Vår man på månen

När den amerikanska tv-kanalen ABC år 1955 visade den Disney-producerade dokumentären Man in Space sågs den av 42 miljoner tittare. Efter reprisen 1956 hade hälften av alla amerikaner sett den, och av dem ansåg 38 procent att det snart kommer att vara möjligt att åka till månen, jämfört med 15 procent 1949. 1

Från Jules Vernes romaner till filmer som Christopher Nolans Interstellar från 2014 har rymdfärderna i fiktionen framställts som förverkligandet av en dröm – av ett naturligt, allmängiltigt och tidlöst begär. Men för erövringen av rymden behövde först samtycke skapas. De vetenskapliga framstegen och medvetenheten om planetens omfång som skapats av satellitbilderna av jorden bidrog till detta. Så även den heroiska bilden av astronauten.

Astronauterna symboliserar inte bara rymdfärder i sig, utan också de värden som avsändarlandet står för. Jurij Gagarin, den första människan att skjutas upp i rymden av Sovjetunionen 1961, valdes på grund av hans blygsamma bakgrund i en jordbrukarfamilj och hans liv, som stämde väl överens med det sovjetiska mansidealet. De skulle vara vackra, gifta med vackra kvinnor, lojala, patriotiska, vita, emotionellt stabila, redo att ta risker, och så vidare.

1959 valde USA ut de första sju astronauterna som skulle delta i gruppen ”Mercury Seven” utifrån samma idé om att de skulle representera det amerikanska folket. Som begåvade stridspiloter personifierade de den teknologiska kompetens, plikttrogenhet och mod som var nödvändiga för utföra ett heligt uppdrag i nationens tjänst. De hyllades av folkmassorna innan de ens hade hunnit resa en kilometer i vertikal riktning.

De fysiologiska kriterierna i urvalsprocessen var dock otydliga. De första testen som utfördes av Nasas föregångare Naca, tycks ha tagits fram för att betinga och förnedra dem så långt som möjligt: de fotograferades nakna, undersöktes med olika närgångna apparater och utsattes för alla sorters upplevelser.

Inte heller idén att rekrytera stridspiloter var uppenbar. Innan president Dwight Eisenhower godkände beslutet diskuterade man en rad olika alternativ: basebollspelare, trapetskonstnärer, bergsklättrare, läkare och lärare. Men i slutet av 1960-talet sökte myndigheten framför allt någon vars profil överensstämde med vad historikern Gerard DeGroot har kallat den ”vanliga övermänniskans” 2: den idealiska och välordnade svärsonen som alla kan identifiera sig med, och som helst inte är för livlig. Piloterna var därför militärer som hade genomgått hårda säkerhetsprövningar och var vana vid att bära tryckdräkter.

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Deras första steg i den framväxande nya världen var inte lätta. I rymdepokens början ställdes Mercury Seven-gruppen inför den dubbla utmaningen att visa sin användbarhet utåt, för offentligheten, och inåt, gentemot vetenskapsmännen och ingenjörerna vars yrkeskårer redan var väletablerade. De första levande varelserna att skickas ut i rymden av amerikanerna var apor, och för astronauterna gällde det att förklara varför de utgjorde bättre representanter för mänskligheten i rymden än primater. I praktiken gick yrket ut på att sätta sig i en trång kapsel och utstå dess turbulens tills den nått sin omloppsbana. När de väl nått rymden var det ännu inte fråga om att leka med tyngdlösheten. Sedan kom nedfärden, med ny turbulens under det extremt riskabla återvändandet till jordens atmosfär.

Vetenskapsmännen var inte nöjda med att behöva bekymra sig om överlevnadssystemen i nästan helt automatiserade farkoster, och övervägde till och med att droga astronauterna i kapseln – inte för att skydda dem från resans faror, utan för att hindra dem från att trycka på fel knapp. Ombord hade de inte större autonomi än en passagerare på ett kommersiellt flygplan, som man ”tillåter att justera sitt säte, sitt bord och rullgardinen vid fönstret”, skriver DeGroot ironiskt.

