Inrikes/Nyheter/Utrikes 06 juli, 2021

Internationellt korståg mot kritisk forskning: ”Det kan räcka med ett val så finns inte vår forskning längre”

Efter liknande debatter i USA och Frankrike har frågan om vissa kritiska forskningsfälts existensberättigande blivit högaktuell i Danmark. Även i Sverige oroar sig nu genusvetare, efter år av hot och trakasserier, för att deras ämne kan läggas ned vid ett regeringsskifte.

Den första juni antog danska folketinget ett lagförslag riktat mot vad som beskrivs som ”överdriven aktivism i vissa forskningskretsar” och ”pseudovetenskaper”. Förslaget som lades fram av Morten Messerschmidt från högerpopulistiska Dansk folkeparti och Henrik Dahl från Liberal alliance antogs med 72 röster mot 24: samtliga borgerliga partier samt de regerande Socialdemokraterna röstade för, medan Socialdemokraternas stödpartier röstade mot.

Förslaget ligger i linje med vad som börjar likna en internationell politisk kampanj mot vad högerpolitiker av olika schatteringar brännmärker som misshaglig forskning. I Frankrike har såväl akademiker som politiker startat en kampanj mot ”islamvänstern”, som de menar har infiltrerat universiteten i landet via postkolonial teori som importerats från nordamerikanska campus. I USA har flera delstater på senare tid infört förbud mot så kallad critical race theory, då fältet hävdas vara diskriminerande mot vita. Detta trots att det i dagsläget bara erbjuds vid ett litet antal universitet och skolor.

Texten i det danska förslaget hänvisar direkt till den franska debatten. Författarna frågar utbildnings- och forskningsminister Ane Halsboe-Jørgensen om hon är enig med dem om att en överdriven aktivism på universiteten ”kräver handling i likhet med den uppgörelse som den franska regeringen har tillkännagivit, och den undersökning av problemets omfång som den har påbörjat”.

Utöver denna utfästelse är det dock oklart vad lagförslaget är ämnat att åstadkomma.

– Det är inte särskilt uppenbart för någon vad lagen innehåller. Förslaget är i princip ett understrykande av en majoritet i folketinget om att universitetsledningarna måste ta ansvar för att vi bedriver ”riktig” forskning. Det är som att bli inkallad till den högsta chefen på sin arbetsplats bara för att få höra att man ska göra sitt jobb. Man mår inte jättebra efter det, säger Anders Bjarklev, ordförande för paraplyorganisationen Danska universitet, till Flamman.

Han ser lagen som ett angrepp på den akademiska friheten, som han menar kommer att leda till självcensur.

– Det är svårt att från vårt perspektiv inte tolka detta som kritik mot den danska universitetsvärlden. För om de inte var kritiska skulle de inte ha gjort detta.

Särskilt oroväckande menar Bjarklev är det faktum att politikerna har hängt ut enskilda forskare – något som är helt nytt i Danmark.

– Debatten har främst drivits på av Morten Messerschmidt och Henrik Dahl. Plötsligt har deras åsikter fått väldigt stor uppmärksamhet. De har i debatter i folketinget nämnt enskilda forskare som de hävdar inte är goda vetenskapsmän, det är något väldigt nytt. Men de har inte bevisat att dessa forskares arbeten inte är vetenskapliga. Man kan så klart diskutera kvaliteten på forskning men det rättvisa sättet att göra det på är att ge de berörda forskarna en möjlighet att svara på kritiken, säger Anders Bjarklev.

En vecka efter att förslaget röstades igenom publicerade 3 241 forskare ett upprop i tidningen Politiken till försvar för de angripna disciplinerna och forskarna. Anders Bjarklev drar paralleller till utvecklingen i Frankrike.

– Jag ser paralleller till Frankrike och andra länder i världen. Det verkar som att världen går i en viss riktning samtidigt. Kanske inspireras politikerna av varandra.

