Utrikes

”Jag är en av dem som tillhör Miraklets miljonarmé”

Ögonläkaren Iliana, sjuksköterskan Teresita, patient Dick Emanuelsson och chefsläkaren Zoila Martinez efter att Emanuelsson fått sitt andra öga starropererat.

Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson opererades av kubanska läkare för starr i november och december. I nedanstående Reportage berättar han om seklets mest hoppingivande sjukvårdsprojekt.

Utrikes

TEGUCIGALPA Från den lilla minibussen fönster kan jag nu se de autentiska färgerna, de exakta konturerna och detaljerna på de böljande fälten med vattenmeloner, majs och sockerrör. Jag njuter av åsynen. Så här måste en utsläppt fånge känna sig efter en längre tid i fängelse, tänker jag. Vi närmar oss ett av fyra sjukhus där de kubanska ögonläkarna har opererat 30.000 fattiga honduraner och en fattig svensk latinamerikareporter de senaste två åren.
Det hela hade börjat tre månader tidigare. Min fru/fotograf och jag hade precis videofilmat den sista intervjun med den kubanska chefsläkaren Zoila Martinez för att sy ihop temat om ”Misión Milagro”, Uppdrag Mirakel. Efter den undrade jag om hon kunde göra en enkel synundersökning och skriva ut ett recept så jag kunde köpa ut det femte paret glasögon under loppet av 18 månader.
– Aj, aj, aj! Dåliga nyheter. Du har starr på bägge ögonen och dessutom är ditt vänsteröga rejält slitet i näthinnan, sa hon och tillade:
– Jag vill se dig här klockan 08.00 i morgon bitti, på fastande mage, inga vätskor eller annat! Du vet hur hela processen går till så jag behöver inte informera dig, chico! sa hon korthugget, så typiskt för en kubanska.

Fyrtiofem dagar per öga, eller tre månader, var den tid jag skulle behöva för att bli återställd, sa Zoila. De första tjugo dagarna efter operationen är de mest kritiska. Patienten får i praktiken knappt böja sig eller lyfta en stol. Tre månader på rygg men absolut ingen sex! Lyssna men inte själv sammanfatta nyheter, än mindre göra reportageresor.
Att bli nästan blind utan att kunna göra något åt sin situation, det är en realitet som drabbar 600.000 fattiga latinamerikaner varje år. En sak är att spegla det i reportage, en annan är att själv hamna i en sådan tragisk situation. Nu begrep jag varför texten på dataskärmen för varje vecka blev allt svårare att läsa. Det hjälpte inte mycket att förstora upp texten, det fanns något i vägen i ögat som gjorde att jag gick med brännande ögon och en ständig migrän. Dagar när kvicksilvret går upp till 30-35 grader i Tegucigalpa innebar dubbel huvudvärk.
Kl. 08.00 den 8 november: Vi är 28 patienter, 18 med starr och tio med pterygium. På enkel svenska kallas det Vinghinna, ett triangulärt veck av bindehinnan som växer på hornhinnan. Privatkliniken Santa Lucia i huvudstaden Tegucigalpa kräver 60.000 lempiras, cirka 27.000 svenska kronor, per opererat öga. Nästan dubbelt så mycket som genomsnittshonduranen tjänar under ett år.

De 17 kubanerna, 16 kvinnor och en man, anländer fem över åtta, typiskt latino, tänker jag. De titulerar varandra compañero – kamrat i stället för ”Lic. Doktor”, som är det hierarkiska gängse sjukhusspråket i Latinamerika. Men så hör jag något som jag aldrig varit med om under de 32 år jag har bevakat Latinamerika. Personalen sjunger Kubas nationalsång innan den startar arbetet; ”A morir por la patria es vivir”, Att dö för fosterlandet är att leva. Vi 28 tittar på varandra men ingen säger ett ord. För honduranen är en blyg enkel människa, säkert tacksam men samtidigt oförstående över att dessa professionella yrkesarbetare opererar dem gratis. Och inte bara det, dessa lite bryska kubaner ser dessutom de fattiga i Honduras och i Latinamerika som den ”prioriterade målgruppen”, som en svensk landstingsbyråkrat skulle ha uttryckt sig.

Den förkrossande majoriteten av patienterna är extremt fattiga, de flesta är bönder som arbetar under den heta centralamerikanska solen. Vindarna för med sig damm som i kombination med det starka skenet från solen orsakar pterygium som växer och till slut gör det omöjligt för personen att kunna se. Solen eller ljuset i natten från bilar är andra orsaker till varför starren utvecklas, särskilt för taxi- eller lastbilschaufförer. Naturligtvis är åldern en avgörande orsak i många fall, men jag känner mig vid 57 års ålder inte särskilt gammal, försvarar jag mig. Min gamla kompis från Järfälla, Gunnel Silva, bosatt i Uruguay de senaste 18 åren och som också har starropererats, sammanfattade nyheten om min starr med orden; ”Dick, våra blåa nordiska ögon är inte skapta för dessa soliga latituder med hål i ozonskiktet!” Till det kan man tillägga att jag i 25 år har suttit och blängt på dataskärmar på Flamman.

