Genom att straffa även vänner, släktingar och affärspartner håller myndigheterna på att svälta ut den mäktiga och mytomspunna organiserade brottsligheten i Japan. – De gör vad som helst för att tjäna pengar för att kunna överleva, säger den tidigare klanledaren Takegaki Satoru.

Kinoshita Taro (1) tycker sig ha haft tur. Denna välbyggda och kortklippta byggnadsmålare i 40-årsåldern rör i sitt iskaffe medan han betraktar de förbipasserande bilarna i sitt kvarter i södra Tokyo. Han utstrålar en särskild sorts lugn. Inget skulle kunna få en att misstänka att han för tio år sedan var medlem i en av den japanska yakuzans mäktigaste klaner, Inagawa-kai, som har mer än 3 300 medlemmar. Hans avhuggna lillfinger – yakuzans signum – döljer han noggrant i sin skjortärm. Han är egenföretagare, och det är otänkbart att en kund skulle kunna gissa sig till hans bakgrund.

Om man får tro honom själv var åren han tillbringade hos sin oyabun, klanchef, en mörk period i hans liv. Han blev yakuza vid 25 års ålder och fick ”slita från morgon till kväll” som chaufför åt chefen. I hans arbete ingick också hushållsuppgifter: från städning av lägenheten till tvättning. Hans drogberoende chef misshandlade honom så fort han begick minsta misstag och pressade honom att tjäna så mycket pengar som möjligt på att sälja narkotika. Han beslutade sig för att lämna den undre världen 2011, trots att han tjänade runt 70 000 kronor i månaden.

Till skillnad från många andra tidigare medlemmar som försöker återintegrera sig i samhället har Kinoshita haft det ganska lätt. Han hade redan arbetat som byggnadsmålare innan han gick med i maffian och har nu helt enkelt återgått till sitt gamla jobb.

– Nuförtiden har jag mycket större frihet, säger han. Och jag behöver inte längre oroa mig för att ställa till med besvär för min familj. Jag ångrar inte alls mitt val.
Yakuzans nedgång, som började för ett tiotal år sedan, stärker bara hans övertygelse. Ett tecken på att maffian har problem är att varje gång han träffar tidigare kollegor som stannat kvar i miljön ber de honom om pengar – 5 000 eller 10 000 yen (motsvarande 380 och 760 kronor).

– Och det är inte de som står lägst i hierarkin. Tvärtom, det är de som styr klanens attacker under konflikter, förklarar Kinoshita. De tjänar inte längre tillräckligt mycket pengar och de har blivit som tiggare. Skulle jag vilja bli yakuza igen? Aldrig i livet.

Till skillnad från de mäktiga brottssyndikat som de ofta beskrivs som i västerländsk media genomgår den organiserade brottsligheten i Japan en existentiell kris. Efter att ha haft över 180 000 medlemmar på 1960-talet, när organisationen var som starkast, minskade antalet yakuza-medlemmar med 70 procent mellan 2004 och 2020. (2) Orsaken är de lagar som infördes mellan 2009 och 2011, vars mål är att utradera gängen genom att angripa deras inkomstkällor.

Yakuzan uppstod under Edo-perioden (1603–1867) och vid 1900-talets mitt hade de infiltrerat alla delar av samhället. Många av yakuzans medlemmar arbetade till och med som säkerhetsagenter i kaoset som rådde vid slutet av andra världskriget, och politiker och företagsledare lejde dem ibland för att bekämpa strejker eller regeringskritiska demonstrationer.

Yakuzans närvaro i den japanska vardagen har också gjort dem svåra att komma åt för polisen. Utöver deras vanliga shinogi (yakuza-slang för affärer) som droghandel, dobbel och sexhandel har den japanska maffian alltid fungerat som ett slags schweizisk armékniv: de sysslar med allt ifrån att skydda våldsamma kunders restauranger till att hjälpa företag att kräva tillbaka skulder. De betraktades länge som ett nödvändigt ont som gjorde det möjligt att ”snabbt lösa ett problem” utan att polisen eller rättsväsendet behövde blandas in, enligt en samstämmig kår av experter på Japans undre värld.

– De utgjorde ett slags skuggindustri som var djupt förankrad i samhället, genom att erbjuda användbara tjänster på gränsen till eller bortom lagens råmärken, säger Hirosue Noboru, en sociolog som specialiserat sig på brottslighet.

Yakuzans position i gränslandet mellan legal och illegal verksamhet har även förstärkts av lagstiftningen. Eftersom associationsfriheten garanteras av den japanska grundlagen kan rättsväsendet inte kräva att grupperna upplöses, även om deras illegala aktivitet naturligtvis bestraffas.

– Situationen i Japan är unik i världen, där man kan få information om yakuzan på polisens hemsida, säger journalisten Mizoguchi Atsushi, som i över 50 år har följt landets största familj, Yamaguchi-gumi, med 3 800 medlemmar.

