Inrikes 30 januari, 2023

I Sverige har vi ett System

Efter avskaffandet av danstillståndet kan man vänta sig förnyade liberala attacker på det svenska alkoholmonopolet. Men deras problem med Systembolaget är inte att det fungerar dåligt – utan att det fungerar så bra.

Nu är det fritt fram att skaka rumpan på krogen. Den 12 januari meddelade regeringen att kravet på danstillstånd ska slopas. Den som vill ordna ett evenemang som kan komma att innefatta dans ska alltså inte längre behöva ansöka om särskilt polistillstånd. Tillståndet har på senare år, inte minst bland en del profilerade kultur- och nöjesjournalister, setts som en antikvarisk rest av det gamla förmyndarsverige där dans sågs som en samhällsfara.

Med den nya högerregeringen har också gamla krav på förändringar i den svenska alkoholpolitiken dammats av. Redan innan regeringen hunnit tillträda krävde Timbro ett slopande av Systembolagets monopol. Mindre dramatiska förslag handlar om utökade öppettider eller att tillåta så kallad gårdsförsäljning.

Med tanke på att Ulf Kristersson själv motionerat i riksdagen om monopolets avskaffande skulle man kunna tro att vi står inför ett paradigmskifte, men mycket tyder i nuläget på att det statliga monopolet – som varit navet i svensk alkoholpolitik och format dryckeskulturen i mer än ett sekel – kommer att överleva ännu en mandatperiod. Intressant nog utgör den allmänna opinionens stöd för Systembolaget det kanske största hindret för försök att avreglera verksamheten. De senaste decennierna har alkoholpolitiken dessutom fört en tynande tillvaro i den politiska debatten, och därmed har kraven på reformer av systemet minskat.

Så har det emellertid inte alltid sett ut. Under stora delar av 1900-talet var alkoholmissbruket ett av de mest omdebatterade samhällsproblemen. Det kan tyckas avlägset i dag, men i början av 1900-talet var förbud mot rusdrycker den viktigaste inrikespolitiska frågan efter rösträtten och orsakade rent av en partisplittring. Efter partistämman 1923 delades Liberala samlingspartiet i två falanger: det förbudsivrande Frisinnade folkpartiet och motståndarna Liberala riksdagspartiet.

Frågan om rusdrycksförbud kulminerade 1922, när den första rådgivande folkomröstningen i Sveriges historia avgjordes. Föregångslandet var USA, som år 1920 hade satt lås och bom på spritskåpen.

Efter att kvinnlig rösträtt blivit verklighet i Sverige skulle formell likhet råda mellan könen, men folkomröstningen 1922 genomfördes ändå med könsmärkta röstsedlar. Argumentet bakom det kontroversiella beslutet var att män var de i särklass största konsumenterna av alkohol och att ett förbud måste ha starkt stöd hos denna del av befolkningen om det skulle kunna genomföras i praktiken. Trots att det inte sades rakt ut vägde männens röster alltså tyngre.

Vad omröstningen beträffade gjorde nej-sidan oväntat starkt ifrån sig. Förbudsivrarna dominerade på landsbygden och i Norrland, medan nej-sidan var starkast i Skåne och storstäderna. Skillnaderna mellan män och kvinnor var påtagliga men inte avgörande. I slutändan skilde det 36 000 röster. 49 procent röstade för förbud, 51 procent emot.

Medan Norge och Finland vid denna tid införde alkoholförbud liknande det amerikanska stretade Sverige vidare med det system för att hantera supandet som utvecklats av läkaren och liberalen Ivan Bratt.

Grundpelaren var ett statligt alkoholmonopol, där sprittillverkning, distribution och import sköttes av AB Vin- och Spritcentralen medan försäljning till kund sköttes av regionala så kallade systembolag. Det mest kända – många skulle nog säga ökända – inslaget i Brattsystemet var motboken. Tanken var att alkohol skulle ransoneras med utgångspunkt i individuell behovsprövning där den som inte skötte sig blev utan. I praktiken innebar det att män fick större ransoner än kvinnor, och att tilldelningen dessutom skedde efter inkomst. Förmögna män ansågs helt enkelt berättigade till mer sprit än vanliga arbetare.

Med motboken var frågan om rusdryckerna avgjord för en tid framöver, men under andra världskriget väckte den yngre generationens alkoholkonsumtion och nöjeslystnad starka reaktioner, särskilt bland konservativa. På grund av inkallelser och andra beredskapsåtgärder minskade föräldrakontrollen samtidigt som många ungdomar fick jobb och pengar att spendera. ”Dansbaneeländet” har beskrivits som en av de främsta svenska moralpanikerna under 1900-talet. Det stack helt enkelt i ögonen på många att ungdomar festade vid folkparkernas dansbanor samtidigt som kriget och dess fasor pågick i Sveriges närhet.