Något som skiljer den danska debatten från den franska är dock målet för kritiken. För om den franska debatten främst kretsar kring postkolonial teori är det migrations- och genusforskning som står i centrum i Danmark.

– De vanligast förekommande vetenskaperna är genusforskning och dem som fokuserar på samhällen i Mellanöstern. Men det är bara en tidsfråga innan detta utsträcks till andra discipliner, säger Anders Bjarklev.

Ett lärosäte som fått kritik i Danmark är Roskilde universitet. Rektorn Hanne Leth Andersen berättar att forskare vid universitetet i februari 2020 publicerade en rapport om migration som hade beställts av migrationsdepartementet.

– Forskarna beslutade i samråd med departementet om vilka metoder som skulle användas. Men när de presenterade den var ministern missnöjd med den. Det ledde till en stor mediedebatt. Nu är det vanligt att kalla den för ”den felaktiga rapporten från Roskilde”. Vi har försökt bestrida detta men det är väldigt svårt, säger hon till Flamman.

Även Hanne Leth Andersen ser debatten som en reaktion på vad som händer i andra länder.

– Det är något relativt nytt här. Politiker och vissa forskare tycks ha tagit intryck av tendenser i USA och Frankrike och antar att samma problem måste finnas här. Men de har svårt att hitta exempel. I Frankrike har föreläsningar ställts in för att deltagarna inte hade politiskt korrekta åsikter, men vi har inte problem med till exempel cancel culture här, säger hon.

Orsaken till att just migration och genusvetenskap har hamnat i centrum för debatten menar hon är för att de berör frågor som är politiskt känsliga.

– Migration och genusvetenskap är i sig politiska. De hör till vår tids stora utmaningar, tillsammans med klimatförändringar. Det är viktigt för vårt samhälle att hitta lösningar, och ibland är de lösningar som efterfrågas inte desamma som de som forskare presenterar.

Enligt henne speglar forskningen tendenser i samhället som vissa uppfattar som provocerande. De ger sig då på forskarna i tron om att de står för något som de egentligen bara beskriver och analyserar.
– Jag tror att det är till exempel transfrågans växande betydelse i samhället som har gjort att den här debatten har blossat upp. De som kritiserar genusforskning kanske helt enkelt inte gillar riktningen som samhället utvecklas i och då väljer de att kritisera dem som forskar om det. De misstar forskaren för budbäraren i en fråga som de ogillar, säger Hanne Leth Andersen.

Ett annat land som har upplevt ett liknande fenomen i fråga om genusforskning, om än på en något mindre intensiv skala, är Sverige. Ända sedan början av 90-talet har debatten om genusfrågan rasat här. I början av årtusendet publicerade statsvetaren Bo Rothstein bitska debattartiklar mot vad han ansåg var den ovetenskapliga genusforskningen. Närmare i tiden har Svenska dagbladets skribent Ivar Arpi, som tillsammans med Anna-Karin Wyndhamn förra året kom ut med boken Genusdoktrinen, tagit på sig rollen som genusdrakens Sankt Göran.

Ann Werner är docent i genusvetenskap vid Södertörns högskola. Hon känner igen mycket av debatten i Danmark, men menar att den inte är ny utan snarare går i vågor.

– Jag har märkt att tonen har hårdnat, att det hamnar på ledarsidor i stora tidningar. Men samtidigt hade vi liknande debatter tidigare. Bo Rothstein skrev om ”de galna” genusvetarna. Så de hätska debatterna har gått i vågor, det är felaktigt att hävda att detta är något helt nytt. Men det känns som att vi är uppe på krönet av en våg nu, säger hon till Flamman.

Det blev inte minst tydligt i december 2018 när en bombattrapp upptäcktes hängande i dörren till Nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg. Ingen misstänkt har gripits för dådet. Sedan dess har Göteborgs universitet plockat ned skyltarna som indikerar var sekretariatet ligger. Ann Werner har inte själv blivit utsatt för hot eller personligen ifrågasatt, men hon vittnar om ett klimat där akademiker oroar sig för att hela deras disciplin efter ett enskilt val plötsligt kan förlora sitt existensberättigande.