Till en början var varken de styrande i Vita huset eller Nasa övertygade om idén att offentliggöra astronauternas liv. De var skeptiska till att låta massmedia påverka bilden av sina påläggskalvar, men lät sig till slut övertygas då de såg det som ett effektivt sätt att upprätthålla folkets intresse för kommersiella flygresor. Mercury Seven-gruppen gavs tillstånd att ställa upp för ett reportage i magasinet Life 1959, under förutsättning att tidningen höll sig till deras officiella privatliv och det ovillkorliga stöd de fick från sina familjer och barn inför de farliga uppdragen. De många utomäktenskapliga affärerna, som reportrarna redan kände till, behandlades med tystnad.

Astronauternas liv idealiserades och deras uppgifter fick vad man kan kalla en ”promotionell funktion”: de turnerade runt och upprepade samma tal i skolor, och i motivationsseminarier på privata företag. På bara några år blev de till kulturella ikoner: nya hjältar som symboliserade USA:s teknologiska överlägsenhet och en föreställning om maskulin virilitet. De första astronautdräkterna var silvermålade för att se futuristiska ut. I filmer blev de experter på kampsport, såsom i James Bond-filmen Man lever bara två gånger från 1967, och beväpnade med laserpistoler i en episk scen i Moonraker från 1979.

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Det var fortfarande inte fråga om att skicka upp kvinnor i rymden, trots att de ofta klarade testerna lika bra eller bättre än männen, och trots att Sovjetunionen hade skickat upp den första kvinnan i rymden, Valentina Vladimirovna, redan 1963. Det skulle dröja ytterligare 20 år innan en amerikanska, Sally Ride, gjorde detsamma.

Efter månlandningen 1969 var kändisskap och hjältestatus inte längre tillräckligt för att legitimera astronauternas rymdfärder. För att maximera stödet behövde NASA en ny berättelse. Från och med 1970-talet, och särskilt på 1980-talet, framhöll denna nya berättelse det vardagliga livet ombord på rymdfärjor. Astronauten framställdes som en rymdarbetare, med uppdrag att bygga stationer och utföra vetenskapliga experiment ombord. ”Att resa till rymden blev som att gå till jobbet”, skriver historikern Valerie Neal. 3 De följande åren byggde astronauter bit för bit stationer i omloppsbana, vilket fångades på pampiga bilder.

På den sovjetiska sidan bjöds kosmonauter från de allierade länderna in till rymdstationen Saljut. Bland dem fanns vietnamesen Pham Tuan, en pilot som hade skjutit ned ett amerikanskt B-52-plan under Vietnamkriget, och som i juli 1980 blev den första asiaten i rymden – den symboliska propagandamaskinen gick på högvarv. Från rymden kunde han vittna om de miljöskador som de amerikanska bombningarna med avlövningsmedlet Agent Orange hade orsakat i de vietnamesiska skogarna och åkrarna mellan 1962 och 1971.

Under 1980- och 1990-talen sköts allt fler kvinnor och icke-vita upp i rymden. Nasa ville bättre representera den folkliga mångfalden i rymden, samtidigt som rymdfärjornas användbarhet och rymdforskningen i allmänhet började ifrågasättas allt mer. Idén om att vem som helst kan resa till rymden nådde sin kulmen 1986, när skolläraren Christa McAuliffe valdes ut för att delta på en resa med Challenger-färjan i syfte att inspirera de amerikanska skoleleverna. Färjan exploderade efter 73 sekunders färd. Det var en nationell tragedi som inskärpte påminnelsen om att rymdfärder, trots att de blivit allt vanligare, inte är vilken aktivitet som helst.

