Män kan inte våldtas
Bearbetning och regi: Lo Kauppi.
Med: Elisabet Carlsson, Sven -Ahlström, Christer Fant mfl.
Scen: Kulturhuset stadsteatern, Stockholm.

Den enda gång i mitt liv som jag har skrattat åt en våldtäktsscen var när jag läste Egalias döttrar, Gerd Brantenbergs feministiska klassiker från 1977. Det är inte en komedi, våldtäktsscenen är inte tänkt att vara rolig och det finns såklart ingenting komiskt i våldtäkter. Skrattet, som kom helt ofrivilligt, berodde på det bisarra i scenen där ett gäng kvinnor våldtar huvudpersonen Petronius i en skog. Jag försökte visualisera kvinnor som tillsammans njuter av att våldföra sig på och förnedra en mycket yngre, skräckslagen och maktlös pojke, men jag fick inte ihop det till ett trovärdigt scenario.

Det faktum att jag fann denna beskrivna gruppvåldtäkt skrattretande kom tillbaka när jag för mig själv försökte sammanfatta vad föreställningen Män kan inte våldtas egentligen handlar om. Huvudpersonen Tova är frånskild och tar det huvudsakliga ansvaret för två tonårssöner, bråkar med Försäkringskassan om en tidigare sjukskrivning och drar in brödfödan på ett bibliotek. På sin 50-årsdag går hon ut ensam för att äta en påkostad middag och dricka lyxigt rödvin. Hon träffar en man som hon följer med hem, och födelsedagen slutar med en rätt så brutal våldtäkt. Pjäsen är späckad med symbolik: Tovas våldtäktsman gestaltas av samma skådespelare som spelar den ene sonen och pjäsen avslutas till tonerna av ”Ave Maria”.

Det som gör störst intryck på mig är dock händelserna som leder fram till våldtäkten; mannen försöker på olika sätt imponera på Tova, hon blir full i skratt men ser sig tvungen att trösta och släta över när han blir sårad. Det är en krock mellan att vara en ”stark kvinna”, en feminist med ”skinn på näsan”, och samtidigt ett objekt för manlig sexuell bekräftelse. Han tänder på att hon har pondus och är rapp i käften, men han vill förföra henne genom att imponera, och att hon ska bli mindre än honom. Till en början spelar hon det spelet, där hon försöker fluffa upp hans ömtåliga ego. Det är en underordningens manipulation, som ibland även kallas ”kvinnors sexuella makt”. Men det är såklart en chimär av makt, när det enda kvinnan kan kontrollera är hur mycket hon vill förminska sig själv. Vem som har den egentliga makten blir tydligt när hon till slut säger ifrån, för att han blir aggressiv. Då övermannar han helt enkelt henne med våld.

Han tänder på att hon har pondus och är rapp i käften, men han vill förföra henne genom att imponera, och att hon ska bli mindre än honom

Efteråt brottas Tova med hur andra ska reagera på att hon blivit våldtagen, och efter mycket vånda bestämmer hon sig för att våldta honom. Hon genomför våldtäkten, men när hon ringer polisen för att anmäla sig själv så tror de inte på henne.

Precis som i Egalias döttrar kan män, även om det tycks världsfrämmande, våldtas. Det är inte könens fysiologi som bestämmer vem som är våldtagbar.

Men våldtäkt är inte heller, trots brottsbalkens formuleringar, i huvudsak en fysisk och könsneutral akt. Begreppet våldtäkt innefattar en hel föreställningsvärld av patriarkal makt, kvinnors underordning och vem som i en sexuell blir tagen och vem som tar. Om en man våldtas men ingen kan tro på att det har hänt, har det då skett?