Utrikes 03 september, 2022

I vänsterkvarteret Exarchia står striden om Atens själ

Under sommaren har Greklands ökända kravallpolis trappat upp våldet i det hippa vänsterkvarteret Exarchia i Aten. Enligt regeringen vill man rusta upp ett eftersatt område, men de boende misstänker att man vill städa bort aktivismen och sälja ut stadsdelen till överklassen.

-De gick in på torget klockan fyra på morgonen i början av augusti, när både studenterna och lokalinvånarna var på semester.

Genom sitt fönster ser skådespelerskan Olga Athaniti ut över Exarchias torg, ett av de internationellt mest kända i Aten. Hon fortsätter:

– Först spärrade kravallpolisen av gatorna som leder till torget. Sedan reste arbetare metallstaket runt det för att ingen skulle se vad som pågår. De högg först ned några enstaka träd och snart kommer de att hugga ned resten.
Det konservativa regeringspartiet Ny Demokrati, lett av premiärminister Kyriakos Mitsotakis, hävdar att syftet med att ta över torget är byggandet av en ny tunnelbanestation. Men enligt psykologen Thymis Malamopoulos, som har bott i Exarchia hela sitt liv och har sin praktik i området, kommer beslutet att få katastrofala konsekvenser för det sociala livet runt torget under de sju till tio år som konstruktionerna väntas pågå.

– Det är osannolikt att livet runt torget kommer att se ut på samma sätt när projektet väl är genomfört. Jag förstår att det finns ett behov av kollektivtrafik även i vårt område, men i en tidigare plan som presenterades 2016 föreslogs stationen i stället byggas två kvarter bort, närmare Polytekniska universitetet. På så sätt hade tunnelbanestationen varit till nytta inte bara för universitetets studenter, utan även för de tusentals turister som besöker det närliggande arkeologiska museet, ett av Greklands största och mest besökta.

Så varför är regeringen så mån om restaureringen att man fyller torget med kravallpolis, och varför möter den så starka protester?

Området Exarchia är beläget mellan tre av Atens många universitet, bland annat Tekniska högskolan där studenter år 1973 startade ett uppror mot militärjuntan som då styrde landet. Upproret kan ses som den tändande gnistan i ett händelseförlopp som några månader senare fick diktaturen på fall. Där har än i dag flera vänsterorganisationer sina kontor, och vissa av dem anklagas av polisen sympatisera med terrorgruppen 17 November. Här samlas också stadensstudenter, konstnärer och intellektuella, och här hittar man bokförlag, tidnings- och tidskriftsredaktioner, billiga barer och stammishak. Exarchia är en mötesplats för de rastlösa.

De senaste åren har i stort sett samtliga statliga och kommunala myndigheter dragit sig tillbaka från området. De misstänks se mellan fingrarna när kriminella gäng säljer narkotika, när tjuvar attackerar förbipasserande och när bilar stjäls eller sätts i brand. I Exarchia töms inte soporna lika ofta som i resten av Aten.

Polisen däremot är ständigt närvarande och har varit inblandad i flera våldsdåd som ekar av juntatiden, till och med morden på två 15-åriga barn: 1985 sköts Michalis Kaltezas ihjäl bakifrån under en demonstration, och 2008 sökte specialstyrkorna upp vänsterstudenten Alexis Grigoropoulos och dödade honom. Båda dödsskjutningarna ledde till omfattande demonstrationer. Stadsdelen särbehandlas även retoriskt. En polis i Exarchia beskrev en gång för mig narkotikaförsäljningen i området som skadlig kriminalitet, medan han bortförklarade bruket av kokain i det intilliggande överklassområdet Kolonaki som ”någonting som händer i alla stora europeiska städer”.

Det finns många fall av brutala polisinsatser i området bara de senaste åren. För två år sedan attackerade kravallpolisen (MAT) en konsert som organiserades av lokala föreningar emot narkotikaförsäljning. I juli i år attackerade MAT en feministisk demonstration som anordnades med anledning av det ökande antalet våldtäkter i området och för några veckor sedan kommenderades MAT att slå en järnring runt det pågående restoreringsarbetet vid berget Strefi i Exarchia. Under sommaren har också konflikten mellan MAT och lokalinvånarna som protesterar mot torgets omvandling eskalerat, med flera våldsamma sammandrabbningar.

En som har kritiserat utvecklingen är Mirsini Zorba, före detta EU-parlamentariker, kulturminister under Syrizas regering och i dag förläggare. Så här skriver han i en essä i magasinet Parallaxi den 10 augusti:

”Försöket att tvinga Exarchia till underkastelse har pågått i många år. Exarchia rör om och stör. Det är annorlunda, busigt och misstänksamt. Exarchia signalerar symbios, solidaritet och civil olydnad. Exarchia är en levande organism som konspirerar och bekämpar, och allt detta sker i hjärtat av Aten. Det är därför Exarchia konstant möts med smutskastning, försummelse, hot och våld. Men allt detta är dömt att misslyckas eftersom städer, områden och grannskap som Exarchia aldrig kan tämjas. Så i stället gentrifieras områdena, rycks upp med rötterna och förstörs i grunden.”

Enligt denna vänsterkritik mot Mitsotakis regering har byggandet av en ny tunnelbanestation två skäl. Dels vill man att förändra torgets karaktär. Det ska inte längre vara ett symboliskt landmärke där den upproriska ungdomen kan samlas för att protestera mot makten. Regeringen vill beröva Exarchia dess status som en enklav för fritt meningsutbyte och kreativt tänkande.

Dessutom har regeringen förbundit sig till investerare som har köpt stora delar av området. Det handlar såväl om hela kvarter som enskilda fastigheter som investerarna vill omvandla till privata hyreslägenheter eller använda för uthyrning via Airbnb. I somras påbörjades exempelvis restaureringen av den vackert belägna Strefikullen, något som lär tvinga bort många studenter från området.

Thymis Malamopoulos säger att förändringen kommer att ha flera effekter.

– Mitt liv kommer inte att påverkas av att Airbnb etableras i området eftersom jag äger min lägenhet. En hyresgäst kommer däremot att drabbas av hyreshöjningar och i värsta fall behöva lämna sitt hem. Jag tror att Airbnb kommer ge torget en mer mångkulturell karaktär och att gentrifieringen kommer leda till minskad kriminalitet. Till skillnad från andra stadsdelar sker inte utvecklingen i Exarchia organiskt, det är en förändring som påtvingats området. Omvandlingen sker inte heller i ett vakuum, utan är en återspegling av de förändringar som pågår i samhället i stort, säger han.

Achilleas Sevastopoulos är en välkänd restaurangägare i Exarchia. Han äger Rozalia, en av de äldsta och mest besökta restaurangerna vid torget.

– Att torget förvandlas till en byggarbetsplats under tio år kommer att drabba min verksamhet. Mest oroväckande är att torget till slut kommer att försvinna eftersom det är alldeles för litet för att rymma en tunnelbanestation, säger han.
Han berättar att de länge har kämpat för en annan lösning, att stationen placeras vid det arkeologiska museet 200 meter från torget, något som bland annat Syriza förespråkade. Men när Ny Demokrati kom till makten ändrades planerna.

Även skådespelerskan Olga Athaniti är orolig för framtiden.

– Jag vill vara en aktiv och engagerad del av Exarchia, men jag känner att våldet har satt klorna i mitt område.

Hon säger att folkets motstånd mot den nya tunnelbanestationen har mötts av drakoniska polisiära åtgärder, med kravallpoliser på varje gata, vid varje hörn, i butiker och i entréerna till lägenhetshus.

– Det handlar inte bara om sammandrabbningarna, batongslagen, tårgasen och de olagliga gripandena av personer i alla åldrar, utan om påminnelsen om att våldet är ständigt närvarande. Det kan vara ljudet från en walkie-talkie som strömmar in genom sovrumsfönstret på sommaren eller de aggressiva blickarna och hotfulla kommentarerna från kravallpoliser när man går förbi. Det händer alla dagar i veckan, dygnet runt. Invånarna i Exarchia gör allt de kan för att förhindra att området rycks upp med sina rötter, men det är tydligt att folkets makt står sig liten mot regeringen och dess hantlangare.

Veckobrev 31 december, 2025

Flamman firar in 2026 med historisk ökning

Redaktionen firade 5 000 prenumeranter med champagne. Foto: Flamman.

Flamman fyller 120 år och firar med historiska siffror. Årets mest lästa artiklar tar sikte på samhällets mäktigaste.

1,5 miljoner. Så många gånger klickade sig folk in på Flammans hemsida under 2025 – en historisk siffra.

Vi är stolta över att några tidningens mest lästa artiklar under året tar sikte på Sveriges rika och mäktiga, helt i enlighet med tidningens socialistiska historia.

Dit hör Liz Fällmans reportage från Vargön, där turkiska Yildirim köpt upp smältverket och dumpar miljontals ton slagg, liksom Leonidas Aretakis genomlysning av överklassterroristen Alexander Holmberg och försöken från den inflytelserika familjen att skydda sin nazistson genom riktade stämningar. Men också Jonas Algers insiktsfulla industripolitiska analyser av Kinas gröna omställning och Northvolts kollaps, som lästs av tusentals människor.

Vi har också publicerat viktiga idétexter, som Joel Halldorfs uppmaning till frikyrkorna att göra upp med den kristna sionismen – som diskuterats i såväl Sverige som våra grannländer – och Lyra Eriksson Lindbäcks uppgörelse med den traumakultur som präglat samhället under 2000-talet. Under sommaren debatterade kulturredaktör Paulina Sokolow antisemitismens fortsatta relevans med poeten Johannes Anyuru.

Utöver det har vi fört en intensiv bevakning av både Vänsterpartiets interna splittringar och den framväxande högerextrema gaturörelsen. Våra gräv om allt från Jeffrey Epsteins svenska kopplingar till SD:s mingel med Alexander Ernstberger har plockats upp av de stora mediehusen. Vi har dessutom storsatsat på intervjuer, och pratat med alla från Linda Skugge och Amanda Lind till humorgruppen Freudian Slip och den virala herrmodeexperten Derek Guy.

Under året har vi både ökat i antal prenumeranter och höjt priset på tidningen. Det innebär att vi ökat våra prenumerationsintäkter med två miljoner jämfört med året innan – och mer än fördubblat dem sedan 2023.

Pengarna har investerats i en ny reportertjänst, höjda arvoden och en ny hemsida – men också i att stärka säkerheten på redaktionen. Att inte ducka för de tuffa granskningarna kommer tyvärr med en ökad hotbild. Samtidigt tror vi att vi är på helt rätt väg framåt.

1,5 miljoner visningar är en bra siffra. Det innebär att nästan tre gånger fler läser Flamman i dag jämfört med för bara några år sedan. 2026 fyller tidningen 120 år, och står starkare än på länge.

Samtidigt hoppas vi att det bara är början. Nu börjar valåret, och vi vill göra allt för att fortsätta granska Sveriges ekonomiska och politiska makthavare. Om du vill bidra till det arbetet får du gärna prenumerera, alternativt sätta in en slant via Swish (1234417630) eller plusgiro (486227-2). Varje krona går till att bygga en stark vänstertidning som står emot högerblåsten.

Gott nytt år!

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 31 december, 2025

Clara Bohman: Hejdå 2025 – året när bajs blev till motstånd

Florentina Holzingers föreställning på Dansens hus, ”A year without a summer”, drog fulla hus, men flera i publiken lämnade rummet. Foto: Mayra Wallraff.

Brunt och gult är kampens färg. Clara Bohman tar adjö av ett år då kroppsvätskorna skvätt på scenerna som aldrig förr.

Den 18 oktober: Världens mäktigaste man Donald Trump delar AI-videor där han flygbombar sina politiska motståndare med bajs. Samtidigt har kiss och bajs börjat spela en allt större roll på svenska scener. Kvinnliga skådespelare kissar ymnigt på scen: Mira Mark i Exil i Hello Kitty City på Brunnsgatan fyra, Jenny M Jensen i 1974 på Konträr – hon låter det gula skvala på den svenska flaggan för att visa sitt missnöje med svensk kulturpolitik och Elin Skarin i Konstabs Ingmar Bergmans såsom i en spegel kissar i ett dricksglas. I Dämon: Il funeral de Bergman på Dramaten tvättar regissören Angélica Liddell sitt nakna kön framför publiken och skvätter ut smutsvattnet på den.

Att kissa och bajsa på scen är kamp.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 31 december, 2025

Iskyla efter Ice i Chicago

Gränspatrullens befälhavare Gregory Bovino promenerar med sina agenter efter att gripande i Little Village-området i Chicago, den 16 december 2025. Foto: Anthony Vazquez/Chicago Sun-Times/AP/TT.

Helikoptrarna har tystnat, men rädslan hänger kvar. Flamman åkte till Chicago och träffade traumatiserade migranter som nu gömmer sig från gränspatrullen – och de eldsjälar som hjälper dem.

Chicago i slutet av november. Vinterkylan är inte här än, men då och då sveper iskalla prärievindar in som en förvarning. För bara några veckor sedan surrade helikoptrar över taken, medan gränspoliser grep människor med latinamerikanskt utseende. Nu har ett lugn lagt sig över staden.

I skyltfönster och på restaurangdörrar sitter klistermärken på både engelska och spanska, som vittnar om de senaste månadernas konflikter: ”Lämna Chicago ifred”, ”Gränspolisen: Ut ur Chicago”, ”ICE är inte välkomna”. På en postlåda har någon klottrat ”ICE-agenter är fjollor”.

För att förstå vad som har hänt har jag stämt möte med Förenade grannar för ömsesidigt stöd (Neighbors united for mutual support, Nums). De är baserade i södra Chicago och har bett mig att träffas i en kyrka – vars namn de av säkerhetsskäl inte vill att jag nämner.

När jag slår upp portarna möts jag av en kör framför altaret som snart börjar sjunga. Jag ser mig förvirrat omkring, innan jag ser meddelandet på mobilen: ”gå runt till baksidan”.

Vid dörren mot parkeringsplatsen tar socialarbetaren Bess Cohen (bilden) emot. Hon engagerade sig i Nums för precis ett år sedan, berättar hon, medan vi letar efter en avskild vrå i kyrkans källare.

– Jag är judinna, så jag tycker det här stället är ganska läbbigt, säger hon när vi passerar under ett kors med en gråtande Jesus.

Nums grundades av Maureen Graves, en humanitär advokat som började hjälpa migranter förra sommaren, när en udda kris uppstod i staden. Inför Demokraternas partikonvent i augusti 2024 beslöt Texas republikanska guvernör Greg Abbott att skicka tusentals migranter, främst från Venezuela, till staden för att skapa kaos och få det demokratstyrda Chicago att framstå i dålig dager.

Bussarna anlände sent för att släppa av folk på polisstationer, kyrkor eller trottoarer, ofta utan både vinterkläder och kontakter i staden.

Anarki. Ett protestklistmärke från anarkistgruppen Crimethinc har satts upp på stängslet utanför en Ice-kontor i förorten Broadview, Chicago, den 12 december 2025. Foto: Nam Y. Huh/AP.

– De där bussarna kommer att fortsätta rulla tills vi har säkrat gränsen, förklarade Abbott inför en jublande publik.

Den nya eran inleddes 2022, när man började bussa migranter från Texas till så kallade ”fristäder” i de delar av USA som domineras av det demokratiska partiet. Vilket i Chicago ledde till en kraftig ökning av hemlösheten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 december, 2025

Ond, kåt, sjuk och oförglömlig

Jana (Amanda Jansson) och Bror (Rasmus Johansson) i barndomshemmet där de växte upp med misshandel och övergrepp. Foto: SVT.

I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs epos uppenbarar sig det gudomliga i en tom spritdunk. ”Jag for ner till bror” skimrar av lagerlöfsk mytologi, tycker Paulina Sokolow.