Jag är nummer två, först är Guadalupe, en 93-årig honduran som bott och levt de senaste femtio åren i Mexiko. Han har pengar och skulle kunna betala för sig på de bästa privatklinikerna i landet eller i grannlandet USA. Men bara kubanerna kan klara att operera bort starr på en så gammal man, säger han.
Alejandro, 65, är en annan honduran som påstår att han är ”krigsveteran” och jag frågar ”i vilket krig då”? ”Fotbollskriget 1969 när El Salvador invaderade Honduras”, svarar han. ”Men det pågick ju bara i tre dagar, hur kan man bli veteran på ett krig under tre dagar?” Den gamle knekten ser grinigt på mig.
Från ”El Paraiso”, paradiset, vid den nicaraguanska norra gränsen, har tio bönder kommit. De är starka men livrädda för dessa bestämda kubanskor.

Odalys öppnar dörren och säger att det är dags. Guadalupe rullar ut i sin rullstol samtidigt som han utdelar flygande kyssar till Zoila, Odalys, Lilian och Iliana. Luftkonditioneringen hörs lätt och det är högst 15 grader i den stora operationssalen som har det senaste i teknologisk utrustning.
Zoila har dagen innan kommit tillbaka från länet Esperanza, dominerat av 100.000 extremt fattiga bönder från Lenkasfolket. Hon har opererat i kubanernas motsvarighet till tv-serien MASH. Skillnaden är att kubanernas mobila sjukhus finns i verkligheten. Kubanerna söker upp dessa människor som inte ens har råd att ta bussen in till det närmaste sjukhuset. Under en tioårsperiod ska över sex miljoner ha blivit opererade av Zoila och hennes kamrater.

Det var 1 november 1999 då Fidel Castro i sällskap med de Iberoamerikanska statscheferna invigde den Latinamerikanska Medicinska Högskolan (ELAM) i Havanna. 3.500 elever från de fattigaste förhållandena runt om i Latinamerika och Karibien hade installerats redan i februari samma år och jublade när Fidel, mitt under den ekonomiska Specialperioden, den period som pågick i över tio år och bokstavligen gjorde kubanerna smalare, förkunnade, mot alla ekonomiska kalkyler, att ELAM skulle utexaminera över 100.000 läkare under en överskådlig tid. Statscheferna och Kung Juan Carlos från Spanien applåderade artigt men den unge nyvalde presidenten från Venezuela, Hugo Chávez , inte bara applåderade, han hade andra planer som han ville smida med den kubanske revolutionsledaren. Medan de andra statscheferna reste hem till sina respektive länder stannade Chávez kvar i en vecka och jag såg och hörde honom när han talade på Havannas universitet inför jublande studenter och bekräftade alliansen Kuba-Venezuela.
I december 2004 invigdes ett av det kanske vackraste och mest humana sjukvårdsprogram som världen skådat; Misión Milagro, Uppdrag Mirakel. För drygt två år sedan anlände de första ögonläkarna till Honduras och andra länder.

Men ögonläkarna hade föregångare. I november 1998 startade den kubanska hälsovårdsbrigaden sitt arbete i Honduras efter den katastrofala orkanen Mitch. Brigaden har inriktat sig på att ge service i de mest otillgängliga delarna av landet. Mer än sju miljoner minderåriga behandlats och 236.373 liv har räddats, enligt kubanerna själva. Insatsen har gett förbättringar som är klart statistiskt mätbara. Barnadödligheten i Honduras är, enligt Hälsovårdsministeriet, 27,8 per tusen födda och har, i de områden där den kubanska hälsovårdsbrigaden har tagit över den allmänna sjukvården, sjunkit till under 10. Likaså är mödradödligheten i områden med den kubanska brigaden 18 per 100.000 förlossningar att jämföra med 108 i övriga delar av landet. Sammanlagt har 17.576.760 fall behandlats (se La Cooperación cubana en el mundo y en Honduras, 28 oktober 2008).
När jag frågar sjuksköterskan Teresita och de andra kubaner på sjukhuset i Honduras om andra medier i Honduras har uppmärksammat deras arbete svarar de nekande och det märks att det smärtar dem. Nej, de stora drakarna i Honduras som El Heraldo, La Tribuna, El Tiempo, radio eller tv-kanalerna har inte skrivit eller informerat om projektet i en enda rad eller publicerat en enda bild eller reportage i tv.
Den spanske journalisten José Manzaneda skriver under rubriken ”La solidaridad censurada”, Den censurerade solidariteten, om hur de stora medierna i denna kontinent har en tyst överenskommelse som går ut på att censurera och tiga ihjäl ett av det största medicinska sjukvårdsprojekten i världen. I den mån det alls skrivs om den kubanska insatsen handlar det om det hundratal läkare som hoppat av.

