Kultur

Ingen kommer undan politiken

En av vårens mest högljudda kulturdebatter har handlat om frivillig barnlöshet. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

En av vårens mest rasande debatter på landets kultursidor har handlat om frivillig barnlöshet. Anna Remmets välkomnar den, men menar att debatten helt har kommit att handla om olika individuella val medan den politiska kontexten bakom frivillig barnlöshet ignoreras.

Kultur

På sista tiden har det börjat talas mer om frivillig barnlöshet, om barnfrihet, i media. Som barnfri är det skönt att höra fler och fler röster höjas för att erbjuda alternativ till den dominerande berättelsen om barn som livets mening. Men, för att använda ett extremt utslitet uttryck: Det är något som skaver i samtalet. Eller kanske snarare som inte skaver, eftersom det håller sig så duktigt inom befintliga ramar. Missförstå mig rätt. Uppenbarligen är barnnormen ännu så stark, särskilt för kvinnor, att det fortfarande kan uppfattas som provocerande att hävda rätten att välja bort barn. Men om vi inte kommer längre i samtalet än till att hylla egna val riskerar vi att fastna i en liberal diskurs kring valfrihet. För vad finns det egentligen för frihet i att kunna välja mellan att inte ha några barn och att skaffa barn inom kärnfamiljens snäva ramar? Inom ramar där ensamstående eller två samkönade föräldrar (ibland) kan tolereras, men där två (heterosexuella) föräldrar är norm?

För i denna heterosexuella kärnfamilj förtrycks och exploateras fortfarande kvinnor, vad liberala we can have it all-feminister än säger. Det är fortfarande kvinnor som i högre grad går ner i arbetstid och därmed blir ännu mer materiellt beroende av män när de får barn. Det är fortfarande kvinnor som utför den största delen av det reproduktiva arbetet i hemmet.

Vi barnfria kan tolereras på nåder så länge vi sjunger valfrihetens lov (samtidigt som vi talar lyriskt om hur mycket vi trots allt tycker om barn och att vara mostrar, fastrar och gudmödrar)

Varför pratar vi då inte mer om de ytterst begränsade valmöjligheter som den hetero­sexuella två­sam­hetsnormen erbjuder? Antagligen därför att det alltid är lättare att prata om de avvikande, de som bryter mot normen, än att tala kritiskt om själva normen. Men också för att även det feministiska samtalet har hamnat i ett individualistiskt paradigm där vi hela tiden förväntas bekräfta varandras individuella val, och där det kan anses ”skambeläggande” att tala om hur olika maktstrukturer kan påverka hur vi ”väljer”. Vi barnfria kan tolereras på nåder så länge vi sjunger valfrihetens lov (samtidigt som vi talar lyriskt om hur mycket vi trots allt tycker om barn och att vara mostrar, fastrar och gudmödrar). Börjar vi däremot prata om barnfrihet som ett beslut fattat i en politisk kontext blir det genast hotfullt och jobbigt. För då kan plötsligt vår barnfrihet tolkas som en kritik, ja kanske till och med som skammande.

Jag kommer definitivt att känna lättnad den dag jag inte längre ständigt ifrågasätts och behöver förklara min barnfrihet, men en bör alltid fråga sig på vilka villkor en accepteras av majoriteten. Jag vill inte accepteras därför att jag har gjort mig till en alltigenom bekväm person som bara talar om hur härligt det är med valfrihet och hur mycket jag trots allt tycker om barn. För vi lever ännu i ett samhälle där en kvinna som inte ställer sig till förfogande för biologisk reproduktion är någonting politiskt, kanske till och med farligt.

  • barn
  • barnfrihet
  • barnlöshet
  • kärnfamilj
  • norm

Kultur