Kultur 07 augusti, 2017

”Jag blev misshandlad av min partner”

Jesper Odelberg berättar om relationen med en person som slog och förnedrade honom. Men också om sitt genombrott, om sex, om politik och om hatet på nätet.

 

Han fick en hel generation att sluta använda ”CP” som skällsord. Själv är Jesper Odelberg förbannad på folk som invänder när han vill testa nåt nytt.
– De verkar tro att jag inte fattar att jag har begränsningar!

”Ok, bra. Kör försiktigt bara.” Så svarar Jesper Odelberg på mitt mess när jag meddelar att jag strax kör mot Göteborg. Det känns väldigt äkta, varmt på något sätt. Sådan är Jesper: Omedelbar, omtänksam. Han har inget skal av manlig hårdhet.
Han visar mig runt i sin lägenhet. Säger lite urskuldande att det ser ut som en ungkarlslya, ”men det är det ju också”.
– Jag har ju inga mattor för de är bara i vägen. Och så har jag inga gardiner heller!
Jesper spelar upp några av sina låtar för mig.
– Jag började lyssna på Povel Ramel i tolvårsåldern. Då skulle man lyssna på Mötley Crüe och sånt.
Han är uppvuxen med dansbandsmusik.
– Men det är ju inte ”fin” kultur.
En stund diskuterar vi vad som är ”fint” och vad som är folkligt. Tills kaffet är klart. Jesper dricker med sugrör.

Privat är Jesper Odelberg en ovanlig blandning av självförtroende och ödmjukhet i ett. Han vet sitt värde som människa men pratar också om sina svagheter utan att tveka.
Även när Jesper berättar om sig själv så handlar det mycket om andra. Om personer som hjälpt, stöttat, varit förebilder eller bara är ”bra”.
Fram träder också bilden fram av en människa som ofta slagits mot fördomar och förakt så att han ibland kanske rest ragg lite förhastat. Ibland blir det dråpligt.
– Jag sökte in på en kurs i stand up 1995, innan jag slagit igenom. Kursen skulle hållas av Babben Larsson och Janne Bylund. Jag var en av de 16 som kom in, bland 300 sökande! Babben ringde upp mig och sa: Vi har förstått vilken Jesper Odelberg du är. Jag blev genast misstänksam för jag trodde att hon skulle säga att jag inte kunde gå kursen. Så jag sa fientligt: Ja vaddårå? Hon sa att de ville veta om jag behövde något särskilt. Men jag var fortfarande på min vakt och sa: Nej, det behöver jag fan inte!
– På den tiden hade jag inte dygnetrunt-assistans eftersom kommunen tyckte det var billigare att jag bodde kvar hos mina föräldrar. Så min mamma fick flytta med till Stockholm, skrattar Jesper. Bara för att jag sa sådär till Babben!
En annan episod illustrerar också hur Jesper har reagerat med misstänksamhet på ett sätt som lett till tokigheter. År 2008 ringde Sveriges radio, inför en version av Woyzeck, och bad Jesper att spela narren.
– Jag skrattade och trodde att det var ett skämt. Jag kunde inte tro att de ville ha mig. I en radiopjäs.
Regissören Mellika Melouani Melani blev tvungen att ringa upp personligen.
– Jag fick panik och lärde mig alla repliker utantill. Sedan när jag kom till inspelningen, på Radiohuset i Stockholm, så upptäckte jag att alla jävla skådisar gick omkring och läste ur manus! När det är radioteater behöver man ju inte lära sig utantill.

Jag skrattade och trodde att det var ett skämt. Jag kunde inte tro att de ville ha mig. I en radiopjäs.