Dessa händelser måste förstås mot bakgrund av astronauternas nya roll i såväl USA som Frankrike och Kina. Liksom Gagarin och Mercury Seven-gruppen tidigare spelar den franske astronauten Thomas Pesquet rollen som hjälte, stjärna och vanlig människa i sitt hemland. Han har fans på samma sätt som sångerskan Jenifer, artisten Jean-Jacques Goldman, eller prästen Abbé Pierre som stred i motståndsrörelsen och grundade biståndsorganisationen Emmaus – samtidigt som han är resultatet av en extremt selektiv process.

Statusen som modern hjälte gifter sig väl med idealet om den enkla mannen, den man gillar just för att han inte fyller en med komplex. I en bok ifrågasatte filosofen Günther Anders rymdfärdernas nödvändighet och påpekade att astronauterna heroiserades lika mycket som de ”mediokriserades”: ”För att beundras som hjälte i massdemokratier måste individerna vara, eller åtminstone presenteras som sådana som alla kan känna igen sig i.” 4

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Dessa ”männen på gatan” inger trygghet på grund av såväl sin kompetens som sin vardaglighet. Ett exempel är kanadensaren Chris Hadfield, som från den internationella rymdstationen förklarar behovet av att relatera till allmänheten genom att ”filma sig, raka sig, dricka och äta jordnötter i tyngdlöst tillstånd.” 5

2000-talets astronaut är även en influerare med goda kunskaper om hur man använder sociala medier, även om deras inlägg måste följa arbetsgivarens riktlinjer: de måste ha en positiv attityd, hålla sig till de vanliga uttalandena om jordens skönhet och klimatets skörhet, och samtidigt inte tala för mycket om utsläppen som orsakas av den växande mängden avfall i rymden. Den italienska astronauten Samantha Cristoforetti har själv tagit på sig uppdraget att få yngre generationer att intressera sig för en vetenskaplig karriär: hon är en förebild, inte minst genom sitt samarbete med företaget Mattel som säljer en Barbiedocka föreställande henne.

Detta förklarar varför Pesquet, den 550:e människan att resa till rymden och den tionde fransmannen, under 2010-talet blivit så mycket mer känd än sina föregångare. Det är ett kändisskap som är helt skapat och koreograferat av den Europeiska rymdorganisationen (ESA). Oavsett om det handlar om sport, musik eller välgörenhet som initiativet Hjärtats restauranger (Restos du coeur), är Pesquet med överallt och odlar bilden av sig själv som en snäll och oklanderlig kille. Han vet hur han ska väcka åskådarnas lokalpatriotiska känslor med sina foton av Bourgogne och dess vin med sitt ”välförtjänta” internationella rykte, av Bretagnes ”välkända siluett” som passar väl som bakgrundsbild. Han delade med sig av sina poetiska tankar om klimatkrisen samtidigt som han förevigade skogsbränderna i Grekland, Kanada, Kalifornien och Turkiet 2021.

Det är inte alltid lätt att se vad astronauterna och deras stationer och forskning är bra för.

Med sin dubbla hatt som nationell stjärna och ambassadör för bemannade rymdprogram kan han anpassa sig efter olika sociala krav. Nasas styrelse är till exempel medveten om bristen på representation bland deras astronauter, som än i dag till övervägande del är vita män. Ingen har formulerat det tydligare än Lori Garver, som var vice chef för myndigheten mellan 2009 och 2013: ”En ökad mångfald bland astronautbesättningarna kommer att ge ’förebilder’ och ingjuta hopp hos dem som sällan ser sig själva representerade i sådana positioner”. 6

Därför förbereder sig USA på att skicka den första kvinnan och den första icke-vita personen till månen inom ramen för Artemis-programmet, vars mål är att nå fram 2026. Efter att ha blivit till en filmstjärna och en talesperson för vår tids ekologiska oro förkroppsligar astronauten snart också övervinnandet av orättvisor, vare sig de är baserade på hudfärg, kön eller handikapp.