När kriget tog slut 1945 hade nykteristerna sedan länge slutat hoppas på ett totalförbud. Erfarenheterna från förbudstiden i USA 1920–1933 avskräckte, och utvecklingen i Sverige visade att alkoholkulturen var djupt rotad. Om detta vittnar både den omfattande hembränningen och de olika metoder för att komma runt restriktionerna som föddes i kroglivet. För att beställa sprit måste man till exempel också beställa mat, vilket gav upphov till de beryktade ”bongrätterna”, enkla rätter som kunden inte förväntades röra utan i stället skicka tillbaka till köket för att kunna serveras till nästa gäst. Likaså kunde en kund försöka hitta ett ”matoffer”, då man bjöd någon på mat i utbyte mot att få tillgång till personens spritranson.

Inte heller nykterhetsrörelsen jublade över motboken. De menade att ransonerna skapade en indirekt förväntan om att det var dessa mängder som man borde dricka, en lockelse att kvittera ut sin fulla ranson. Författaren Mattias Svensson har beskrivit systemet som en myndighetspassage och en statussymbol, att tilldelas motbok blev ett kvitto på att ha blivit vuxen. I Danmark hade man i stället gått en annan väg: där försökte man få ned alkoholkonsumtionen genom höga skatter. Mycket tydde på att den danska modellen hade varit effektivare.

1955 avskaffades därför motboken. När butikerna slog upp dörrarna på premiärdagen den 1 oktober var spänningen påtaglig, men det mesta gick lugnt till. ”Starkölsrusch men inget kaos” meddelade Dagens Nyheter dagen därpå. Som ett led i denna tvära gir i alkoholpolitiken beslöt man att slå samman de regionala monopolen till ett enda nationellt företag: Nya Systembolaget. En än större förändring var kanske att starköl, som under flera decennier bara kunnat köpas på recept från apotek, gjorde comeback. Många fruktade att de nya reformerna skulle leda till ökat fylleri och de första siffrorna var mycket riktigt nedslående: från 1954 till 1956 ökade såväl tvångsintagning för alkoholmissbruk som dödligheten i skrumplever. Dessutom fördubblades antalet fylleriförseelser.

För att möta det ökade supandet genomförde myndigheterna därför flera åtgärder. Bland annat lagstadgades om det så kallade danstillståndet, det vill säga att alla etablissemang som ordnade dans måste ansöka om tillstånd från polisen. Bestämmelser av detta slag hade tidigare funnits i kommunala ordningsstadgor, men de skärpta kraven vittnar om att statsmakten såg med oro på kombinationen alkohol och dans.

En annan åtgärd för att minska fylleriet var att försöka styra om svenskarnas konsumtion från brännvin till svagare vin. 1957 lanserade Systembolaget kampanjen Operation Vin i detta syfte. Systembolagets vd Harry Älmeby berättade: ”Vi vill göra vinet lättillgängligt för alla och slå hål på den alltför vanliga föreställningen att det är så komplicerat att dricka vin.”

Om det berodde på kampanjen eller inte ska man kanske låta vara osagt, men mellan 1950 och 1960 tredubblades försäljningen av vin i Sverige: från 8,1 miljoner till 24,4 miljoner liter. Sverige hade tagit sina första steg på vägen mot att bli ett vinland.

Den nya dryckeskulturen krävde en ny infrastruktur. Medan huvuddelen av brännvinet tillverkades i Sverige måste vin importeras från Frankrike och andra länder, vilket Vin- & Spritcentralen löste med särskilda tankfartyg. 1959 började man lagra och buteljera vin i nya lokaler vid Årstadal i Stockholm, där fartygen kunde lägga till direkt vid fabrikens kaj.

Denna epok tog slut med det svenska inträdet i EU 1994, då Vin & Sprit förlorade monopolet på tillverkning av sprit samt import och partihandel med sprit, vin och starköl.
Sedan dess har den svenska dryckeskulturens omvandling fortsatt. Spritlandet Sverige är numera ett öl- och vinland. 2020 såldes 230 miljoner liter vin i Sverige, vilket är nästan 300 gånger mer än för hundra år sedan. Samtidigt har spritkonsumtionen minskat dramatiskt.

