”Vänta lite här… om du är på Twitter hela dagen och jag är på Twitter hela dagen… vem bygger då folkhemmet?” undrar Kent Wisti i sin bok I det här jävla landet. Ja, vem har tid att bygga folkhemmet när alla går med näsan i backen med sina mobiltelefoner och messar, mailar eller twittrar? Eller ständigt uppdaterar sig om vad som händer i form av snuttifierad information.
Det här med snabba och korta nyheter för att uppdatera sig eller för att uppdatera andra har blivit ett sätt att kommunicera och kanske det viktigaste sättet att ha kontakt med andra.
– Va, är du inte på fejan? Twittrar du inte heller?
– Nä, men jag har telefon, mejl och brevlåda i dörren.
Kommunikation är ju knappast en generationsfråga som hävdas när jag berättar att Facebook med flera sociala forum inte är något för mig.
”Socialt forum” låter fysiskt – som när människor träffas och umgås. När jag tittar mig omkring och mina medmänniskor är sysselsatta med sina mobiltelefoner för att uppdatera sig genom mobilen, inser jag att socialt forum i dag innebär något helt annat än tidigare. Det handlar inte om att träffa en människa utan en image av en människa som kan vara flera mil därifrån och dessutom någon man aldrig träffat.
Mobiltelefonen finns med på styrelsemötena och den finns med på bussresan hem. Den ligger på köksbordet och i sovrummet för en sista koll på nyheterna innan nattsömnen för att se vad Trump ställt till med. Nyheter som kanske stör nattsömnen! Förutom allt annat som krävs av människan i dag så har up-to-date-kravet lagts ovanpå. Du måste synas på sociala medier, du måste veta vad image-kompisen har ätit till frukost i dag och du förväntas kommentera. Det gäller att få så många ’likes’ som möjligt. Du stängs in i din egen filterbubbla med likasinnade på Facebook där informationen anpassas så att du får det du vill höra och se och brukar intressera dig för.
Tills för drygt ett år sedan hade jag morgontidningen i pappersformat. När månadspriset för prenumerationen höjdes så att utgiften inte var försvarbar längre, tackade jag för mig och gick över till att läsa morgontidningen i PDF-format i en ärvd iPad. Den stora draken ändrar nu sina prenumerationsvillkor igen, säger upp min digitala prenumeration och ersätter den med artiklar med blippande reklam och appar med utvalda artiklar som, för att kunna laddas ner, kräver en annan typ av mobiltelefon än den pensionärstelefon jag har. Morgontidningens kundservice svarar mig ”den nya XX.se är till för den som vill ha lite enklare artiklar och har bråttom!”
Jag har inte ont om tid och jag vill verkligen inte ha enklare artiklar. Men nu, då tidningarna har nischat in sig på sociala medier så till den milda grad att nyheterna förmedlas i korta flöden avbrutna av flashiga annonser som blixtrar till, har dagstidningen i papper blivit en informationskälla för de besuttna.
De som inte har råd blir hänvisade till de nyheter som sprids på Twitter och Facebook. Den tredje statsmaktens uppdrag att granska de båda första statsmakterna, regering och riksdag, har försvagats. Annonsören är den viktigaste och annonsören räknar antalet klickar!
I USA i dag byggs folkhemmet av korta, kärnfulla tweets av en president där hans lögner för snygghetens skull omvandlas till så kallade alternativa fakta. Där tror de som röstade på den twittrande presidenten att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. De har inte insett att det dunkla som deras president säger inte är dunkelt tänkt. Som Sickan har han en plan och den är tajmad och klar in i minsta detalj!