Japan knäckte yakuzan – genom att straffa släktingar

Utrikes

Kinoshita Taro (1) tycker sig ha haft tur. Denna välbyggda och kortklippta byggnadsmålare i 40-årsåldern rör i sitt iskaffe medan han betraktar de förbipasserande bilarna i sitt kvarter i södra Tokyo. Han utstrålar en särskild sorts lugn. Inget skulle kunna få en att misstänka att han för tio år sedan var medlem i en av den japanska yakuzans mäktigaste klaner, Inagawa-kai, som har mer än 3 300 medlemmar. Hans avhuggna lillfinger – yakuzans signum – döljer han noggrant i sin skjortärm. Han är egenföretagare, och det är otänkbart att en kund skulle kunna gissa sig till hans bakgrund.

Om man får tro honom själv var åren han tillbringade hos sin oyabun, klanchef, en mörk period i hans liv. Han blev yakuza vid 25 års ålder och fick ”slita från morgon till kväll” som chaufför åt chefen. I hans arbete ingick också hushållsuppgifter: från städning av lägenheten till tvättning. Hans drogberoende chef misshandlade honom så fort han begick minsta misstag och pressade honom att tjäna så mycket pengar som möjligt på att sälja narkotika. Han beslutade sig för att lämna den undre världen 2011, trots att han tjänade runt 70 000 kronor i månaden.

Till skillnad från många andra tidigare medlemmar som försöker återintegrera sig i samhället har Kinoshita haft det ganska lätt. Han hade redan arbetat som byggnadsmålare innan han gick med i maffian och har nu helt enkelt återgått till sitt gamla jobb.

– Nuförtiden har jag mycket större frihet, säger han. Och jag behöver inte längre oroa mig för att ställa till med besvär för min familj. Jag ångrar inte alls mitt val.
Yakuzans nedgång, som började för ett tiotal år sedan, stärker bara hans övertygelse. Ett tecken på att maffian har problem är att varje gång han träffar tidigare kollegor som stannat kvar i miljön ber de honom om pengar – 5 000 eller 10 000 yen (motsvarande 380 och 760 kronor).

– Och det är inte de som står lägst i hierarkin. Tvärtom, det är de som styr klanens attacker under konflikter, förklarar Kinoshita. De tjänar inte längre tillräckligt mycket pengar och de har blivit som tiggare. Skulle jag vilja bli yakuza igen? Aldrig i livet.

Till skillnad från de mäktiga brottssyndikat som de ofta beskrivs som i västerländsk media genomgår den organiserade brottsligheten i Japan en existentiell kris. Efter att ha haft över 180 000 medlemmar på 1960-talet, när organisationen var som starkast, minskade antalet yakuza-medlemmar med 70 procent mellan 2004 och 2020. (2) Orsaken är de lagar som infördes mellan 2009 och 2011, vars mål är att utradera gängen genom att angripa deras inkomstkällor.

Yakuzan uppstod under Edo-perioden (1603–1867) och vid 1900-talets mitt hade de infiltrerat alla delar av samhället. Många av yakuzans medlemmar arbetade till och med som säkerhetsagenter i kaoset som rådde vid slutet av andra världskriget, och politiker och företagsledare lejde dem ibland för att bekämpa strejker eller regeringskritiska demonstrationer.

Yakuzans närvaro i den japanska vardagen har också gjort dem svåra att komma åt för polisen. Utöver deras vanliga shinogi (yakuza-slang för affärer) som droghandel, dobbel och sexhandel har den japanska maffian alltid fungerat som ett slags schweizisk armékniv: de sysslar med allt ifrån att skydda våldsamma kunders restauranger till att hjälpa företag att kräva tillbaka skulder. De betraktades länge som ett nödvändigt ont som gjorde det möjligt att ”snabbt lösa ett problem” utan att polisen eller rättsväsendet behövde blandas in, enligt en samstämmig kår av experter på Japans undre värld.

– De utgjorde ett slags skuggindustri som var djupt förankrad i samhället, genom att erbjuda användbara tjänster på gränsen till eller bortom lagens råmärken, säger Hirosue Noboru, en sociolog som specialiserat sig på brottslighet.

Yakuzans position i gränslandet mellan legal och illegal verksamhet har även förstärkts av lagstiftningen. Eftersom associationsfriheten garanteras av den japanska grundlagen kan rättsväsendet inte kräva att grupperna upplöses, även om deras illegala aktivitet naturligtvis bestraffas.

– Situationen i Japan är unik i världen, där man kan få information om yakuzan på polisens hemsida, säger journalisten Mizoguchi Atsushi, som i över 50 år har följt landets största familj, Yamaguchi-gumi, med 3 800 medlemmar.

Bland annat kan man få reda på hur många anställda varje klan har och var deras kontor ligger.

