Nu är det fritt fram att skaka rumpan på krogen. Den 12 januari meddelade regeringen att kravet på danstillstånd ska slopas. Den som vill ordna ett evenemang som kan komma att innefatta dans ska alltså inte längre behöva ansöka om särskilt polistillstånd. Tillståndet har på senare år, inte minst bland en del profilerade kultur- och nöjesjournalister, setts som en antikvarisk rest av det gamla förmyndarsverige där dans sågs som en samhällsfara.
Med den nya högerregeringen har också gamla krav på förändringar i den svenska alkoholpolitiken dammats av. Redan innan regeringen hunnit tillträda krävde Timbro ett slopande av Systembolagets monopol. Mindre dramatiska förslag handlar om utökade öppettider eller att tillåta så kallad gårdsförsäljning.
Med tanke på att Ulf Kristersson själv motionerat i riksdagen om monopolets avskaffande skulle man kunna tro att vi står inför ett paradigmskifte, men mycket tyder i nuläget på att det statliga monopolet – som varit navet i svensk alkoholpolitik och format dryckeskulturen i mer än ett sekel – kommer att överleva ännu en mandatperiod. Intressant nog utgör den allmänna opinionens stöd för Systembolaget det kanske största hindret för försök att avreglera verksamheten. De senaste decennierna har alkoholpolitiken dessutom fört en tynande tillvaro i den politiska debatten, och därmed har kraven på reformer av systemet minskat.
Så har det emellertid inte alltid sett ut. Under stora delar av 1900-talet var alkoholmissbruket ett av de mest omdebatterade samhällsproblemen. Det kan tyckas avlägset i dag, men i början av 1900-talet var förbud mot rusdrycker den viktigaste inrikespolitiska frågan efter rösträtten och orsakade rent av en partisplittring. Efter partistämman 1923 delades Liberala samlingspartiet i två falanger: det förbudsivrande Frisinnade folkpartiet och motståndarna Liberala riksdagspartiet.
Frågan om rusdrycksförbud kulminerade 1922, när den första rådgivande folkomröstningen i Sveriges historia avgjordes. Föregångslandet var USA, som år 1920 hade satt lås och bom på spritskåpen.
Efter att kvinnlig rösträtt blivit verklighet i Sverige skulle formell likhet råda mellan könen, men folkomröstningen 1922 genomfördes ändå med könsmärkta röstsedlar. Argumentet bakom det kontroversiella beslutet var att män var de i särklass största konsumenterna av alkohol och att ett förbud måste ha starkt stöd hos denna del av befolkningen om det skulle kunna genomföras i praktiken. Trots att det inte sades rakt ut vägde männens röster alltså tyngre.
Vad omröstningen beträffade gjorde nej-sidan oväntat starkt ifrån sig. Förbudsivrarna dominerade på landsbygden och i Norrland, medan nej-sidan var starkast i Skåne och storstäderna. Skillnaderna mellan män och kvinnor var påtagliga men inte avgörande. I slutändan skilde det 36 000 röster. 49 procent röstade för förbud, 51 procent emot.
Medan Norge och Finland vid denna tid införde alkoholförbud liknande det amerikanska stretade Sverige vidare med det system för att hantera supandet som utvecklats av läkaren och liberalen Ivan Bratt.
Grundpelaren var ett statligt alkoholmonopol, där sprittillverkning, distribution och import sköttes av AB Vin- och Spritcentralen medan försäljning till kund sköttes av regionala så kallade systembolag. Det mest kända – många skulle nog säga ökända – inslaget i Brattsystemet var motboken. Tanken var att alkohol skulle ransoneras med utgångspunkt i individuell behovsprövning där den som inte skötte sig blev utan. I praktiken innebar det att män fick större ransoner än kvinnor, och att tilldelningen dessutom skedde efter inkomst. Förmögna män ansågs helt enkelt berättigade till mer sprit än vanliga arbetare.