– Jag kom in i stand up för att Carl-Einar Häckner och jag var skolkamrater. Jag såg honom 1992 i Släng dig i brunnen! Jag tänkte ”Kan han så kan jag.” Sedan upptäckte jag att stand up är ett väldigt bra sätt att spräcka fördomar.
– Jag ville söka in på musiklinjen men då sa alla: Du kan ju inte spela nåt instrument. Så jag sökte in på Distribution och kontor.
– Det är så jävla mycket folk som verkar tro att jag inte fattar att jag har begränsningar!
– Folk verkade tycka att jag inte kunde söka in på skådespelarutbildning, eftersom jag inte kunde göra kullerbyttor.
– Arbetsmarknadsinstitutet la sig i, de hittade på ett jobb åt mig som egentligen inte fanns.
– I samma veva ringde Carl-Einar Häckner och sa: Jag ska göra en pjäs på Backateatern som ska heta Handbok för handlösa och baseras på en riktig story. Han ville ha mig som måttstock. Jag åkte dit och blev förälskad i teatern.
– Jag slog igenom 97. Det var i Släng dig i Brunnen!, med två miljoner tittare. Jag bodde fortfarande hemma hos mina föräldrar i Ljungskile.
– Den 17 januari 1997 kunde jag inte gå utanför dörrn! Och det ringde som fan hemma hos mamma och pappa, de höll på att bli tokiga. Som funktionshindrad är man ganska osynliggjord av samhället. Och så plötsligt så kastades jag ut i svängen med krogliv, tjejer.
– Jag hade 18 gig i månaden, även i Norge, Åland och Finland. Jag vågade inte anställa assistenter till slut, för det var så många som var kändiskåta.
– Jag är jävligt folklig! Eller rättare sagt, jag VAR jävligt folklig tills jag gick ut och sa att jag är antirasist och feminist och socialist. Då fick jag en massa troll på mig.
Jesper berättar att det började hända runt 2014, att personer han hade som vänner på Facebook började lägga upp rasistiska länkar. Han reagerade och skrev att han skulle ta bort dem som vänner.

Jag är jävligt folklig! Eller rättare sagt jag var jävligt folklig tills jag gick ut och sa att jag är antirasist och feminist och socialist.

Då hängdes Jesper själv ut på rasistiska hatsajter, som Exponerat. Folk skrev bland annat att han borde rulla utför ett stup och att han skulle få en kniv i ryggen. Han sparade varenda grej och gick till polisen. Men polisen var handfallen. De föreslog att han skulle höra av sig till Robert Aschberg, som vid den här tiden hade tv-programmet Trolljägarna.
– Hör av dig till Robert Aschberg. Så sa alltså polisen.
Men Jesper gjorde det, och så kom det sig att han deltog i programmet, som gick ut på att söka upp människorna bakom näthatet. Det visade sig att en av de mest aktiva hatarna mot Jesper var en 55-årig transperson, som gjort ett könsbyte men ångrat sig och nu satt hemma och inte vågade gå ut.
– Då kändes det inte längre som ett så stort hot, säger Jesper och ser trött ut. Då tyckte jag bara att det var en liten, liten människa.

Något Jesper däremot aldrig försökte polisanmäla var den misshandel som han utsattes för, av en kvinna som han hade en relation med för flera år sedan.
– Det har jag aldrig berättat förut. Det är ju skamfyllt. Men nu orkar jag inte skämmas längre.

