Den första juni antog danska folketinget ett lagförslag riktat mot vad som beskrivs som ”överdriven aktivism i vissa forskningskretsar” och ”pseudovetenskaper”. Förslaget som lades fram av Morten Messerschmidt från högerpopulistiska Dansk folkeparti och Henrik Dahl från Liberal alliance antogs med 72 röster mot 24: samtliga borgerliga partier samt de regerande Socialdemokraterna röstade för, medan Socialdemokraternas stödpartier röstade mot.
Förslaget ligger i linje med vad som börjar likna en internationell politisk kampanj mot vad högerpolitiker av olika schatteringar brännmärker som misshaglig forskning. I Frankrike har såväl akademiker som politiker startat en kampanj mot ”islamvänstern”, som de menar har infiltrerat universiteten i landet via postkolonial teori som importerats från nordamerikanska campus. I USA har flera delstater på senare tid infört förbud mot så kallad critical race theory, då fältet hävdas vara diskriminerande mot vita. Detta trots att det i dagsläget bara erbjuds vid ett litet antal universitet och skolor.
Texten i det danska förslaget hänvisar direkt till den franska debatten. Författarna frågar utbildnings- och forskningsminister Ane Halsboe-Jørgensen om hon är enig med dem om att en överdriven aktivism på universiteten ”kräver handling i likhet med den uppgörelse som den franska regeringen har tillkännagivit, och den undersökning av problemets omfång som den har påbörjat”.
Utöver denna utfästelse är det dock oklart vad lagförslaget är ämnat att åstadkomma.
– Det är inte särskilt uppenbart för någon vad lagen innehåller. Förslaget är i princip ett understrykande av en majoritet i folketinget om att universitetsledningarna måste ta ansvar för att vi bedriver ”riktig” forskning. Det är som att bli inkallad till den högsta chefen på sin arbetsplats bara för att få höra att man ska göra sitt jobb. Man mår inte jättebra efter det, säger Anders Bjarklev, ordförande för paraplyorganisationen Danska universitet, till Flamman.
Han ser lagen som ett angrepp på den akademiska friheten, som han menar kommer att leda till självcensur.
– Det är svårt att från vårt perspektiv inte tolka detta som kritik mot den danska universitetsvärlden. För om de inte var kritiska skulle de inte ha gjort detta.
Särskilt oroväckande menar Bjarklev är det faktum att politikerna har hängt ut enskilda forskare – något som är helt nytt i Danmark.
– Debatten har främst drivits på av Morten Messerschmidt och Henrik Dahl. Plötsligt har deras åsikter fått väldigt stor uppmärksamhet. De har i debatter i folketinget nämnt enskilda forskare som de hävdar inte är goda vetenskapsmän, det är något väldigt nytt. Men de har inte bevisat att dessa forskares arbeten inte är vetenskapliga. Man kan så klart diskutera kvaliteten på forskning men det rättvisa sättet att göra det på är att ge de berörda forskarna en möjlighet att svara på kritiken, säger Anders Bjarklev.
En vecka efter att förslaget röstades igenom publicerade 3 241 forskare ett upprop i tidningen Politiken till försvar för de angripna disciplinerna och forskarna. Anders Bjarklev drar paralleller till utvecklingen i Frankrike.
– Jag ser paralleller till Frankrike och andra länder i världen. Det verkar som att världen går i en viss riktning samtidigt. Kanske inspireras politikerna av varandra.
Något som skiljer den danska debatten från den franska är dock målet för kritiken. För om den franska debatten främst kretsar kring postkolonial teori är det migrations- och genusforskning som står i centrum i Danmark.
– De vanligast förekommande vetenskaperna är genusforskning och dem som fokuserar på samhällen i Mellanöstern. Men det är bara en tidsfråga innan detta utsträcks till andra discipliner, säger Anders Bjarklev.
Ett lärosäte som fått kritik i Danmark är Roskilde universitet. Rektorn Hanne Leth Andersen berättar att forskare vid universitetet i februari 2020 publicerade en rapport om migration som hade beställts av migrationsdepartementet.
– Forskarna beslutade i samråd med departementet om vilka metoder som skulle användas. Men när de presenterade den var ministern missnöjd med den. Det ledde till en stor mediedebatt. Nu är det vanligt att kalla den för ”den felaktiga rapporten från Roskilde”. Vi har försökt bestrida detta men det är väldigt svårt, säger hon till Flamman.
Även Hanne Leth Andersen ser debatten som en reaktion på vad som händer i andra länder.
– Det är något relativt nytt här. Politiker och vissa forskare tycks ha tagit intryck av tendenser i USA och Frankrike och antar att samma problem måste finnas här. Men de har svårt att hitta exempel. I Frankrike har föreläsningar ställts in för att deltagarna inte hade politiskt korrekta åsikter, men vi har inte problem med till exempel cancel culture här, säger hon.
Orsaken till att just migration och genusvetenskap har hamnat i centrum för debatten menar hon är för att de berör frågor som är politiskt känsliga.