Det är inte alltid lätt att se vad astronauterna och deras stationer och forskning är bra för. Kostnaden för en dag på Internationella rymdstationen motsvarar 75 miljoner kronor per astronaut, uppskjutningen medräknad.7 Det är över 3 miljoner kronor i timmen. Med sådana kostnader är det svårt att argumentera för att forskning bör bedrivas ombord. För att rättfärdiga resorna påminns ofta om att fem besök från stationen gjorde det möjligt att reparera Hubbleteleskopet 1993. Men det skedde till priset av byggandet och uppskjutandet av sju nya teleskop.

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique och är baserad på författarnas nyutkomna bok Une histoire de la conquête spatiale. Des fusées nazies aux astrocapitalistes du New Space, La Fabrique, Paris 2024 (”Rymdfärdernas historia: från nazisternas raketer till New Space och dagens astrokapitalister”).

Översättning: Jonas Elvander.

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Sergej Eisenstein var en komplex man, begåvad filmteoretiker, lärare och essäist. Men han var också en gåta. Var han Stalins lakej eller ett offer för tyranni, en autonom konstnär eller en del av systemet? Eisenstein bodde i Riga fram till 1910, då familjen flyttade till St. Petersburg. Efter att ha studerat till ingenjör bestämde han sig för en konstnärlig karriär. Han tog värvning i Röda armén under den ryska revolutionen 1917 och efter några år på Proletkult-teatern, teatergrenen av den sovjetiska kulturella rörelsen, började han att intressera sig alltmer för film. Samtidigt utvecklade han ett intresse för den stiliserade japanska konsten och teatern, som båda kom att påverka hans idéer om film.

Tillsammans med andra sovjetiska regissörer utvecklade Eisenstein avantgardistiska montagemetoder med politisk udd och visioner om vad konst kan och bör användas till. Borgerlighetens realism och romantik skulle förkastas och filmen skulle användas för propaganda. Experimentperioden blev dock kortvarig och efter författarkongressen 1934 blev formalism ett skällsord. Därefter blev den socialistiska realismen den enda godkända riktningen inom samtliga konstformer.

De två första texterna i boken publicerades under 1920-talet då Eisenstein försökte att implementera sina idéer om attraktioner, det vill säga plötsliga klipp som syftar till att väcka starka känslor hos tittarna. Enligt Eisenstein är det kollisionen och inte ett tillfogande av bilder som kännetecknar processen. Målet är att få åskådarna att förändras i grunden.

Eisensteins kritiska tankar är aktuella än i dag.

Efter en resa till Mexiko i början av 1930-talet skriver Eisenstein på ett mer svävande sätt. Nu går han mot ett fokus på att analysera manipulation och förståelse av tillstånd av extas genom sensorisk stimulans.

Konsten och arkitekturen använder han ständigt som referens i analyserna av egna verk, men också genom en vilja att bredda västvärldens kanon. Eisenstein visar sig vara en spänstig, bråkig och ibland dömande intellektuell. Med sitt mustiga språk anklagar han enskilda regissörer, konstnärer, författare för att vara borgerliga och tråkiga, och menar att de saknar förståelse för konstens sanna uppgift. Krocken är konstens berättigande, tycks han mena. Det är drastiskt, ibland obegripligt men aldrig tråkigt.

Eisensteins kritiska tankar är aktuella än i dag. De påminner oss om vikten av bredare analys och kontextualisering, och även om de är skrivna under de mycket speciella omständigheter lyckas de säga något om konst och kultur i allmänhet och rörliga bilder i synnerhet. Som kritiker behöver vi också ständigt koppla konstnärliga uttryck till den kanoniserade historieskrivningen som hela tiden omformar vår syn på konstens möjliga uttryck och betydelse. Jag undrar dock vem boken riktar sig till. Är det i första hand till filmvetare, studenter, filmkritiker eller en bredare allmänhet? För i så fall hade jag nog velat se en högre grad av kontextualisering. Ett tips är att komplettera läsningen med Astrid Söderbergh Widdings översättningar av två av Eisensteins texter som förekommer i antologin Sätt att se, samt hans YO: mina memoarer. Själv blir jag mest sugen på att se om Strejken och Kampen för jorden. Det i sig är ett bra betyg.