I dag, när järnvägar och apotek avreglerats, när vinstintresse och artificiella marknadsmekanismer skapat oreda i så många branscher, framstår Systembolaget som en udda fågel i det svenska näringslivet. Det är också det företag inom handel som får överlägset högst betyg i Medieakademins årliga förtroendebarometer: varken Ikea eller Volvo kommer i närheten. Även SOM-institutet vid Göteborgs universitet har undersökt attityden i olika alkoholpolitiska frågor under 2000-talet, och resultaten är intressanta. Samtidigt som färre oroar sig över alkoholkonsumtion som samhällsproblem har andelen som vill höja alkoholskatten ökat, liksom stödet för Systembolaget. 2016 tyckte bara tio procent att det var ett mycket bra förslag att tillåta försäljning av vin, sprit och starköl i livsmedelsbutiker.

Samtidigt som försäljningen av alkohol ökat uppfattas alkoholen inte längre som ett lika akut samhällsproblem som tidigare, vilket delvis kan förklaras med en mer kontinental dryckeskultur. Dessutom har frågan hamnat i skymundan av narkotikapolitiken. Intressant nog har Systembolaget lyfts fram som en positiv förebild bland krafter som vill legalisera cannabis eller andra droger. Nyligen berättade kristdemokraten Sara Skyttedal i en intervju med tidningen Dagens ETC att hon ville se ett systembolag för cannabis.

Systembolaget har länge varit en nagel i ögat för svenska nyliberaler – inte för att monopolet fungerar dåligt, utan tvärtom för att det fungerar så bra. Att systemet uppskattas av så stora delar av befolkningen förklaras med indoktrinering och inskränkthet: svenskarna förstår helt enkelt inte vad de egentligen vill. Att det skulle kunna ha att göra med en fråga om frihet – friheten att slippa medlemsklubbar, tröttsamma reklamkampanjer och marknadens ekorrhjul – verkar inte ha föresvävat dem. Inte heller att kunderna skulle uppskatta butikssortimentet eller det faktum att verksamheten drivs utan annat vinstintresse än intäkterna från alkoholskatten.

Den svenska vänstern har traditionellt haft en mer restriktiv syn på alkoholpolitiken än högern. Under de senaste decennierna har frågor som utökade öppettider och så kallad gårdsförsäljning setts som försök att slå in kilar i Systembolaget genom att angripa dess ömma punkter. Men att kategoriskt avvisa alla förändringsförslag är kanske en onödigt defensiv hållning. Med det gemensamma ägandet följer nämligen också ett medborgaransvar och en möjlighet att förändra Systembolaget i takt med att samhället förändras.

Detta är nämligen en unik fördel med företag som Systembolaget. Eftersom butikerna ägs av staten är det ytterst allmänheten som beslutar över viktiga principfrågor, inklusive öppettiderna. En fullständig avreglering skulle inte bara innebära att svenska folket förlorade en ekonomisk tillgång, utan också inflytande över alkoholpolitiken. Kanske är det sant att svenskarna ”älskar att äga”, som en gammal kampanj för Moderata ungdomsförbundet slog fast. Kanske älskar de helt enkelt att äga sitt Systembolag?

Kultur 01 juni, 2025

Åttioplussarnas minnen ger detaljerna liv

Förflyttningar och separationer är bland det mest typiska som sker under krig. Foto: TT.

"Sverige och kriget" bejakar historiens komplexitet. Ann Ighe ser SVT-serien med sin 91-åriga svärmor och förundras över hur mycket som fortfarande är ouppklarat.

Innan jag ska se första avsnittet av den nya SVT-dokumentärserien Sverige och kriget ringer jag svärmor. Jag ber henne att också titta, så vi kan ha eftersnack tillsammans. Hon är snart 91 år och kom som flykting till Sverige, precis före krigsutbrottet, från judeförföljelsernas Österrike. I en byrålåda ligger ett gammalt pass med ett rött J stämplat i.