– Jag tillsammans med många andra som är anställda inom utsatta ämnesområden, som migrationsforskning och genusvetenskap, känner oss politiskt oroade för vad som skulle kunna hända med en högerkonservativ regering. Kan vi bli sparkade?

Hon menar att debattklimatet har gjort att forskare och institutioner inom de kritiserade fälten är extra måna om att framstå som duktiga och effektiva.

– Något jag tror präglar genusvetenskapen och andra vetenskapsområden som kan utmålas som oseriösa i mediedebatten är att folk känner en press på sig att vara extra duktiga. Man tänker en extra gång innan man publicerar någonting. Hur skulle det kunna vändas och vridas på i en debattartikel om jag råkar ut för en illvillig läsare? Vi oroar oss för våra studenttal för vi vill visa att vi har många studenter och klarar oss bra, säger Ann Werner.

Frågan om huruvida en institution har många studenter och därför bär sig ekonomiskt är belysande för hur synen på forskning inom borgerligheten har förändrats de senaste åren. Enligt Ann Werner har en utveckling ägt rum på senare tid, från en mer liberal syn till en tydligare konservativ och mer kompromisslös syn på genusvetenskap.

– Enligt den nyliberala synen finns det utrymme för jämställdhet och det fria valet att leva som du vill. Så länge folk valde att studera genusvetenskap fanns det heller inget direkt hot om att genusvetenskapen skulle läggas ned. Nu verkar vissa högerpartier tycka att vetenskapen ska läggas ned, även när vi har 500 studenter om året.

Någon som personligen påverkats av det hårda klimatet är Anneli Häyrén, som i dag forskar i företagsekonomi med genusperspektiv. Hon var tidigare knuten till centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet, men lämnade det av andra skäl. Hon hör till de genusvetare som har tystnat på grund av den massiva kritiken.

– Om man definierar sig som genusforskare så ingår kritik i paketet. Och då menar jag inte den kritiska granskningen inom akademin, utan den som handlar om att få tyst på en forskare vars resultat man inte gillar, säger hon.

Både Anneli Häyrén och Ann Werner nämner organisationen Academic rights watch som ett forum som har varit särskilt effektivt i att tysta genusforskare.

– Där finns en kategori män som anser att genusvetenskap inte är forskning. De kritiserar på sätt som sänker och det tar så mycket energi att man till slut inte orkar ta diskussionen. Syftet är att man ska sluta uttrycka sig. Jag skriver inte själv i sådana kontexter längre, berättar Anneli Häyrén och fortsätter:

– Jag vet att det är fler som har denna upplevelse. När kritiken man möter ifrågasätter hela fältet man håller på med så kommer man aldrig fram till forskningsfrågan. Det har bidragit till att få tyst på många inom genusvetenskapen, säger hon.

Många genusvetare figurerar även på hatlistor som delas i olika nätforum.

– Vi hade en diskussion för några år sedan om det och jag ville inte veta om jag stod på en sådan för det hindrar en i ens arbete. Det beror på hur känslig man är, säger Anneli Häyrén.

Ann Werner tror att orsaken till att just genusvetenskapen hamnat i centrum för den svenska debatten är att de två hörnstenarna inom fältet, betoningen på konstruktion och maktrelationer, gör den särskilt provocerande.

– Finns det någonting provocerande i att hävda att folks privata relationer till sina föräldrar, partners och barn är konstruerade i makt som har att göra med kön, klass, etnicitet och ras? Jag tror att det är någonting som är jobbigt att höra. Många tycker att det inte stämmer, men många tycker nog också att det är jobbigt att höra, säger hon och fortsätter:

– Nu är genusvetenskapen inte det enda ämnet som hävdar detta, utan det görs av stora delar av humanvetenskaperna numera. Men genusvetenskapen blir som ett slags symbol för detta sätt att tänka. På så sätt blir det särskilt utsatt.

Synen på identiteter som sociala konstruktioner har dock en längre historia än genusvetenskapen själv. I det perspektivet är debatten allt annat än ny.

– Ända sedan 80-talet har det funnits en idé om att vetenskapen är hotad av galna poststrukturalister. Det är idéer som återupprepar sig när man talar om genusvetenskapen som farlig, även om alla genusvetare inte är poststrukturalister. Debatten har vuxit fram ur en kritik av vetenskaplig objektivitet, som finns inom genusvetenskapen men också inom andra fält, säger Ann Werner.

Det är ofta lätt glömt att i den debatten har många forskare till vänster, till exempel marxister, ofta hört till kritikerna av poststrukturalistiska och konstruktivistiska perspektiv. Det har dock inte hindrat många av dessa forskare från att också rikta en liknande kritik mot vad de uppfattar som en ideologiskt konservativ slagsida inom andra forskningsfält.

– Det är lätt att förenkla den här debatten så att den står mellan dumma högertroll på ena sidan och goda genusvetare och postkoloniala forskare på den andra. Men egentligen är det lite svårare än så tycker jag. Den här idén om att vissa forskare är mer vetenskapliga än andra och att ”andra” har ideologiska grunder för det de gör, den är varken ny eller bara förbehållen högern. Det finns även vänsterforskare som är starkt övertygade om att det som görs av konservativa forskare är ideologiskt och därför dåligt, säger Ann Werner.

En annan förenkling som leder till missförstånd är sammanblandningen av feminism och genusvetenskap, menar hon.

– Jag tror att många som debatterar inte heller riktigt vet vad genusvetenskap är. Naturligtvis är det många som jobbar inom genusvetenskap som är feminister, men genusvetenskap är inte ett politiskt projekt, det är ett vetenskapligt ämne. De flesta inom genusvetenskap är egentligen ganska kritiska mot jämställdhetsintegrering. Det är som om det finns en glidning mellan kvinnor, jämställdhet, feminism, genusvetenskap. Det är som om kritikerna inte läser på, säger Ann Werner.

Även om hotet mot forskningsfriheten kan tyckas skarpare i till exempel Danmark och Frankrike i dag påminner både Ann Werner och Anneli Häyrén om att situationen kan förändras över en natt i Sverige. Så sent som hösten 2019 lade Sverigedemokraterna en riksdagsmotion om att stoppa all finansiering av genusteori inom högre utbildning, och med en talmansrundas avstånd till en SD-stödd höger­regering är hotet påtagligare än kanske någonsin förut.

– Det har varit debatter tidigare men den här tonen från politiskt håll är ny. Sverigedemokraterna har till och med sagt att de vill lägga ned genusvetenskapen. Det har inte funnits på kartan förut. Ett parti som Moderaterna har också blivit mer konservativa. Så det politiska hotet känns reellare än det var för tio år sedan. Statsministern avgick imorse… säger Ann Werner.

Som ett exempel på hur snabbt det kan gå nämner hon jämställdhetsmyndigheten som lades ned när M-KD-budgeten antogs i slutet av 2018, bara för att återinrättas när januaripartierna enades om en ny regering en månad senare.

– Jag kan inte svara för alla men jämställdhetsmyndigheten lades ned snabbt och återuppstod igen med januariavtalet. Nu tror jag inte det går lika fort att lägga ned ett akademiskt ämne.

Anneli Häyrén instämmer i den oron:

– Det kan räcka med ett politiskt beslut så har vi ingen forskningsfrihet alls längre. Det kan räcka med ett val så finns inte genusforskning längre.

Inrikes 15 september, 2025

Sades upp från hamnen – tar fallet till domstol

Erik Helgeson håller ett kort tal utanför Arbetsdomstolen på måndagen den 15 september. Foto: Jacob Lundberg.