Något Jesper däremot aldrig försökte polisanmäla var den misshandel som han utsattes för, av en kvinna som han hade en relation med för flera år sedan.
– Det har jag aldrig berättat förut. Det är ju skamfyllt. Men nu orkar jag inte skämmas längre.
Jesper berättar att hon var blandmissbrukare men dolde det väl, tills den dag då fasaden rämnade.
– Då rämnade den ordentligt.
Förutom den fysiska misshandeln, förnedrade hon honom genom att härma hur han pratade och hur han åt. Hon började ha sex med en av Jespers assistenter och preparerade till och med hans mat med sitt sömnmedel för att ha sex med hans assistent medan Jesper sov. Han hade ständiga blåmärken, blåtiror och rivmärken. När Jespers bror kom till Stockholm, försökte Jesper först skylla på att han ramlat ur stolen. Men så småningom insåg han att det inte skulle hålla, och berättade för brorsan. Däremot polisanmälde han ingenting.
– Kvinnor kan tycka att det är skamfyllt att de har blivit misshandlade, och det kändes ännu mer skamfyllt som man. Fastän det inte borde vara något att skämmas för.
– Hon sa såna saker som ”Det är ingen idé att du lämnar mig, för det är ingen annan som vill ha dig.”
Jesper menar att det är ett långt vanligare problem än folk fattar, att funktionshindrade misshandlas eller förnedras av sin partner. Men det råder tystnad kring det här.
– Jag har gått i terapi. Idag inser jag ju att det inte är något att behöva skämmas över.
– Jag skulle helst vilja vara utan den erfarenheten. Men nu när jag har den, så har jag större förståelse för misshandlade kvinnor. För det är precis samma sak.
– Jag har fått en misstänksamhet mot kvinnor. Men jag dejtar. Men folk ställer så jävla dumma frågor!
Som vad?
– ”Kan du äta själv?” ”Har du känsel i hela kroppen?” Då undrar de ju om jag kan ha sex… ”Är assistenten med när du har sex?”
Är det verkligen så konstigt att folk undrar? Det är väl sådant som det inte pratas om – annat än när vissa vill försvara prostitution.
– Jag var med i en debatt på TV om prostitution 2005. Jag debatterade mot en annan cp-skadad som hävdade att sex är en mänsklig rättighet. Jag tycker inte det. Det är något som den vita heteronormen kommit på. De vill ha statliga bordeller och sedan skyller de på funktionshindrade.

Det där att sex är en mänsklig rättighet, det köper jag inte. Det enda man har rätt till är sin egen sexualitet.

– Eftersom jag tillhör en förtryckt grupp – för det gör jag – så kan jag inte hålla på och förtrycka en annan förtryckt grupp. Det där att sex är en mänsklig rättighet, det köper jag inte. Det enda man har rätt till är sin egen sexualitet.
– Men jag kan inte skämta om sånt. Om jag skulle säga ”knulla” på scen då skulle folk studsa.
Vore det inte kul?
– Jag blev känd som en snäll kille som inte säger kuk och fitta.
Kan man skämta om vad som helst?
– Mitt standardsvar på den frågan är kanske lite tråkigt, men jag anser att man kan skämta om allt som man har en anknytning till.
Vad skrattar du själv åt?
– Tjaaa, vad skrattar jag åt? funderar Jesper och tänker en stund.
– Jag skrattar ofta åt två av mina assistenter. Det är Erik och Rickard som är väldigt roliga. Det roligaste med Rickard är att han inte inser det själv.

Jag skrattar aldrig åt stand up längre för jag är så yrkesskadad. Jag sitter bara och lyssnar på upplägget och leveransen.

– Men jag skrattar aldrig åt stand up längre för jag är så yrkesskadad. Jag sitter bara och lyssnar på upplägget och leveransen.
Ibland tycker jag det är jätteroligt när en komiker själv börjar garva på scen.
– Ja, men det är inte roligt när nån skrattar åt sig själv.

– Jag upplevs som självständig men det är ju för att jag har mina personliga assistenter. De gör allt åt mig. De klär på mig. Jag ser inte personlig assistent som ett vårdyrke.
– Jag har av feministiska skäl anställt män. Dels för att man räknar med att det är kvinnor som ska ta såna yrken. Sedan känns det faktiskt bekvämare för mig i vissa intima situationer. Men jag vårdas inte, fortsätter Jesper och ber i förbigående sin assistent:
– Nu vill jag ha en snus.
Han får hjälp med en snus. Jesper är kedjesnusare. Göteborgs Rapé (såklart).
– Assistansyrket har väldigt låg status. Folk tar det mellan jobb eller mellan utbildningar.
Men han menar samtidigt att det inte skulle funka att starta en utbildning eller ge nån examen för personliga assistenter.
– Eftersom det är så individuellt hur det ska fungera.