Vi ser de två första avsnitten, och fascineras båda av det färglagda filmmaterialet, insamlat bland annat genom efterlysningar bland tittarna. Gensvaret blev stort, tusentals svar inkom och materialet är till vissa delar inte bara unikt, utan känns också som nyvunnen kunskap. Pojken som gör skridskopiruetter under iskall krigsvinter eller hunden som rullar i lingonriset – de var med. Liksom barnen under bombningarna i Helsingfors. Vardagslivet skapar ett samband mellan då och nu. De två avsnitt som har sänts får säkert många tittare att fundera inte bara på vardagen, utan på sådant som vi länge har vetat, men kan behöva processa om och om igen: att det fanns nazister i Sverige. Att man satte kommunister i läger. Att den här tidningen, Norrskensflammans redaktion utsattes för ett dödligt brandattentat. Att pressen var långt ifrån fri, och att svenska myndigheter var mer än följsamma mot tyska krav på censur. Mycket handlar om neutralitetspolitiken, som höll Sverige utanför kriget, och både kan sägas ha gjort Sverige till ett land att fly till, och samtidigt ett land som tyska trupper kunde färdas genom. I det andra avsnittet kommer de tyska ockupationerna av Danmark som Norge, med Sverige allt mer omringat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 31 maj, 2025

Lyssnade på nazistisk rock efter knivmordet: ”Övertydlig koppling”

Efter mordet lyssnade 15-åringen på vitmakt-musik och NMR:s podcast. Montage. Foto: Polisen / Discogs.

Pojken som mördade en främling i Norrköping lyssnade på mängder av vit makt-musik under dagarna efter mordet. Enligt Morgan Finnsiö på Expo kan dådet inte förstås utan nazismen.

Under fredagen väcktes åtal mot den 15-åring som i slutet på mars överföll och mördade en 30-årig man i friluftsområdet Himmelstalund i Norrköping. Han högg mannen 24 gånger med en kökskniv, i bland annat ryggen och huvudet. Enligt stämningsansökan skedde mordet ”efter planering och med avsiktsuppsåt”. Pojken har erkänt dådet.

– Det här är en fruktansvärd händelse och våldet i detta ärende har varit brutalt, säger utredningsledare Jan Staaf på polisen i Norrköping.

I förhör berättar pojken att han länge varit fascinerad av tanken på att mörda en annan människa, men bestämde sig samma morgon för att utföra dådet medan hans familj var bortrest över dagen.

”Jag hade fått i början av dagen att det här är dagen då jag gör det”, säger han i förhöret. 

När han fick syn på 30-åringen, som pratade i telefon med sin flickvän och hade hörlurar på sig, tänkte han att ”det här var bytet, det här var den jag skulle ta”. Han följde efter mannen och överföll honom sedan bakifrån. De sista sekunderna av mordet filmade han, men säger i förhör att han inte delade vidare filmen till någon.

Det tyder på ett genuint intresse för den svenska högerextrema miljön.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 maj, 2025

En flickrevolution som dånar av musik

Braslianska Clarice Lispector (1920–1977) väckte uppmärksamhet redan vid sin debut.

Hedvig Ljungar läser om en av 1900-talets märkvärdigaste feministiska klassiker och tjusas den nya översättningens brusande musikalitet.

På ett ställe i tegelstenen Tusen platåer liknar filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari flickan vid en revolutionär kraft som bryter det västerländska, patriarkala tänkandets system av binära motsatspar. Boken publicerades 1980, i samma veva som idén om det mänskliga subjektet som alltings medelpunkt höll på att luckras upp. För feminismen blev det både en möjlighet (ett upplöst kvinnligt subjekt är i bästa fall fritt) och ett problem. För hur ska man bli fri från en subjektivitet man aldrig fått tillgång till?

I sin sällsamma kultroman Stjärnans ögonblick från 1977 sätter författaren Clarice Lispector (1920–1977) dessa patriarkatets villkor – liksom frågan om litteraturens förmåga att överskrida dem – i svängning. Huvudpersonen är den oälskade flickan Macabéa som arbetar som maskinskriverska i ett Rio de Janeiro tapetserat med Coca cola-reklam där män slår kvinnor eller köper deras kroppar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 maj, 2025

Gnistrande som smycken, svart som döden

Konstnären Monira Al Qadiri har förvandlat borrspetsarna til märkligt skimrande objekt. Foto: Monira Al Qadiri, König Galerie, Berlin.

Oljestaten Kuwait var en del av konstnären Monira Al Qadiris uppväxt. Rasmus Holm förförs och skräms av skönheten och mörkret i de suggestiva installationerna på Göteborgs konstmuseum.

I Göteborgs konstmuseum har avgrunden återigen öppnat sig. Vägg i vägg med Apokalyps visas nu ännu en utställning där besökaren kastas rakt in i en dystopi: Burning desire av Monira Al Qadiri. Jag blir genast tagen av de färgskimrande och karamell-liknande skulpturerna som ser ut att härstamma från en avlägsen planet. Deras lyxiga tilltal väcker genast mitt ha-begär, men skönheten visar sig förrädisk. Bakom skulpturernas kromskimrande yta döljs en smutsig baksida som låter mig konfronteras med människans värsta girighet.

