Tänk att man i en svensk dagstidning skulle läsa rubriken:
”Putin snubblar in i annekteringen av Krim” eller ”Saddam Hussein snubblar in i attacker mot kurder”.
Det är naturligtvis otänkbart, eftersom rubrikerna insinuerar att det varken föreligger uppsåt eller agens hos subjektet.
Inom den liberala världssynen är det dock ett rimligt sätt att beskriva USA. Den senaste i en lång rad exempel återfinns hos Michael Winiarski (DN, 10/5) som menar att USA:s ensidiga avhopp från det lyckade kärnavtalet och hangarfartyg till persiska viken ”kan leda till att USA snubblar in i ett nytt krig”.
De bakomliggande motiven tonas ned. USA halkar nästan som på ett bananskal runt bland världens oljerikaste platser och råkar ibland lämna hundratusentals döda efter sig, men amerikanska intressen framställs som essentiellt goda ändå. Att USA:s militära budget inte kan likställas, knappt ens jämföras, med någon annan, är inte viktigt. Inte heller kopplingen mellan ändlöst krigande och vapenindustrin är särskilt väsentlig i den liberala pressen. Iran utmålas däremot som ett hot, trots att de har en relativt låg militär budget och en strikt defensiv strategi, även enligt den amerikanska kongressens egna rapporter.
Precis som Winiarski påpekar i sin artikel skulle ett krig vara förödande. Att döma av de militära simulationer som har gjorts för att få insikt i hur en konflikt mellan USA och Iran skulle fortlöpa är det tydligt att en attack på Iran förmodligen tar priset som det mest korkade Trump-administrationen kan åta sig. Just därför förefaller det dessvärre inte omöjligt.
Att döma av de militära simulationer som har gjorts för att få insikt i hur en konflikt mellan USA och Iran skulle fortlöpa är det tydligt att en attack på Iran förmodligen tar priset som det mest korkade Trump-administrationen kan åta sig
Vansinnet blev tydligt i ”Millennium Challenge 2002”, en militär simulation utförd av USA som till en kostnad av en kvarts miljard dollar visade att Iran skulle ha dödat 20 000 amerikaner och sänkt stora delar av USA:s flotta på konfliktens andra dag. Den amerikanske generallöjtnanten som ledde simulationens iranska trupper framstår som en modern Candide, aningslös om det militära industrikomplexets anspråk på verkligheten. Med tretton dagar kvar av betald simulation beslutade man att återuppliva de döda amerikanerna, tvinga den andra sidan att tillkännage sina positioner och följa ett tillrättalagt manus. Då vann USA.
Tvåtusentalet har dock visat att det inte längre går att vinna krig på ett traditionellt sätt. Krig muterar i stället för att ta slut eller lämnar vakuum som fylls av än värre våld än de förevändningar interventionen först hade. Allt tyder på att ett krig mot Iran skulle bli en mardröm utan slut, precis som på så många av de platser som fått smaka på frihetens bomber. Detta skulle inte vara möjligt utan en liberal press som undviker en verklig granskning av de motiv som driver den ständiga amerikanska krigföringen.
Snubbelschablonen är förhärskande i allt från utrikesrapportering till kulturutbud och är en orsak till att en konflikt återigen tillåts eskalera. Det iskalla bemötande Iran har fått från europeiska regeringar visar också både på ointresse och oförmåga att förändra situationen. Det är upp till oss att ifrågasätta och förändra diskursen. Bananskalsimperialismen resulterar i vår tids värsta internationella katastrofer.
