Ett av de mest framgångsrika exemplen i svensk historia på att äga berättelsen om samhället var Socialdemokraternas narrativ om full sysselsättning som vår tids viktigaste fråga. Det var starkt, relevant och vann många val. Det gör det inte längre. Väljarna har slutat svara på det, och vänstern behöver därför en ny berättelse, sägs det.
I takt med att politiken alltmer skildras ett som skådespel, med retorikexperter snarare än sakkunniga som kommentatorer, förutsätts vi vara cyniska och genomskåda utspel, trick och inte minst spelet bakom kulisserna. Paradoxalt nog utspelas allting inför öppen ridå, och effekten förstärks ytterligare av diskrepansen mellan politiska signaler och konkreta vallöften. Även om partierna oftast uppfyller sina vallöften bäddar man för missnöje.
Här är valrörelsen 2018 ett exempel, där samtliga partier lovordade en stark välfärd. Trots en skenbar samsyn är de ekonomiska prognoserna för kommuner och landsting dystra. Boken De effektiva reder Åsa Plesner och Marcus Larsson ut en viktig aspekt av det.
I kommuner och landsting räknas budgeten inte upp fullt ut med stigande prisindex, vilket leder till ständiga krav på att arbeta snabbare, bättre och billigare. Någon eller flera procents besparingar, år efter år efter år. En offentlig sektor som står under ständiga besparingar utan att se någon minskning av uppdraget. Bördan landar oftast på personalen som ska utföra arbetet. ”Förändringsfaktor”, ”generell effektivisering”, ”produktivitetsavdrag” och liknande brukar det heta. I redan slimmade verksamheter innebär det försämrad arbetsmiljö, ökad stress och omöjliga kvalitets- och effektivitetskrav. De effektiva lär mig att förstå budgetar, men mest slående är hur glappet mellan verklighet och kommunikation byggs in i välfärden.
Men min röst blev en ren hatröst. En röst mot KD:s hållning i aborträtten, och en markering mot högerauktoritära partier och tongångar
Valresultatet blev inte den otvetydiga framgång som förutspåddes för SD och KD, men en succé sett till ett rekordhögt valdeltagande. Trenden är liktydig över hela Europa och en framgång för demokratin och ett ökat engagemang kring EU-frågor, i en optimistisk tolkning.
Men min röst blev en ren hatröst. En röst mot KD:s hållning i aborträtten, och en markering mot högerauktoritära partier och tongångar.
Uppenbarligen är det den typen av samhällsberättelser som skapar ett politiskt gensvar. Det var därför jag promenerade längs Göteborgs paradgata, Avenyn, för att rösta. Med Götaplatsens maktarkitektur framför mig och musiken från filmen Cabaret i lurarna. Både film- och scenadaptionerna av Mark Isherwoods roman Farväl till Berlin är lysande exempel på konfrontativ, politisk konst, som ställer frågan om hur Förintelsen kunde ske. ”Det är bara politik, vad har det med oss att göra?” är den replik som kanske bäst formulerar kritiken mot andan under Weimarrepubliken. Karaktären Sally Bowles slår allvaret ifrån sig och vägrar inse den överhängande faran. Hon vill festa. Livet är en cabaret och politiken ett skådespel.
Jag längtar efter starka berättelser och lysande politisk konst.
Men hegemoni och doxa bygger inte sig själva, och ett starkt narrativ är inte tillräckligt. Både Gramsci och Bourdieu menade att makten över berättelsen förutsätter ett reellt inflytande över världen, och samtida exempel där vänstern lyckats skifta debatten till att handla om social rättvisa har förutsatt en aktiv, bred mobilisering.
Då är det värt att känna till att Jean Ross, kvinnan som ’Sally Bowles’ baseras på, inte var någon lättsinnig, nihilistisk manic pixie. Jean Ross var aktiv kommunist under hela sitt liv.
