Högsommar har övergått i sensommar med ett torrt prasslande och valrörelsen i en desto mer ljudligt skränande, febrig och oförutsägbar fas. Oavsett vilken regering vi får kommer utrymmet för progressiv politik att vara ytterst begränsat på riksplanet. Något annat verkar naivt att föreställa sig.
Jag vill be den läsare som begär en annan ordning att rikta blicken mot kommun och region. Här skapas och genomförs stora delar av den politik som är nära människor. Här finns större möjligheter till mobilisering och förnyande initiativ.
Ett sådant systemförändrande initiativ är basinkomst. Ja, visst kan det verka fjärran i en valrörelse där höger och vänster tävlar om högre straff, fler poliser och mer bidrag till bilister. Men modiga kommuner kan gå före. Basinkomst finns i flertalet versioner, mer eller mindre avgränsade eller universella, varierande nivåer och utifrån skilda ideologiska utgångspunkter.
Utifrån liberal grund kan basinkomst ses som en frihetsreform, som skyddar den enskilde från fattigdom och statlig paternalism. Därtill argumenterar liberala förespråkare för att den ska ersätta alla eller flera av nuvarande trygghetssystem, inte sällan kompletterad med fler marknadslösningar.
Socialister kan å sin sida se en revolutionerande möjlighet att undergräva arbetsgivares och kapitalets makt till förmån för anställdas utrymme att kräva bättre villkor och tacka nej till jobb som ingen som inte är illa tvungen åtar sig.
Som feminist är det lätt att se att kvinnor kan gynnas av basinkomst. Alla som inte vågar larma om trakasserier, övergrepp och orimliga villkor på jobbet. Som #metoo visade finns många vittnesmål, de allra flesta anonyma. Ensamstående mammor är överrepresenterade bland dem som i dag uppbär försörjningsstöd. Kvinnor är kvar i ofrid utan någonstans att ta vägen. De som tar sig ut kan tvingas ha kontakt med förövaren för barnens underhåll. Bistånd ges till hushåll, inte individer, och främjar därmed ekonomiskt våld. Alla som vill, men inte kan ta sig ur prostitution.
Jag tänker mig en basinkomst som ett golv på nivå med dagens studiemedel. Heltidsstuderande kan i dag få drygt 11 000 kronor i månaden, varav en tredjedel är lån. Det allmänna barnbidrag som i dag betalas ut även till höginkomsttagare har både fördelar och nackdelar. Möjligen kunde det ersättas med basinkomst för barn om ungefär en tredjedel av vad vuxna skulle få.
Högutbildade socionomer skulle, i stället för att handlägga ekonomiskt bistånd i ett repressivt system, frigöras för mer kvalificerade uppgifter av utredning och stöd. Minskad administration, avskaffande av rut- och rot-avdrag, ny förmögenhetsskatt och utfasning av en del av jobbskatteavdragen är några möjligheter till finansiering, som dock är den minsta utmaningen. En större sådan är att frigöra oss från arbetslinjens hegemoni.
Visst är det viktigt att belysa rena lögner, som den om hur många utlandsfödda som ”inte kan försörja sig” som Ulf Kristersson spridde i SVT:s i partiledarutfrågning häromkvällen. Han var ynkligheten själv när han medgav att även studenter, sjuka, föräldralediga och lågavlönade räknades in i Moderaternas siffra.
Men det måste belysas hur själva problembeskrivningen är avhumaniserande. Radikala förslag i rakt motsatt riktning bör presenteras.
Om socialtjänstens portalparagraf om alla människors lika rätt till social trygghet, vård och omsorg har någon mening, hur kan då barnfamiljer vräkas och människor nekas nödbistånd i Sverige?
Det är dags för en modigare arbetskritik. För den frihet och välfärd vi är värda. För att kapitalismen hotar vår överlevnad.
Linnéa Bruno är lektor i barn- och ungdomsvetenskap.