– På grund av denna svaga lagstiftning kan yakuzan till och med visa sina namn på dörren till sina kontor eller på sina visitkort, säger han.

Av detta skäl kunde klancheferna i de största familjerna styra som kungar över ekonomin på 1980-talet, då de tjänade på de stora finansflöden som genomkorsade Japan. Enligt en undersökning som gjordes 1989 omsatte hela sektorn 1 300 miljarder yen om året, motsvarande ungefär 100 miljarder kronor i dagens värde. (3)

Myndigheterna provocerades av detta och försökte öka trycket på den japanska maffian. 1992 trädde anti-yakuza-lagen i kraft. Därefter, mellan 2009 och 2011, införde landets 47 regioner en förordning ”för att utestänga kriminella grupper” (bohai jorei) som förbjuder allt ekonomiskt samröre mellan medborgare och brottssyndikaten.

Sedan dess straffas inte bara yakuza-medlemmarna själva, utan även alla som de gör affärer med.

– Vi har gått in i en märklig period, sade chefen för Yamaguchi-gumi, Shinoda Kenichi. Precis som andra japaner har vi familjer, närstående och vänner. Numera riskerar dessa personer, som lever likadant som alla andra medborgare, att straffas enligt samma lagar som vi. Det är helt onormalt. (4)

Elva år senare låter detta uttalande som en profetia. Till exempel gick Kyusetsu, ett elektronikföretag i Oita-regionen i södra Japan, i konkurs i maj 2021. VD:n hade anklagats för att regelbundet ha ätit middag med medlemmar av en klan på en av deras restauranger i staden Fukuoka. Den lokala polisen publicerade namnet på företaget och anklagade det för att ha ”haft intimt samröre med en maffiaorganisation”.

Strax därefter frös företagets bank deras konto. VD:n hade inget annat val än att ansöka om konkurs. Även om straffen i förordningen är relativt svaga – ett års fängelse eller böter på max 38 000 kronor – har lagen upprättat ett slags cordon sanitaire runt yakuzan. Efter att ha skurits av från de nätverk där de förut kunde söka skydd befinner de sig i dag i en desperat situation.

I Osaka, landets tredje största stad, smuttar Tanaka Kentaro lugnt på sin öl. Han styr över ett femtontal yakuza-medlemmar och hans grupp tillhör en av de största familjerna. Runt omkring oss dricker och äter hans ”småbröder”, skrattandes med ölglaset i handen. Med rakat huvud och klädd i svart utstrålar han en särskild hållning: den hos en man som banat sig en väg genom livet och övervunnit alla hinder. Denna snart femtioåring, som blev yakuza för ungefär en kvarts sekel sedan, har sett hur situationen inom miljön har förändrats både inne i fängelserna – där han har tillbringat totalt tio år – och utanför. Han föredrar att inte tala om sina inkomstkällor.

Bland sina gelikar anses han vara en veteran. Han berättar att han gick med i yakuzan för att följa ninkyo-do-idealet, yakuzans hederskodex som går ut på att ”undsätta de svaga och krossa de starka”. Därför har han svurit att inte syssla med droghandel eller bedrägeri, trots att det är två typiska verksamheter som den japanska maffian ägnar sig åt. Men eftersom de inte längre kan ha kontakt med vanliga medborgare har det blivit allt svårare att göra vinst och samtidigt respektera den anrika kodexen.

– Vi kan inte längre arbeta med dem, även när det gäller att hjälpa dem. Jag vet inte längre vad jag ska göra, säger Tanaka, som beklagar att denna filosofi har reducerats till ”vackra ord”.

En av hans yngsta lärlingar säger att lagen kraftigt har minskat antalet pålitliga verksamheter, vilket har lett till ökad konkurrens mellan klanerna.

– Många har till och med tvingats ta ett vanligt jobb, de är till exempel lastbilschaufförer. På så sätt löper man ingen risk, även om man kontrolleras av polisen. För att överleva måste man helt enkelt vara smart, säger den 26-årige mannen.

Hans chef saknar de gamla tiderna när poliskontrollerna var ”lättare att undvika”.

Denna känsla delas av Takegaki Satoru som tidigare ledde Giryukai, en klan som tillhörde Yamaguchi-gumi. Han är framför allt nostalgisk över Japans ekonomiska guldår på 1980-talet.

– Då kunde även vanliga yakuzas gå runt med 200 000 eller 300 000 yen (15 000 eller 22 500 kronor) i plånboken.

”Den gamla goda tiden”, när vissa kunde hålla sig med ”en fin bil och en vacker kvinna vid sin sida”, är över. Nu när dessa drömmar som ordet yakuza då väckte inte längre är möjliga att uppnå har de svårt att rekrytera yngre män, vilket bidrar till att antalet anställda krymper.