Erik Helgeson både polisanmäldes och sparkades efter Hamnarbetarförbundets blockad mot israelisk vapenhandel. Men polisanmälan lades ned – och nu är det i stället hans arbetsgivare i Göteborgs hamn som står inför rätta.

Utanför Arbetsdomstolen i Gamla stan har ett trettiotal personer samlats. Vissa bär på skyltar med fackliga budskap, andra på Palestinaflaggor. Vissa kombinerar båda.

Vid entrén står Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. I handen håller han en lånad megafon prydd med klistermärken från vänsterorganisationer från de senaste femton åren. Han råkar först slå på en ambulansliknande siren, innan han lyfter den mot munnen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Svensk judisk vänster: Hamnarbetarna gör vad regeringen borde

Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag den 15 september förhandlar Gothenburg Roro Terminal (GRT) och Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen om uppsägningen av förbundets vice ordförande Erik Helgeson som skedde efter att förbundet gemensamt beslutat om en blockad mot vapenleveranser till och från Israel, med hänvisning till misstankarna om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.

Moderna krigsbrott sker aldrig som isolerade fenomen. De sker alltid i en kedja av leverantörer och andra möjliggörare. Därför är arbetarkollektiv som fackförbund en mycket viktig part i förhindrandet av krigsbrott. Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Att, som GRT, försöka straffa fackliga företrädare som Erik Helgeson personligen i stället för att föra sin talan mot förbundet är ett sätt att försöka skrämma fackligt aktiva till tystnad. Erik Helgeson har som vice ordförande inte fattat beslut om strejken själv. Den hade tydligt stöd i medlemsomröstning.

Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Mycket tyder dessutom på att Hamnarbetarförbundet, trots kostnaden för dem, gör vad svenska staten troligtvis är skyldiga till. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har en pågående arresteringsorder för krigsbrott mot israeliska ledare. Internationella Domstolen i Haag utreder Israel för brott mot folkmordskonventionen. I stället för en veckas vapenblockad från Hamnarbetarförbundets sida borde vi ha ett totalt stopp för vapenhandel från statligt håll. Men riksdagen vägrar agera.

Det samhälle GRT försöker bygga är ett samhälle där arbetare inte vågar stötta varandra eller skydda allmänheten från brott som möjliggörs av företagen de jobbar för. Det är inte bara ett samhälle som skeppar vapen till krigsbrott. Det är också ett samhälle som där folk tittar bort vid mutor och vid diskriminering. 

Läs mer

Det är ett samhälle vi alla förlorar på, men särskilt de mest utsatta. Vi behöver arbetare med civilkurage. Men vi kan bara ha arbetare med civilkurage om vår föreningsrätt värnas och om fackligt förtroendevalda skyddas från personliga hämndåtgärder från motparten. Den uppgiften ligger i dag hos Arbetsdomstolen. 

Därför har Hamnarbetarförbundet kallat folk att komma och visa sitt stöd vid Arbetsdomstolen, Stora Nygatan 1 i Stockholm i dag vid 12:30. Vi hoppas att vi ses där!

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Antisemitismen är inte en rasism

Synagogan i Göteborg. Foto: Adam Ihse/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En konstig diskussion förs om huruvida antisemitism finns. I en välvillig tolkning skulle tesen vara att antisemitismen inte är något egenartat, bara en form av vanlig rasism. Jag tror detta är ett missförstånd. Antisemitismen finns, men det är inte någon vanlig rasism.

Låt oss bruka uttrycket ”rasism” snävt. Det handlar då om föreställningar om att människor genetiskt sett tillhör olika grupper (raser) med gemensamma (statistiska, åtminstone) kännetecken. Den grövsta och enklaste indelningen är den i svarta, gula och vita människor, förknippade med en föreställning om olika värde hos dessa grupper. Filosofen Heidegger uttryckte denna fördom i skriften ”På väg mot språket”, men den fanns redan utförligt presenterad av Hitler i Mein Kampf.