Monira Al Qadiris verk har, innan de anlände till Göteborg, synts på utställningar runt om i världen, bland annat på Venedigbiennalen och på Moma i New York. Centralt är uppväxten i gulfstaten Kuwait, där oljeindustrin genomsyrar varje aspekt av samhället. Kuwait uppskattas ha en av världens största reserver av råolja, och exporten av den står för nästan hälften av landets BNP. Oljans fundamentala roll i den moderna civilisationen är det som står i fokus i Al Qadiris konstnärskap, som innefattar allt från skulpturer och videoverk till performance.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 30 maj, 2025

Låt Yasin uppträda – allt kan inte handla om att bada bastu

Ministrar ska inte styra kulturlivet, skriver Leonidas Aretakis. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

När arbetsmarknadsminister Mats Persson vill tvinga landets scener att tala ”med en röst” om gängvåldet har vi större problem än omoralisk rap.

I kväll spelar Yasin på Brännbollsyran och Umeås småpåvar har redan kissat på sig i sina särkar.

”För en kommun att överhuvudtaget lägga sig i eller ha synpunkter på enskilda bokningar, kulturyttringar eller kulturevenemang är i grunden för oss extremt främmande.”

Där hade Umeå kommuns näringslivsdirektör Peter Juneblad behövt sätta punkt. Men det kommer alltid en fortsättning när tjänstemanna- och politikerläppar bekänner sig till kulturens frihet.

”Sedan går det inte att bortse från…”, fortsätter han för att motivera varför kommunen drar in festivalens stöd på 450 000 kronor. App-app-app. Principen gäller även dina hjärtefrågor, Peter, inte bara alla andras.

Visst är känslan av deja vu stark när vi än en gång debatterar Yasin. Men den här gången är allt faktiskt annorlunda.

Visst anklagades han även förra vändan för att leda ungdomen i fördärv – i pengakåthet, kvinnoförakt och våld. Men den gången var han enligt polisen aktiv i Rinkebygänget Shottaz. Hans låtar innehöll hotelser och hån mot rivaliserande gäng, och han åkte snart dit för grovt vapeninnehav och människorov mot rapparen Einár – som snart därpå sköts ihjäl på öppen gata.

Yasin skildrade inte bara vad han såg. Han deltog.

Ändå försvarades han av vissa till vänster. Jenny Högström påstod att han skrev arbetarlitteratur, lyckligtvis med mothugg från Rasmus Landström, och det var bedrövligt att behöva hålla med Hanif Bali mot Jonna Sima i TV4:s debatt.

Men högern ger sig inte. De vill ha livslångt arbetsförbud.

Jag fattar vad man ville åt – att visa att de fattigas våld och misär har en plats i kulturen. Men det blev fel. Att läsa om stålverksliv är inte samma sak som att höra verser om var fienden ska skjutas. Det är som om Ivar Lo-Johansson proppat sina böcker med ledtrådar om konkurrerande författare han tänkt yxmörda, och var han skulle gräva ned dem. Då hade hans böcker varit något annat.

Men nu har Yasin – så vitt vi vet – gått vidare. Han bor utomlands med sina två barn. Den kriminella kopplingen är borta och han har sonat sitt straff. Nu är det högern som inte förstår den centrala skillnaden mellan omoralisk och brottslig musik.

Skändlig musik har vi knappast för mycket av. Allt kan inte handla om att bada bastu, eller ännu värre, om att vara ”Heroes” och allt vad det heter på poplistornas själamördande esperanto-engelska. Allt jag önskar efter en lång mellosäsong är att spola rent öronen med Eddie Meduzas ”Runke ball”.

Att aktivt delta i brott är något annat.

Men högern ger sig inte. De vill ha livslångt arbetsförbud. Eller för att använda deras egen term: en cancel.

När jag diskuterade frågan i Aktuellt (SVT, 28/5) med Mats Persson dundrade han att ”hela samhället måste kraftsamla mot gängvåldet”. Om regeringen stiftar repressiva lagar så kan inte artister stå och sjunga något annat.

Det är en auktoritär tanke. Hela samhället kan inte förmås att tala med en röst, och det är inte heller önskvärt.

Hela samhället kan inte förmås att tala med en röst, och det är inte heller önskvärt.

Att Sverige har offentligt finansierad kultur är fantastisk. Det gör att småstäder som Skövde kan ha fantastiska kulturhus med allt från konsthall till bibliotek. Men det kräver också något av politikerna – att de håller sina kladdiga klåfingrar borta från innehållet. Annars får vi det som i Tyskland, där uttryck av solidaritet med palestinier i stort sett är förbjudet på landets offentliga scener.

