Jakten på virusens ursprung

Utrikes

Det hade kunnat vara en myrkott. Eller en fladdermus. Eller, som en nu vederlagd teori gör gällande, en orm. Kapplöpningen för att identifiera det djur som spridit Covid-19, som nu har lett till att över 150 miljoner människor sitter i karantän och bakom cordons sanitaires, har inletts. Virusets ursprung i djurriket är ett kritiskt mysterium som måste lösas. Men spekulationer om vilket vilddjur som var den första bäraren av viruset skymmer en mer grundläggande källa till vår sårbarhet för pandemier: den allt snabbare förstörelsen av djurhabitat.

Sedan 1940 har hundratals sjukdomsalstrande mikrober dykt upp eller återuppstått i områden där de aldrig funnits tidigare. Bland dem finns HIV, ebola i Västafrika, zika på de amerikanska kontinenterna och en uppsjö nya coronavirus. 60 procent av dem har sitt ursprung i djurkroppar. Några kommer från husdjur och boskap. De flesta, över två tredjedelar, kommer från vilddjur.

Men det är inte vilddjurens fel. Till skillnad från vad artiklar som illustreras med djur som ”källan” till dödliga utbrott (1) låter antyda är vilddjur inte särskilt fulla av dödliga mikrober som kan infektera oss. I själva verket lever de flesta av dessa mikrober i deras kroppar utan att orsaka någon skada. Problemet är att skogsskövlingen och utbredningen av städer och industrier skapar möjligheter för djurmikrober att anpassa sig till den mänskliga kroppen.

Habitatförstörelse hotar att utrota ett stort antal vilda arter (2), inklusive de medicinska växter och djur som vi har varit historiskt beroende av för våra farmakopéer (medicinska receptsamlingar). Det tvingar också de vilda arter som kämpar för sin överlevnad att trängas på mindre habitatområden, vilket ökar sannolikheten att de kommer i regelbunden och intim kontakt med de mänskliga bosättningar som tränger in i deras fragmenterade habitat. Det är detta slags kontakt som gör det möjligt för mikroberna som lever i deras kroppar att ta sig över till våra och därmed förvandla sig från harm­lösa djurmikrober till dödliga mänskliga patogener.

För att stilla vår kött­ätande arts aptiter har vi skövlat ett område ungefär lika stort som den afrikanska kontinenten för djur­uppfödning. Några av dessa djur säljs sedan vidare via illegal vild­djurshandel eller till marknader för levande djur (wet markets)

Ta ebola till exempel. Enligt en studie från 2017 är sannolikheten för ebola-utbrott, som har kopplats till olika fladdermusarter, mycket högre i regioner i Central- och Västafrika där skogsskövling nyligen har ägt rum. Skövlingen av fladdermössens skog tvingar dem att i stället slå sig ned i träd i trädgårdar och på bondgårdar, vilket ökar sannolikheten för att en människa till exempel råkar ta ett bett av en frukt som är täckt av fladdermussaliv eller jagar och slaktar en fladdermus och därmed utsätter sig för mikroberna som finns i fladder­musens vävnader. Sådana möten gör det möjligt för en grupp virus som bärs av fladdermöss – ebola, Nipah och Marburg för att nämna några – att ta sig in i mänskliga populationer. När sådana så kallade ”spillover”-händelser äger rum tillräckligt ofta kan djurmikroberna anpassa sig till våra kroppar och utvecklas till mänskliga patogener.

Myggburna sjukdomsutbrott har på samma sätt kopplats till skogsavverkning (3), även om det beror mindre på förstörelse än på habitatens förvandling. Med träden försvinner lövtäcken och rötter vilket gör att vatten och sediment rinner snabbare över skogsmarken som numera är exponerad för solljus. Malariabärande myggor för­ökar sig i de solbelysta vattenpölarna. En studie i tolv länder fann att myggarter som bär mänskliga patogener är dubbelt så vanliga i skövlade områden än i intakta skogsområden.

Habitatförstörelse gör också att storleken på vissa arters population påverkas på sätt som kan öka sannolikheten att en patogen sprids. West Nile-­viruset, som kommer från flyttfåglar, är ett exempel. Då de drabbats av både habitatförstörelse och andra hot har fågelpopulationerna i Nordamerika krympt med över 25 procent de senaste 50 åren (4). Men alla arter krymper inte med samma hastighet; så kallade specialistfåglar, såsom hackspettar och rallfåglar, har drabbats hårdare än ”generalister” såsom rödhakar och kråkor. Det gör att förekomsten av West Nile-viruset ökar eftersom rödhakar och kråkor är goda bärare av viruset, medan hackspettar och rallfåglar är sämre. Sannolikheten att en mygga biter en fågel med west nile-viruset, och sedan en människa, ökar(5).