– Jag vill hångla, hångla, hångla, säger den sängliggande svårt sjuka kvinnan. Katarina, spelad av Malin Vispe, är tidigare klasskamrat till huvudpersonen Jana Kippu. I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs succéroman Jag for ner till bror, återser de varandra under en besöksrond i den fiktiva västerbottniska orten Smalånger, dit Jana återvänt för att ta hand om sin försupna bror och kanske styra upp sitt eget liv. Hon tar ett jobb i hemtjänsten och återser, en efter en, de grannar hon växte upp med, som ömsom plågat henne, ömsom blundat för hennes och hennes brors utsatthet. Nu har de blivit gamla och förgrämda. 

En som är alldeles för ung för att ligga bitter och döende är den jämnåriga Katarina. Från sin höj- och sänkbara bädd fixerar hon sin dödsångest till ett vitglödgat raseri. I sitt morfindopade huvud är hon kvar i högstadiet och löftet om romansen med Magnus, ögonblick från ungdomen som ödet gjort till höjdpunkt i hennes korta liv. Till de minnena tvingar hon Jana, för vilken samma tid utgjorde en mardröm av våld och sexuella övergrepp. De blanka utstående ögonen, den gråvita hyn, de glesa hårtestarna och de lealösa lemmarna vill inte få ro, de vill ha sex! Vid sidan av Jan Malmsjös onda präst i Fanny och Alexander och Stellan Skarsgårds förvirrade våldsverkare i Den enfaldige mördaren, sällar sig Katarina till svensk filmkanons parnass av oförglömliga antihjältar. Hennes dödsdom har inte bara gjort henne till någon att tycka synd om, utan också gett henne mandat att unna sig att ödelägga Janas liv.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 30 december, 2025

Flammans svek mot Palestinarörelsen 

Samtal från Socialistiskt forum 2025. Från vänster: Jacob Lundberg, Flamman, Fayyad Assali, Rättvisa för alla, John Hörnquist, skribent, Somar al Naher, frilansjournalist. Foto: Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

På Socforum den 29 november arrangerade Flamman ett samtal om hur ”Palestinarörelsen och vänstern kan bli vänner igen”. Själva inramningen avslöjar problemet. Det föreligger ingen konflikt mellan vänstern och Palestinarörelsen som kräver ”terapi”. Den konflikt som finns handlar om ledarskapets distansering – inom S, V och MP – från proteströrelsen och från palestinierna. Det är inget rörelsen kan ta ansvar för. Det är något den parlamentariska oppositionen själv måste hantera.

Det finns ett uttryck i motståndsrörelsen: endast motståndet kan kritisera motståndet. Flamman har aldrig bevakat rörelsen eller folkmordet utifrån sin position som socialistisk tidskrift. Medieforskaren Helena Hägglund konstaterade redan i februari 2024 att tidningens ledarsidor i princip saknade analyser av drivkrafterna bakom folkmordet. I stället för att förklara bosättarkolonialismens logik eller västvärldens delaktighet ägnade sig tidningen åt att ifrågasätta om Israel ens kan kallas bosättarkolonialt, kritisera proteströrelsen – och ge utrymme åt fabricerad antisemitism av typen man finner i IHRA:s vägledande exempel.

Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig.

Chefredaktör Leonidas Aretakis har beskrivit sin plikt som att ”kortsluta de två polerna pro-Palestina och pro-Israel” för att ”se båda sidors lidande”. Här döljer sig ett missförstånd om vad balans innebär. Balanserad betyder att väga olika element i rätt proportion – inte att ge två ojämlika parter lika utrymme. Jämför med rapporteringen om Ukraina, där perspektivet naturligt centreras kring den angripna parten. Den förment neutrala positionen döljer maktrelationer och ger sken av att det handlar om två jämbördiga parter som är oeniga.

Jag ville själv i början styra upp och fösa in aktivister i vad jag uppfattade som rätt riktning. Men jag höll tillbaka när jag såg hur rörelsen växte ur ingenting – utan tunga folkrörelser eller partiorganisationer i ryggen – hur människor hittade varandra. Det finns något sunt och demokratiskt i att låta en rörelse växa organiskt och lära sig kollektivt.

