Inrikes/Nyheter/Utrikes 06 juli, 2021

Internationellt korståg mot kritisk forskning: ”Det kan räcka med ett val så finns inte vår forskning längre”

Efter liknande debatter i USA och Frankrike har frågan om vissa kritiska forskningsfälts existensberättigande blivit högaktuell i Danmark. Även i Sverige oroar sig nu genusvetare, efter år av hot och trakasserier, för att deras ämne kan läggas ned vid ett regeringsskifte.

Den första juni antog danska folketinget ett lagförslag riktat mot vad som beskrivs som ”överdriven aktivism i vissa forskningskretsar” och ”pseudovetenskaper”. Förslaget som lades fram av Morten Messerschmidt från högerpopulistiska Dansk folkeparti och Henrik Dahl från Liberal alliance antogs med 72 röster mot 24: samtliga borgerliga partier samt de regerande Socialdemokraterna röstade för, medan Socialdemokraternas stödpartier röstade mot.

Förslaget ligger i linje med vad som börjar likna en internationell politisk kampanj mot vad högerpolitiker av olika schatteringar brännmärker som misshaglig forskning. I Frankrike har såväl akademiker som politiker startat en kampanj mot ”islamvänstern”, som de menar har infiltrerat universiteten i landet via postkolonial teori som importerats från nordamerikanska campus. I USA har flera delstater på senare tid infört förbud mot så kallad critical race theory, då fältet hävdas vara diskriminerande mot vita. Detta trots att det i dagsläget bara erbjuds vid ett litet antal universitet och skolor.

Texten i det danska förslaget hänvisar direkt till den franska debatten. Författarna frågar utbildnings- och forskningsminister Ane Halsboe-Jørgensen om hon är enig med dem om att en överdriven aktivism på universiteten ”kräver handling i likhet med den uppgörelse som den franska regeringen har tillkännagivit, och den undersökning av problemets omfång som den har påbörjat”.

Utöver denna utfästelse är det dock oklart vad lagförslaget är ämnat att åstadkomma.

– Det är inte särskilt uppenbart för någon vad lagen innehåller. Förslaget är i princip ett understrykande av en majoritet i folketinget om att universitetsledningarna måste ta ansvar för att vi bedriver ”riktig” forskning. Det är som att bli inkallad till den högsta chefen på sin arbetsplats bara för att få höra att man ska göra sitt jobb. Man mår inte jättebra efter det, säger Anders Bjarklev, ordförande för paraplyorganisationen Danska universitet, till Flamman.

Han ser lagen som ett angrepp på den akademiska friheten, som han menar kommer att leda till självcensur.

– Det är svårt att från vårt perspektiv inte tolka detta som kritik mot den danska universitetsvärlden. För om de inte var kritiska skulle de inte ha gjort detta.

Särskilt oroväckande menar Bjarklev är det faktum att politikerna har hängt ut enskilda forskare – något som är helt nytt i Danmark.

– Debatten har främst drivits på av Morten Messerschmidt och Henrik Dahl. Plötsligt har deras åsikter fått väldigt stor uppmärksamhet. De har i debatter i folketinget nämnt enskilda forskare som de hävdar inte är goda vetenskapsmän, det är något väldigt nytt. Men de har inte bevisat att dessa forskares arbeten inte är vetenskapliga. Man kan så klart diskutera kvaliteten på forskning men det rättvisa sättet att göra det på är att ge de berörda forskarna en möjlighet att svara på kritiken, säger Anders Bjarklev.

En vecka efter att förslaget röstades igenom publicerade 3 241 forskare ett upprop i tidningen Politiken till försvar för de angripna disciplinerna och forskarna. Anders Bjarklev drar paralleller till utvecklingen i Frankrike.

– Jag ser paralleller till Frankrike och andra länder i världen. Det verkar som att världen går i en viss riktning samtidigt. Kanske inspireras politikerna av varandra.

Något som skiljer den danska debatten från den franska är dock målet för kritiken. För om den franska debatten främst kretsar kring postkolonial teori är det migrations- och genusforskning som står i centrum i Danmark.

– De vanligast förekommande vetenskaperna är genusforskning och dem som fokuserar på samhällen i Mellanöstern. Men det är bara en tidsfråga innan detta utsträcks till andra discipliner, säger Anders Bjarklev.

Ett lärosäte som fått kritik i Danmark är Roskilde universitet. Rektorn Hanne Leth Andersen berättar att forskare vid universitetet i februari 2020 publicerade en rapport om migration som hade beställts av migrationsdepartementet.

– Forskarna beslutade i samråd med departementet om vilka metoder som skulle användas. Men när de presenterade den var ministern missnöjd med den. Det ledde till en stor mediedebatt. Nu är det vanligt att kalla den för ”den felaktiga rapporten från Roskilde”. Vi har försökt bestrida detta men det är väldigt svårt, säger hon till Flamman.

Även Hanne Leth Andersen ser debatten som en reaktion på vad som händer i andra länder.