Bland annat kan man få reda på hur många anställda varje klan har och var deras kontor ligger.

– På grund av denna svaga lagstiftning kan yakuzan till och med visa sina namn på dörren till sina kontor eller på sina visitkort, säger han.

Av detta skäl kunde klancheferna i de största familjerna styra som kungar över ekonomin på 1980-talet, då de tjänade på de stora finansflöden som genomkorsade Japan. Enligt en undersökning som gjordes 1989 omsatte hela sektorn 1 300 miljarder yen om året, motsvarande ungefär 100 miljarder kronor i dagens värde. (3)

Myndigheterna provocerades av detta och försökte öka trycket på den japanska maffian. 1992 trädde anti-yakuza-lagen i kraft. Därefter, mellan 2009 och 2011, införde landets 47 regioner en förordning ”för att utestänga kriminella grupper” (bohai jorei) som förbjuder allt ekonomiskt samröre mellan medborgare och brottssyndikaten.

Sedan dess straffas inte bara yakuza-medlemmarna själva, utan även alla som de gör affärer med.

– Vi har gått in i en märklig period, sade chefen för Yamaguchi-gumi, Shinoda Kenichi. Precis som andra japaner har vi familjer, närstående och vänner. Numera riskerar dessa personer, som lever likadant som alla andra medborgare, att straffas enligt samma lagar som vi. Det är helt onormalt. (4)

Elva år senare låter detta uttalande som en profetia. Till exempel gick Kyusetsu, ett elektronikföretag i Oita-regionen i södra Japan, i konkurs i maj 2021. VD:n hade anklagats för att regelbundet ha ätit middag med medlemmar av en klan på en av deras restauranger i staden Fukuoka. Den lokala polisen publicerade namnet på företaget och anklagade det för att ha ”haft intimt samröre med en maffiaorganisation”.

Strax därefter frös företagets bank deras konto. VD:n hade inget annat val än att ansöka om konkurs. Även om straffen i förordningen är relativt svaga – ett års fängelse eller böter på max 38 000 kronor – har lagen upprättat ett slags cordon sanitaire runt yakuzan. Efter att ha skurits av från de nätverk där de förut kunde söka skydd befinner de sig i dag i en desperat situation.

I Osaka, landets tredje största stad, smuttar Tanaka Kentaro lugnt på sin öl. Han styr över ett femtontal yakuza-medlemmar och hans grupp tillhör en av de största familjerna. Runt omkring oss dricker och äter hans ”småbröder”, skrattandes med ölglaset i handen. Med rakat huvud och klädd i svart utstrålar han en särskild hållning: den hos en man som banat sig en väg genom livet och övervunnit alla hinder. Denna snart femtioåring, som blev yakuza för ungefär en kvarts sekel sedan, har sett hur situationen inom miljön har förändrats både inne i fängelserna – där han har tillbringat totalt tio år – och utanför. Han föredrar att inte tala om sina inkomstkällor.

Bland sina gelikar anses han vara en veteran. Han berättar att han gick med i yakuzan för att följa ninkyo-do-idealet, yakuzans hederskodex som går ut på att ”undsätta de svaga och krossa de starka”. Därför har han svurit att inte syssla med droghandel eller bedrägeri, trots att det är två typiska verksamheter som den japanska maffian ägnar sig åt. Men eftersom de inte längre kan ha kontakt med vanliga medborgare har det blivit allt svårare att göra vinst och samtidigt respektera den anrika kodexen.

– Vi kan inte längre arbeta med dem, även när det gäller att hjälpa dem. Jag vet inte längre vad jag ska göra, säger Tanaka, som beklagar att denna filosofi har reducerats till ”vackra ord”.

En av hans yngsta lärlingar säger att lagen kraftigt har minskat antalet pålitliga verksamheter, vilket har lett till ökad konkurrens mellan klanerna.

– Många har till och med tvingats ta ett vanligt jobb, de är till exempel lastbilschaufförer. På så sätt löper man ingen risk, även om man kontrolleras av polisen. För att överleva måste man helt enkelt vara smart, säger den 26-årige mannen.

Hans chef saknar de gamla tiderna när poliskontrollerna var ”lättare att undvika”.

Denna känsla delas av Takegaki Satoru som tidigare ledde Giryukai, en klan som tillhörde Yamaguchi-gumi. Han är framför allt nostalgisk över Japans ekonomiska guldår på 1980-talet.

– Då kunde även vanliga yakuzas gå runt med 200 000 eller 300 000 yen (15 000 eller 22 500 kronor) i plånboken.