– Det är helt förståeligt, det finns inte längre någon poäng i att bli yakuza i dag, säger Takegaki, som också beklagar sig över att hans kollegor har förlorat sina värderingar:

– De gör vad som helst för att tjäna pengar för att kunna överleva. Vi har blivit giriga.

Inom polisen har tjänstemännen bestämt sig för att en gång för alla besegra sin svurna fiende. Deras strategi? Att övertyga medlemmarna om att lämna sin klan, genom att hjälpa dem att hitta ett arbete som de kan försörja sig på. Till exempel betalar polisen i Fukuoka-regionen sedan 2016 upp emot 55 000 kronor till företag som anställer tidigare klanmedlemmar. Myndigheten skryter med att mellan 2016 och 2021 ha övertygat 593 personer att lämna brottsligheten, varav 81 har funnit en anställning med deras hjälp.

Miyahara Osamu är chef för roteln för organiserad brottslighet hos den lokala polisen:

– För att utradera maffiaorganisationerna är den bästa taktiken att reducera deras manskap. Om en medlem lämnar miljön är det värt lika mycket som ett långt fängelsestraff.

Dessa operationer sker främst under förhör. Poliserna uppmuntrar dem att förändra sina liv genom att visa att det kan ge dem en fast inkomst och att den organiserade brottsligheten är på nedgång. Något som gör det lättare att övertyga dem är att många av dem redan hyser tvivel.

– De tvivlar ofta själva och vet inte hur länge de kommer att kunna fortsätta, säger Nakashita Shiro, en officer vid roteln.

Men vad gäller återintegreringen i samhället har polisen inte varit lika framgångsrik. Mellan 2010 och 2018 hade bara tre procent av de 5 453 tidigare klanmedlemmarna som lämnat miljön fått anställning med deras hjälp. (5)

Gen Hidemori, som arbetar för organisationen Kakekomi Dera (”templet för mottagande av personer i svårigheter”), är inte förvånad. Hans kontor ligger mitt i centrala Tokyo och han har god kännedom om de mest livaktiga kvarteren i huvudstaden. Han arbetar med att ge stöd till vem som helst som är i behov av hjälp – offer för våld i hemmet, tidigare yakuza-medlemmar, hikikomori (personer som inte har något socialt liv och lever instängda) – och anser att polisens strategi inte är anpassad efter deras behov.

– Det är redan väldigt svårt att hitta företag som accepterar tidigare yakuza-medlemmar, som i de flesta fall saknar CV. De har aldrig levt som vi andra och har mycket svårt att anpassa sig till arbetskulturen. De flesta klarar inte att stiga upp på morgonen och de kan inte föra ett samtal med sina kollegor, då deras kultur är helt annorlunda. Minst 90 procent av dem slutar på sitt jobb efter ett halvår.

Eftersom de ofta saknar personer som de kan förlita sig på tenderar många tidigare yakuza-medlemmar att återknyta kontakten med personer ur sitt förflutna, som de åtminstone kan prata om fängelser och droger med. Polisens hjälp är det sista de behöver.

– Problemen som uppstår när de ska återintegreras är ofta på gränsen till det illegala. Till exempel kan de ha en skuld till en medlem i sin tidigare klan eller så använder de droger. Polisen griper inte in i denna gråzon. Om man vill hjälpa dem måste man ta hand om dem på samma sätt som om man blivit deras förälder, säger Gen.

Dessutom omfattas tidigare klanmedlemmar av samma isolerande lag som gäller för dem som fortfarande är kvar i yakuzan under fem år efter att de lämnat miljön. Tanken är att man inte ska kunna låtsas ha lämnat sin karriär. Banker, bostadsförmedlingar och till och med telefonoperatörer har därför en lista med namn på tidigare yakuza-medlemmar som inte ännu har befunnit sig utanför miljön i fem år. De kan inte ingå något som helst kontrakt med dem.

– I en sådan situation är det så klart omöjligt att få ett jobb. De överlever genom att begå småbrott, ibland ensamma och ibland i grupp. Fängelset har blivit deras egentliga skyddsnät. Där får de i alla fall tak över huvudet, kläder och tre mål mat om dagen, säger Mizoguchi.

Sociologen Hirosue anser att detta system är ”överdrivet och kontraproduktivt” och menar i stället att stödåtgärderna borde stärkas.

– Ingen föds som yakuza. I många fall kommer de från fattiga hem med bara en förälder. Om de inte får tillräckligt stöd kommer vi att skapa laglösa individer som redan har ett nätverk och erfarenhet, säger han.

Det är en helt befogad rädsla. Bland de 9 000 yakuza-medlemmar som lämnade miljön mellan 2011 och 2015 har 2 660 gripits av polisen. En 60 gånger högre andel än genomsnittet för hela befolkningen. (6)

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander