Utrikes 29 juni, 2022

Japan knäckte yakuzan – genom att straffa släktingar

Genom att straffa även vänner, släktingar och affärspartner håller myndigheterna på att svälta ut den mäktiga och mytomspunna organiserade brottsligheten i Japan. – De gör vad som helst för att tjäna pengar för att kunna överleva, säger den tidigare klanledaren Takegaki Satoru.

Kinoshita Taro (1) tycker sig ha haft tur. Denna välbyggda och kortklippta byggnadsmålare i 40-årsåldern rör i sitt iskaffe medan han betraktar de förbipasserande bilarna i sitt kvarter i södra Tokyo. Han utstrålar en särskild sorts lugn. Inget skulle kunna få en att misstänka att han för tio år sedan var medlem i en av den japanska yakuzans mäktigaste klaner, Inagawa-kai, som har mer än 3 300 medlemmar. Hans avhuggna lillfinger – yakuzans signum – döljer han noggrant i sin skjortärm. Han är egenföretagare, och det är otänkbart att en kund skulle kunna gissa sig till hans bakgrund.

Om man får tro honom själv var åren han tillbringade hos sin oyabun, klanchef, en mörk period i hans liv. Han blev yakuza vid 25 års ålder och fick ”slita från morgon till kväll” som chaufför åt chefen. I hans arbete ingick också hushållsuppgifter: från städning av lägenheten till tvättning. Hans drogberoende chef misshandlade honom så fort han begick minsta misstag och pressade honom att tjäna så mycket pengar som möjligt på att sälja narkotika. Han beslutade sig för att lämna den undre världen 2011, trots att han tjänade runt 70 000 kronor i månaden.

Till skillnad från många andra tidigare medlemmar som försöker återintegrera sig i samhället har Kinoshita haft det ganska lätt. Han hade redan arbetat som byggnadsmålare innan han gick med i maffian och har nu helt enkelt återgått till sitt gamla jobb.

– Nuförtiden har jag mycket större frihet, säger han. Och jag behöver inte längre oroa mig för att ställa till med besvär för min familj. Jag ångrar inte alls mitt val.
Yakuzans nedgång, som började för ett tiotal år sedan, stärker bara hans övertygelse. Ett tecken på att maffian har problem är att varje gång han träffar tidigare kollegor som stannat kvar i miljön ber de honom om pengar – 5 000 eller 10 000 yen (motsvarande 380 och 760 kronor).

– Och det är inte de som står lägst i hierarkin. Tvärtom, det är de som styr klanens attacker under konflikter, förklarar Kinoshita. De tjänar inte längre tillräckligt mycket pengar och de har blivit som tiggare. Skulle jag vilja bli yakuza igen? Aldrig i livet.

Till skillnad från de mäktiga brottssyndikat som de ofta beskrivs som i västerländsk media genomgår den organiserade brottsligheten i Japan en existentiell kris. Efter att ha haft över 180 000 medlemmar på 1960-talet, när organisationen var som starkast, minskade antalet yakuza-medlemmar med 70 procent mellan 2004 och 2020. (2) Orsaken är de lagar som infördes mellan 2009 och 2011, vars mål är att utradera gängen genom att angripa deras inkomstkällor.

Yakuzan uppstod under Edo-perioden (1603–1867) och vid 1900-talets mitt hade de infiltrerat alla delar av samhället. Många av yakuzans medlemmar arbetade till och med som säkerhetsagenter i kaoset som rådde vid slutet av andra världskriget, och politiker och företagsledare lejde dem ibland för att bekämpa strejker eller regeringskritiska demonstrationer.

Yakuzans närvaro i den japanska vardagen har också gjort dem svåra att komma åt för polisen. Utöver deras vanliga shinogi (yakuza-slang för affärer) som droghandel, dobbel och sexhandel har den japanska maffian alltid fungerat som ett slags schweizisk armékniv: de sysslar med allt ifrån att skydda våldsamma kunders restauranger till att hjälpa företag att kräva tillbaka skulder. De betraktades länge som ett nödvändigt ont som gjorde det möjligt att ”snabbt lösa ett problem” utan att polisen eller rättsväsendet behövde blandas in, enligt en samstämmig kår av experter på Japans undre värld.

– De utgjorde ett slags skuggindustri som var djupt förankrad i samhället, genom att erbjuda användbara tjänster på gränsen till eller bortom lagens råmärken, säger Hirosue Noboru, en sociolog som specialiserat sig på brottslighet.

Yakuzans position i gränslandet mellan legal och illegal verksamhet har även förstärkts av lagstiftningen. Eftersom associationsfriheten garanteras av den japanska grundlagen kan rättsväsendet inte kräva att grupperna upplöses, även om deras illegala aktivitet naturligtvis bestraffas.

– Situationen i Japan är unik i världen, där man kan få information om yakuzan på polisens hemsida, säger journalisten Mizoguchi Atsushi, som i över 50 år har följt landets största familj, Yamaguchi-gumi, med 3 800 medlemmar.

Bland annat kan man få reda på hur många anställda varje klan har och var deras kontor ligger.

– På grund av denna svaga lagstiftning kan yakuzan till och med visa sina namn på dörren till sina kontor eller på sina visitkort, säger han.

Av detta skäl kunde klancheferna i de största familjerna styra som kungar över ekonomin på 1980-talet, då de tjänade på de stora finansflöden som genomkorsade Japan. Enligt en undersökning som gjordes 1989 omsatte hela sektorn 1 300 miljarder yen om året, motsvarande ungefär 100 miljarder kronor i dagens värde. (3)

Myndigheterna provocerades av detta och försökte öka trycket på den japanska maffian. 1992 trädde anti-yakuza-lagen i kraft. Därefter, mellan 2009 och 2011, införde landets 47 regioner en förordning ”för att utestänga kriminella grupper” (bohai jorei) som förbjuder allt ekonomiskt samröre mellan medborgare och brottssyndikaten.

Sedan dess straffas inte bara yakuza-medlemmarna själva, utan även alla som de gör affärer med.

– Vi har gått in i en märklig period, sade chefen för Yamaguchi-gumi, Shinoda Kenichi. Precis som andra japaner har vi familjer, närstående och vänner. Numera riskerar dessa personer, som lever likadant som alla andra medborgare, att straffas enligt samma lagar som vi. Det är helt onormalt. (4)

Elva år senare låter detta uttalande som en profetia. Till exempel gick Kyusetsu, ett elektronikföretag i Oita-regionen i södra Japan, i konkurs i maj 2021. VD:n hade anklagats för att regelbundet ha ätit middag med medlemmar av en klan på en av deras restauranger i staden Fukuoka. Den lokala polisen publicerade namnet på företaget och anklagade det för att ha ”haft intimt samröre med en maffiaorganisation”.

Strax därefter frös företagets bank deras konto. VD:n hade inget annat val än att ansöka om konkurs. Även om straffen i förordningen är relativt svaga – ett års fängelse eller böter på max 38 000 kronor – har lagen upprättat ett slags cordon sanitaire runt yakuzan. Efter att ha skurits av från de nätverk där de förut kunde söka skydd befinner de sig i dag i en desperat situation.

I Osaka, landets tredje största stad, smuttar Tanaka Kentaro lugnt på sin öl. Han styr över ett femtontal yakuza-medlemmar och hans grupp tillhör en av de största familjerna. Runt omkring oss dricker och äter hans ”småbröder”, skrattandes med ölglaset i handen. Med rakat huvud och klädd i svart utstrålar han en särskild hållning: den hos en man som banat sig en väg genom livet och övervunnit alla hinder. Denna snart femtioåring, som blev yakuza för ungefär en kvarts sekel sedan, har sett hur situationen inom miljön har förändrats både inne i fängelserna – där han har tillbringat totalt tio år – och utanför. Han föredrar att inte tala om sina inkomstkällor.

Bland sina gelikar anses han vara en veteran. Han berättar att han gick med i yakuzan för att följa ninkyo-do-idealet, yakuzans hederskodex som går ut på att ”undsätta de svaga och krossa de starka”. Därför har han svurit att inte syssla med droghandel eller bedrägeri, trots att det är två typiska verksamheter som den japanska maffian ägnar sig åt. Men eftersom de inte längre kan ha kontakt med vanliga medborgare har det blivit allt svårare att göra vinst och samtidigt respektera den anrika kodexen.

– Vi kan inte längre arbeta med dem, även när det gäller att hjälpa dem. Jag vet inte längre vad jag ska göra, säger Tanaka, som beklagar att denna filosofi har reducerats till ”vackra ord”.

En av hans yngsta lärlingar säger att lagen kraftigt har minskat antalet pålitliga verksamheter, vilket har lett till ökad konkurrens mellan klanerna.

– Många har till och med tvingats ta ett vanligt jobb, de är till exempel lastbilschaufförer. På så sätt löper man ingen risk, även om man kontrolleras av polisen. För att överleva måste man helt enkelt vara smart, säger den 26-årige mannen.

Hans chef saknar de gamla tiderna när poliskontrollerna var ”lättare att undvika”.

Denna känsla delas av Takegaki Satoru som tidigare ledde Giryukai, en klan som tillhörde Yamaguchi-gumi. Han är framför allt nostalgisk över Japans ekonomiska guldår på 1980-talet.

– Då kunde även vanliga yakuzas gå runt med 200 000 eller 300 000 yen (15 000 eller 22 500 kronor) i plånboken.

”Den gamla goda tiden”, när vissa kunde hålla sig med ”en fin bil och en vacker kvinna vid sin sida”, är över. Nu när dessa drömmar som ordet yakuza då väckte inte längre är möjliga att uppnå har de svårt att rekrytera yngre män, vilket bidrar till att antalet anställda krymper.

– Det är helt förståeligt, det finns inte längre någon poäng i att bli yakuza i dag, säger Takegaki, som också beklagar sig över att hans kollegor har förlorat sina värderingar:

– De gör vad som helst för att tjäna pengar för att kunna överleva. Vi har blivit giriga.