Aretakis längtar efter Irakdemonstrationernas struktur med valbara representanter. Men han missar något väsentligt. Till skillnad från vänsterns ändlösa fraktionsstrider som följt oss sedan 1960-talet, präglas inte dagens palestinarörelse av sådant. Just för att den har så många förgreningar. Visst finns konflikter och personmotsättningar. Men friktion är en naturlig del av processen som uppstår när människor och organiserar sig tillsammans för första gången – något som är en förutsättning för alla nya rörelser, alla nya grupper som bildas. 

Det pågår ett myller av aktiviteter, överallt, varje dag i veckan. Det finns alltid ett hem, en gemenskap för alla som vill engagera sig mot folkmordet. Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig. Den samlade vänsterns framtid finns hos dessa – ofta unga – aktivister. De förtjänar respekt, inte svartmålning.

Proteströrelser, motståndsrörelser har alltid kriminaliserats, smutskastats och förföljts av de som lever av förtryck. Det är som om Flamman, S och V inte vill kännas vid sin egen historia – att arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och fredsrörelsen stod emot genom internationalism, organisering och solidaritet i ögonhöjd. Det är den traditionen en socialistisk tidning borde hedra.

Flamman förvaltar Sveriges äldsta vänstertidning. Med det följer ett ansvar. Att från utsidan misstänkliggöra dem som står upp mot ett pågående folkmord är inte att ställa svåra frågor. Det är att svika.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Jag håller med Ammar Makboul om att Vänsterpartiet var för senfärdiga i de stora städerna med att understödja Palestinarörelsen. Men mediers uppgift är däremot inte att okritiskt backa en rörelse, utan att publicera fri journalistik. Vi har tydligt märkt ett sug efter det bland socialistiska läsare, som gärna ser att vi ibland publicerar saker som skaver hos vissa vänsterröster.

De som pratar med och läser oss vet att vi ständigt lyfter ”drivkrafterna bakom folkmordet”. Här kommer ett urval av mina texter: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14. Jag har också skrivit ett upprop som jag samlat ihop publicister bakom, och kritiserat Israel och försvarat rörelsen i många medieframträdanden. Ett litet urval: 1, 2, 3. Listan över Flammans sammanlagda rapportering skulle bli mångdubbel, så det finns inte utrymme här.

Läs mer

Jag och Ammar Makboul är överens om att kriget inte började den 7 oktober 2023, att ockupationen, bosättningspolitiken och apartheidsystemet måste upphöra. Och eftersom vi är överens om det anges aldrig belägg när tidningen kritiseras, inte sällan på instagram och andra enkelriktade forum. Jag skulle önska att man i stället samtalade på plats när folkrörelser möts som på Socforum. Det handlar inte om samtalsaktivism, utan om vikten av ett möte som försvunnit i de sociala mediernas tid. Det är tur att Fayyad Assali från Folkets röst tog chansen att framföra sin kritik mot Flamman och andra, och samtalet blev välbesökt och lyckat.

Genom vaga svekanklagelser döljer man de faktiska principfrågorna. Helena Hägglund, vars kritik Ammar Makboul lyfter, lade själv ut en bild den 8 oktober 2023 från en demonstration med texten ”Motstånd är tillåtet när ett folk är ockuperat”, som om massmord vore legitimt motstånd. I Clarté skriver Kalle Hedström Gustafsson befriande ärligt att han anser det fel att ”under pågående bombardemang av Gaza insistera på att tala om civila israeler”. Medan Ammar Makboul själv i ett svar till Bassem Nasr skyller förekomsten av antisemitism i kölvattnet på Israel- och Palestinakonflikten på ”högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer” trots uppenbara exempel från ledande aktivister. Att endast peka på brottsstatistik ger inte hela bilden.

Det är i dessa principfrågor vi inte är överens, och inget annat. Själv anser jag att det går att vara emot folkmord, terror och antisemitism samtidigt. De flesta socialister är det.

Men eftersom det är förlorande frågor, förstår jag att man framställer våra positioner som något annat än vad de är. Det omöjliggör dock ett genuint samtal om vägen framåt.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 december, 2025

Amra Bajric: Chris Rea – en tröst för gubbflickor som jag

Chris Rea uppträder i Budapest, Ungern i mars 2008. Foto: Peter Kollanyi/AP.

