa feminister som Anna G. Jonasdottir som utvecklat materialistiska teorier om patriarkatet som en konsekvens av arbete och kärlekskraft? Eller ska vi ignorera Naomi Klein som menar att kapitalismens maktrelationer är den största faran och hindret för att ta världen ut ur den största av alla katastrofer: klimatkrisen. Teser som grundat sig på bland annat den prisbelönta marxisten och humanekologen Andreas Malms avhandling ”Fossil capital”. Vad vore en socialism värd om vi släpper allt detta? Ingenting. Utan den marxistiskt inspirerade forskningen är socialismen uddlös. Vad är en frigörelseidé värd om den inte vågar angripa kärnan i samhällets principer för fördelning av makt och resurser? En socialism som inte kämpar för det klasslösa samhället kommer heller aldrig att tilltala arbetarklassen.

Vi behöver en idé om socialism som den Cohen och Olin Wright arbetar för att utveckla, som värderar marxismens begrepp och teorier, men som också vågar gå bortom den och ta sig an problem som ständigt behöver finna svar i en snabbt föränderlig värld. Postmarxismen har inget annat svar att ge kring hur äpplen ska fördelas under campingturen. Allt är allas, som Marx hävdade i sitt eget gemenskapsideal.