Inom polisen har tjänstemännen bestämt sig för att en gång för alla besegra sin svurna fiende. Deras strategi? Att övertyga medlemmarna om att lämna sin klan, genom att hjälpa dem att hitta ett arbete som de kan försörja sig på. Till exempel betalar polisen i Fukuoka-regionen sedan 2016 upp emot 55 000 kronor till företag som anställer tidigare klanmedlemmar. Myndigheten skryter med att mellan 2016 och 2021 ha övertygat 593 personer att lämna brottsligheten, varav 81 har funnit en anställning med deras hjälp.

Miyahara Osamu är chef för roteln för organiserad brottslighet hos den lokala polisen:

– För att utradera maffiaorganisationerna är den bästa taktiken att reducera deras manskap. Om en medlem lämnar miljön är det värt lika mycket som ett långt fängelsestraff.

Dessa operationer sker främst under förhör. Poliserna uppmuntrar dem att förändra sina liv genom att visa att det kan ge dem en fast inkomst och att den organiserade brottsligheten är på nedgång. Något som gör det lättare att övertyga dem är att många av dem redan hyser tvivel.

– De tvivlar ofta själva och vet inte hur länge de kommer att kunna fortsätta, säger Nakashita Shiro, en officer vid roteln.

Men vad gäller återintegreringen i samhället har polisen inte varit lika framgångsrik. Mellan 2010 och 2018 hade bara tre procent av de 5 453 tidigare klanmedlemmarna som lämnat miljön fått anställning med deras hjälp. (5)

Gen Hidemori, som arbetar för organisationen Kakekomi Dera (”templet för mottagande av personer i svårigheter”), är inte förvånad. Hans kontor ligger mitt i centrala Tokyo och han har god kännedom om de mest livaktiga kvarteren i huvudstaden. Han arbetar med att ge stöd till vem som helst som är i behov av hjälp – offer för våld i hemmet, tidigare yakuza-medlemmar, hikikomori (personer som inte har något socialt liv och lever instängda) – och anser att polisens strategi inte är anpassad efter deras behov.

– Det är redan väldigt svårt att hitta företag som accepterar tidigare yakuza-medlemmar, som i de flesta fall saknar CV. De har aldrig levt som vi andra och har mycket svårt att anpassa sig till arbetskulturen. De flesta klarar inte att stiga upp på morgonen och de kan inte föra ett samtal med sina kollegor, då deras kultur är helt annorlunda. Minst 90 procent av dem slutar på sitt jobb efter ett halvår.

Eftersom de ofta saknar personer som de kan förlita sig på tenderar många tidigare yakuza-medlemmar att återknyta kontakten med personer ur sitt förflutna, som de åtminstone kan prata om fängelser och droger med. Polisens hjälp är det sista de behöver.

– Problemen som uppstår när de ska återintegreras är ofta på gränsen till det illegala. Till exempel kan de ha en skuld till en medlem i sin tidigare klan eller så använder de droger. Polisen griper inte in i denna gråzon. Om man vill hjälpa dem måste man ta hand om dem på samma sätt som om man blivit deras förälder, säger Gen.

Dessutom omfattas tidigare klanmedlemmar av samma isolerande lag som gäller för dem som fortfarande är kvar i yakuzan under fem år efter att de lämnat miljön. Tanken är att man inte ska kunna låtsas ha lämnat sin karriär. Banker, bostadsförmedlingar och till och med telefonoperatörer har därför en lista med namn på tidigare yakuza-medlemmar som inte ännu har befunnit sig utanför miljön i fem år. De kan inte ingå något som helst kontrakt med dem.

– I en sådan situation är det så klart omöjligt att få ett jobb. De överlever genom att begå småbrott, ibland ensamma och ibland i grupp. Fängelset har blivit deras egentliga skyddsnät. Där får de i alla fall tak över huvudet, kläder och tre mål mat om dagen, säger Mizoguchi.

Sociologen Hirosue anser att detta system är ”överdrivet och kontraproduktivt” och menar i stället att stödåtgärderna borde stärkas.

– Ingen föds som yakuza. I många fall kommer de från fattiga hem med bara en förälder. Om de inte får tillräckligt stöd kommer vi att skapa laglösa individer som redan har ett nätverk och erfarenhet, säger han.

Det är en helt befogad rädsla. Bland de 9 000 yakuza-medlemmar som lämnade miljön mellan 2011 och 2015 har 2 660 gripits av polisen. En 60 gånger högre andel än genomsnittet för hela befolkningen. (6)

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter

1. Namnen på de intervjuade är fingerade på deras begäran.
2. ”Organiserad brottslighet i Japan 2020” (på japanska), rapport publicerad av Nationella polisens rotel för organiserad brottslighet. Se även www.nippon.com
3. Nationella polisen vitbok (på japanska), Tokyo, 1989.
4. Intervju, Sankei Shimbun, Tokyo, 1 oktober 2011.
5. Hirosue Noboru, ”Varför de har svårt att lämna den japanska maffian – den japanska undre världens undergång” (icke översatt), Shinchosha, Tokyo, 2021.
6. ”Rapport över den organiserade brottsligheten 2016” (på japanska), Tokyopolisens myndighet, 2017.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)