I Asien och Latinamerika ligger liberalismens lögner och offer begravda. Det ”kalla kriget” var som bekant långt ifrån kallt i tredje värden. Där utkämpades det med napalm och elektrisk tortyr. Det är en villrådig Vincent Bevins som i sin bok The Jakarta method: Washington’s anticommunist crusade & the mass murder program that shaped our world frågar sig varför de högar av lik världen över som USA:s antikommunistiska politik under 1900-talet resulterade i varken får någon egentlig förklaring eller upprättelse. Han börjar i Indonesien, dit Bevins menar att all terror som skett i antikommunismens namn sedan andra världskriget tydligt graviterar mot.
Där mördades omkring en miljon människor under loppet av ett halvår 1965–1966. De direkta förövarna var högerkrafter inom den indonesiska militären, ledda av generalen Suharto, tillsammans med fascistiska milisgrupper, men för planering och förberedelser stod den amerikanska underrättelsetjänsten, CIA. Den indonesiska armén orkade inte ens komma på ett frihetsdoftande kodord utan kallade folkmordet för rätt och slätt ”operation utrotning” men i New York Times beskrevs det, i stil med en baksidestext till en b-thriller, som ”oroligheter” i ”det våldsamma Asien där ett liv är billigt”.
Men våldet var inte överilat eller ett resultat av en masspsykos. Det var grundligt planerat, målinriktat och utfört med kirurgisk precision. Målet var faktiska och inbillade medlemmar av kontinentens då näst största kommunistparti. Amerikanska ambassaden upprättade listor över misstänkta kommunister som man försåg Suharto med och efteråt telegraferade man triumfatoriskt hem att Indonesien nu var open for business. USA:s utrikesminister Robert McNamara var så nöjd att han medgav att man nu ansågs sig ha ”råd” att förlora kriget i Vietnam. Den viktigaste brickan i den rådande dominoteorin hade säkrats från att falla till kommunismen.
Indonesien var nämligen inte bara hemvist åt ett av världens största kommunistpartier utan också den ledande antikoloniala och antiimperialistiska kraften i regionen, och kanske i hela världen. I indonesiska Bandung hölls 1955 en antikolonial konferens med 29 deltagande nationer från Afrika och Asien. I Vita huset kallades Bandungkonferensen internt nedsättande för ”Darktown Strutters Ball” men oron för vad dessa stater och ledare kunde tänkas hitta på om de fick träffas utan amerikansk översyn ansågs befogad.
Särskilt problematisk ansågs huvudaktören Indonesien vara. Den dåvarande presidenten Sukarno hade inte bara förklarat landet neutralt i det kalla kriget utan även gett kommunistpartiet PKI samma möjlighet som alla andra att delta i valen. USA:s inställning till val i andra länder var ungefär samma då som nu. Det gick väl ann så länge folken i dessa länder röstade på den kandidat som USA ansåg mest lämplig. I Vietnam hade kommunistpartiet under Ho Chi Minh gått mot en solklar seger i valet 1956 vilket fått USA att genast ingripa med vapenmakt och lärdomen för Indonesien tio år senare var att en demokratisk regering ”nog inte är det bästa eftersom kommunisterna troligen inte förlorar”, enligt Richard Nixon.
Brasilianska militärer ankommer Rio de Janeiro i april 1964. Efter kuppen förblev Brasilien en militärdiktatur och pålitlig USA-allierad till och med 1985. Den konservativa eliten behöll makten vidare tills valet 2002 då Arbetarpartiets Lula da Silva vann en överlägsen seger. Foto: Erno Schneider/AP/TT
Sedan andra världskrigets slut hade USA flitigt använts sig av operationer utomlands i syfte att sabotera varje försök till kommunistiskt maktövertagande. Men CIA, bildat 1947, hade också gått på några rejäla nitar i sina unga år. Agenterna på den nya myndigheten var förvisso hängivna antikommunister men kom i regel direkt från Yale eller Harvard och begrep ingenting om världen utanför. I Sovjetunionen och på Balkan landsattes fascister som gått i landsflykt med fallskärm för att iscensätta uppror, men CIA blev snart varse att man gravt missbedömt situationen. Inga massor väntade på befrielse och särskilt inte från gamla kollaboratörer, som istället greps och ställdes till svars för sina brott under andra världskriget.