Just för att han var så främmande gjorde honom möjlig att älska. Amra Bajric sörjer den raspiga rösten som ackompanjerade hennes första tid som flykting i Sverige.

Chris Rea är död. En kort notis i flödet om en artist som reduceras till en juldänga, omnämnd som om han vore en bifigur i en serie där andra är huvudpersoner. Som om det är den enda rimliga anledningen till att hans död överhuvudtaget förtjänar några rader. Driving Home for Christmas, sedan vidare. Nästa nyhet.

Om ni bara visste vad Chris Rea betydde för en liten flicka från Bosnien som precis hade kommit till Sverige, ur ett brinnande krig som fortfarande pågick i kroppen långt efter att bomberna slutat falla. Året var 1993. Det var vinter. Lasermannen hade precis avslutat sin jakt på mörkhyade kroppar. Bert Karlsson och Ny Demokrati kallade oss krigsflyktingar för ”lyxturister från Balkan” och tog plats i riksdagen genom en kombination av sänkta skatter och hård retorik mot människor som vi. Vitsiga paralleller till dagens politiska landskap känns överflödiga. Allt finns redan där.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 23 december, 2025

Jacob Lundberg: Bohlin springer en kinesisk sekts ärenden 

Minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin presenterar satsningar på det civila försvaret i september 2025. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Genom tidningen Epoch Times vill den vetenskapsfientliga Falun Gong-rörelsen sprida sitt budskap. Nu får de en tidig julklapp av Carl-Oskar Bohlin – minister med ansvar för att förhindra desinformation.

Det finns en intressant föreläsning av Li Hongzhi, ledare för den nyreligiösa Falun Gong-rörelsen. 2010 talade han inför 6 500 anhängare i New York, och fick en fråga om hur rörelsen ska förhålla sig till ”våra medier” – däribland tidningen Epoch Times.

– De elever som driver dessa medier behöver tänka igenom hur de bättre ska etablera positionen för de medier som Dafa-lärjungar driver som en del av samhället, och bli vanliga medier i det vanliga samhället, sade han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 20 december, 2025

Joel Halldorf: Gud är revolution – sade jungfru Maria

Att jungfru Maria framställs som fridfull är en modern uppfinning. Bild ur engelskt manuskript, 1200-tal.

I konsthistorien förekommer hon ofta som öm moder. Men i en bildhistorisk underström syns hon också vredgad, redo för att bekämpa onda djävlar och härskare. Joel Halldorf påminner om julens dolda budskap.  


Jungfru Maria framställs ofta som vän och mild. En undergiven kvinna som gör vad som förväntas av henne.

När Donald Trump, som den första president någonsin, i en kommuniké uppmärksammade den katolska högtiden Marias obefläckade avlelse den 8  december låg tyngdpunkten just här: på Marias ödmjukhet. 

Men det är inte hela bilden. 

I Bibeln och den kristna traditionen framställs Maria också som krigare: en härförare i kampen mot den kosmiska ondskan och den främsta i ledet i striden mot världens tyranner. 

Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare. 

Detta tema dyker upp redan i Bibelns första bok. Kristna har alltid läst Första Moseboks kapitel 3 som en profetia om Maria. Där säger Gud till ormen – alltså djävulen – att han ska väcka fiendskap mellan honom och kvinnan, och att hennes avkomma ska ”trampa på ditt huvud”.

Det är en första signal om Marias roll i motståndet mot mörkret. 

I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, blir det än tydligare. I sin vision ser Johannes en havande kvinna som är ” klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud”. Sedan utbryter en våldsam strid mellan Maria och draken – ”ormen från urtiden, han som kallas Djävul”. 

Mot denna bakgrund är det inte underligt att Maria framställts som härförare i den kristna konsten och åkallas som en beskyddare i krig och förtryck. Snarare kan man undra hur det kommer sig att denna bild av krigardrottningen på sina håll helt ersatts av den milda och väna jungfrun.  

Kanske beror det på den revolutionära potential som detta bildspråk bär med sig.