”Den gamla goda tiden”, när vissa kunde hålla sig med ”en fin bil och en vacker kvinna vid sin sida”, är över. Nu när dessa drömmar som ordet yakuza då väckte inte längre är möjliga att uppnå har de svårt att rekrytera yngre män, vilket bidrar till att antalet anställda krymper.

– Det är helt förståeligt, det finns inte längre någon poäng i att bli yakuza i dag, säger Takegaki, som också beklagar sig över att hans kollegor har förlorat sina värderingar:

– De gör vad som helst för att tjäna pengar för att kunna överleva. Vi har blivit giriga.

Inom polisen har tjänstemännen bestämt sig för att en gång för alla besegra sin svurna fiende. Deras strategi? Att övertyga medlemmarna om att lämna sin klan, genom att hjälpa dem att hitta ett arbete som de kan försörja sig på. Till exempel betalar polisen i Fukuoka-regionen sedan 2016 upp emot 55 000 kronor till företag som anställer tidigare klanmedlemmar. Myndigheten skryter med att mellan 2016 och 2021 ha övertygat 593 personer att lämna brottsligheten, varav 81 har funnit en anställning med deras hjälp.

Miyahara Osamu är chef för roteln för organiserad brottslighet hos den lokala polisen:

– För att utradera maffiaorganisationerna är den bästa taktiken att reducera deras manskap. Om en medlem lämnar miljön är det värt lika mycket som ett långt fängelsestraff.

Dessa operationer sker främst under förhör. Poliserna uppmuntrar dem att förändra sina liv genom att visa att det kan ge dem en fast inkomst och att den organiserade brottsligheten är på nedgång. Något som gör det lättare att övertyga dem är att många av dem redan hyser tvivel.

– De tvivlar ofta själva och vet inte hur länge de kommer att kunna fortsätta, säger Nakashita Shiro, en officer vid roteln.

Men vad gäller återintegreringen i samhället har polisen inte varit lika framgångsrik. Mellan 2010 och 2018 hade bara tre procent av de 5 453 tidigare klanmedlemmarna som lämnat miljön fått anställning med deras hjälp. (5)

Gen Hidemori, som arbetar för organisationen Kakekomi Dera (”templet för mottagande av personer i svårigheter”), är inte förvånad. Hans kontor ligger mitt i centrala Tokyo och han har god kännedom om de mest livaktiga kvarteren i huvudstaden. Han arbetar med att ge stöd till vem som helst som är i behov av hjälp – offer för våld i hemmet, tidigare yakuza-medlemmar, hikikomori (personer som inte har något socialt liv och lever instängda) – och anser att polisens strategi inte är anpassad efter deras behov.

– Det är redan väldigt svårt att hitta företag som accepterar tidigare yakuza-medlemmar, som i de flesta fall saknar CV. De har aldrig levt som vi andra och har mycket svårt att anpassa sig till arbetskulturen. De flesta klarar inte att stiga upp på morgonen och de kan inte föra ett samtal med sina kollegor, då deras kultur är helt annorlunda. Minst 90 procent av dem slutar på sitt jobb efter ett halvår.

Eftersom de ofta saknar personer som de kan förlita sig på tenderar många tidigare yakuza-medlemmar att återknyta kontakten med personer ur sitt förflutna, som de åtminstone kan prata om fängelser och droger med. Polisens hjälp är det sista de behöver.

– Problemen som uppstår när de ska återintegreras är ofta på gränsen till det illegala. Till exempel kan de ha en skuld till en medlem i sin tidigare klan eller så använder de droger. Polisen griper inte in i denna gråzon. Om man vill hjälpa dem måste man ta hand om dem på samma sätt som om man blivit deras förälder, säger Gen.

Dessutom omfattas tidigare klanmedlemmar av samma isolerande lag som gäller för dem som fortfarande är kvar i yakuzan under fem år efter att de lämnat miljön. Tanken är att man inte ska kunna låtsas ha lämnat sin karriär. Banker, bostadsförmedlingar och till och med telefonoperatörer har därför en lista med namn på tidigare yakuza-medlemmar som inte ännu har befunnit sig utanför miljön i fem år. De kan inte ingå något som helst kontrakt med dem.

– I en sådan situation är det så klart omöjligt att få ett jobb. De överlever genom att begå småbrott, ibland ensamma och ibland i grupp. Fängelset har blivit deras egentliga skyddsnät. Där får de i alla fall tak över huvudet, kläder och tre mål mat om dagen, säger Mizoguchi.

Sociologen Hirosue anser att detta system är ”överdrivet och kontraproduktivt” och menar i stället att stödåtgärderna borde stärkas.

– Ingen föds som yakuza. I många fall kommer de från fattiga hem med bara en förälder. Om de inte får tillräckligt stöd kommer vi att skapa laglösa individer som redan har ett nätverk och erfarenhet, säger han.

