Man får inte spela komedi bara för att den är rolig – då kan man ju lika gärna kittla varandra! är mottot, och tillika ett citat av Allan Edwall, för Johan Erlandssons välskrivna och efterlängtade bok om en av vår tids största inom teatern. Mottot är talande, det visar på den orubbligt seriösa inställning som Allan Edwall hade till sitt yrke.

I boken möter vi Allan från hans födelse 1924 till hans död 1997, i alla hans olika jobb från furir (!), genom alla uppdrag inom inom teatern – skådespelare på scen och i tv, konstnärlig ledare, teaterdirektör – till politisk aktivist, författare, make, pappa och slutligen egen företagare på Brunnsgatan 4.
Oftast mild drog han sig ändå inte för konflikter och kunde bli ursinnig när han inte fick sin vilja fram. Den mest spektakulära konflikten hade han med namnkunniga som P O Enquist, Anders Ehnmark och Jan Myrdal om en tv-sändning av Enquist-Ehnmarks Mannen på trottoaren, då han anklagades för att vara ”driven av VPK-taktiska hänsyn”. Men han stod på sig.

Han svek aldrig sina ideal, vare sig som skådespelare eller som författare till pjäser och visor. Han slog alltid uppåt, stod alltid på de svagas sida. När företaget NCB:s pappersbruk skulle läggas ner i hans barndoms Hissmofors i Jämtland, engagerade han sig djupt och framträdde med bland annat Doktor Glas i det nedgångna Folkets Hus. Intäkterna gick till upprustning av huset.

Erlandsson har gjort ett digert arbete. Han har intervjuat ett åttiotal personer, läst nästan 30 böcker och har en sexsidig kommentar till sina källor. Det är verkligen imponerande och jag – som gammal Edwallbeundrare – läser med skratt och tårar.
Men varför denna finkänslighet att konsekvent undvika att närma sig Allans kvinnor, förutom hans två hustrur? Det hade varit mycket intressant att via intervjuer med några av dem – de var tydligen oräkneliga – få en ännu mer nyanserad bild av den mycket sammansatta personen Allan Edwall:
”att vara mänska ska mycket till
fast kanske inte så mycket”