På samma sätt ökar expansionen av förorterna i nordöstra USA:s skogar risken för fästingburna sjukdomar, då den driver iväg djur som pungråttor, som bidrar till att hålla fästingpopulationerna i schack, samtidigt som de förbättrar förhållandena för djur som inte gör det, såsom hjort och vitfotad hjortråtta. Den fästingburna borreliainfektionen uppstod i USA först 1975. De senaste 20 åren har sju nya fästingburna patogener uppstått (6).

Det är inte bara habitatförstörelse som ökar risken för att nya sjuk­domar uppstår, utan också det som vi ersätter vilda habitat med. För att stilla vår köttätande arts aptiter har vi skövlat ett område ungefär lika stort som den afrikanska kontinenten (7) för djuruppfödning. Några av dessa djur säljs sedan vidare via illegal vilddjurshandel eller till marknader för levande djur (wet markets). Där sätts djur som i det vilda sällan skulle komma i kontakt med varandra i burar bredvid varandra, vilket gör det möjligt för mikrober att ta sig från en art till en annan. Det var en sådan process som gav upphov till det coronavirus som orsakade Sars-epidemin 2002–2003 och möjligen även det nya coronavirus som hemsöker oss i dag.

Men mycket fler djur föds upp på industriella gårdar där hundratusentals djur väntar på att slaktas, tätt sammanpackade så att mikroberna ges stora möjligheter att förvandlas till dödliga patogener. Fågelinfluensans virus till exempel, som uppstår i vilda vattenfåglars kroppar, härjar bland sammanpackade kycklingar på industriella gårdar där de muterar och blir ännu farligare. Det är en process som är så regelbunden att den går att återupprepa i laboratorier. En stam som kallas H5N1 och som kan infektera människor dödar över hälften av de smittade. För att kontrollera utbredningen av en annan stam som nådde Nordamerika 2014 tvingades man slakta tiotals miljoner fjäderfän (8).

Till skillnad från vad artiklar som illustreras med djur som ”källan” till dödliga utbrott låter antyda är vilddjur inte särskilt fulla av dödliga mikrober som kan infektera oss

De berg av exkrement som produceras av våra boskap ger ytterligare möjligheter för djurmikrober att spilla över i den mänskliga befolkningen. Eftersom djuravskrädet är mycket mer omfångsrikt än vad den brukade jorden klarar av att absorbera som gödsel samlas det på många platser i otätade dypölar, så kallade ”gödsellaguner”. Mikroben Escherichia coli, som producerar ett så kallat Shiga-toxin och som lever harmlöst i inälvorna på all boskap på amerikansk mark, frodas i sådana avfallspölar (9). I människor utlöser den blodig diarré och feber och kan även leda till akut njursvikt. Eftersom boskapsavföring så ofta tar sig in i vårt vatten och vår föda smittas 90 000 amerikaner om året.

Denna förvandlingsprocess av djurmikrober till mänskliga patogener går allt snabbare i dag, men den är inte ny. Den började med den neolitiska revolutionen, när vi först röjde vildjurshabitat för att odla grödor och tämjde vilda djur till boskap. De ”dödliga gåvor” som vi fick från våra ”djurvänner”, som Jared Diamond har formulerat det, inkluderar mässlingen och tuberkulos från kor, kikhosta från grisar, och influensa från ankor. Det fortsatte under den koloniala eran. Belgiska kolonisatörer i Kongo byggde de järnvägar och städer som möjliggjorde för ett lentivirus som finns i makaker att förädla sin anpassningsförmåga till den mänskliga kroppen. Brittiska kolonisatörer i Bangladesh högg ned mangroveskogen i Sundarbans våtmarker för att anlägga risodlingar, och utsatte därmed människor för vattenburna bakterier i våtmarkernas bräckta vatten. De pandemier som dessa koloniala intrång gav upphov till plågar oss fortfarande i dag. Makakernas lentivirus utvecklades till HIV. Den vattenburna bakterien i Sundarbans, nu känd som kolera, har lett till sju pandemier hittills, den senaste i Haiti.