De vita är mest värda då de hyser en överlägsen intelligens. De svarta är minst värda, då de uppvisar lägre begåvning. De gula hamnar någonstans mitt emellan de svarta och de vita. De är mer intelligenta än de svarta men inte lika intelligenta som de vita. I synnerhet äger de gula inte samma slags talang för originellt tänkande, som de vita. De imiterar duktigt vita upptäckter, men ger inga banbrytande bidrag till mänsklighetens utveckling.  

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst. Endast Sovjet förkastade principiellt rasismen tillsammans med eugeniken med hänvisning till biologen Lysenko. 

Rasismen hade en kvasivetenskaplig underbyggnad. Olika försök med rasblandning skulle ha utvisat att intelligensskillnaderna var reella och att vita som fick barn med svarta skulle få barn med lägre intelligens än vita som fick barn med vita. Eugen Fischer var en forskare djupt fascinerad av Mendels genetik, som just återupptäckts. Han genomförde 1908 en studie i nuvarande Namibia där han undersökte svarta och vita och individer av blandade och ansåg sig finna att de vita var intelligentast, de svarta dummast och de av blandade (bastarderna) föll någonstans mitt emellan de renodlade grupperna. Resultatet publicerades i boken Die Rehoboter Bastarde und das Bastardisierungsproblem beim Menschen (Jena: Gustav Fischer, 1913). Dessa tankar samexisterade med rashygienens föreställningar om att de olika rasgemenskaperna var instabila. De hotades av ”rasblandning”, men också av en välfärdsstat, som såg till att mindervärdiga människor kunde överleva och reproducera sig. Ett sent uttryck för ramtänkandet är Hernstein och Murrays famösa bok The Bell Curve (1994).

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst.

Nazisterna var förstås också rasister. Hitler och Churchill var överens på den punkten — men oense med Stalin. De delade också en utbredd antisemitism, även om den hos nazisterna kom att ta sig ofattbart extrema uttryck. Men var denna antisemitism en rasism?

Hitlers resonemang kring judarna är inte glasklara. Han börjar i Mein Kampf med att konstatera att han aldrig personligen haft något problem med judarna. Länge tänkte han på judarna, skriver han, som en särskild religiös grupp, och hans principiella hållning är att man i politiken bör låta religionerna vara. Han finner antisemitismen vulgär. Så drabbas han av en insikt, vill han få oss att tro. Judarnas religion är bara en förklädnad. Men en förklädnad för vad?

Han talar förvisso i Mein Kampf om judarna som en särskild ras. Han varnar för att judiska män ska förföra ariska kvinnor, göra dem med barn, och därför skada den ariska folkstammen. Men vi vet från hans bordssamtal att han inte själv trodde på denna tes. Judarna utgör inte, enligt Hitler, någon ras i analogi med svarta och arier. Han säger: Vi använder för enkelhetens skull begreppet ”judisk ras”. I verkligheten och ur genetisk synpunkt finns ingenting sådant som ”den judiska rasen”. 

Han beskriver i stället i Mein Kampf judarna som en mäktig konspiratorisk grupp (inte en ras och inte en religion), som står i begrepp att erövra världen. Det är ingen gräns för denna människogrupps slughet, de kontrollerar både arbetarrörelsen (såväl bolsjevismen som den reformistiska rörelsen) och det internationella finanskapitalet. Genom en kniptångsmanöver kommer judarna att lägga världen under sig. Här får till sist Tyskland en mission att fylla. Tyskland ska besegra judendomen. 

Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Det som är extremt med nazismen är med vilket ursinne man tar itu med den förmenta judiska faran. Först vill man bli av med judarna och man samarbetar till den änden med sionistiska organisationer. Till sist sätts det fullständiga folkmordet i verket.