Det är en helt befogad rädsla. Bland de 9 000 yakuza-medlemmar som lämnade miljön mellan 2011 och 2015 har 2 660 gripits av polisen. En 60 gånger högre andel än genomsnittet för hela befolkningen. (6)

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter

1. Namnen på de intervjuade är fingerade på deras begäran.
2. ”Organiserad brottslighet i Japan 2020” (på japanska), rapport publicerad av Nationella polisens rotel för organiserad brottslighet. Se även www.nippon.com
3. Nationella polisen vitbok (på japanska), Tokyo, 1989.
4. Intervju, Sankei Shimbun, Tokyo, 1 oktober 2011.
5. Hirosue Noboru, ”Varför de har svårt att lämna den japanska maffian – den japanska undre världens undergång” (icke översatt), Shinchosha, Tokyo, 2021.
6. ”Rapport över den organiserade brottsligheten 2016” (på japanska), Tokyopolisens myndighet, 2017.

Yuta Yagishita

Frilansjournalist baserad i Paris.

Medan kvinnor, invandrare och unga fått en tydligare plats i svensk politik lyser arbetarna alltjämt med sin frånvaro, enligt en ny studie. Det har påverkan på politikens innehåll, menar professor Johanna Rickne.

– Väldigt få med arbetarklassjobb tar sig in i politiken, i nästan alla länder, säger Johanna Rickne (bilden), professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet.

Tillsammans med statsvetaren Olle Folke står hon bakom en ny studie med titeln The class ceiling in politics, som undersöker frånvaron av personer med arbetarbakgrund i svensk politik.

– Det är slående när vi jämför med både kvinnors, ungdomars och utrikesföddas underrepresentation, som alla blivit bättre under samma tid. För arbetarklassjobb är utvecklingen nästan platt, säger hon till Flamman.

Studien visar att underrepresentationen är värst på riksdagsnivå, där bara 13 procent av ledamöterna mellan 1973 och 2018 hade arbetarbakgrund, jämfört med 50 procent av den röstberättigade befolkningen.

– Vi har jämfört andelen som har arbetaryrken på alla dessa nivåer. Det är ett lågt antal från början, och sjunker gradvis för varje nivå.

Bland riksdagspartiernas folkvalda är andelen arbetare högst i Sverigedemokraterna, följt av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. I de fyra borgerliga partierna är andelen betydligt lägre – men allra lägst är den i Miljöpartiet.

Rebecka Forsberg (bilden) är ett undantag. Hon är språkrör för Grön ungdom, och uppväxt i en arbetarstadsdel i Frölunda i Göteborg

– Farsan har jobbat som fotograf hela sitt liv, både som anställd och egen, men aldrig pluggat vidare. Morsan var förskollärare, tills hon inte pallade med det längre och startade en fotvårdssalong, berättar hon för Flamman.

Till skillnad från många partikamrater har Rebecka Forsberg inte läst vidare efter gymnasiet, utan arbetat som ledsagare och butiksbiträde innan hon valde att utbilda sig till målare. Hon hann med knappt två år som lärling innan hon blev vald till språkrör, och planerar att fortsätta med utbildningen i framtiden.

– Jag kan fortfarande inte göra armhävningar, för att mina handleder blev så fuckade på den korta tiden. Det sitter i mig hela tiden, säger hon.

Socialdemokraterna har inte gjort en analys av vad som faktiskt händer när arbetare inte är med i beslutsrummen.

– Det är en sak att förstå i teorin vad det innebär att ha ett yrke som sliter på kroppen, men en annan att göra det åtta timmar om dagen varje vecka.

Enligt Johanna Rickne har politikers bakgrund en stor inverkan på vilken politik de står för.

– Vi har data på vad politiker tycker i olika frågor, och det är tydligt att det påverkar om ens föräldrar är arbetare eller inte. Att själv vara arbetare skiftar dina åsikter ytterligare.

Rebecka Forsberg beskriver sitt eget stora projekt som att föra in mer klassanalys i Grön ungdom och Miljöpartiet. Samtidigt är hon tveksam till att problemet kan lösas genom att bara se över vilka yrken som finns på valsedlarna, och beskriver en ”fetischisering” av arbetare inom de rödgröna partierna.

– Det känns som att Socialdemokraterna i dag ser arbetare som något som ska kvoteras in för syns skull. Man har inte gjort en analys av vad som faktiskt händer när arbetare inte är med i beslutsrummen, säger hon, och fyller sedan i:

– Det var samma i mitt parti, när jag berättade att jag skulle söka till målare. ”Det kommer se snyggt ut på valsedeln”. Tror du på riktigt att jag väljer yrke för att kunna kokettera med någon slags status?

Hon menar att ett större problem är att arbetare hindras från att delta i det politiska arbetet, och lyfter bland annat behovet av kontakter och nätverk. Hon berättar också att hon under sin tid i kommunpolitiken förlorat ”flera tusen” på att kommunens system för ersättning för förlorad arbetstid inte var anpassat för timanställda. Även den egna förbundsstyrelsens fredagsmöten har varit ett problem.