– Det är något relativt nytt här. Politiker och vissa forskare tycks ha tagit intryck av tendenser i USA och Frankrike och antar att samma problem måste finnas här. Men de har svårt att hitta exempel. I Frankrike har föreläsningar ställts in för att deltagarna inte hade politiskt korrekta åsikter, men vi har inte problem med till exempel cancel culture här, säger hon.

Orsaken till att just migration och genusvetenskap har hamnat i centrum för debatten menar hon är för att de berör frågor som är politiskt känsliga.

– Migration och genusvetenskap är i sig politiska. De hör till vår tids stora utmaningar, tillsammans med klimatförändringar. Det är viktigt för vårt samhälle att hitta lösningar, och ibland är de lösningar som efterfrågas inte desamma som de som forskare presenterar.

Enligt henne speglar forskningen tendenser i samhället som vissa uppfattar som provocerande. De ger sig då på forskarna i tron om att de står för något som de egentligen bara beskriver och analyserar.
– Jag tror att det är till exempel transfrågans växande betydelse i samhället som har gjort att den här debatten har blossat upp. De som kritiserar genusforskning kanske helt enkelt inte gillar riktningen som samhället utvecklas i och då väljer de att kritisera dem som forskar om det. De misstar forskaren för budbäraren i en fråga som de ogillar, säger Hanne Leth Andersen.

Ett annat land som har upplevt ett liknande fenomen i fråga om genusforskning, om än på en något mindre intensiv skala, är Sverige. Ända sedan början av 90-talet har debatten om genusfrågan rasat här. I början av årtusendet publicerade statsvetaren Bo Rothstein bitska debattartiklar mot vad han ansåg var den ovetenskapliga genusforskningen. Närmare i tiden har Svenska dagbladets skribent Ivar Arpi, som tillsammans med Anna-Karin Wyndhamn förra året kom ut med boken Genusdoktrinen, tagit på sig rollen som genusdrakens Sankt Göran.

Ann Werner är docent i genusvetenskap vid Södertörns högskola. Hon känner igen mycket av debatten i Danmark, men menar att den inte är ny utan snarare går i vågor.

– Jag har märkt att tonen har hårdnat, att det hamnar på ledarsidor i stora tidningar. Men samtidigt hade vi liknande debatter tidigare. Bo Rothstein skrev om ”de galna” genusvetarna. Så de hätska debatterna har gått i vågor, det är felaktigt att hävda att detta är något helt nytt. Men det känns som att vi är uppe på krönet av en våg nu, säger hon till Flamman.

Det blev inte minst tydligt i december 2018 när en bombattrapp upptäcktes hängande i dörren till Nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg. Ingen misstänkt har gripits för dådet. Sedan dess har Göteborgs universitet plockat ned skyltarna som indikerar var sekretariatet ligger. Ann Werner har inte själv blivit utsatt för hot eller personligen ifrågasatt, men hon vittnar om ett klimat där akademiker oroar sig för att hela deras disciplin efter ett enskilt val plötsligt kan förlora sitt existensberättigande.

– Jag tillsammans med många andra som är anställda inom utsatta ämnesområden, som migrationsforskning och genusvetenskap, känner oss politiskt oroade för vad som skulle kunna hända med en högerkonservativ regering. Kan vi bli sparkade?

Hon menar att debattklimatet har gjort att forskare och institutioner inom de kritiserade fälten är extra måna om att framstå som duktiga och effektiva.

– Något jag tror präglar genusvetenskapen och andra vetenskapsområden som kan utmålas som oseriösa i mediedebatten är att folk känner en press på sig att vara extra duktiga. Man tänker en extra gång innan man publicerar någonting. Hur skulle det kunna vändas och vridas på i en debattartikel om jag råkar ut för en illvillig läsare? Vi oroar oss för våra studenttal för vi vill visa att vi har många studenter och klarar oss bra, säger Ann Werner.

Frågan om huruvida en institution har många studenter och därför bär sig ekonomiskt är belysande för hur synen på forskning inom borgerligheten har förändrats de senaste åren. Enligt Ann Werner har en utveckling ägt rum på senare tid, från en mer liberal syn till en tydligare konservativ och mer kompromisslös syn på genusvetenskap.

– Enligt den nyliberala synen finns det utrymme för jämställdhet och det fria valet att leva som du vill. Så länge folk valde att studera genusvetenskap fanns det heller inget direkt hot om att genusvetenskapen skulle läggas ned. Nu verkar vissa högerpartier tycka att vetenskapen ska läggas ned, även när vi har 500 studenter om året.

Någon som personligen påverkats av det hårda klimatet är Anneli Häyrén, som i dag forskar i företagsekonomi med genusperspektiv. Hon var tidigare knuten till centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet, men lämnade det av andra skäl. Hon hör till de genusvetare som har tystnat på grund av den massiva kritiken.

– Om man definierar sig som genusforskare så ingår kritik i paketet. Och då menar jag inte den kritiska granskningen inom akademin, utan den som handlar om att få tyst på en forskare vars resultat man inte gillar, säger hon.

Både Anneli Häyrén och Ann Werner nämner organisationen Academic rights watch som ett forum som har varit särskilt effektivt i att tysta genusforskare.

