Opinion

Krönika

Jag bär på minnet av en envis kamp

Den gröna vänstergruppen i EU-parlamentet fyller snart 25. Stellan Hermansson inser att han har blivit dess institutionella minne.

Opinion

”Institutionellt minne” kan man kalla personer som varit med väldigt länge i en organisation och därför kan, och har upplevt, dess historia. När jag nyligen fann en gammal rapport skriven i december 1994 om bildandet av Nordic Green Left i Bryssel, så kom någon sorts skräckblandad insikt om att jag kanske är ett NGL-institutionellt minne.

Efter att folkomröstningarna 1994 om EU-medlemskap slutat med ja i Sverige och Finland (och nej i Norge), så hade den svenska och finska vänstern att välja partigrupp i EU-parlamentet. Det dåvarande danska systerpartiet Socialistisk Folkeparti var redan medlem i den gröna gruppen.
De tre nordiska partierna ville samarbeta i EU-parlamentet. Därför blev det gemensamma förhandlingar. Dåvarande partiordförande Gudrun Schyman sände mig till Bryssel. Tillsammans med danska och finska kamrater förhandlade jag mot den gröna gruppen och den förenade vänstergruppen GUE. Vårt krav om en politiskt självständig nordisk enhet accepterades inte av de gröna. Men GUE sa ja. NGL föddes.

Den första svenska vänsterledamoten var Bengt Hurtig. En klok politiker med vitt skägg från Piteå. Den spanska vänstern gav honom kärleksfullt smeknamnet ”Santa Claus”. Bengt blev mediakändis när han avslöjade parlamentets absurt många ekonomiska privilegier för ledamöterna. Bengt inledde NGL-traditionen av envis kamp mot ekonomiska privilegier för EU-parlamentariker. Många av de dåvarande privilegierierna är i dag borta, men inte alla.

1995 påminde GUE:s miljöpolitiska linje om gammal betonggrå sossepolitik. NGL inledde det rödgröna reformarbetet. Under några år var Jonas Sjöstedt framgångsrikt GUE/NGL:s miljöpolitiska talesperson. I dag är vänstergruppen envist vid frontlinjen när parlamentet i miljöfrågor förändrar kommissionens lagförslag till det bättre. Inte upp till de rödgröna målsättningarna, men ändå viktiga steg i rätt riktning.

Kvinnors rättigheter fanns med i GUE:s program, men inte i konsekvent politiskt arbete. NGL gjorde skillnad. Den första kvinnliga svenska vänsterledamoten Marianne Eriksson talade feminism på både gruppmöten och i plenum. En gång blev hon utskrattad av parlamentets patriarkala höger, efter att ha förespråkat den svenska lagen mot sexköpare. Många års envist arbete av flera feminister följde. I dag skrattas det inte längre. EU-parlamentet antar nu resolutioner där den svenska lagstiftningen ses som ett föredöme.

Bokstaven N står för Nordic, men NGL är sedan 14 år geografiskt bredare än så. Där finns irländska Sinn Féin, nederländska Socialistpartiet och två djurrättspartier. Danska Socialistisk Folkeparti har brutit med vänstern och återfinns i gröna gruppen. Men NGL har en dansk ledamot som är medlem i Enhedslisten. Och finska vänsterns Sanna Lepola är GUE/NGL:s generalsekreterare.

NGL har bidragit till den pluralism och öppenhet som i dag präglar den förenade vänstergruppen. Det finns inga tvingande majoritetsbeslut eller röstpiska. Tvång och centralism leder inte framåt i en pluralistisk vänstergrupp.
Men i GUE/NGL finns en grundläggande enighet i kampen mot EU:s marknadsliberala högerpolitik. Den EU-politiken har fördjupat både klassklyftor och klimatkris. Unionens ekonomiska åtstramningar har i flera länder resulterat i de mångas rädsla och osäkerhet. I det klimatet kan högerextrema partier växa med hatets tal och våldets handling.

Mitt institutionella minne säger mig; att vi i denna tid behöver just det som NGL genom åren visat prov på: Det tålmodiga och envisa kämpandet.
Mer än någonsin behöver vi en framgångsrik rödgrön och feministisk vänster i Europa.
I maj månad är det val till EU-parlamentet.

 

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

    Opinion