Termen ”bosättarkolonialism” behövs för att förstå kriget

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Att avfärda begreppet bosättarkolonialism är att förminska det som palestinierna har utsatts för under 100 år och riskerar att utsättas för i framtiden. På Västbanken fortsätter den koloniseringsprocess som förvandlade Gaza till en tätbefolkad och isolerad enklav, till stor del befolkad av flyktingar från det som är dagens Israel. Undan för undan skapas nya ”fakta på marken” som omöjliggör bildandet av en palestinsk stat, både genom bosättningar – där civila används som redskap för territoriell expansion – och genom ekonomisk blockad, husdemoleringar och våldsamt förtryck.

Att avfärda begreppet bosättarkolonialism är att förminska det som palestinierna har utsatts för under 100 år och riskerar att utsättas för i framtiden.

Mycket av konfliktens verklighet kan naturligtvis beskrivas utan någon teoretisk begreppsapparat alls. Men ord som folkmord, antisemitism, kolonialism och rasism är ofta nödvändiga för att förstå det som sker i ett sammanhang. När Leonidas Aretakis beskriver terrorn som en följd av vänsterns svaghet är det just för att han bortser från den blodiga terror som förekommit i tidigare koloniala konflikter, även när motståndet leddes av sekulära nationalistiska rörelser och vänstern var starkare. När han lyfter fram den konservativa vändningen i Israel efter 1967 som en vändpunkt klipper han av den röda tråd som löper från 1948 års palestinska Nakba till dagens systematiska förstörelse av Gaza.

Misstaget ovan nämnda debattörer gör är att avfärda begreppet bosättarkolonialism för att de associerar det med vissa moraliska ståndpunkter, till exempel försvar av mord på civila som legitimt motstånd. Oavsiktligt tillskriver de samma åsikter till alla som använder ordet och stänger en dörr till nyanser. Mest tydligt blir det när de skriver att begreppet bosättarkolonialism implicerar att judar ska fördrivas från Israel. I själva verket är det fullt möjligt att prata om bosättarkolonialism och samtidigt förespråka fredlig samexistens, där distinktionen mellan bosättarbefolkning och ursprungsbefolkning på sikt upphör att vara politiskt relevant.

Med det målet i sikte kan vi prata om vägar dit – och inte minst hur vi snabbast möjligt kan få stopp på det våld som på några månader skördat 30 000 människors liv, och som hotar att leda till en ny Nakba för hundratusentals palestinska flyktingar som trängs på en allt mindre del av Gaza.

Vänstern i väst vet alltid bäst

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Med fantastiken som vapen

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

I sin debutPoppy Wars – lekte Kuang med tanken om att Mao Tse-Tung föddes som kvinna under medeltiden. Här består tankeexperimentet i att alkemins snarare än ångkraftens utveckling lade grunden till moderniteten. Detta säger något om Kuangs författarskap: i USA har hon mottagits som en fantasyförfattare, men hennes litteratur besjälas av idéstoffet, mera karakteristiskt för science fiction-litteraturen. Typiskt för en samtid där den politiska fantastikens genrer har smällt samman i en vild blandning. Vilket för övrigt China Miéville uppmärksammade i en berömd essä redan för tio år sedan. 

I centrum för intrigen står Robin Swift som hämtats från Kanton. Han har avlats av en professor vid Babel för att ladda silvertackorna med främmande idiom. Tackor som sedan fästs vid handelsfartyg på väg mot Kina med lasten full av opium. Kuang njuter av att porträttera den Oxford-miljö som Robin ingår i, liksom att lägga ut texten om imperiets förhållande till periferien. Med samma lust skriver hon fram en estetik som kallas ”Dark Academia” på Tiktok (som för oss lite äldre läsare för tankarna till klosterkitschen i Umberto Ecos I rosens namn), för att i nästa stycke föra tekniskt kunniga resonemang om framställning av daguerrotypier. För att slutligen landa i en diskussion om Adam Smiths teorier om kolonialismen i Nationernas välstånd. Ja, ni förstår: det här är en bok som professorer med efternamn som Eco skriver på ålderns höst. Inte en 27-årig doktorand som ser ut som en k-pop-tjej på författarbilden.