– Migration och genusvetenskap är i sig politiska. De hör till vår tids stora utmaningar, tillsammans med klimatförändringar. Det är viktigt för vårt samhälle att hitta lösningar, och ibland är de lösningar som efterfrågas inte desamma som de som forskare presenterar.
Enligt henne speglar forskningen tendenser i samhället som vissa uppfattar som provocerande. De ger sig då på forskarna i tron om att de står för något som de egentligen bara beskriver och analyserar.
– Jag tror att det är till exempel transfrågans växande betydelse i samhället som har gjort att den här debatten har blossat upp. De som kritiserar genusforskning kanske helt enkelt inte gillar riktningen som samhället utvecklas i och då väljer de att kritisera dem som forskar om det. De misstar forskaren för budbäraren i en fråga som de ogillar, säger Hanne Leth Andersen.
Ett annat land som har upplevt ett liknande fenomen i fråga om genusforskning, om än på en något mindre intensiv skala, är Sverige. Ända sedan början av 90-talet har debatten om genusfrågan rasat här. I början av årtusendet publicerade statsvetaren Bo Rothstein bitska debattartiklar mot vad han ansåg var den ovetenskapliga genusforskningen. Närmare i tiden har Svenska dagbladets skribent Ivar Arpi, som tillsammans med Anna-Karin Wyndhamn förra året kom ut med boken Genusdoktrinen, tagit på sig rollen som genusdrakens Sankt Göran.
Ann Werner är docent i genusvetenskap vid Södertörns högskola. Hon känner igen mycket av debatten i Danmark, men menar att den inte är ny utan snarare går i vågor.
– Jag har märkt att tonen har hårdnat, att det hamnar på ledarsidor i stora tidningar. Men samtidigt hade vi liknande debatter tidigare. Bo Rothstein skrev om ”de galna” genusvetarna. Så de hätska debatterna har gått i vågor, det är felaktigt att hävda att detta är något helt nytt. Men det känns som att vi är uppe på krönet av en våg nu, säger hon till Flamman.
Det blev inte minst tydligt i december 2018 när en bombattrapp upptäcktes hängande i dörren till Nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg. Ingen misstänkt har gripits för dådet. Sedan dess har Göteborgs universitet plockat ned skyltarna som indikerar var sekretariatet ligger. Ann Werner har inte själv blivit utsatt för hot eller personligen ifrågasatt, men hon vittnar om ett klimat där akademiker oroar sig för att hela deras disciplin efter ett enskilt val plötsligt kan förlora sitt existensberättigande.
– Jag tillsammans med många andra som är anställda inom utsatta ämnesområden, som migrationsforskning och genusvetenskap, känner oss politiskt oroade för vad som skulle kunna hända med en högerkonservativ regering. Kan vi bli sparkade?
Hon menar att debattklimatet har gjort att forskare och institutioner inom de kritiserade fälten är extra måna om att framstå som duktiga och effektiva.
– Något jag tror präglar genusvetenskapen och andra vetenskapsområden som kan utmålas som oseriösa i mediedebatten är att folk känner en press på sig att vara extra duktiga. Man tänker en extra gång innan man publicerar någonting. Hur skulle det kunna vändas och vridas på i en debattartikel om jag råkar ut för en illvillig läsare? Vi oroar oss för våra studenttal för vi vill visa att vi har många studenter och klarar oss bra, säger Ann Werner.
Frågan om huruvida en institution har många studenter och därför bär sig ekonomiskt är belysande för hur synen på forskning inom borgerligheten har förändrats de senaste åren. Enligt Ann Werner har en utveckling ägt rum på senare tid, från en mer liberal syn till en tydligare konservativ och mer kompromisslös syn på genusvetenskap.
– Enligt den nyliberala synen finns det utrymme för jämställdhet och det fria valet att leva som du vill. Så länge folk valde att studera genusvetenskap fanns det heller inget direkt hot om att genusvetenskapen skulle läggas ned. Nu verkar vissa högerpartier tycka att vetenskapen ska läggas ned, även när vi har 500 studenter om året.
Någon som personligen påverkats av det hårda klimatet är Anneli Häyrén, som i dag forskar i företagsekonomi med genusperspektiv. Hon var tidigare knuten till centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet, men lämnade det av andra skäl. Hon hör till de genusvetare som har tystnat på grund av den massiva kritiken.
– Om man definierar sig som genusforskare så ingår kritik i paketet. Och då menar jag inte den kritiska granskningen inom akademin, utan den som handlar om att få tyst på en forskare vars resultat man inte gillar, säger hon.
Både Anneli Häyrén och Ann Werner nämner organisationen Academic rights watch som ett forum som har varit särskilt effektivt i att tysta genusforskare.