– Där finns en kategori män som anser att genusvetenskap inte är forskning. De kritiserar på sätt som sänker och det tar så mycket energi att man till slut inte orkar ta diskussionen. Syftet är att man ska sluta uttrycka sig. Jag skriver inte själv i sådana kontexter längre, berättar Anneli Häyrén och fortsätter:

– Jag vet att det är fler som har denna upplevelse. När kritiken man möter ifrågasätter hela fältet man håller på med så kommer man aldrig fram till forskningsfrågan. Det har bidragit till att få tyst på många inom genusvetenskapen, säger hon.

Många genusvetare figurerar även på hatlistor som delas i olika nätforum.

– Vi hade en diskussion för några år sedan om det och jag ville inte veta om jag stod på en sådan för det hindrar en i ens arbete. Det beror på hur känslig man är, säger Anneli Häyrén.

Ann Werner tror att orsaken till att just genusvetenskapen hamnat i centrum för den svenska debatten är att de två hörnstenarna inom fältet, betoningen på konstruktion och maktrelationer, gör den särskilt provocerande.

– Finns det någonting provocerande i att hävda att folks privata relationer till sina föräldrar, partners och barn är konstruerade i makt som har att göra med kön, klass, etnicitet och ras? Jag tror att det är någonting som är jobbigt att höra. Många tycker att det inte stämmer, men många tycker nog också att det är jobbigt att höra, säger hon och fortsätter:

– Nu är genusvetenskapen inte det enda ämnet som hävdar detta, utan det görs av stora delar av humanvetenskaperna numera. Men genusvetenskapen blir som ett slags symbol för detta sätt att tänka. På så sätt blir det särskilt utsatt.

Synen på identiteter som sociala konstruktioner har dock en längre historia än genusvetenskapen själv. I det perspektivet är debatten allt annat än ny.

– Ända sedan 80-talet har det funnits en idé om att vetenskapen är hotad av galna poststrukturalister. Det är idéer som återupprepar sig när man talar om genusvetenskapen som farlig, även om alla genusvetare inte är poststrukturalister. Debatten har vuxit fram ur en kritik av vetenskaplig objektivitet, som finns inom genusvetenskapen men också inom andra fält, säger Ann Werner.

Det är ofta lätt glömt att i den debatten har många forskare till vänster, till exempel marxister, ofta hört till kritikerna av poststrukturalistiska och konstruktivistiska perspektiv. Det har dock inte hindrat många av dessa forskare från att också rikta en liknande kritik mot vad de uppfattar som en ideologiskt konservativ slagsida inom andra forskningsfält.

– Det är lätt att förenkla den här debatten så att den står mellan dumma högertroll på ena sidan och goda genusvetare och postkoloniala forskare på den andra. Men egentligen är det lite svårare än så tycker jag. Den här idén om att vissa forskare är mer vetenskapliga än andra och att ”andra” har ideologiska grunder för det de gör, den är varken ny eller bara förbehållen högern. Det finns även vänsterforskare som är starkt övertygade om att det som görs av konservativa forskare är ideologiskt och därför dåligt, säger Ann Werner.

En annan förenkling som leder till missförstånd är sammanblandningen av feminism och genusvetenskap, menar hon.

– Jag tror att många som debatterar inte heller riktigt vet vad genusvetenskap är. Naturligtvis är det många som jobbar inom genusvetenskap som är feminister, men genusvetenskap är inte ett politiskt projekt, det är ett vetenskapligt ämne. De flesta inom genusvetenskap är egentligen ganska kritiska mot jämställdhetsintegrering. Det är som om det finns en glidning mellan kvinnor, jämställdhet, feminism, genusvetenskap. Det är som om kritikerna inte läser på, säger Ann Werner.

Även om hotet mot forskningsfriheten kan tyckas skarpare i till exempel Danmark och Frankrike i dag påminner både Ann Werner och Anneli Häyrén om att situationen kan förändras över en natt i Sverige. Så sent som hösten 2019 lade Sverigedemokraterna en riksdagsmotion om att stoppa all finansiering av genusteori inom högre utbildning, och med en talmansrundas avstånd till en SD-stödd höger­regering är hotet påtagligare än kanske någonsin förut.

– Det har varit debatter tidigare men den här tonen från politiskt håll är ny. Sverigedemokraterna har till och med sagt att de vill lägga ned genusvetenskapen. Det har inte funnits på kartan förut. Ett parti som Moderaterna har också blivit mer konservativa. Så det politiska hotet känns reellare än det var för tio år sedan. Statsministern avgick imorse… säger Ann Werner.

Som ett exempel på hur snabbt det kan gå nämner hon jämställdhetsmyndigheten som lades ned när M-KD-budgeten antogs i slutet av 2018, bara för att återinrättas när januaripartierna enades om en ny regering en månad senare.

– Jag kan inte svara för alla men jämställdhetsmyndigheten lades ned snabbt och återuppstod igen med januariavtalet. Nu tror jag inte det går lika fort att lägga ned ett akademiskt ämne.

Anneli Häyrén instämmer i den oron:

– Det kan räcka med ett politiskt beslut så har vi ingen forskningsfrihet alls längre. Det kan räcka med ett val så finns inte genusforskning längre.

Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)