Efterhand börjar Robin känna sig alltmera obekväm i att vara verktyg för kolonialmakten. Han ansluter sig till det så kallade Hermessällskapet, som snor silver från imperiet och ger till behövande. Här finns ytterligare ett exempel på hur noggrann Kuang är: de tidiga folkrörelserna organiserade sig oftare i ordnar och hemliga sällskap än fackföreningar och partier. Under en resa till Kanton bestämmer sig Robin för väpnat motstånd. Boken ömsar skinn och blir en blandning av revolutionskrönika och äventyrsroman – samtidigt som den förlorar sitt förtätade språk. En eftergift åt genren, skulle vissa säga, men själv är jag övertygad om att den hade kunnat avslutas med allegorisk finess (som slutet på Guldkompassen), eller på ett subtilt, mysteriöst sätt (som slutet på I rosens namn). Att jämförelserna med dessa klassiker kommer upp är ett tecken på vilken liga Kuang spelar i. Trots sin svagare andra hälft är romanen ett intellektuellt äventyr – som förtjänade sitt Nebula-pris.

Babel säger också något intressant om fantastikens ställning idag. I en tid när litteraturen hotas från alla håll använder Kuang genrelitteraturen för att skapa en värld där humaniora, översättningar och fiktion äger den vikt som läsande människor har en känsla av att den borde äga. Eskapism för bokmalar? Tveklöst. Men djupast nere i fantasyriket vilar en kista full av skarpslipade politiska vapen. Mot kolonialism och utsugning – som läsaren kan hämta upp. 

Att Fredrika Spindler översatt detta Vasaskepp till roman, till en friktionsfri svenska (vilket knappast kan varit lätt med alla ordlekar) bör vi vara tacksamma för. Visserligen välter den redan under jungfrufärden, på grund av sin överambitiösa höjd. Men vrakresterna skimrar.

Har SVT dumpat arbetarklassen?

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Beslutet har väckt förvirring inom rörelsen. På Instagram och Facebook syns kritiska kommentarer mot båda arrangörerna. ”Rörelsen försvagas av olika demos på samma dag”, skriver någon, och en annan: ”Varför splittrar ni demonstrationen på lördag? Varför förvirrar ni folk?”

Hussein, som inte vill uppge sitt efternamn, är ansvarig för kommunikation i Together 4 Palestine. Han beskriver gruppens medlemmar som långvariga aktivister för Palestinafrågan.

Tanken är att vi ska fylla alla Stockholms gator

– Det som händer just nu är tillräckligt tragiskt för att få ut vem som helst som har hjärtat på rätt plats. Man visar sin sorg för de mördade barnen i Gaza.

I slutet av februari hade Israel enligt hälsomyndigheterna i Gaza dödat 30 000 palestinier, varav 13 000 barn. Den 21 mars uppmanade EU till en ”omedelbar humanitär paus”. Samma dag röstade FN ned ett förslag om vapenvila.

Enligt Hussein grundar sig valet att arrangera separata demonstrationer i ett ömsesidigt beslut. Att det finns en splittring mellan de två arrangörerna beskriver han som ryktesspridning.

– Tanken är att vi ska fylla alla Stockholms gator. I alla hörn ska folk gå ut och demonstrera i solidaritet med Palestina.

Victor Samaina har en annan bild av saken. Han är medlem i Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige och ordförande i Jerusalemkommittén. Det är en av arbetsgruppens medlemmar som står som ansvarig på demonstrationstillståndet.

– Together 4 Palestine gick in i rörelsen sent i november. Det är unga killar och tjejer som vill engagera sig, och det är jättebra.

