Han fick en hel generation att sluta använda ”CP” som skällsord. Själv är Jesper Odelberg förbannad på folk som invänder när han vill testa nåt nytt.
– De verkar tro att jag inte fattar att jag har begränsningar!

”Ok, bra. Kör försiktigt bara.” Så svarar Jesper Odelberg på mitt mess när jag meddelar att jag strax kör mot Göteborg. Det känns väldigt äkta, varmt på något sätt. Sådan är Jesper: Omedelbar, omtänksam. Han har inget skal av manlig hårdhet.
Han visar mig runt i sin lägenhet. Säger lite urskuldande att det ser ut som en ungkarlslya, ”men det är det ju också”.
– Jag har ju inga mattor för de är bara i vägen. Och så har jag inga gardiner heller!
Jesper spelar upp några av sina låtar för mig.
– Jag började lyssna på Povel Ramel i tolvårsåldern. Då skulle man lyssna på Mötley Crüe och sånt.
Han är uppvuxen med dansbandsmusik.
– Men det är ju inte ”fin” kultur.
En stund diskuterar vi vad som är ”fint” och vad som är folkligt. Tills kaffet är klart. Jesper dricker med sugrör.

Privat är Jesper Odelberg en ovanlig blandning av självförtroende och ödmjukhet i ett. Han vet sitt värde som människa men pratar också om sina svagheter utan att tveka.
Även när Jesper berättar om sig själv så handlar det mycket om andra. Om personer som hjälpt, stöttat, varit förebilder eller bara är ”bra”.
Fram träder också bilden fram av en människa som ofta slagits mot fördomar och förakt så att han ibland kanske rest ragg lite förhastat. Ibland blir det dråpligt.
– Jag sökte in på en kurs i stand up 1995, innan jag slagit igenom. Kursen skulle hållas av Babben Larsson och Janne Bylund. Jag var en av de 16 som kom in, bland 300 sökande! Babben ringde upp mig och sa: Vi har förstått vilken Jesper Odelberg du är. Jag blev genast misstänksam för jag trodde att hon skulle säga att jag inte kunde gå kursen. Så jag sa fientligt: Ja vaddårå? Hon sa att de ville veta om jag behövde något särskilt. Men jag var fortfarande på min vakt och sa: Nej, det behöver jag fan inte!
– På den tiden hade jag inte dygnetrunt-assistans eftersom kommunen tyckte det var billigare att jag bodde kvar hos mina föräldrar. Så min mamma fick flytta med till Stockholm, skrattar Jesper. Bara för att jag sa sådär till Babben!
En annan episod illustrerar också hur Jesper har reagerat med misstänksamhet på ett sätt som lett till tokigheter. År 2008 ringde Sveriges radio, inför en version av Woyzeck, och bad Jesper att spela narren.
– Jag skrattade och trodde att det var ett skämt. Jag kunde inte tro att de ville ha mig. I en radiopjäs.
Regissören Mellika Melouani Melani blev tvungen att ringa upp personligen.
– Jag fick panik och lärde mig alla repliker utantill. Sedan när jag kom till inspelningen, på Radiohuset i Stockholm, så upptäckte jag att alla jävla skådisar gick omkring och läste ur manus! När det är radioteater behöver man ju inte lära sig utantill.

Jag skrattade och trodde att det var ett skämt. Jag kunde inte tro att de ville ha mig. I en radiopjäs.

– Jag kom in i stand up för att Carl-Einar Häckner och jag var skolkamrater. Jag såg honom 1992 i Släng dig i brunnen! Jag tänkte ”Kan han så kan jag.” Sedan upptäckte jag att stand up är ett väldigt bra sätt att spräcka fördomar.
– Jag ville söka in på musiklinjen men då sa alla: Du kan ju inte spela nåt instrument. Så jag sökte in på Distribution och kontor.
– Det är så jävla mycket folk som verkar tro att jag inte fattar att jag har begränsningar!
– Folk verkade tycka att jag inte kunde söka in på skådespelarutbildning, eftersom jag inte kunde göra kullerbyttor.
– Arbetsmarknadsinstitutet la sig i, de hittade på ett jobb åt mig som egentligen inte fanns.
– I samma veva ringde Carl-Einar Häckner och sa: Jag ska göra en pjäs på Backateatern som ska heta Handbok för handlösa och baseras på en riktig story. Han ville ha mig som måttstock. Jag åkte dit och blev förälskad i teatern.
– Jag slog igenom 97. Det var i Släng dig i Brunnen!, med två miljoner tittare. Jag bodde fortfarande hemma hos mina föräldrar i Ljungskile.
– Den 17 januari 1997 kunde jag inte gå utanför dörrn! Och det ringde som fan hemma hos mamma och pappa, de höll på att bli tokiga. Som funktionshindrad är man ganska osynliggjord av samhället. Och så plötsligt så kastades jag ut i svängen med krogliv, tjejer.
– Jag hade 18 gig i månaden, även i Norge, Åland och Finland. Jag vågade inte anställa assistenter till slut, för det var så många som var kändiskåta.
– Jag är jävligt folklig! Eller rättare sagt, jag VAR jävligt folklig tills jag gick ut och sa att jag är antirasist och feminist och socialist. Då fick jag en massa troll på mig.
Jesper berättar att det började hända runt 2014, att personer han hade som vänner på Facebook började lägga upp rasistiska länkar. Han reagerade och skrev att han skulle ta bort dem som vänner.