– Inte konstigt att vi har så märklig representation, om man inte ens tänkt tanken att anpassa arbetet till de som inte kan ta ledigt en hel fredag.

Förutom att jämföra andelen arbetare i riksdagspartierna tittar studien också på politikernas band till den organiserade arbetarrörelsen, vilket i studien definieras som att ha haft betalda uppdrag för ett fackförbund vid något tillfälle efter 1985. Där ligger Sverigedemokraterna lägre än både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna – samt Liberalerna.

– En stor del av arbetarna inom dagens politik finns inom SD, men trots det är andelen med facklig bakgrund jättelåg, säger Johanna Rickne, och lägger till:

– Vad kommer det innebära för den politik som bedrivs?

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

”Effektivisera återvändandet”. Så motiverar regeringen sin nya lagändring, där preskriptionstiden för utvisningsbeslut förändras.

Lagändringen innebär att den som fått avslag på sitt uppehållstillstånd men stannat kvar i Sverige inte längre kommer ha möjlighet att ansöka om det igen, förrän personen lämnat landet och preskriptionstiden löpt ut. Motivet bakom förslaget är att se till att personer med utvisningsbeslut faktiskt tar sig härifrån.

Högerregeringen säger sig vilja stärka incitamenten att lämna Sverige. I praktiken innebär det att göra det riktigt jävligt för människor att komma hit – så pass att det trumfar de faror och svåra livsvillkor som driver människor från hem och familj.

Flyktinggruppernas riksråd (FARR) betonar i sitt utlåtande om förslaget att det främst riskerar att leda till att människor fastnar i papperslöshet. Det finns många orsaker till att en person med utvisningsbeslut stannar i Sverige. Att preskriptionstiden är fyra, och inte fem år, är inte en av dem. Behöver det nämnas att utredningen bakom lagändringen inte innehåller något faktaunderlag som pekar på att reformen faktiskt skulle leda till ökat återvändande?

Vanligt är i stället att utvisningen helt enkelt inte går att verkställa för att mottagarlandet inte kan eller vill ta emot personen. Eller ännu vanligare: att riskerna med att återvända är långt värre än att leva ett liv i papperslöshet i Sverige.

Förslaget vore givetvis bara ett i raden av beslut som syftar till att kringskära människors möjlighet till ett drägligt liv, som Tidöpartierna kan ta åt sig äran för. Det är inte fråga om signalpolitik – lagförändringar, som den förra året om höjt krav på inkomst för att få arbetstillstånd, får hårda konsekvenser för en stor grupp människor.

Och även på andra, mer ljusskygga områden, flyttas högerns positioner fram (även av oppositionen). En tendens vi har lagt märke till är att det blir vanligare att det är mammorna i papperslösa familjer som sätts i förvar. Eftersom barn inte får hållas fängslade mer än en kort tid – förvaren är inget annat än fängelser – har det oftast varit papporna som blir inlåsta, men detta tycks alltså vara på väg att förändras.

Läs mer

Inrikes/Nyheter • 06 maj, 2021

Forskare sågar regeringens nya flyktingpolitik: ”Katastrof för integrationen”

Ett annat exempel såg vi efter en demonstration som hölls utanför förvaret i Märsta nyligen. Personalen nekade då tre barn som rest långt för att besöka sin mamma som sitter inlåst. Orsaken var att de ”riskerade att störa ordningen” på förvaret, eftersom att de kom i sällskap med en vuxen som deltagit i demonstrationen. Barnen och mamman är bara några av dem som får betala priset för den politik som vill straffa människor som försöker ta sig till Sverige. Förmodligen ska detta ses som ytterligare sätt att ”effektivisera återvändandet”.

Men inget nytt under solen. Det är viktigt att vi uppmärksammar när repressionen hårdnar och människors livsvillkor medvetet försämras. Å andra sidan vet vi redan tillräckligt. Det är hög tid att inse att vi inte kan förlita oss på någon regering oavsett färg. För att verkställa den politik vi vill ha ligger ansvaret hos oss, och i det har vi bara varandra. Det är hög tid att organisera sig. Vårt arbete fortsätter och vi behöver allt stöd vi kan få. Ingen är fri förrän alla är fria!

Ingen människa är illegal

Romanen ”Det finns liv här” skildrar ett förlorat Sverige – som snart kan vara tillbaka, vare sig vi vill det eller inte.

Är du bra på att samarbeta med dina grannar? Kanske det, men troligen hade du varit ännu bättre på 1970-talet. Det hävdar i alla fall både min juridiklärare och författaren Elise Karlsson, som i sin roman Det finns liv här (Natur & kultur, 2024), skildrar Rinkeby under den ovan nämnda tidsperioden.