– Man ska komma ihåg att det finns ett komplett rekryteringssystem av kubanska läkare som leds från Miami och från USA:s konsulat och ambassader (i världen). Men denna kampanj har blivit ett komplett fiasko om vi analyserar de siffror över påstådda avhopp. Kuba har över 42.000 utlandsarbetare i 110 länder av vilka 75 procent tillhör hälsovårdssektorn.
Manzaneda konstaterar å andra sidan det paradoxala att samma medier ger alltmer utrymme för humanitära privata projekt som finansieras av oftalmologiska kliniker eller företag som framställer optiska produkter. Men dessa initiativ gynnar som oftast bara ett hundratal behövande personer. I själva verket har de utarbetats av respektive företags PR-avdelning. Oxfam anklagar de stora läkemedelföretagen för att via sin patent förhindra tillgången på prismässigt överkomliga läkemedel för behandling av ögonsjukdomar, en orsak till att över 30 miljoner människor i världen är blinda. Oxfams utredning hade inte heller någon genomslagskraft av betydelse påminner Manzaneda.

– Är det bekvämt för huvudet?, frågar Zoila och jag hinner knappt svara förrän hon gör rent ögonlocket och runt ögat, spänner fast spännet som ska hålla ögat öppet under operationen, släpper ner ett par bedövningsdroppar och sätter igång och skär upp näthinnans övre del.
– Det kommer vara lite obekvämt några sekunder men det går snabbt över, säger hon och försvarar smärtan med att ”verklig smärta känner vi kvinnor när vi föder!” Mirian filmar operationen som är komplicerad på grund av det usla tillstånd som ögat befinner sig i.
Tio dagar tidigare filmade vi två starroperationer och det känns skönt när Zoila sköljer ögat med vad som känns som kallt vatten, spolar bort blod och med ett verktyg tvingar ut starren mellan näthinnan och pupillen. En gulgrön geléklump ser jag sedan på videon är den massa som har omöjliggjort för mig att kunna leva och arbeta normalt det senaste året.
Nu ska den kinesiska interokulära linsen placeras på plats. Men det är enklare sagt än gjort. Det känns också när Zoila försöker centrera den exakt och tvingas ta ut den och klippa upp näthinnan ytterligare. Efter flera minuters arbete kommer den på plats och jag känner mig rejält utpumpad och yr när jag 15 minuter senare reser mig från bristen och leds ut av Odalys. En månad senare, två dagar innan julafton, opererar Zoila mitt högeröga och det går som på en dans, fem minuter och starren, som var mycket mer avancerad än i vänsterögat, är ett minne blott.
Dagen efter är det återbesök och Teresita, en 55-årig sjuksköterska, tar försiktigt bort gasbindan. Hon spolar vatten för att öppna ögonlocket och först ser jag bara en vit hinna utan några som helst konturer. En timma senare har jag en syn som en falk.

Det är som att komma tillbaka till livet, tänker jag. ALLT blir bättre, huvudvärken, migränen, det lättretliga humöret har försvunnit. Nu förstår jag 27-årige Eddie som hade fötts med starr som han levde med i 25 år tills Zoila opererade honom en dag i maj 2007. Jag föddes en gång till, sa han med tårfyllda ögon av tacksamhet och glädje till Miraklet som gjorde att han för första gången i sitt liv kunde se hur hans föräldrar verkligen såg ut.
Och jag har på något sätt samma känsla, att livet återigen ler mot mig. Att jag med full kraft återigen kan arbeta på en kontinent där de revolutionära vindarna aviserar nya segrar för folken som har plundrats, invaderats och massakrerats av en imperialism som ser dessa kubanska kvinnors arbete som ”destabilisering av regionen”.

Att nämna den kubanska revolutionens betydelse får den liberala unghögern i Sverige eller reaktionära sossar att se rött, kalla en för ”diktaturanhängare” med flera tillmälen. Jag skiter uppriktigt sagt i dessa förolämpningar för jag är ett autentiskt fysiskt exempel på revolutionens humana karaktär. Och jag är inte ensam, för i den seende armé som kubanerna har skapat i Latinamerika är vi snart två miljoner personer.

    Utrikes