Det samtida arbetslivet kan framstå som paradoxalt. Sjuktalen kopplade till arbete har ökat och allt fler, framför allt kvinnor, lider av stressrelaterade sjukdomar. Samtidigt har arbetslösheten hamnat på en permanent hög nivå. Medan vissa jobbar sig sjuka står andra utan arbete.
I boken Feminism som lönearbete som utkom i juni (Leopard förlag), argumenterar författarna Johanna Overud, Maria Carbin och Elin Kvist, för en feministisk arbetskritik. Ingången är produktiv eftersom kvinnor oftare drabbas av arbetsrelaterad stress och samtidigt utför hemarbete i högre utsträckning än män. Tyvärr snurrar författarna in sig i en diskursanalys av det rådande samhället och i stället för att undersöka vilka materiella maktförhållanden som ligger till grund för arbetets utformning lyfts en ”lönearbetsnorm” som problemets kärna. Utifrån en kritik av denna norm skjuter författarna prick på praktiskt taget hela kvinnorörelsen.
Att söka lösningar på lönearbetets problem i hemmafrun och grunda en arbetskritik på dennas tillvaro är som att försöka överkomma kapitalismens förtryck genom en återgång till feodalismen
Hos förespråkare för kvinnors ”rätt” att vara hemma ser författarna en spännande arbetskritik och inte ett hot mot kvinnors fulla deltagande i samhället. I kampen för kvinnors rätt till arbete ser författarna inte primärt en materiell kamp, utan en diskursiv förskjutning som gjort att feminism inte längre går att särskilja från ”tillväxtpolitik och borgerlig ideologi”. De skriver att ”När feminister gör dagmammor och hemmafruar till måltavlor för kritik, är det en rörelse där feminint kodade associationer stöts bort och nedvärderas. Hemmafrun betraktas som beroende och sårbar, som någon som förkroppsligar osjälvständigheten…”.
Det är ett märkligt resonemang. Det är inte feminister som har gjort hemmafrun utsatt genom att ”nedvärdera feminint kodade associationer”. Hemmafrun är och har alltid varit beroende, sårbar och ekonomiskt osjälvständig på grund av att hon står i direkt beroendeställning till den lönearbetande mannen. Att söka lösningar på lönearbetets problem i hemmafrun och grunda en arbetskritik på dennas tillvaro är som att försöka överkomma kapitalismens förtryck genom en återgång till feodalismen.
Även om den patriarkala ordningen i hemmet i väsentlighet kvarstår, är kvinnors inträde på arbetsmarknaden en stor förändring och framgång. I hemmet är underordningen individualiserad och kvinnan står ensam inför mannen. Hur kan motstånd mot denna underordning göras? Jo precis så som kvinnorörelsen har gjort, genom att kämpa för kvinnors egen försörjning och på så vis skapa ekonomiska möjligheter att frigöra sig och på så vis själv skapa ett liv som innehåller mer än hem- och omsorgsarbete. Denna strävan kan inte reduceras till borgerlig tillväxtpolitik.
Problemen med lönearbetet är många; att minska arbetstiden och i förlängning sträva efter en frigörelse från lönearbetet är rimligt. Målet med arbetskritiken måste vara frigörelsen från inlåsningar i ensidiga positioner, om det så är i lönearbete eller i hemarbetet. För att lyckas med det kan inte existerande maktrelationer ignoreras. En arbetskritik som menar allvar bör sträva efter att öka makten över arbetet, först då kan det förändras och ta mindre anspråk av våra liv.