Mats Persson försöker nu ingjuta samma känsla i Sveriges arrangörer. En rädsla för att om de bokar artister som går emot regeringens politik så kommer de att straffas.

”Sponsring av gangsterrap lyfter inte Borlänges varumärke”, skriver Jens Runnberg i Borlänge Tidning (28/5). Själv har jag svårt att komma på något mer stärkande för småstäders image än så här vågade bokningar. Vad som däremot får mig att aldrig vilja sätta en fot på en plats är minihövdingar som stoppar allt kul – och skryter om det i tidningen.

Jag är därför oerhört glad att festivalerna i både Umeå och Borlänge har självförtroende nog att stå emot dessa så kallade liberaler.

Läs mer

Under debatten kallade Mats Persson mig för ”kulturelit” inte en utan två gånger. Det är en märkligt pirrande känsla att regeringen gör uppror mot en.

Men faktum är att det är han som styr. Han är arbetsmarknadsminister i ett land med rekordhög arbetslöshet – som under våren har klättrat så högt som 11 procent. Han har all möjlighet att motverka gängvåldet genom att erbjuda en alternativ inkomst för unga män. Men han klarar inte av det, och skyller sitt misslyckande på en rappare.

Och om han inte orkar göra sitt jobb – varför ska någon annan göra det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 30 maj, 2025

Magdalena Andersson är fast i fel epok

Under S-kongressen i Göteborg bestämmer partiet sin strategi och politik inför valrörelsen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Vår tid ropar efter vänsterpolitik. Men Socialdemokratin kombinerar det värsta med två eror – prunkande konservatism med mossig nyliberalism. Nu måste de kloka gräsrötterna ändra riktning på kongressen.

Det sägs ofta att i Sverige rusar alla åt samma håll. En ironisk anklagelse, med tanke på hur generisk spaningen är.

Visst vände vi snabbt om kärnkraft, brottslighet och invandring. Men det har ingenting med den svenska folksjälen att göra, utan med att politik präglas av epoker. I alla tider finns saker som framstår som möjliga, och andra som oruckbara. Det behöver man vara medveten om, oavsett hur revolutionära förändringar man tänker sig.

Se bara på de senaste decennierna i svensk politik. Hur mycket högern och Miljöpartiet försöker ge de senare äran för beslutet att lägga ned kärnkraften, var det ett blocköverskridande beslut, medan det i dag låter annorlunda från båda sidor. Och under flyktingvågen uppmanade Fredrik Reinfeldt svenskarna att ”öppna era hjärtan” medan Stefan Löfven dundrade att ”mitt Europa bygger inte murar”. Tio år senare tävlar partierna i att överrösta varandras batongsmatter.

Även i vår tid finns en vid öppning för vänsterpolitik.

Men svängningen 2016 var ingen svensk anomali. Donald Trumps valseger blåste liv i auktoritära högerrörelser över hela västvärlden. Det briljanta med Joe Biden var att han förstod ögonblicket. Han allierade sig med Bernie Sanders och partivänstern, och presenterade sitt gröna investeringsprogram som en revansch för den amerikanska arbetarklassen. Han lånade nationalismens språk – men fyllde det med vänsterinnehåll. Om han inte insjuknat är det fullt möjligt att han fått fullfölja sin plan.

Socialdemokrater har alltid varit duktiga på att anpassa sig efter tidsandan. Redan 1978 sade Jimmy Carter att staten ”inte kan lösa våra problem”, medan Bill Clinton 1996 förklarade att ”den stora statens era är förbi”. Kritiker menar att de svenska Socialdemokraterna på 90-talet sålde ut välfärden till nyliberalismen, medan finanshökar som Magdalena Andersson menar att budgetsaneringen snarare räddade den.

Nu är partiet där igen.

Trimning. Hur mycket blir kvar av en socialdemokrati som ständigt moderniserar sig? Foto: Adobe stock.

De har identifierat tidsandan som konservativ – och anpassat sig. Från att vilja riva gränsmurar till att riva förortens bostadshus. Det verkar inte finnas någon gräns för de repressiva förslagen: tillfälliga uppehållstillstånd, etniska kvoter, visitationszoner, anonyma vittnen, utökad hemlig avlyssning utan brottsmisstanke.