Men samarbetet med de nya medarrangörerna blev inte smärtfritt.

– De började först bråka med varandra internt. Det handlade om barnsliga, praktiska saker som var man ska parkera bilen. Men det är unga killar och tjejer, det är högt tempo och de vill visa upp sig.

I slutet av januari blossade ytterligare en konflikt upp, i samband med högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag.

– Vi gick och tände ljus med våra vänner och judiska bröder. Men de från Together 4 Palestine samlade en grupp och gick till synagogan, där de började skrika och gapa. Vi sade till dem att det är oacceptabelt. ”Ni kan inte vara med en demonstration som stöttar våra judiska bröder, och sedan demonstrerar utanför deras synagoga.”

Våra judiska vänner var ledsna på grund av det här

Ändå bröt de inte samarbetet med Together 4 Palestine efter incidenten. Victor Samaina berättar hur de resonerade.

– Våra judiska vänner var ledsna på grund av det här. Jag pratade med dem och frågade om vi skulle kasta ut dem, men sade också att det är bättre att ha med dem så att de inte växer med sina fantasier. 

– Förra lördagen ropade de på bilen på arabiska, och det har vi förbjudit. Folk måste fatta vad vi säger. 

Vad sade de?

– ”Med blod och själ vi ska befria Palestina”. Det betyder våld enligt mig, att vi ska gå ut i krig för att befria Palestina. Men vi har sagt från första dagen att det här är fredliga demonstrationer. Vi är inte här för att prata blod och vapen, och inte stötta någon grupp. Syftet är att svenska samhället ska fatta vad som händer, och att trycka på våra politiker för att ta mer vettiga beslut.

Efter att de ombads att gå ned från bilen berättar Victor Samaina att en tongivande medlem i Together 4 Palestine kom fram till honom.

– Han ifrågasatte mig. Han började svära, och vi höjde rösten mot varandra. 

Sedan uttalande han vad Victor Samaina beskriver som ett hot: ”Vänta på mig efter demonstrationen så får du se”. Det var spiken i kistan för samarbetet.

– Vi tappade förtroende för dem som arrangör.

Men Hussein från Together 4 Palestine känner inte alls igen sig i beskrivningen. Han säger att ingen från Together 4 Palestine har skrikit slagord på arabiska, och att det inte stämmer att folk skulle bråka om vem som får tala på scenen.

– Bilen är till för alla som demonstrerar, och vissa har förberett egna slagord. Vi kan inte som arrangörer säga åt folk vad de ska säga och inte säga från scenen.

Victor Samaina menar tvärtom att det funnits en rigorös kontroll över vad som får sägas från scenen.

– Vi kontrollerar alla tal som kommer in, och kommer överens om vilka ramsor vi ska ropa under tåget. Säger de saker som inte är överenskomna går vi in och bryter.

Hussein beskriver hur organisationen har tagit ett stort ansvar genom att stå för 30–40 funktionärer med uppgiften att hålla ordning. Angående demonstrationen framför synagogan säger han att några medlemmar på eget initiativ tog sig dit.

– Det var på personernas egna initiativ, och det var inte Together 4 Palestine som organisation. Vi gick ut med ett uttalande om syftet med våra medlemmars agerande, vilket inte var inte att kränka utan att träffa på israeliska ambassadören och Ulf Kristersson, säger han, och tillägger att judar, muslimer och kristna har ett brödraskap och levt sida vid sida i tusentals år.

Det är lätt att sprida rykten om våldsamma araber i det islamofobiska och antiarabiska klimat som finns just nu

Anklagelserna om våld och hot tillbakavisar han.

– Vi har inte varit våldsamma mot någon. Det är tvärtom, det är arrangören för arbetsgruppen som har flugit på tjejer på demonstrationen och varit aggressiva mot dem, för att de använde rökbomber, säger Hussein och fortsätter: 

– Det cirkulerar rykten om att vi är våldsamma, en säkerhetsrisk och så, men vi är ett nätverk med många medlemmar. De missbrukar sin makt som arrangörer, och det är lätt att sprida rykten om våldsamma araber i det islamofobiska och antiarabiska klimat som finns just nu.