Även i Asien misslyckades strategin. I Korea hade USA förvisso lyckats installera sin högerkristna marionett Syngman Rhee, som villigt begick massakrer på vänsterelement men knappt satt sin fot i hemlandet och snabbt förlorade den lilla legitimitet han en gång haft. Även här sågs ”befriarna” i stället som inkräktare och till synes pålitliga CIA-tillgångar på plats visade sig inte sällan vara dubbelagenter eller blev dragna vid näsan av Mao och Kim Il-Sung.
Inte heller i det ”fria” Europa stod den amerikanska kapitalismen särskilt högt i kurs. Det gjorde däremot kommunismen, vars partier i flera länder var på väg att bli regeringsbildare. ”Vi måste skrämma skiten ur det amerikanska folket”, sammanfattade president Trumans rådgivare sitt förslag på en strategi för att få folket att vända sig bort från kommunismen som erhållit stor prestige i och med segern i andra världskriget. Nybildade FBI:s chef J Edgar Hoover var minst lika oroad. Kommunisterna var ”luriga”, enligt Hoover, ”eftersom de säger att de vill ha välfärd åt alla”.
Efter ett antal misslyckade operationer – där alla fiaskons moder givetvis var Grisbuktsinvasionen 1961 då 1500 exilkubaner som tränats och beväpnats av USA oskadliggjordes av Castros styrkor, som dessutom tvingade amerikanerna att byta tillbaka fångarna mot barnmat och mediciner – började det långsamt gå upp för CIA att kampen mot kommunismen inte kunde föras genom ett direkt angrepp på Sovjetunionen, Kina eller – uppenbarligen – ens lilla närliggande Kuba.
I stället behövdes det bundsförvanter inom de länder man ville påverka politiskt. USA hade stöttat den vita sidan i ryska inbördeskriget redan på 1920-talet och knöt tidigt band till pålitliga antikommunister i tredje världen. I Guatemala stödde man pronazisten Jorge Ubico – som bland annat möjliggjort för Guatemalas stora landägare att hålla sig med slavarbetskraft – och sedermera även hans efterföljaren Carlos Castillo Armas, som efter den kortlivade guatemalanska demokratins störtande 1954 inrättade ”antikommunistdagen” och omedelbart avrättade omkring 5 000 misstänkta sympatisörer. I Kina hjälpte man general Chiang Kai-shek, som just förlorat inbördeskriget mot Maos röda styrkor, att fly till Taiwan där en fristad upprättades åt antikommunistiska terrorister medan tusentals politiska motståndare och civila taiwaneser mördades. I Sydafrika försåg CIA apartheidregimen med information som ledde till gripandet av Nelson Mandela 1962 och i Irak – där Mellanösterns största kommunistparti fanns – gav man Saddam Husseins Baath-parti listor över kända kommunister som sedermera mördades.
I Brasilien fanns det i början av 1960-talet ett stort missnöje hos den inhemska högern med den nyss valde presidenten João Goulart. Särskilt upprörd var man över Goularts ambition att ta itu med analfabetismen bland de fattiga (en aversion som fortfarande gör sig gällande inom högern i till exempel Venezuela och Bolivia). Antikommunismen hade redan fast grund i Brasilien med en mycket militant borgerlighet vilket gjorde att kuppen mot Goulart 1964 kunde genomföras utan att amerikanerna själva behövde sätta in några boots on the ground (även om CIA givetvis stod för fiolerna rent materiellt). Enligt Vincent Bevins så blev kuppen i Brasilien kvittot på att CIA äntligen hittat en framgångsrik strategi att sprida vidare och en fundamental vändning i USA:s kalla kriget-politik.