I Karlssons bok lever karaktärerna i gemenskap. När de inte engagerar sig i Hyresgästföreningen, studiecirkeln eller demonstrationen så umgås de med varandra på på innergårdarna i det nybyggda miljonprogrammet. Alla känner alla, barn spontanleker med varandra. Som läsare sugs jag in i ett varmt, gult ljus, långt ifrån twitterkrig och gentrifieringsmedvetna brf-styrelser.

Vad har hänt? Min lärare säger: ”Svensken har tappat föreningsvanan!”

Det säger han i en juridisk kurs i vägföreningar som jag går genom mitt dagjobb som fastighetsförvaltare, där jag representerar min arbetsgivare i en mängd vägföreningar. Vad är en vägförening ens? Det är en förening för fastighetsägare med syfte att ta hand om den gemensamma vägen när det offentliga av olika skäl inte står för vägunderhållet. Över kaffe och vetebröd diskuterar man typer av makadam, frekvens på snöröjning och om det är värt att höja årsavgiften med 100 kronor för att ha kvar gatubelysningen.

För var ska svensken i dag lära sig att renskriva ett protokoll? Partier och intresseorganisationer har under lång tid tappat medlemmar.

Låter det torrt? Glöm det. I mitt arbete häpnar jag ständigt över alla känslor som spelas upp – allt på grund av en ynklig grusväg. Hat, förtvivlan, lidande. En sur gubbe stämmer föreningen för att styrelsen tog 500 kronor ur kassan för att bekosta korvgrillning efter städdagen. En luttrad småbarnsmamma sätter upp en bom för den gemensamma infarten tills alla har betalat. Alla bråkar, ingen begriper hur det ska gå till. Ingen förstår hur man justerar protokollet eller sköter röstlängden. Styrelsen avgår, grannar stämmer varandra.

Låt mig vara tydlig: Några hundra meters asfalt är en existentiell fråga.

I slutet av Det finns liv här anas fortsättningen. Ungdomarna vill inte längre engagera sig i ortens SSU-förening eller den marxistiska bokcirkeln. I stället ska de satsa på sig själva, tjäna pengar och ha dyr kostym. Helt i linje med vad Abba-Frida käckt säger i Svenskt Näringslivs kampanj ”Satsa på dig själv”.

Karlssons roman ger perspektiv på tårarna som faller över grusvägen. För var ska svensken i dag lära sig att renskriva ett protokoll? Partier och intresseorganisationer har under lång tid tappat medlemmar.

Läs mer

Utanför kulturhuset Cyklopen målas en banderoll till stöd för dem som kämpar mot den franska lag som ska motverka ockupationer. Foto: Tuija Roberntz

Inrikes • 16 juni, 2023

Gränslös organisering för rätten till bostad

I samhället som kommit ur det skifte som Karlsson målar upp vill allt fler bo i en kommun med låg skatt, och röstar därefter. Utifrån det jag har sett tror jag dock att de allra flesta egentligen, oavsett politisk färg, hellre betalar några kronor extra för att kommunen ska sköta vägeländet åt dem. Framöver kan det dock bli en sällsynt lyx. Generellt sett har vägföreningar tidigare främst funnits på landsbygden. Dock har det skett ett skifte i det tysta. Kommunen rullar allt mer tillbaka sin närvaro. I stället använder de sig av sin rätt att tvinga invånarna att bilda vägförening. Nya stadsdelsområden planläggs rentav utifrån att de boende själva ska sköta trottoarerna.

Detta är inte för att kommunen tror att vi tycker om att samarbeta, utan för att spara pengar. Med det tuffare ekonomiska läget och minskade födelsetal kommer vi att se en utveckling där medborgarna själva kommer att behöva ombesörja allt fler domäner i livet. Det blir inte längre givet att kunna lägga farmors dagliga promenader eller förskolans städdagar på entreprenad.

Svensken kommer alltså att tvingas att bli föreningsvan igen. Men kanske är det inte så hemskt som vi tror. Kanske blir samhället till och med bättre av att vi förstår att vi behöver varandra.

Emmy Stiernblad

Fastighetsförvaltare och skribent.

Vilken blir sista gången man festar skallen av sig, sista dagen på jobbet och sista gången man ligger med någon? Ann Ighe ser en varm dokumentär om när punkarna nått pensionsåldern.

Den hör inte till soundtracket i Micke Westerlunds lilla fina film Reträtt: Punk, pension och reflektion som nu finns på SVT. Ändå går jag omedelbart och sätter på Dr Zekes ”Jag ska aldrig dö” från sent 1970-tal när jag har tittat klart. Det tycker jag ni också ska göra. Texten går så här:

”Du har väl hört hur snacket går
Man blir äldre år från år
Det är ingenting att göra åt
Det är bara att låta åren gå
Sen så är det dags att kila runt hörnet
För alla ska vi ju den vägen vandra
Man blir så jävla förbannad
Dom kan väl hålla sin skit för sig själva
Det är ingenting för mig

Jag ska aldrig dö!”