De goda nyheterna är att eftersom vi inte är passiva offer för djurmikrober som invaderar våra kroppar, utan fullt bemyndigade aktörer som förvandlar harmlösa mikrober till pandemiska patogener, finns det mycket vi kan göra för att minska risken att dessa sjukdomsalstrande mikrober alls uppstår. Vi kan skydda vilda habitat så att djurmikrober stannar i deras kroppar och inte tar sig in i våra, vilket bland annat rörelsen One Health propagerar för (10).

Vi kan aktivt övervaka platser där djurmikrober har störst sannolikhet att förvandlas till mänskliga patogener, och försöka eliminera dem som visar tecken på att anpassa sig till den mänskliga kroppen innan de utlöser epidemier. Det är precis vad vetenskapsmän med anslag från USA:s biståndsorganisation USAID:s Predict-­program har gjort. De har identifierat över 900 nya virus världen över som har uppstått som ett resultat av att det mänskliga fotavtrycket har fortsatt växa över planeten, inklusive nya stammar av Sars-liknande corona­virus (11).

I dag är nästa pandemi över oss. Men det beror inte bara på det nya coronaviruset. Trump-­administrationens befriande av fossilindustrin och andra industrier från miljöregleringar kommer att skynda på habitatförstörelsen som gör att djurmikrober tar sig in i mänskliga kroppar. Samtidigt reducerar regeringen våra möjligheter att identifiera nästa ”spillover”-mikrob och att kontrollera den när den börjar spridas. Regeringen beslutade att lägga ned Predict-programmet i oktober. Vissa ämbetsmän ska enligt uppgift ha känt sig ”obekväma med att stödja banbrytande forskning.” I början av februari föreslog regeringen även att skära ned bidragen till Världshälso­organisationen (WHO) med 53 procent.

Epidemiologen Larry Brilliant sade en gång att ”utbrott är ofrånkomliga, men inte pandemier.” Men pandemier kommer att fortsätta att drabba oss om vi inte har viljan att förändra vår politik lika villigt som vi förändrar naturen och djurlivet runt oss. I slutänden är pandemiernas ursprung inte något mysterium. Det står inte att finna i någon taggig myrkott eller bepälsad fladdermus. Ursprunget finns i populationer av varmblodiga primater: den verkliga källan är vi.

Sonia Shah är Journalist. Författare till Pandemic: Tracking Contagions, From Cholera to Ebola and Beyond, Sarah Crichton Books, New York, 2016, och The Next Great Migration: The Beauty and Terror of Life on the Move, Bloomsbury Publishing, London, utkommer i juni 2020. Denna text publicerades först i The Nation.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.

 

Fotnoter
1. Kai Kupferschmidt, ”This bat species may be the source go the Ebola epidemic that killed more than 11,000 people in West Africa”, Science Magazine, Washington D.C. – Cambridge, 24 januari 2019.
2. Jonathan Watts, ”Habitat loss threatens all our futures, world leaders warned”, The Guardian, London, 17 november 2018.
3. Katarina Zimmer, ”Deforestation tied to changes in disease dynamics”, The Scientist, New York, 29 januari 2019.
4. Carl Zimmer, ”Birds are vanishing from North America”, The New York Times, 19 september 2019.
5. BirdLife Inernational, ”Diversity of birds buffer against West Nile virus”, ScienceDaily, 6 mars 2009, www.sciencedaily.com.
6. ”Lyme and other tick borne diseases increasing”, Centers for Disease Control and Prevention, 22 april 2019, www.cdc.gov.
7. George Monbiot, ”There’s a population crisis all right. But probably not the one you think”, The Guardian, 19 november 2015.
8. ”What you get when you mix chickens, China and climate change”, The New York Times, 5 februari 2016. I Frankrike nådde fågelinfluensan uppfödningarna under vintern 2015-2016, och jordbruksministern anser att en risk föreligger även denna vinter för fåglar från Polen.
9. Cristina Venegas-Vargas et al., ”Factors associated with Shiga toxin-producing Escherichia coli shedding by dairy and beef cattle”, Applied and Environmental Microbiology, vol. 82, nr. 16, Washington D.C., augusti, 2016.
10. Predict Consortium, ”One Health in action”, EcoHealth Alliance, New York, oktober 2016.
11. ”What we’ve found”, One Health Institute, http://ohi.sf.ucdavis.edu.