Samtidigt har kritiken varit lågmäld från den övriga oppositionen. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet har valt att fokusera på sina kärnfrågor där de tror sig kunna få igenom sin politik – klimatet och välfärden – i stället för att ödsla energi på förlorande strider.

Det är en begriplig strategi. Visst finns radikaler som inte vill att Vänsterpartiet säljer ut sig, men de har ”bidat sin tid” i över 100 år nu, och inte haft makten i Sverige en sekund. Brandväggen mot Sverigedemokraterna är tunnare än smördeg och med tanke på högerextremismens globala frammarsch vore det en katastrof om regeringen vann igen. Men en samlad opposition som väljer sina strider kommer att besegra en impopulär Tidöregering.

Frågan är vad det är för vänster som vinner.

Socialdemokraternas pragmatism är nämligen selektiv. Vår tid må vara konservativ, men den är också öppen för en starkare stat. Det går att förklara att i en orolig tid krävs ett totalförsvar som inkluderar fungerande sjukvård och järnvägar, och att om Sverige ska stå sig i konkurrensen med Kina behöver vi en skola som inte läcker pengar till utländska riskkapitalister. Även i vår tid finns en vid öppning för vänsterpolitik.

Men då måste Socialdemokraterna vilja det. MP och V har hittills varit följsamma mot deras konservativa vändning – men väntar ännu på att S ska besvara det.

Magdalena Andersson har än så länge varit fel person för ögonblicket. Hon är fastlåst i den nyliberala erans finanspolitik, medan högern fattat läget och bundit upp hundratals miljarder i kärnkraft och försvar. Hon kan mycket väl vinna valet på argument om kompetens och demokrati – som liberalen Mark Carney gjorde i Kanada mot allas förväntningar – för att sedan förspilla en historisk chans att åter placera välfärden och skolan i folkets händer.

Läs mer

I sådana fall har V och MP hjälpt att installera en socialdemokratisk regering som inte bara bevarar repressionen inom migration och brottslighet, utan även nyliberalismen inom välfärd och finanspolitik. Det vill säga som är borgerlig rakt igenom. Då lär de också överge sin pragmatism.

Under helgens S-kongress kostar det 47 000 att ha en sexkvadratig monter, vilket ideella eller fackliga organisationer som tankesmedjan Katalys (eller Flamman för den delen) inte har råd med. Vårdföretagarna är desto mer välkomna, vilket säger något om maktbalansen i partiet.

Nu hoppas jag att rätt krafter ändå vinner på kongressen, och att Magdalena Andersson vaknar upp inför vår tids uppgifter. Det är mycket som står på spel.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 30 maj, 2025

Ny rapport vill klippa arbetslinjen: ”Helig ko”

Fredrik Reinfeldt var statsminister 2006-2014 och byggde mycket av sina framgångar på idén om arbetslinjen. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Nästan 20 år efter att Fredrik Reinfeldt lanserade ”arbetslinjen” ligger arbetslösheten alltjämt högt. En färsk rapport från Katalys efterlyser en ny sysselsättningspolitik.

Fler människor i arbete – eller trygghet för dem som inte jobbar? Det är kärnan i den diskussion om sysselsättning som dominerat sedan Fredrik Reinfeldts tid.

– Det var en oerhört effektiv retorisk figur. Reinfeldt erbjöd dessutom en lösning som han kallade för arbetslinjen, säger Tony Johansson (bilden), doktor i ekonomisk historia vid Lunds universitet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 29 maj, 2025

S säger ja till kortad arbetstid: ”Historiskt”

Magdalena Andersson vid öppningen av Socialdemokraternas kongress. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Trots att flera lokala S-föreningar förespråkat 30 timmars arbetsvecka stängde partiledningen först dörren helt för reglering. Nu har de ändrat sig.

– För första gången på flera decennier så är vi överens mellan fackföreningsrörelsen och socialdemokratin om att arbetstiden ska kortas, säger Annika Strandhäll från podiet på Socialdemokraternas partikongress.

Beskedet kommer efter två dagar av hårda interna förhandlingar kring partiets inställning i frågan om förkortad arbetstid – och om denna ska införas helt genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, om även reglering ska spela en roll.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 29 maj, 2025

På ockuperad mark

I det ockuperade militärkomplexet Metelkova samsas lummiga omgivningar med gatukonst och väggmosaiker. Foto: Katja Palo.

Ljubljanas ockuperade kulturcenter Metelkova har aldrig betalat en euro i hyra – men älskas av såväl myndigheter som turister. Till skillnad från andra ockupationer runtom i Europa är inte vräkning något de behöver oroa sig för – staden skyddar dem. Men en ny utmaning riskerar att slita sönder allt.