Spelas i dokumentären gör däremot Ebba Gröns ”Vad ska du bli”, och Rågsved är filmens hemma. Filmaren Westerlund tittar själv in i kameran och konstaterar, med en blandning av lakoniskt tonfall och förvåning, att nu är han pensionär. Hur fan gick det till? Vad gör man nu? Det han ser runt om sig, hos sina vänner och gamla kärlekar är både allmängiltigt och, som allas våra liv, speciellt.

Ja, hur gör man då, hur lever man igenom en episkt obekväm pensionsavtackning på Posten efter 37 år?

Filmen börjar i blottade mansarslen, mopeder, glädje, mellanöl och jeans. För mig som föddes så sent 1960-tal är det ett lätt igenkännligt 1970-tal. Skivbackarna är välfyllda och ofta med på bild, liksom furumöblerna. Polarna heter ”Micke”,”Kurre” och ”Hasse”. Med stillbilder och tidiga filmklipp får vi hänga med till den förort som har en särskild status, som en av punkens födelseplatser. Hur mycket jag själv än uppskattar detta punkens kulturarv ser jag också värdet i att filmen påminner om den tidens sociala problem i allmänhet; sårbarheten för alkohol och droger drabbade somliga hårt, även om, som Klarin Gullström säger i filmen, det nog var ”en otroligt gynnsam tid att vara ung”.

Men filmen stannar vare sig i 70-talets betong eller i dess varma kollektiv, utan fortsätter att med förundrade ögon beskriva hur de flesta i gänget – de som överlevde – nu bor på landet. De första bilderna visar ungdomar som tror och känner att nu lyfter de från marken, nu hittar de sina egna, självvalda gemenskaper. Filmbilderna från i dag låter samma människor berätta om känslan av att nu se världen fortsätta att förändras, men kanske känna sig själva bromsa in. Står de rentav still?

Lite fragmentariskt blir det allt – vad gjorde filmarens pappa i bild? Säkert missar vi som inte är en i gänget en del av djupen Westerlund vill förmedla, men jag är övertygad om att man inte behöver vara gammal punkare för att känna igen sig i funderingarna över vilken gång som kommer att vara den sista; sista gången man kommer upp på hästen, sista dagen på jobbet, sista gången man ligger med någon.

Ja, hur gör man då, hur lever man igenom en episkt obekväm pensionsavtackning på Posten efter 37 år? Hur orkar man gå vidare om både en pappa och en bror tar livet av sig? Att hunden som man skulle leva ihop och åldras med dör? Man begraver den, som Klarin Gullström gör. Man låter barnbarnen sjunga en sång, och man fortsätter att promenera. Fortsätter, som det heter i ”vad ska du bli”, att vara rebell. Kanske är det det som är själva levandet.

Finast blir filmen när grabbarna – jag menar farbröderna – hjälper varandra med ögondropparna och pratar om att det gör ont när man tar sprutor.

Reträtt erbjuder inte någon samlad filosofi, ingen djuplodande rådgivning till oss som tassar i fotspåren efter gänget från Rågsved. Men den känns rimlig, som glädjen hos en punksingel. Ta det lugnt. Ha kul. Sluta knarka i tid. Planera inte så mycket. Ta dagen som den kommer. Fortsätt att vara vänner. Och glöm för fan aldrig bort var du kommer ifrån.

Ann Ighe

Litteraturkritiker och ekonomihistoriker vid Göteborgs universitet.

Svenskfientlighet: finns det? I en ny rapport har forskarna Tobias Hübinette och Peter Wikström följt begreppets resa, från gammal unghöger via nynazism, ända in i maktens högsta korridorer.

Tobias Hübinette, forskare vid Karlstads universitet, minns tydligt första gången han stötte på ordet ”svenskfientlighet”.

– Det var Salemmarscherna under nollnolltalet. De körde stenhårt med det då.

De årliga nazistdemonstrationerna, till minne av den mördade vit-makt-trummisen Daniel Wretström, arrangerades ”mot det urskillningslösa svenskfientliga våldet”.

Trots att den sista marschen ägde rum år 2010 har begreppet levt vidare: tidigare i år menade jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L), i ett svar till Tobias Andersson (SD), att varken hon eller regeringen ”ifrågasätter förekomsten av svenskfientlighet”.