– Där finns en kategori män som anser att genusvetenskap inte är forskning. De kritiserar på sätt som sänker och det tar så mycket energi att man till slut inte orkar ta diskussionen. Syftet är att man ska sluta uttrycka sig. Jag skriver inte själv i sådana kontexter längre, berättar Anneli Häyrén och fortsätter:
– Jag vet att det är fler som har denna upplevelse. När kritiken man möter ifrågasätter hela fältet man håller på med så kommer man aldrig fram till forskningsfrågan. Det har bidragit till att få tyst på många inom genusvetenskapen, säger hon.
Många genusvetare figurerar även på hatlistor som delas i olika nätforum.
– Vi hade en diskussion för några år sedan om det och jag ville inte veta om jag stod på en sådan för det hindrar en i ens arbete. Det beror på hur känslig man är, säger Anneli Häyrén.
Ann Werner tror att orsaken till att just genusvetenskapen hamnat i centrum för den svenska debatten är att de två hörnstenarna inom fältet, betoningen på konstruktion och maktrelationer, gör den särskilt provocerande.
– Finns det någonting provocerande i att hävda att folks privata relationer till sina föräldrar, partners och barn är konstruerade i makt som har att göra med kön, klass, etnicitet och ras? Jag tror att det är någonting som är jobbigt att höra. Många tycker att det inte stämmer, men många tycker nog också att det är jobbigt att höra, säger hon och fortsätter:
– Nu är genusvetenskapen inte det enda ämnet som hävdar detta, utan det görs av stora delar av humanvetenskaperna numera. Men genusvetenskapen blir som ett slags symbol för detta sätt att tänka. På så sätt blir det särskilt utsatt.
Synen på identiteter som sociala konstruktioner har dock en längre historia än genusvetenskapen själv. I det perspektivet är debatten allt annat än ny.
– Ända sedan 80-talet har det funnits en idé om att vetenskapen är hotad av galna poststrukturalister. Det är idéer som återupprepar sig när man talar om genusvetenskapen som farlig, även om alla genusvetare inte är poststrukturalister. Debatten har vuxit fram ur en kritik av vetenskaplig objektivitet, som finns inom genusvetenskapen men också inom andra fält, säger Ann Werner.
Det är ofta lätt glömt att i den debatten har många forskare till vänster, till exempel marxister, ofta hört till kritikerna av poststrukturalistiska och konstruktivistiska perspektiv. Det har dock inte hindrat många av dessa forskare från att också rikta en liknande kritik mot vad de uppfattar som en ideologiskt konservativ slagsida inom andra forskningsfält.
– Det är lätt att förenkla den här debatten så att den står mellan dumma högertroll på ena sidan och goda genusvetare och postkoloniala forskare på den andra. Men egentligen är det lite svårare än så tycker jag. Den här idén om att vissa forskare är mer vetenskapliga än andra och att ”andra” har ideologiska grunder för det de gör, den är varken ny eller bara förbehållen högern. Det finns även vänsterforskare som är starkt övertygade om att det som görs av konservativa forskare är ideologiskt och därför dåligt, säger Ann Werner.
En annan förenkling som leder till missförstånd är sammanblandningen av feminism och genusvetenskap, menar hon.
– Jag tror att många som debatterar inte heller riktigt vet vad genusvetenskap är. Naturligtvis är det många som jobbar inom genusvetenskap som är feminister, men genusvetenskap är inte ett politiskt projekt, det är ett vetenskapligt ämne. De flesta inom genusvetenskap är egentligen ganska kritiska mot jämställdhetsintegrering. Det är som om det finns en glidning mellan kvinnor, jämställdhet, feminism, genusvetenskap. Det är som om kritikerna inte läser på, säger Ann Werner.
Även om hotet mot forskningsfriheten kan tyckas skarpare i till exempel Danmark och Frankrike i dag påminner både Ann Werner och Anneli Häyrén om att situationen kan förändras över en natt i Sverige. Så sent som hösten 2019 lade Sverigedemokraterna en riksdagsmotion om att stoppa all finansiering av genusteori inom högre utbildning, och med en talmansrundas avstånd till en SD-stödd högerregering är hotet påtagligare än kanske någonsin förut.
– Det har varit debatter tidigare men den här tonen från politiskt håll är ny. Sverigedemokraterna har till och med sagt att de vill lägga ned genusvetenskapen. Det har inte funnits på kartan förut. Ett parti som Moderaterna har också blivit mer konservativa. Så det politiska hotet känns reellare än det var för tio år sedan. Statsministern avgick imorse… säger Ann Werner.
Som ett exempel på hur snabbt det kan gå nämner hon jämställdhetsmyndigheten som lades ned när M-KD-budgeten antogs i slutet av 2018, bara för att återinrättas när januaripartierna enades om en ny regering en månad senare.
– Jag kan inte svara för alla men jämställdhetsmyndigheten lades ned snabbt och återuppstod igen med januariavtalet. Nu tror jag inte det går lika fort att lägga ned ett akademiskt ämne.
Anneli Häyrén instämmer i den oron:
– Det kan räcka med ett politiskt beslut så har vi ingen forskningsfrihet alls längre. Det kan räcka med ett val så finns inte genusforskning längre.