Jesper är väldigt upprörd över situationen för funkisar.
– Historien har gått bakåt. Det var bättre tillgänglighet -91.
Nähä!?
– Jo, på tåg och bussar. Och alla var vänliga.
År 1994 infördes LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. I korthet går den ut på att funkisar har rätt till den hjälp som behövs för att de ska ha samma möjligheter i samhället som alla andra. Förra året gav regeringen Försäkringskassan i uppdrag att minska kostnaderna för personlig assistans. Många funkisar har plötsligt blivit av med all, eller många timmar av sin personliga assistans. Jesper är besviken på att Vänsterpartiet inte sätter mer press på regeringen.
Enligt funka.com så har 560 000 personer över 16 år har en rörelsenedsättning. Men hur många som har en funktionsnedsättning är svårt att beräkna med tanke på alla som har nedsatt syn, nedsatt hörsel, psykisk funktionsnedsättning och så vidare. Jesper vill gärna framhålla att de allra flesta människor, i senare delen av livet, kommer att drabbas av något funktionhinder.
– Vad politiker ofta inte tänker på är att indragen assistans drabbar så in i helvete många människor. Det är ju även de anhöriga till funktionshindrade, och anhörigas anhöriga. Till slut blir det en stor väljargrupp.
– Två personer har dött på grund av indragen assistans. En person har behövt skiljas för att behålla sin assistans. Hur kan Vänsterpartiet stödja en sån regering?
Jesper är ersättare i regionfullmäktige för Vänsterpartiet. Han har varit aktiv i politiken i många år. Redan under socialminister Lars Engqvist (S) var han politiskt sakkunnig 2002-2003. Men det var när han hörde ett tal av Lars Ohly som Jesper insåg att han var vänsterpartist.
– Han pratade om funktionshindrades rättigheter och det hördes att han menade vad han sa. Jag har ju alltid varit socialist. Så jag tänkte att om det som Vänsterpartiet säger är socialism, då är jag vänsterpartist.

Jag har ju alltid varit socialist. Så jag tänkte att om det som Vänsterpartiet säger är socialism, då är jag vänsterpartist.

Men nu börjar Jesper bli trött, säger han.
– Jag längtar ut på scenerna igen. Där gör jag större nytta än i politiken, kanske? Speciellt som det ser ut idag.
Han och Johan Seiges föreställning är redan inbokad i Malmö, Kalmar, Västerås och Örebro och vill turnera fram till valet. Planen är att efter föreställningen ha namninsamling mot assistansindragningarna.
– Sista giget vill vi göra i riksdan!

Är du funkis?

Funktionshinder kan vara psykiska eller fysiska. En del gillar inte uttrycket ”funktionshindrad” för att det sätter ihop själva identiteten med hindret, utan föredrar att kalla det en ”person med ett funktionshinder”. Vissa säger ”funktionsnedsättning”, vissa säger ”funktionsvariation”.
Paraplyorganisataionen Handikappförbunden bytte nyligen namn och heter numera Funktionsrätt Sverige.
Det viktiga är att hindret egentligen inte finns hos personen, utan i miljön runtomkring. Om samhället är tillgängligt så finns ju inte hindret. Av samma anledning säger alltfler ”rullstolsburen” i stället för ”rullstolsbunden”. För enkelhetens skull använder vi i denna artikel det allt vanligare allmänna uttrycket ”funkis”.

LSS – Lagen om stöd och service

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, infördes 1994.

Försäkringskassan lämnar numera avslag till 80 procent av dem som ansöker om assistans.

I regleringsbrevet till FK skrev regeringen 2016: ”Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen.” Men formuleringen kritiserades hårt och ändrades 2017. Men uppdraget, att komma åt vad som beskrivs som fusk, står kvar. Under Socialdemokraternas kongress april i år, drev ombuden igenom att LSS ursprungliga syfte ska värnas, och förtroendet återupprättas.
Flamman avslöjade nyligen att regeringens underlag döms ut av forskare.
– De hade blivit underkända som studentuppsatser, sade Niklas Altermark, forskare på samhällsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet, till Flamman (2017-05-03)

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)