Inrikes

Irene Svenonius vill göra privatiseringsrevolution i välfärden: ”Hon får saker att hända”

Irene Svenonius på Nya Karolinska. I sin bok skriver hon att så kallad ”rent-seeking” är en dålig form av entreprenörskap. Det brukar definieras som att en organisation manipulerar politiska eller juridiska förutsättningar för att säkra ett ökat intäktsflöde och har bland annat kopplats ihop med bolagiserade friskolor. Svenonius skriver i stället att det ofta är det offentliga som sysslar med rent-seeking. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Jäv, coronakaos och nedskärningar. Klagokören om Irene Svenonius hörs nu från både vänster och höger. Men Sveriges mäktigaste sjukvårdspolitiker har något större i kikaren än de dagspolitiska skandaler hon alltid skakar av sig: privatiseringsrevolution.

Inrikes

Irene Svenonius författardebut passerade ganska obemärkt förbi. Kanske framstod en ny debattbok som en av de mindre nödvändiga sakerna att ta till sig för de stockholmare som redan hört en hel del om sin ledande sjukvårdspolitiker. De har läst om hennes hantering av det rekorddyra framtidssjukhuset Nya Karolinska som dras med stora problem, de utförsäljningar och konsultuppdrag som har gynnat Svenonius egna vänner och de nedskärningar bland läkare och sjuksköterskor hon har kommenderat.

Men boken Jag vill avskaffa mig själv: låt proffsen styra vården, publicerad ett par månader innan coronapandemin kom till Sverige, innehåller nycklar för att förstå vad som pågår i huvudstadsregionen under Svenonius ledning. Under rubriken ”Valfrihet och makt” citerar hon den tyska utvecklingsekonomen Albert O Hirschmanns teori om de två sätten att uttrycka missnöje med en organisation: att försöka påverka den eller lämna skeppet.

Problemet med den svenska välfärdsstaten, konstaterar Svenonius, är att det bara finns ett alternativ. Den som är missnöjd med systemet kan inte lämna det. Hon skriver: ”Vi kan inte välja bort den del av skatten som går till sjukvård, betala mindre pengar till det offentliga och sedan skaffa oss den sjukvård vi vill ha eller behöver på egen hand”.

I samma andetag formulerar hon en lösning. ”På en marknad är det tvärtom […] det var därför 1980- och 1990-talens förändringar i välfärden, som tillät företagande och därmed erbjöd människor alternativ, tillsammans med 2000-talets införande av vårdval, var så viktiga”.

Steg på vägen, men långt ifrån tillräckligt. Irene Svenonius, som ansvarar för Sveriges största sjukvårdsbudget och sitter stadigt i Moderaternas ledning trots skandalerna, skriver att hennes mål är att låta svensk välfärdspolitik genomgå en ”revolution”. Enligt de tidiga kollegor och nuvarande samarbetspartners som Flamman pratat med har hon vad som krävs.

Småländska Vållö ligger långt ifrån maktens korridorer. På den brolösa ön mitt i Kalmarsund, med färre än hundra fasta boende, levde Irene Svenonius under sina första år. Modern var restaurangarbetare och lokalvårdare. Fadern pendlade mellan industriarbete, det fiske som varit öns traditionella näring och flaskan. Enligt en intervju med Svenska Dagbladet, en av de mest öppenhjärtiga Irene Svenonius gjort, ledde missbruket till att familjen blev tvungen att sälja de gamla släktgårdarna och flytta in till fastlandet.

Ändå har ö-mentaliteten, enligt Svenonius själv, varit avgörande i formandet av hennes politiska medvetande. I Jag vill avskaffa mig själv beskriver hon en amerikanskklingande högerideologi med fokus på ägande, förvaltning och självbestämmande. Socialdemokraternas införande av fritt fiske med handredskap år 1985 blev en avgörande händelse. Det naturliga rätten att äga och bruka marken – eller i det här fallet vattnet – kränktes i hennes ögon av en kollektivistisk vänsterkoloss. Den lilla ägaren mot den stora staten. Den borgerliga underdogen Irene Svenonius, vars arbetarföräldrar redan röstade högerut, tog form. Ungefär samtidigt fick hon jobb på lokaltidningen Barometern-OT och engagerade sig i MUF.

– När vi andra pluggade delade Irene ut tidningar på morgonen, jobbade som reporter på Barometern, pluggade lite och hade Muferiet. Hon gjorde dubbelt så mycket som vi andra. Hon har ett eget kraftverk någonstans i kroppen, har Stockholms stadsdirektör Magdalena Bosson (M) tidigare sagt till SvD.

Kommunikationskonsulten Per Dahl, som var aktiv i Fria Moderata Studentförbundet under samma period, säger till Flamman att Svenonius och Bosson tillhörde en ”osedvanligt bright” och energisk grupp Muffare. Den sorts ungpolitiker som gör stort avtryck på kort tid och sedan ”levererar och går långt”. Dahl var också kollega med Svenonius på Barometern-OT.

– Hon var handfast. Uppkavlade armar, klart och tydligt vad hon ville. Inte så mycket abstraktioner.

