Så blev incelkulturen kapitalismens senaste produkt

Inrikes

Kalla Faktas dokumentär om svenska ”incelmän” följer tre män som identifierar sig som eller har identifierat sig som incelmän, alltså män som lever i ”ofrivilligt celibat”. Tittaren får veta att Sverige kan vara det inceltätaste landet i världen, enligt en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut FOI. ”Adam”, en av dokumentärens incelmän, sitter på en parkbänk med munskydd på. Reportern har läst en del av Adams kommentarer online och börjar ställa frågor. Adam skruvar på sig obekvämt, men bemöter en del. En sak står han fast vid: att prostitution borde legaliseras för att hjälpa män. Den implicita frågan som ställs är: varför kan ingen kvinna vara med Adam när det hade varit en sådan liten uppoffring för henne och betytt så mycket för honom?

Frågan om män som lever i ofrivilligt celibat och utvecklar hat mot kvinnor, ibland med dödligt våld som följd, har präglat den offentliga debatten de senaste åren. Fenomenet tycks ha något med sociala mediers uppkomst och den moderna internetkulturen att göra. Men det besvarar inte frågan varför vissa män anser sig ha en naturlig rätt till intimitet med kvinnor, som de förvägras. För att förstå incelmän och deras syn på kvinnors liv och sexualitet som en service behöver vi förstå fenomenet mot bakgrund av kapitalismens historiska utveckling.

Från 1870 och framåt skedde flera reformskiften, vilket den italienska marxisten Silvia Federici visar i sina otaliga böcker om kvinnans sociala roll under kapitalismen, nu senast i Patriarchy of the wage. Det blev för instabilt för kapitalet att ha män, kvinnor och barn som arbetskraft, så man behövde hitta nya sätt att organisera lönearbetet. Därför infördes en patriarkal ordning som placerade kvinnor och män i separata rum. Kvinnan utestängdes från fabrikerna och låstes in i det privata hemmet, och mannen blev familjens enda försörjare.

Förutom den strängare arbetsdelningen mellan kvinnor och män skedde också en klyvning av kvinnans sociala roller. Nu kontrasterades den skötsamma modern mot den skamliga prostituerade. Genom att modern gjordes till navet i kärnfamiljen säkerställdes att man och barn fick mat och tröst, och genom att prostituerade inhystes i bordeller försågs fabriksarbetare med tillgång till sex. Båda rollerna hade en viktig funktion för kapitalet, nämligen reproduktion.

Social reproduktion är inte enbart att föda barn så att kapitalet göds med ny arbetskraft. Det innefattar också allt det obetalda arbete som krävs för att lönearbetet ska fungera: lakanet som tvättas, inköpslistan som bockas av, en tröstande axel, kläder som lagas, godnattsagan och så potatisen som skalas och kokas. Det brukar kallas ”love labour”, kärleksarbete. Det är det praktiska, känslomässiga och sexuella stöd som krävdes av kvinnan när hennes ”arbetsplats” blev hemmet. Kvinnan, i sina olika roller, gav alltså kapitalet stabilitet och reproducerade arbetskraften.

Snart uppfattades skillnaderna mellan män och kvinnor – där den ene försörjer och den andre vårdar – som naturliga. Denna extrema könsarbetsdelning nådde sin kulmen under den ”fordistiska” perioden under 1900­-talets första hälft, då en konsumerande hemmafru plikttroget matade en hungrig make vid arbetsdagens slut. Men sedan hände någonting. Framför allt har den manliga lönechecken förlorat sin makt. I dag kan en far inte längre ensam försörja en familj. Alla behöver lönearbeta och kvinnor arbetar generellt dubbelt: först med sitt lönearbete, sedan obetalt i hemmet. Arbetet blir dessutom allt mer prekärt och osäkert för arbetarklassen. Många är arbetslösa, går på timmar eller harvar sig fram med dubbla jobb. Alla sliter för att vara del av varu- och tjänsteproduktionen som stöter bort allt mer arbetskraft. Det är viktigt att erkänna hur kapitalismens utveckling bäddat för den isolering och det utanförskap vi ser i dag – inte minst hos incelmän.