Samtidigt är det ju en person från Palestinska arbetsgruppen som har sagt de här sakerna.

– Det väcker uppmärksamhet ändå, då folk har lätt att tro på det. Vi har tagit illa vid oss.

I ett telefonsamtal säger Victor Samaina till Flamman att incidenten Hussein refererar till handlade om att personer avvisats efter att ha tagit in facklor i tåget som spred rök och lukt.

– Rökning är förbjuden i tåget av hänsyn till äldre och personer med astma. Det här är som tusen cigg samtidigt. Tänder någon facklor måste vi ta ut dem direkt ur tåget, och därför bad vi dem att gå undan.

Artikeln har uppdaterats med svar från Victor Samaina.

Bombhögern är en samhällsfara

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Okunskap är makt för eliten

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Det visar sig att han pratar om det modesta förslaget att återinföra datainhämtning om svenskars förmögenheter, ett så kallat förmögenhetsregister. När förmögenhetsskatten avskaffades år 2007 försvann också grundläggande data över hushållens tillgångar och skulder. När Riksbanken rattar räntan och Finansinspektionen bollar med amorteringskravet saknar de alltså sedan 17 år tillbaka information nog att kunna förutsäga effekterna. Med så pass otillräcklig data är deras prognoser snarare gissningar.

Träffsäkerheten i ekonomistyrningen har därför försämrats märkbart de senaste åren. Några exempel är sjabblet vid fördelningen av coronastödet och de flagranta felprognoserna i början av den aktuella inflationskrisen. Även om bristande underlag inte är det enda problemet så är det så pass stort att Riksbanken, Finansinspektionen, Finanspolitiska rådet och lejonparten av forskarna på området samtliga vill ha tillbaka förmögenhetsregistret.

Reaktionen från näringslivshögern och dess pseudo-folkrörelser har varit indignation och omsorg om det de kallar personlig integritet. Skattebetalarnas förening illustrerar föga subtilt sin kampanjsida mot registret med ett hotfullt öga som stirrar in genom ett nyckelhål. Samma aktörer som avfärdat varje invändning mot övervakningskameror, visitationszoner och avlyssning med en handviftning snyftar nu om personlig integritet.

Den ekonomiska eliten ser osynligheten som en rättighet, och värnar inget privilegium högre än att slippa kvantifieras i offentlig statistik.

Wykmans beskrivning av registret som ett verktyg för att ”veta allt om alla, alltid” är alltså mer talande än han avsåg. Så kan man bara säga om man ärligt och spontant uppfattar isk-kontot som en pervers förlängning av sin person, ja kanske som en privat lem.

Den ekonomiska eliten ser osynligheten som en rättighet, och värnar inget privilegium högre än att slippa kvantifieras i offentlig statistik. Det tyder på en insikt: den verkliga orsaken till motståndet högerifrån är att åsynen av den ojämlikheten och kapitalinkomsternas storlekar – presenterade i kurvor och staplar – skulle göra folk förbannade. Ett förmögenhetsregister skulle därför utgöra politiskt vänsterbränsle. Väljarna skulle rentav kunna inse att den elit som spökar däruppe inte främst består av fittkonstnärer och ekopoeter, trots allt.

Det är databristen, själva okunskapen, som har ett värde för de rika och de superrika. Att först redogöra för den statistiska verkligheten och därefter behöva skapa politisk legitimitet för ökade ekonomiska skillnader verkar jobbigare. Enklare och bättre att inget veta, resonerar Svenskt Näringsliv, landets 500 miljardärer och tydligen också regeringen.

Det var längesedan klassintresset talade så klingande glasklart. Därför kan ett krav på förmögenhetsregister, hur byråkratiskt och snustorrt det än må låta, i själva verket vara det vassaste man kan ropa på första maj i år.