Andra kollegor från den tiden säger samma sak. Nittonåriga Irene Svenonius kom in på tidningsredaktionen och tog för sig.

– Hon hoppade in på helger, intervjuade kommunalråd och alla möjliga och var inte rädd för att jobba om man säger så, skrattar Arne Jirhall, som var hennes arbetsledare som lokalredaktör i Mönsterås.

Men Irene Svenonius valde inte den öppna vägen mot ett erkännande i storpolitiken. Hon blev tjänsteman i skymundan: biträdande borgarrådssekreterare i Stockholms stadshus. Det första hon gjorde var att kräva högre lön än alla sina kollegor. Hon vann förhandlingen.

En vanlig invändning från Irene Svenonius politiska motståndare är att hon döljer sina kopplingar till sjukvårdsföretagare. Efter avslöjandet att hennes man godkänt mycket dyra konsultinköp till Nya Karolinska – som initierats av en person som nyligen gått från konsultföretaget till sjukhuset – har oppositionen i Region Stockholm återkommande pratat om behovet av hårdare jävsgranskning. Senast i våras, när delar av oppositionen hävdade att regionledningen gömde undan en ny antikorruptionspolicy och extern granskning av Nya Karolinska genom att placera dem bland många andra ärenden i årsbokslutet. ”Region Stockholm har blivit synonymt med fusk, oegentligheter och möjligen jäv”, sade Aida Hadzialic, Socialdemokraternas ledare i regionen, till Flamman då. Miljöpartiet ansåg att placeringen i årsbokslutet inte var något märkvärdigt. Moderaterna avstod från att kommentera.

Men Irene Svenonius själv gör ingen hemlighet av sin nära relation till sjukvårdsbranschen. Snarare beskriver hon hur sådant gör en makthavare mer kunnig och förtjänt av sin plats. En av få andra politiker som nämns i Jag vill avskaffa mig själv är regeringens tidigare Life science-samordnare Anders Lönnberg (S). Lönnberg har varit vice vd i läkemedelsbolaget Novartis Sverige och förbundsdirektör i Saco. Svenonius konstaterar att han ”med sin mångåriga erfarenhet inom sjukvårdssverige vet vad han pratar om”. En av Svenonius huvudsakliga poänger är nämligen att politiker ska ”duka bordet” och sedan låta privata företag laga maten, i välfärden såväl som i andra branscher. Vårdens problem ska inte lösas genom mer resurser (politiker ska tvärtom sträva efter att i varje läge använda så lite skattepengar som möjligt), utan genom kostnadseffektiviserande innovationer som bara kan växa fram om det råder totalt fri konkurrens på vårdmarknaden.

Sådana innovationer kan i sin tur göra klåfingriga politiker överflödiga. Som exempel lyfter Svenonius hur Jan Stenbeck sprängde det statliga tv-monopolet. Och hur Toyota blev marknadsledande genom att låta sig formas av den hårda globala marknad där ”kunden är kung”. Här förekommer hon sina kritiker: ”Till den som nu invänder att människor inte är bilar och att man inte kan jämföra fordonstillverkning med sjukvårdsproduktion säger jag: det kan man visst […] Konkurrens, fri etableringsrätt och frihet att välja för den enskilde har samma positiva inverkan överallt.”

När Kry invigde sin första vårdcentral i Stockholm var det Svenonius själv som klippte bandet. Senare har hon beskrivit företagets regeltrixande – att flytta till en region som tagit bort patientavgiften, runda återinförda patientavgifter genom att byta från videosamtal till chatt och sedan registrera digitala besök på sin minsta fysiska vårdcentral för att få del av bonusen för nya aktörer – som att företaget varit ”lite väl innovativt”. I mars 2020 sålde regionledningen Bromma sjukhus till fastighetsbolaget Vectura, där Irene Svenonius tidigare varit konsult och där hennes kollega i Täby kommunfullmäktige, Filippa Reinfeldt, jobbar. Svenonius jävade ut sig från beslutet.

Under sin tid i Stockholms stadshus klättrade Irene Svenonius till toppen och blev stads­direktör. 2014 lämnade hon sitt uppdrag för att bli styrelseproffs och starta eget företag som chefskonsult. Drygt två år senare kom frågan om att ta över som finansregionråd – högsta politiker i hela Region Stockholm. Enligt Svenonius själv kom det som en blixt från klar himmel. Lyssnar man till hennes gamla stadshuskollega Per Blomstrand anar man att det kanske inte var någon slump.

– Hon är en övermänniska, i positiv bemärkelse. Jobbar man med henne, jobbar man dygnet runt. Hon skickar det sista sms:et klockan ett på natten och det första fyra på morgonen. Hon är väldigt krävande, men är den mest kompetenta tjänsteman jag någonsin har stött på under 40 år i kommunal verksamhet, säger Blomstrand till SvD.