Med motboken var frågan om rusdryckerna avgjord för en tid framöver, men under andra världskriget väckte den yngre generationens alkoholkonsumtion och nöjeslystnad starka reaktioner, särskilt bland konservativa. På grund av inkallelser och andra beredskapsåtgärder minskade föräldrakontrollen samtidigt som många ungdomar fick jobb och pengar att spendera. ”Dansbaneeländet” har beskrivits som en av de främsta svenska moralpanikerna under 1900-talet. Det stack helt enkelt i ögonen på många att ungdomar festade vid folkparkernas dansbanor samtidigt som kriget och dess fasor pågick i Sveriges närhet.
När kriget tog slut 1945 hade nykteristerna sedan länge slutat hoppas på ett totalförbud. Erfarenheterna från förbudstiden i USA 1920–1933 avskräckte, och utvecklingen i Sverige visade att alkoholkulturen var djupt rotad. Om detta vittnar både den omfattande hembränningen och de olika metoder för att komma runt restriktionerna som föddes i kroglivet. För att beställa sprit måste man till exempel också beställa mat, vilket gav upphov till de beryktade ”bongrätterna”, enkla rätter som kunden inte förväntades röra utan i stället skicka tillbaka till köket för att kunna serveras till nästa gäst. Likaså kunde en kund försöka hitta ett ”matoffer”, då man bjöd någon på mat i utbyte mot att få tillgång till personens spritranson.
Inte heller nykterhetsrörelsen jublade över motboken. De menade att ransonerna skapade en indirekt förväntan om att det var dessa mängder som man borde dricka, en lockelse att kvittera ut sin fulla ranson. Författaren Mattias Svensson har beskrivit systemet som en myndighetspassage och en statussymbol, att tilldelas motbok blev ett kvitto på att ha blivit vuxen. I Danmark hade man i stället gått en annan väg: där försökte man få ned alkoholkonsumtionen genom höga skatter. Mycket tydde på att den danska modellen hade varit effektivare.
1955 avskaffades därför motboken. När butikerna slog upp dörrarna på premiärdagen den 1 oktober var spänningen påtaglig, men det mesta gick lugnt till. ”Starkölsrusch men inget kaos” meddelade Dagens Nyheter dagen därpå. Som ett led i denna tvära gir i alkoholpolitiken beslöt man att slå samman de regionala monopolen till ett enda nationellt företag: Nya Systembolaget. En än större förändring var kanske att starköl, som under flera decennier bara kunnat köpas på recept från apotek, gjorde comeback. Många fruktade att de nya reformerna skulle leda till ökat fylleri och de första siffrorna var mycket riktigt nedslående: från 1954 till 1956 ökade såväl tvångsintagning för alkoholmissbruk som dödligheten i skrumplever. Dessutom fördubblades antalet fylleriförseelser.
För att möta det ökade supandet genomförde myndigheterna därför flera åtgärder. Bland annat lagstadgades om det så kallade danstillståndet, det vill säga att alla etablissemang som ordnade dans måste ansöka om tillstånd från polisen. Bestämmelser av detta slag hade tidigare funnits i kommunala ordningsstadgor, men de skärpta kraven vittnar om att statsmakten såg med oro på kombinationen alkohol och dans.
En annan åtgärd för att minska fylleriet var att försöka styra om svenskarnas konsumtion från brännvin till svagare vin. 1957 lanserade Systembolaget kampanjen Operation Vin i detta syfte. Systembolagets vd Harry Älmeby berättade: ”Vi vill göra vinet lättillgängligt för alla och slå hål på den alltför vanliga föreställningen att det är så komplicerat att dricka vin.”
Om det berodde på kampanjen eller inte ska man kanske låta vara osagt, men mellan 1950 och 1960 tredubblades försäljningen av vin i Sverige: från 8,1 miljoner till 24,4 miljoner liter. Sverige hade tagit sina första steg på vägen mot att bli ett vinland.
