Utrikes

Iran pressas till gränsen

USA:s utrikesminister Mike Pompeo framför en skärm som visar en av de brinnande olje­tankerna i Persiska viken den 13 juni. Foto: Alex Brandon/AP/TT.

Ännu en fartygsattack, ännu en militär upptrappning. Vita Husets strategi mot Iran håller på att ge önskat resultat. Men ett eventuellt krig kan bli mer kostsamt för USA än man kan tro.

Utrikes

Efter ännu en attack mot oljetankers i persiska viken har USA tagit ännu ett steg närmare ett krig med Iran. I måndags meddelade biträdande försvarsminister Patrick Shanahan att man kommer att skicka ytterligare 1 000 soldater till regionen som ett direkt svar på attackerna. Det är en kraftig upptrappning av konflikten som inleddes när Donald Trump beslutade att USA skulle lämna det internationella avtalet om Irans kärnenergiprogram för ett drygt år sedan.

Attackerna som ägde rum i fredags mot ett norsk- respektive ett japanskflaggat fartyg är av samma slag som de som ägde rum tidigare i våras. Än en gång användes mindre vattenminor för att spränga hål i skrovet som inte är stora nog att få skeppet att sjunka. USA:s utrikesminister Mike Pompeo lade återigen skulden på Iran trots att inga konkreta bevis har förts fram. Ett foto på vad Vita Huset påstår är medlemmar i Revolutionära Gardet som avlägsnar en odetonerad mina från ett fartyg har presenterats men det är fortfarande inte verifierat. En talesperson för det japanska transportföretaget hävdade dock att fartyget attackerades av två flygande objekt. Trots detta hävdar flera analytiker att det mesta pekar på att det är Iran som ligger bakom attackerna och att det vore helt rimligt givet USA:s strategi.

Sedan USA drog sig ur kärnenergiavtalet och återinförde sanktionerna har Irans ekonomi kvävts. Enligt säkerhetsexperten Jack Watling som intervjuats av The Guardian är denna situation oacceptabel för landet. Därför bör attackerna ses som ett väntat svar på vad Iran uppfattar som ekonomisk krigföring mot landet. Det faktum att de var noggrant utförda för att undvika oljeläckage menar han antyder att det handlar om att skicka en signal om att ”Iran kan påtvinga USA en kostnad, och att USA inte kan kontrollera vattenvägen kring Hormuz-sundet”. De är med andra ord logiska svar på en strategi som går ut på att kväva och isolera landet ekonomiskt och politiskt. Ett annat svar kom i måndags när Iran meddelade att man snart kommer att överskrida den gräns för urananrikning som är tillåten enligt kärnenergiavtalet, i ett försök att pressa Europa, Kina och Ryssland att inte acceptera USA:s handelsembargo.

Sedan USA drog sig ur kärnenergiavtalet och återinförde sanktionerna har Irans ekonomi kvävts

Donald Trumps Iran-strategi, kallad ”maximalt tryck”, kan mycket väl komma att leda till den militära konfrontation som den nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton så hett önskar sig. Den senare har i likhet med många andra republikanska hökar uppenbarligen fortfarande inte kommit över gisslandramat 1979 då 52 amerikaner hölls gisslan på USA:s ambassad i Teheran i över ett år i samband med den islamiska revolutionen samma år. Förra året skrev han i Wall Street Journal att USA:s officiella politik borde vara ”att göra slut på Irans islamiska revolution före dess fyrtionde jubileum. Det skulle tvätta bort skammen över att ha fått våra diplomater hållna som gisslan i 444 dagar.” Hans mål har alltid varit regimskifte i Teheran medelst bomber, vilket han förklarade så sent som 2015 i en opinionsartikel i New York Times (26 mars).

Men ett sådant skifte kan komma att stå USA och Israel, som Bolton väntar sig ska utföra grovjobbet, dyrare än de väntar sig. Enligt journalisten Akram Kharief, som driver hemsidan menadefense.net som fokuserar på försvarsfrågor, gör det faktum att Iran i praktiken har två arméer att landet är en kraftigare motståndare än många kan tro. Den reguljära armén som mönstrar 350 000 soldater är inte tillräckligt stor för att kunna sättas in utanför landets gränser. Den har dock lång erfarenhet av försvarskrig, inte minst från kriget mot Irak på åttiotalet då man slog tillbaka en invasion. Bredvid den finns det Revolutionära Gardet, även kallade ”pasdaran”, en 150 000 soldater stor elitstyrka som USA tidigare i våras stämplade som en terroristgrupp. I den finns den attackinriktade Al-Quds-styrkan som har stor erfarenhet av utlandsinsatser, till exempel på Bashar al-Assads sida i Syrien, som stöd till Hizbollah i Libanon och i samarbete med olika shiitiska miliser i Irak. Till detta kommer flera avancerade radarsystem, ett av de bästa luftförsvarssystemen i världen, en flotta på hundratals drönare och över hundra långdistansrobotar som kan nå Saudiarabien, Israel, Kinas inland, Ryssland och Östeuropa. Flygvapnet är förvisso svagt och stridsvagnarna är gamla, mycket på grund av USA:s påtvingade vapenembargon. De enda pålitliga leverantörerna är Kina, Nordkorea och i viss mån Ryssland när de inte stoppas av USA:s påtryckningar. Däremot består den iranska flottan av ett stort antal snabba stridsbåtar, ubåtar och lågt flygande stridsplan som kan ställa till stora problem för en eventuell invasionsstyrka enligt Kharief.

Kharief påpekar dock i Le Monde Diplomatique att Irans militära kapacitet inte heller ska överdrivas. 1991 räknades Iraks armé som världens fjärde största strax innan den krossades på ett par veckor av den internationella koalitionen. Men Iran är inte heller Saddam Husseins Irak. En USA-ledd koalition bestående av Israel, Saudiarabien och ett antal glada blåbärsnationer skulle sannolikt få större problem mot Teheran än vad Donald Trumps officiella krigsskepsis tillåter.

  • imperialism
  • Irakkriget
  • Iran
  • Persiska viken

Utrikes