På en scen i det gamla militärkomplexets klubbar står ett 50-tal personer i publiken framför scenen där det italienska hardcorebandet Stormos sångare headbangar spasmodiskt i en magtröja. Det dröjer inte länge förrän moshpiten är i gång.

Efteråt står människor och röker utanför. Tvärsöver gården ligger konstgalleriet Alkatraz, och intill det en enorm, färgglad mosaikvägg. På våningen ovanför säljer en anarkistisk infoshop fanzines och pamfletter.

Just den här kvällen är ganska lugn, men under helgerna dunkar basen från alla håll. På det 12 500 kvadratmeter stora området huserar en handfull klubbar, men också allt från en organisation som arbetar för funktionsvarierades rättigheter och ett 40-tal ateljéer.

Metelkova mesto är ett alternativt kulturcenter som inte betalat en euro i hyra sedan det ockuperades år 1993. Det förvaltas av en fullkomligt platt organisation, där de enskilda kollektiven är självorganiserade men gemensamt förvaltar byggnaden de huserar i. Beslut som rör hela zonen diskuteras i ”Forum Metelkova”.

– Vi måste ha en bra dialog med staden, annars kanske de skulle göra saker bakom ryggen på oss. De förstod den dynamiken för länge sedan. Om de skulle försöka göra något mot oss skulle det bli stora protester. De vet att vi har den makten, säger Nataša Serec (bilden).

I andra ockuperade hus tenderar relationen till myndigheterna att pendla mellan att vara frostig och fientlig – oftast för att myndigheterna försöker bli av med ockupanterna för att riva huset och bygga dyra lägenheter. Metelkova är annorlunda: här verkar Ljubljanas myndigheter inte bara acceptera, utan till och med gilla dem. Mateja Demšič, chefen för kulturdepartementet, säger att det inte finns något Ljubljana utan Metelkova.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 29 maj, 2025

Folket före marknaden – S-kongressen måste sätta ned foten

Den svenska välfärden har blivit ett tillhåll för kriminella och kapitalister, skriver S-debattören Linn Svansbo. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Välfärden har blivit ett kasino för kriminella och kapitalister, ändå tvekar socialdemokratin. Om inte vi kräver en offentlig styrd välfärd på vår egen kongress – när ska vi då göra det?

Tänk vilket fritt land Sverige har blivit.

Man kan välja mellan vårdcentraler med kopplingar till Bandidos, och sådana vårdcentraler som fuskar med skattemedel. Mellan gynekologer som skurit i kvinnor i onödan för att maximera ersättningen – och gynekologer som inte vill göra aborter. Man kan välja mellan skolor där skolpengen verkar gå till ägarens pälsjackor eller naturbruksgymnasium utan natur.

Du kan få precis vad du vill – allt utom en fungerande välfärd.

Skandalerna är inte längre undantag. De är systemfel. HVB-hem där barn riskerar livet. Assistansbolag som bluffar till sig skattemiljoner. Välfärden har blivit en lukrativ marknad för fifflare och riskkapitalister.

Vi har låtit marknaden ta kontrollen över våra känsligaste samhällsfunktioner.

Det är inte längre bara en fråga om kvalitet – det börjar likna ett sammanbrott för rättsstaten. Vi har låtit marknaden ta kontrollen över våra känsligaste samhällsfunktioner. Det är ett monumentalt politiskt misslyckande.

Och vi socialdemokrater bär ansvar. Vi har haft makten. Vi har haft möjligheten. Men vi har fegat. Varje gång frågan om vinstförbud i välfärden kommer upp görs kompromisser med marknaden. Det räcker nu.

Kongressen måste sätta ned foten. Välfärden ska organiseras i offentlig eller idéburen regi – och styras av medborgarnas behov. Inga fler skattekronor till bolag som drivs med vinstmotiv. Det handlar inte om att småföretagare är onda – utan om att vinster i välfärden är systemhotande. De urholkar tilliten, undergräver jämlikheten och öppnar dörren för kriminalitet.

Vi vet vad som krävs. Nu återstår bara modet att göra det.

Läs mer

Inför kongressen är valet tydligt. Antingen fortsätter vi anpassa oss till marknadens logik. Eller så återtar vi kontrollen över välfärden. Socialdemokratin måste våga vara systemförändrande – inte systemförvaltande. Retoriken måste följas upp med faktisk politik.

Om vi inte vågar fatta de beslut som krävs på vår egen kongress – när ska det då ske?

Diskutera på forumet (0 svar)