Den nya dryckeskulturen krävde en ny infrastruktur. Medan huvuddelen av brännvinet tillverkades i Sverige måste vin importeras från Frankrike och andra länder, vilket Vin- & Spritcentralen löste med särskilda tankfartyg. 1959 började man lagra och buteljera vin i nya lokaler vid Årstadal i Stockholm, där fartygen kunde lägga till direkt vid fabrikens kaj.
Denna epok tog slut med det svenska inträdet i EU 1994, då Vin & Sprit förlorade monopolet på tillverkning av sprit samt import och partihandel med sprit, vin och starköl.
Sedan dess har den svenska dryckeskulturens omvandling fortsatt. Spritlandet Sverige är numera ett öl- och vinland. 2020 såldes 230 miljoner liter vin i Sverige, vilket är nästan 300 gånger mer än för hundra år sedan. Samtidigt har spritkonsumtionen minskat dramatiskt.
I dag, när järnvägar och apotek avreglerats, när vinstintresse och artificiella marknadsmekanismer skapat oreda i så många branscher, framstår Systembolaget som en udda fågel i det svenska näringslivet. Det är också det företag inom handel som får överlägset högst betyg i Medieakademins årliga förtroendebarometer: varken Ikea eller Volvo kommer i närheten. Även SOM-institutet vid Göteborgs universitet har undersökt attityden i olika alkoholpolitiska frågor under 2000-talet, och resultaten är intressanta. Samtidigt som färre oroar sig över alkoholkonsumtion som samhällsproblem har andelen som vill höja alkoholskatten ökat, liksom stödet för Systembolaget. 2016 tyckte bara tio procent att det var ett mycket bra förslag att tillåta försäljning av vin, sprit och starköl i livsmedelsbutiker.
Samtidigt som försäljningen av alkohol ökat uppfattas alkoholen inte längre som ett lika akut samhällsproblem som tidigare, vilket delvis kan förklaras med en mer kontinental dryckeskultur. Dessutom har frågan hamnat i skymundan av narkotikapolitiken. Intressant nog har Systembolaget lyfts fram som en positiv förebild bland krafter som vill legalisera cannabis eller andra droger. Nyligen berättade kristdemokraten Sara Skyttedal i en intervju med tidningen Dagens ETC att hon ville se ett systembolag för cannabis.
Systembolaget har länge varit en nagel i ögat för svenska nyliberaler – inte för att monopolet fungerar dåligt, utan tvärtom för att det fungerar så bra. Att systemet uppskattas av så stora delar av befolkningen förklaras med indoktrinering och inskränkthet: svenskarna förstår helt enkelt inte vad de egentligen vill. Att det skulle kunna ha att göra med en fråga om frihet – friheten att slippa medlemsklubbar, tröttsamma reklamkampanjer och marknadens ekorrhjul – verkar inte ha föresvävat dem. Inte heller att kunderna skulle uppskatta butikssortimentet eller det faktum att verksamheten drivs utan annat vinstintresse än intäkterna från alkoholskatten.
Den svenska vänstern har traditionellt haft en mer restriktiv syn på alkoholpolitiken än högern. Under de senaste decennierna har frågor som utökade öppettider och så kallad gårdsförsäljning setts som försök att slå in kilar i Systembolaget genom att angripa dess ömma punkter. Men att kategoriskt avvisa alla förändringsförslag är kanske en onödigt defensiv hållning. Med det gemensamma ägandet följer nämligen också ett medborgaransvar och en möjlighet att förändra Systembolaget i takt med att samhället förändras.
Detta är nämligen en unik fördel med företag som Systembolaget. Eftersom butikerna ägs av staten är det ytterst allmänheten som beslutar över viktiga principfrågor, inklusive öppettiderna. En fullständig avreglering skulle inte bara innebära att svenska folket förlorade en ekonomisk tillgång, utan också inflytande över alkoholpolitiken. Kanske är det sant att svenskarna ”älskar att äga”, som en gammal kampanj för Moderata ungdomsförbundet slog fast. Kanske älskar de helt enkelt att äga sitt Systembolag?