I den kristna konsten hittar bilder på Maria som genomborrar ormen med en lans, sätter en knytnäve i ansiktet på en hornprydd djävul eller lämnar över Jesusbarnet till en ängel medan hon själv brottar ner hin-håle. 

Men i modern tid har denna bild av den kämpande Maria framför allt levt vidare i Latinamerika. I lokala Mariauppenbarelser, som Vår fru av Guadalupe, framträder Maria som en gestalt som identifierar sig med folket: Hon visar sig för lokalbefolkningen, talar deras språk och knyter an till inhemska symboler. På så sätt blir hon en symbol för en Gud som står på folkets sida mot kolonisatörer och förtryckare. 

Denna signal har inte gått frihetskämparna förbi. I Mexiko pryddes revolutionärernas fanor av bilder på jungfru Maria under såväl frihetskriget på 1800-talet som zapatisternas revolution i början av 1900-talet.

I sin julpredikan år 1978, när militärdiktaturen hade makten i El Salvador, beskrev den katolska prästen Óscar Romero Jungfru Maria som symbolen för landets nöd och en tröstare för de politiska fångar. Sedan avslutade han: ”Det kan inte finnas någon sann julfrid utan verklig rättvisa.”

Två år senare mördades Romero i sin egen kyrka. 

När Maria själv prisar Gud i sin berömda lovsång hos evangelisten Lukas, är det just rättvisans, för att inte säga revolutionens, Gud som hon besjunger: 

Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort. 

Men Trump citerar inget av detta när han hyllar Maria – och det är inte överraskande. Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare. 

Och de har goda skäl att vara oroliga. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 20 december, 2025

Artur Bagheri: ”De utgår från att vi är woke”

Karaktären i dikternas jag är en ung, omogen man utan klassanalys. Artur Bagheri har debuterat med Prinsens toner. Foto: Paulina Sokolow.

Våld, kärlek och raseri – allt filtrerat genom ett ironiskt Gen Z-språk. ”Jaget i mina texter har ingen klassanalys”.

En gris, två gris, tre gris,
skott

Artur Bagheri läser för mig högt i det stilla sorlet på Hotell Kung Carl på Östermalm. Det svarta, krusiga håret ligger som en krona på hans huvud och han bär skinnjacka. Dikten jag bett honom läsa finns i hans nyutkomna debutbok Prinsens toner.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 19 december, 2025

Luciakonsert för Palestina kopplades till terrorstöd i Kvartal: ”Bisarrt”

Bild: Delsbo solidaritetskör / Skärmavbild från Kvartal.

I Delsbo utanför Hudiksvall arrangerade lokala krafter ett luciatåg för Palestina i lördags. Två dagar senare omnämndes konserten i en artikel i Kvartal – om det antisemitiska terrordådet i Australien. Men enligt nättidningen var syftet inte att utmåla luciakonserten som klandervärd.

För några veckor sedan bjöd Hälsinge freds in till en ”stämningsfull luciakonsert i decembermörkret”, där alla intäkter skulle gå till Palestinagrupperna.

Konserten hölls i Åhs bönhus, ett litet träkapell i Delsbo utanför Hudiksvall. Delsbo solidaritetskör stod för musiken, tillsammans med organisten Anna-Karin Timan och violinisten Johanna Karlsson. På repertoaren fanns både klassiska luciasånger och moderna psalmer som ”Innan gryningen”. 

”Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in. Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin”, sjunger kören i ett klipp på Instagram.

Lussefika utlovades i pausen, och längst fram i kapellet hängde en Palestinaflagga.

”Vi gjorde en insamlingskonsert med omtanke om de krigsdrabbade i Palestina och för att sprida ljus i Delsbo i stort. Något som kan behövas så länge folk tar till våld på varandra och vår jord”, skriver körledaren Sine Sarri i ett mejl till Flamman.

Hon säger att det var nästan fullsatt i lokalen, och att man skramlade ihop runt 8 000 kronor till Palestinagrupperna.

Dagen efter uppmärksammades firandet i nättidningen Kvartal – i en artikel med rubriken ”Bondidådet rättfärdigas i propalestinska grupper”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)