Män har i dag allt mindre formell makt över kvinnor. Samtidigt kvarstår dualismen mellan kvinnor och män: den sexuella dynamiken mellan manlig aktivitet och kvinnlig passivitet, och den ekonomiska relationen mellan mannens ägandeskap och kvinnans livegenskap. Det är därför män i vissa sociala kretsar fortfarande bjuder kvinnor på drinkar, som ett slags sexuellt och ekonomiskt kontrakt. Trots att hon har råd att köpa drinken själv och trots att män inte längre formellt äger kvinnor.

I Kalla fakta tolkar Adam detta som att kvinnor utnyttjar män. Incelmän hittar alltid syndabocken i feminismen. Men syndabocken är kapitalet som gör att vi även i vår intima sfär, ser på varandra som ekonomiska varor i konstant utbyte med varandra. Vi är ”förtingligade”, för att tala med den marxistiske filosofen Georg Lukács. Det privata är på inget sätt separerat från det politiska.

Därför är det enklare att se på kvinnor som robotar, säger Adam. Femoids, kallas de. Att degradera kvinnor till icke-mänsklig status är inte ett nytt fenomen. Inom äldreomsorgen, som främst utgörs av kvinnlig arbetskraft, har man i bland annat Japan och USA börjat automatisera vården och ersätta kvinnorna med robotar, så kallade nursebots. Avhumaniseringen tar sig flera uttryck. Ett närliggande exempel är Finland, som 2018 öppnade landets första bordell med sexdockor av kvinnoformat silikon. Att börja se på en grupp människor som icke-mänsklig ökar risken för våld mot denna grupp – i detta fall kvinnor.

Vi kan inte avfärda incelmän som något som sker i periferin, som en avart, som en absurd ideologi som anammats av självhatande individer. Vi måste se incelkulturen som en fundamental del av en helhet. Därför vägrar jag att skriva hånfullt om incelmän. Men jag vägrar också att individualisera dem. Jag ser deras upplevda smärta och känslor av otillräcklighet, men framför allt ser jag de yttersta konsekvenserna av detta fenomen i form av mäns våld mot kvinnor, terrordåd och kvinnomord.

Vi har till viss del lämnat industri­kapitalismens produktionsförhållanden med en försörjande man och vårdande hemmafru bakom oss. Men ideologin, könsstrukturen och idealen står pall. Det kapitalistiska samhället bygger på de sociala roller som incelmän ser som naturliga, där kvinnor väntas serva. Incelmän är helt enkelt ett uttryck för den mindre socialt kompetenta delen av en övergripande misogyn kultur, och som tydligt illustrerar en patriarkal tankevärld som för många är osynlig eller bara underförstådd. Vi behöver erkänna att kapitalet inte bara splittrar arbetarklassen utan även kvinnor och män.

Somliga ropar att vi borde spärra in män som Adam. Det gör inte jag, eftersom jag inte tror på fängelsefeminism utan på abolitionism, ett samhälle utan fängelser och straff. I stället för att skratta åt och därmed fjärma sig från incelkulturen bör män ta sig an den. Prata med sina bröder. Visa radikal omsorg för sina medmänniskor. Se till att forma kollektiv och stödgrupper, som både kan hålla varandra ansvariga när något hänt och med värme hålla varandras händer.

Vi måste ifrågasätta de kapitalistiska institutioner och materiella förhållanden som splittrar kvinnor och män och som frambringat incelmän. Ja, jag syftar på lönearbetet, på kärnfamiljen och äktenskapet. Lösningen kan inte vara att klamra sig fast vid ett förlegat kärnfamiljsideal där en patriarkal lönecheck var en garant för mäns ekonomiska och sexuella makt över kvinnor. Vi kan inte naivt tro att mer arbete och fler i heltidssysselsättning är lösningen för att bryta kapitalets alienationsprocess. Och vi kan inte naivt tro att ju fler som får tillåtelse att gifta sig, desto friare blir vårt samhälle. Vi måste hitta alternativa sätt att utforma livet, nya relationsformer och enas i strävan mot ett icke-­exploaterande samhälle.

Prenumerera på Flammans nyhetsbrev – klicka här