Robert McNamara var USA:s försvarsminister 1961–1968 och såg folkmordet i Indonesien som en stor politisk framgång. Här träffar han, i egenskap av president för Världsbanken, Suharto i juni 1968. Foto: AP
I Indonesiens fick man också användning för tidigare lärdomar. När CIA tillsammans med sin brittiska motsvarighet störtade den demokratiskt valde Mohammad Mossadegh i Iran 1953 bidrog man annat till att elda upp den religiösa eliten genom att sprida ut rykten om att Mossadegh var en gudlös kommunist och rentav jude. Även i Indonesien fanns starka reaktionära, religiösa krafter som bara behövde en knuff i rätt riktning. Kvinnorörelsen Gerwani, som bland annat kämpade mot polygami, var en av världens största och en nagel i ögat på islamistiska företrädare och på hinduiska Bali motsatte sig prästerskapet kommunistpartiets krav på att avskaffa kastsystemet. Rykten började spridas om att kvinnorna i Gerwani ägnade sig åt hedniska orgier och skar könsorganen av tillfångatagna generaler. CIA gick så långt att de spelade in porrfilmer med skådespelare som liknade Sukarno för att svärta ned hans rykte ytterligare.
Ett uppror bland vänstersinnade militärer blev folkmordets startskott.
Ett uppror bland vänstersinnade militärer blev folkmordets startskott. Ingenting tyder dock på att kommunistpartiet skulle ha varit inblandade – tvärtom blev de helt tagna på sängen – men däremot var Suharto förberedd på att ”kuppen” skulle ske. Amerikanska och brittiska medier spred uppdiktade uppgifter om kommunistiska, blasfemiska övergrepp mot religiösa helgedomar och lynchningar av militärer och poliser. Kommunisterna påstods vidare kontrolleras av kinesiska intressen och etniska pogromer sköljde över landet där medlemmar av den kinesiska minoriteten mördades på öppen gata. Vincent Bevins slutsats är dock att det indonesiska kommunistpartiets stora problem var att det inte styrdes från Moskva eller Peking. Det var tvärtom bristen på stöd utifrån, kombinerat med att de felaktigt gjort bedömningen att kunna agera öppet under Sukarno som gjorde dem till ett lätt byte. Partilistorna blev dödslistor i militärens händer.
Syftet med Jakartaprogrammet var att mörda de mest framträdande vänsterelementen i Indonesien i syfte att utrota hela vänstern i landet permanent, vilket Bevins tveklöst slår fast var ett politiskt motiverat folkmord. Det kongeniala med Jakartaprogrammet var att minsta krav på jordreform, drägligare arbetsvillkor, jämställdhet och så vidare, räckte för att brännmärka någon som misstänkt kommunist och fredlös i högerns ögon. Programmet inspirerade sedermera liknande terrorprogram i framför allt Sydamerika. I Argentina arbetade företag som Citibank och Ford direkt med juntan för att identifiera och eliminera fackligt aktiva och pengarna strömmade in till kontinentens evangelikanska kyrkor som predikade om hur socialister i själva verket var demoner. Till de kuvade länderna flödade sedan amerikanska ekonomer in – ”The Berkeley Mafia” i Indonesien och ”The Chicago Boys” i Chile – som fick fria händer att utforma sina nyliberala program.
I dag erkänner till och med det amerikanska Freedom House att antalet döda som en följ av USA:s antikommunistiska korståg – enbart i Latinamerika – ”vida överstiger” antalet döda i Sovjetunionen eller Östeuropa under samma period 1960–1990. Vincent Bevins undrar varför the Killing Fields museum, som visar Röda Khmerernas grymheter i Kambodja, är landets främsta turistresemål medan det inte finns ett enda spår i offentligheten på Bali av att omkring fem procent av öns invånare mördades av Suhartos dödspatruller. I Sverige trycker Forum för levande historia inga böcker om det och inga seminarier eller debatter hålls på temat vad dåtidens liberaler och konservativa egentligen visste. Inte heller får man lära sig att den USA-stödde Pol Pots välde i själva verket störtades av det kommunistiska Vietnam.
I Indonesien har det länge varit riskabelt, och direkt straffbart, att tala öppet om folkmordet eller bilda vänsterorganisationer. Suharto störtades förvisso 1998 men den militära och religiösa eliten behåller alltjämt makten i landet. Men under sommaren har protester vuxit i styrka till följd av regimens lagförslag att kraftigt försämra arbets- och anställningsvillkor och den 14 augusti sjöng tusentals indonesiska demonstranter Internationalen i centrala Jakarta medan de tågade mot parlamentet, förbi regimens minnesmärken över ”kommunismens förräderi”. Den höger som orkestrerade folkmordet 1965–1966 och den efterföljande antikommunistiska terrorn världen över kommer aldrig att ställas till svars, men framtiden får utvisa kraften av sin draksådd.