Kollegorna i Stockholms universitets styrelse, där hon satt mellan 2013 och 2017, säger samma sak när Flamman ringer runt: Svenonius var påläst, närvarande och genuint engagerad. Mikael Östling, prorektor på Kungliga tekniska högskolan (KTH) som känt Svenonius sedan hennes tid i stadshuset och nu är hennes kollega genom ett partnerskap mellan KTH och Region Stockholm, beskriver henne som ”äkta”.

– Hon får saker att hända. Om människor då inte tycker om de sakerna så blir de ju förbannade på henne, men hon har gjort väldigt mycket bra saker för våra universitet tycker jag.

Han betonar att deras relation är strikt professionell och inte präglas av partipolitik.

– Irene kan ha gjort fel, det har jag ingen åsikt om. Men hon har inte gjort det på jävelskap. Hon har gjort det med goda avsikter.

Hela Jag vill avskaffa mig själv präglas av en stark optimism. Irene Svenonius placerar sig i den nyliberala falang av Moderaterna som i stället för samhällskollaps hellre pratar om globaliseringens möjligheter, fria marknaders revolutionära kraft och behovet av att fortsätta avreglera Sverige. Retoriken liknar såväl 90-talsmoderaternas som forna Alliansens: det finns bara en väg framåt, och Sverige skulle må bättre om vi inte stretade emot.

Positiviteten genomsyrar också bemötandet av den svidande kritik som riktats mot Region Stockholm och den nationella privatiseringspolitiken. Niki Thörnell skrev efter sin mors cancerdöd en uppmärksammad appell på Svenska Dagbladets debattsida om att mamman upplevde ”ett enormt svek” under sin sista tid i livet. Att hon träffat totalt 55 läkare runt om i Stockholm som sällan kommunicerade med varandra, vilket gjorde att försöken att få vård förvandlades till en stressig karusell som aldrig tog slut. Thörnell kopplade ihop situationen med borttagandet av lagen om patientansvarig läkare, som genomfördes av Alliansregeringen 2010. När Irene Svenonius bemöter saken i sin bok, och beskriver sitt personliga möte med Niki Thörnell, sammanfattar hon sina lärdomar med att vården måste ”fortsätta utvecklas” och ”se den sjuka patienten och dennes anhöriga som resurser”.

Det är också med denna framtidsanda hon beskriver den svåraste nöten att knäcka för den framtida svenska sjukvården: finansiering. Sveriges befolkning blir äldre, vården dyrare och medicintekniken mer avancerad. Under majoriteten av boken pratar Svenonius om mer effektiv användning av de resurser som redan finns, genom att vården blir mer privat och utförare tvingas konkurrera hårdare om patienter. Men när hon väl nämner finansieringen konstaterar hon att det nuvarande systemet inte håller. Politisk ransonering av de tillgängliga vårdresurserna är nämligen inte ett sätt att hantera brist, utan en motor för att skapa ännu mer brist: ”Ett system där utbudet är politiskt styrt och där människor har få eller inga valmöjligheter leder automatiskt till brist”. Hon gör paralleller till sovjetiska bröd- och bilköer. Mot slutet konstaterar hon att Sverige har en hel del att lära av länder med privata sjukförsäkrings­system.

Strax efter Irene Svenonius publicerade sin bok kom coronapandemin till Sverige och Stockholm. På Karolinska universitetssjukhuset protesterade både Kommunal och Läkarföreningen mot det storskaliga varsel av undersköterskor och läkare som låg fast trots att de började förbereda ett omfattande mottagande av coronapatienter. När regionen lanserade hemtestning i juni 2020 slutade den obligatoriska appen att fungera. I november stoppades hemtesterna tillfälligt på grund av bristande analyskapacitet.

I maj 2021 rapporterade SVT att var femte person som kommit till Krys vårdcentral i Stockholm för att få sin första vaccindos hade en felbokad tid, och att det lett till ”hotfulla situationer”. Samtidigt rapporterades om uteblivna kallelser för den andra dosen och fortsatta problem med den app där bokningarna administreras. I skrivande stund har Region Stockholm drygt hälften så hög andel färdigvaccinerade personer som Region Värmland, och ligger också i botten vad gäller andel med påbörjad vaccination. En tredjedel av landets coronadödsfall har inträffat i Stockholms­regionen.

Varslet på Karolinska universitetssjukhuset har lyfts. Tillräckligt många har redan slutat självmant. Sjukhuset har använt krislägesavtalet långt mer än någon annan vårdinrättning i Sverige och 20 procent av iva-sjuksköterskorna har slutat under pandemiåret, enligt sjukhuset självt. Nu tar man in bemanningssjuksköterskor för att klara av sommaren.

Samtidigt närmar sig nästa ordinarie val. Den 20 maj inledde Ulf Kristersson Moderaternas valrörelse med en intervju där han lovade att tillsätta ministrar som ”har en tydlig resning och färdriktning i sin politik”. I den borgerliga sjukvårdsvärlden finns en uppenbar kandidat.

Flamman har vid upprepade tillfällen sökt Irene Svenonius.

  • Iréne Svenonius
  • nks
  • Nya karolinska
  • pandemi
  • region stockholm
  • sjukvård

Inrikes