Det fackliga idéinstitutet Katalys och förlaget Verbal ger till­sammans ut en serie små, men snuskigt dyra, böcker/pamfletter i uttalat syfte att ”skapa en plats för den intellektuella vänstern att utveckla sina tvivel, sina långa tankar och nya idéer”. Seriens andra nummer är Vad kommer efter socialdemokratin? av den akademiskt välmeriterade idéhistorikern Jenny Andersson.

Andersson beskriver, med ett stänk av nostalgi, socialdemokratins illusion om det idealsamhälle som SAP tyckte sig nästan ha realiserat under ett par tre decennier efter andra världskriget. Detta skulle ha vilat på en ”bred social och politisk kompromiss”, genom att olika klasser och intressen ”legitimt” och parlamentariskt kunde samexistera.

De flesta av oss, vilka som vänster eller kommunister genomlevt både en stor del av denna tid och hela den mindre uppmuntrande restaurationstid som efter 70-talet följde därpå, ser även skuggorna i SAP:s idealbild. Men denna kompromiss tycktes ha fungerat redan 1920 och 1932 och hjälpligt fram till 1957. Till och med enligt min moderat upplyste historielärare förhindrade den nämligen att ”folk skulle begära mer” – det vill säga socialism.

Denna tolkning av kompromissen vill däremot i efterhand sällan rättrogna socialdemokrater kännas vid. Den skulle nämligen innebära att man medger att en betydande del av borgarklassens incitament för att ingå kompromissen var SAP:s villighet att bekämpa socialism och kommunism inom de arbetandes led. Jenny Andersson tycks i detta avseende vara en rättrogen social­demokrat och tillskriver följaktligen inte socialistlägrets fall och undanröjandet av det kommunistiska hotet någon som helst betydelse för socialdemokratins tillbakagång efter 80-talet.

Hon hyser däremot, liksom Katalys i övrigt, föga upp­­skattning för den kontroversiella januari­överens­kommelsen med Liberalerna och Center­partiet. Här hamnar Andersson enligt min upp­­fattning till höger om såväl Stefan Löfven som ny­liberalen Annie Lööf, som båda säger sig betrakta kampen mot Sverige­demokraterna som en ”existentiell” fråga för demokratins vara, på samma sätt som SAP:s så kallade ko­handel 1932 med bönderna del­vis var det. Problemet med överens­kommelsen är kanske att borger­skapet i Europa, genom arbetar­rörelsernas och socialist­ländernas ned­gång eller ­fall nu tycks sakna incitament för kompromisser.

Vad föreslår en intellektuell reformist som Andersson då för väg framåt för en social­demokrati som trots allt överlever den blå­bruna an­stormningen? Nej, något konkret program ger hon oss inte. Hon presenterar i stället en 100-årsplan, där ”politikens mål­formuleringar – till­växt, väl­färd, miljö måste tänkas om full­ständigt”. Men att angripa till­växten har till exempel Miljö­partiet försökt i 30 år, med känt icke-resultat.

Om Jenny Anderssons reformism kokar ned till krav på att vi ska ändra värderingar kommer den att ha en dålig prognos. Ty ändrade värderingar är främst ett resultat av en samhälls­omdaning – inte en orsak till den. Att utgå från en ut­tänkt önske­dröm om fram­tiden, i stället för att utgå från klassens och folkets rådande värderingar, är dock känne­tecknade för utopister.