Jag är jävligt folklig! Eller rättare sagt jag var jävligt folklig tills jag gick ut och sa att jag är antirasist och feminist och socialist.

Då hängdes Jesper själv ut på rasistiska hatsajter, som Exponerat. Folk skrev bland annat att han borde rulla utför ett stup och att han skulle få en kniv i ryggen. Han sparade varenda grej och gick till polisen. Men polisen var handfallen. De föreslog att han skulle höra av sig till Robert Aschberg, som vid den här tiden hade tv-programmet Trolljägarna.
– Hör av dig till Robert Aschberg. Så sa alltså polisen.
Men Jesper gjorde det, och så kom det sig att han deltog i programmet, som gick ut på att söka upp människorna bakom näthatet. Det visade sig att en av de mest aktiva hatarna mot Jesper var en 55-årig transperson, som gjort ett könsbyte men ångrat sig och nu satt hemma och inte vågade gå ut.
– Då kändes det inte längre som ett så stort hot, säger Jesper och ser trött ut. Då tyckte jag bara att det var en liten, liten människa.

Något Jesper däremot aldrig försökte polisanmäla var den misshandel som han utsattes för, av en kvinna som han hade en relation med för flera år sedan.
– Det har jag aldrig berättat förut. Det är ju skamfyllt. Men nu orkar jag inte skämmas längre.

Något Jesper däremot aldrig försökte polisanmäla var den misshandel som han utsattes för, av en kvinna som han hade en relation med för flera år sedan.
– Det har jag aldrig berättat förut. Det är ju skamfyllt. Men nu orkar jag inte skämmas längre.
Jesper berättar att hon var blandmissbrukare men dolde det väl, tills den dag då fasaden rämnade.
– Då rämnade den ordentligt.
Förutom den fysiska misshandeln, förnedrade hon honom genom att härma hur han pratade och hur han åt. Hon började ha sex med en av Jespers assistenter och preparerade till och med hans mat med sitt sömnmedel för att ha sex med hans assistent medan Jesper sov. Han hade ständiga blåmärken, blåtiror och rivmärken. När Jespers bror kom till Stockholm, försökte Jesper först skylla på att han ramlat ur stolen. Men så småningom insåg han att det inte skulle hålla, och berättade för brorsan. Däremot polisanmälde han ingenting.
– Kvinnor kan tycka att det är skamfyllt att de har blivit misshandlade, och det kändes ännu mer skamfyllt som man. Fastän det inte borde vara något att skämmas för.
– Hon sa såna saker som ”Det är ingen idé att du lämnar mig, för det är ingen annan som vill ha dig.”
Jesper menar att det är ett långt vanligare problem än folk fattar, att funktionshindrade misshandlas eller förnedras av sin partner. Men det råder tystnad kring det här.
– Jag har gått i terapi. Idag inser jag ju att det inte är något att behöva skämmas över.
– Jag skulle helst vilja vara utan den erfarenheten. Men nu när jag har den, så har jag större förståelse för misshandlade kvinnor. För det är precis samma sak.
– Jag har fått en misstänksamhet mot kvinnor. Men jag dejtar. Men folk ställer så jävla dumma frågor!
Som vad?
– ”Kan du äta själv?” ”Har du känsel i hela kroppen?” Då undrar de ju om jag kan ha sex… ”Är assistenten med när du har sex?”
Är det verkligen så konstigt att folk undrar? Det är väl sådant som det inte pratas om – annat än när vissa vill försvara prostitution.
– Jag var med i en debatt på TV om prostitution 2005. Jag debatterade mot en annan cp-skadad som hävdade att sex är en mänsklig rättighet. Jag tycker inte det. Det är något som den vita heteronormen kommit på. De vill ha statliga bordeller och sedan skyller de på funktionshindrade.

Det där att sex är en mänsklig rättighet, det köper jag inte. Det enda man har rätt till är sin egen sexualitet.