Fördomarna mot judar, som nazisterna nyttjar politiskt, är utbredda i västvärlden med rötter i den kristna religionen, uttryckt av både den heliga Birgitta och Martin Luther. Jag läste nyss av en händelser Karl Gerhards memoarer, Med mitt goda minne. Karl Gerhard var en modig centralgestalt inom den antinazistiska rörelsen i vårt land. Hur häpnadsväckande är det därför inte att notera all den undertryckta antisemitism som så ofta gör sig påmind under läsningen. Om någon person är jude så kommenteras detta. Om personen inte är snål görs affär av detta. Om en judisk affärsman inte gestikulerar på ett för judar ”typiskt” vis — med handflatorna uppåt — så måste det redovisas. Allt ligger kanske på samma nivå som skämt om norrmän eller smålänningar i vardagligt tal. Ändå finns här en obehaglig påminnelse om hur svåra att bli av med dessa antisemitiska föreställningar har varit — och är.

Antisemitismen har främst frodats inom den politiska högern, men då den inte är någon egentlig rasism har också antirasister och vänsterpolitiker ibland hemfallit åt den. Stalin hade sin paranoida antisemitiska period efter andra världskriget, då ”kosmopoliter” förföljdes, Gomulka angrep judarna i Polen på sextiotalet, då de beskylldes för att sabotera tanken om en särskild polsk socialism (de utmålades bl.a. som sovjetiska agenter), Arthur Engberg var den främste svenske socialdemokratiska antisemiten, Lars Hillersbergs satirer var under 68-rörelsen öppet antisemitiska och inom rörelsen mot Israels ockupation och krig riktade mot palestinier har i sen tid antirasister spritt antisemitiska bilder. En välvillig tolkning är att de inte känt igen dem som sådana, vilket är oacceptabelt då det handlar om ledande personer med plats i riksdagen.

Denna antisemitism är potentiellt livsfarlig. Vi vet det då vi sett hur den kunnat utnyttjas politiskt i olika sammanhang. Ändå är den inte en rasism. Om det alls finns ett bevis för denna hållning beträffande rasismen, så borde det utgöras av apartheids Sydafrika. Där skilde man skarpt mellan svarta, färgade och vita. Var hamnade judarna? Bland de vita! 

Läs mer

Man kan tycka att då ett folkmord utspelas framför våra ögon så är det småsint att leta efter antisemitiska uttryck bland de berättigade protesterna mot Israels politik. Men det är inte småsint, det är nödvändigt. Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 september, 2025

Mysborgerligt om konstens överlevnad

Romantisk bild av konst och skapande. Lydia Sandgrens nya roman bland de bästa i år tycker Love Frisell. Foto: Daniel Wester.

”Artens överlevnad” är 800 sidor konstnärsromantik. Som berättelse är den lysande, men lite för trevlig.

Knappt ett halvår efter att Lydia Sandgrens bildningsroman Samlade verk gavs ut, sensommaren 2020, skedde något så otippat i svensk press som en debatt om estetik. Var den drygt över 600 sidor långa debutromanen lika bra som kritikerna skrev?

Sandgrens nya roman Artens överlevnad (Albert Bonniers förlag, 2025) är ännu längre. Under drygt 800 sidor tar den med läsaren på en resa genom Göteborg, New York och Rom i en svindlande berättelse om den stora konstens och den sanna kärlekens inverkan på människors liv över decennier. Liksom i Samlade verk utspelar sig intrigen på två plan. I det samtida får Karl Hillberg, en drygt 30 år gammal gymnasielärare tillika romandebutant, ett erbjudande att skriva en biografi över stjärndirigenten Enzo Viera av hans änka Alice. Det leder Karl till Rom och vad som finns kvar av förra seklets bildade borgerlighet. Till hans ”hjälp” finns överliggaren Mischa, hans socialt missanpassade men intellektuellt briljanta barndomsvän.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)