– Eftersom jag tillhör en förtryckt grupp – för det gör jag – så kan jag inte hålla på och förtrycka en annan förtryckt grupp. Det där att sex är en mänsklig rättighet, det köper jag inte. Det enda man har rätt till är sin egen sexualitet.
– Men jag kan inte skämta om sånt. Om jag skulle säga ”knulla” på scen då skulle folk studsa.
Vore det inte kul?
– Jag blev känd som en snäll kille som inte säger kuk och fitta.
Kan man skämta om vad som helst?
– Mitt standardsvar på den frågan är kanske lite tråkigt, men jag anser att man kan skämta om allt som man har en anknytning till.
Vad skrattar du själv åt?
– Tjaaa, vad skrattar jag åt? funderar Jesper och tänker en stund.
– Jag skrattar ofta åt två av mina assistenter. Det är Erik och Rickard som är väldigt roliga. Det roligaste med Rickard är att han inte inser det själv.

Jag skrattar aldrig åt stand up längre för jag är så yrkesskadad. Jag sitter bara och lyssnar på upplägget och leveransen.

– Men jag skrattar aldrig åt stand up längre för jag är så yrkesskadad. Jag sitter bara och lyssnar på upplägget och leveransen.
Ibland tycker jag det är jätteroligt när en komiker själv börjar garva på scen.
– Ja, men det är inte roligt när nån skrattar åt sig själv.

– Jag upplevs som självständig men det är ju för att jag har mina personliga assistenter. De gör allt åt mig. De klär på mig. Jag ser inte personlig assistent som ett vårdyrke.
– Jag har av feministiska skäl anställt män. Dels för att man räknar med att det är kvinnor som ska ta såna yrken. Sedan känns det faktiskt bekvämare för mig i vissa intima situationer. Men jag vårdas inte, fortsätter Jesper och ber i förbigående sin assistent:
– Nu vill jag ha en snus.
Han får hjälp med en snus. Jesper är kedjesnusare. Göteborgs Rapé (såklart).
– Assistansyrket har väldigt låg status. Folk tar det mellan jobb eller mellan utbildningar.
Men han menar samtidigt att det inte skulle funka att starta en utbildning eller ge nån examen för personliga assistenter.
– Eftersom det är så individuellt hur det ska fungera.

Jesper är väldigt upprörd över situationen för funkisar.
– Historien har gått bakåt. Det var bättre tillgänglighet -91.
Nähä!?
– Jo, på tåg och bussar. Och alla var vänliga.
År 1994 infördes LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. I korthet går den ut på att funkisar har rätt till den hjälp som behövs för att de ska ha samma möjligheter i samhället som alla andra. Förra året gav regeringen Försäkringskassan i uppdrag att minska kostnaderna för personlig assistans. Många funkisar har plötsligt blivit av med all, eller många timmar av sin personliga assistans. Jesper är besviken på att Vänsterpartiet inte sätter mer press på regeringen.
Enligt funka.com så har 560 000 personer över 16 år har en rörelsenedsättning. Men hur många som har en funktionsnedsättning är svårt att beräkna med tanke på alla som har nedsatt syn, nedsatt hörsel, psykisk funktionsnedsättning och så vidare. Jesper vill gärna framhålla att de allra flesta människor, i senare delen av livet, kommer att drabbas av något funktionhinder.
– Vad politiker ofta inte tänker på är att indragen assistans drabbar så in i helvete många människor. Det är ju även de anhöriga till funktionshindrade, och anhörigas anhöriga. Till slut blir det en stor väljargrupp.
– Två personer har dött på grund av indragen assistans. En person har behövt skiljas för att behålla sin assistans. Hur kan Vänsterpartiet stödja en sån regering?
Jesper är ersättare i regionfullmäktige för Vänsterpartiet. Han har varit aktiv i politiken i många år. Redan under socialminister Lars Engqvist (S) var han politiskt sakkunnig 2002-2003. Men det var när han hörde ett tal av Lars Ohly som Jesper insåg att han var vänsterpartist.
– Han pratade om funktionshindrades rättigheter och det hördes att han menade vad han sa. Jag har ju alltid varit socialist. Så jag tänkte att om det som Vänsterpartiet säger är socialism, då är jag vänsterpartist.

Jag har ju alltid varit socialist. Så jag tänkte att om det som Vänsterpartiet säger är socialism, då är jag vänsterpartist.

Men nu börjar Jesper bli trött, säger han.
– Jag längtar ut på scenerna igen. Där gör jag större nytta än i politiken, kanske? Speciellt som det ser ut idag.
Han och Johan Seiges föreställning är redan inbokad i Malmö, Kalmar, Västerås och Örebro och vill turnera fram till valet. Planen är att efter föreställningen ha namninsamling mot assistansindragningarna.
– Sista giget vill vi göra i riksdan!

Cathrine Sandqvist