I rapporten ”Idén om svenskfientlighet”, utgiven av tankesmedjan Arena Idé, granskar forskarna Tobias Hübinette och Peter Wikström från Karlstads universitet begreppets historia. De menar att idén om svenskfientlighet under 2010-talet normaliserats i politiken och media, från att ha grott i små högerextrema kretsar. Man visar bland annat detta genom att ha undersökt tidningsartiklar från 1995 och framåt, där begreppet totalt förekommit 828 gånger, varav 83 procent efter 2010.

– Vi menar att det de gör med problemformuleringen är att skapa en omvänd antirasism, säger Peter Wikström.

Han pekar på ett svenskt debattklimat där antirasismens analys och språk varit dominant. Enligt honom är begreppet en strategisk motpol till ord som ”främlingsfientlighet”.

– Man kan inte legitimera främlingsfientlighet i Sverige, men man kan legitimera att gå i försvar mot en svenskfientlighet. Det blir tydligt men inte laddat på ett sätt som inte platsar i finrummen, som att prata om en ”antivit rasism”, trots att det avser samma sak.

En av de första att använda termen i en kontext som liknar den moderna är den konservativa ideologen Teodor Holmberg.

Man kan inte legitimera främlingsfientlighet i Sverige, men man kan legitimera att gå i försvar mot en svenskfientlighet.

– Han var aktiv inom en konservativ rörelse som brukar kallas unghögern. De ansåg att den förlegade överklasshögern förlorat spelet, och vände sig till arbetarklassen och bönderna, berättar Tobias Hübinette, som jämför med den moderna althöger-rörelsen.

I det första numret av Holmbergs tidskrift Sveriges Väl, från 1906, vänder man sig emot ”den svenskfientlighet som dödar ansvarskänslan mot det egna landet”. Tobias Hübinette menar att flera högt uppsatta sverigedemokrater ”nästan förläst sig” på unghögerns tänkare, och i Sverigedemokraternas principprogram nämns Holmberg specifikt vid namn.

Arvid Hallén, programansvarig på tankesmedjan Oikos som grundades av SD-toppen Mattias Karlsson, utvecklar saken i ett mail till Flamman.

”Det är inte omöjligt att Holmberg tog sig vidare in i principprogrammet via Mattias Karlsson, som var programmets huvudförfattare.”

Enligt rapportförfattarna kopplas begreppet i dag ofta samman med vissa typer av brottslighet, däribland så kallade förnedringsrån. I en intervju med SR menade forskaren Görel Granström att lagen om hatbrott även kan omfatta fall där etniska svenskar är måltavla, efter att en tonåring blivit misshandlad, kissad på och kallad ”svennejävel” av andra ungdomar.

Tobias Hübinette förnekar inte att det finns lokala kontexter där vita svenskar kan vara i minoritet, och utsättas för fördomar och etniskt motiverat hat. Men han betonar att begreppet ”svenskfientlighet” gör ett bredare anspråk, och för med sig ett tungt bagage från nynazismens idévärld.

Peter Wikström jämför det med begreppet ”woke”:

– Vissa hör det och tänker ”vad störigt att man måste kalla städare för lokalvårdare, vi har för mycket politisk korrekthet”, och andra tänker mer ”ja precis, det finns en judeo-bolsjevistisk konspiration som vill förinta västvärlden”. Hela det spannet kan rymmas i begreppet, och det är en del av finessen i det.

Han ser det inte heller som osannolikt att retoriken och dess kopplade politik kan göda ett reellt hat hos grupper man målar ut som ”svenskfientliga”.

– Det spär på föraktet, utanförskapet, och känslan hos minoriteter av att man inte hör hemma här. Det är ju inte främmande för de mer extrema rasideologiska miljöerna att vilja provocera fram ett raskrig.

Flamman har sökt Sverigedemokraterna.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Nu har även vänsterpartiet Syriza pasokifierats, och oppositionen mot högerstyret är i spillror. Ur askan har utkastade partiledaren Stefanos Kasselakis bildat en rörelse som vill se Grekland börja om från noll.

Stunden är kommen. För en ny vision för landet. Ett nytt nationellt mål. Pånyttfödelsen för vårt land och vårt liv.

Inte minst är stunden kommen för ett nytt vänsterparti.

Den här gången är det Stefanos Kasselakis, den avsatta partiledaren för det grekiska vänsterpartiet Syriza, som har startat eget. Med sig tar han också fyra parlamentsledamöter, vilket ytterligare stympar partiet som styrde landet mellan 2015 och 2019. Därmed saknas också en fungerande opposition.

Det var förra hösten som den stilige redaren svepte in från ingenstans (eller rättare sagt ett soligt Miami) för att vinna partiledarposten, men fick sparken under ett stormöte den 7–8 september efter ett år präglat av bråk. I fredags förbjöds han också att delta i det nya partiledarvalet, varför han lämnade partiet definitivt.

Trots bristen på vänsterkredd vann han nomineringen genom att locka in nya medlemmar till partiet via sociala medier

För rutinerade medlemmar kom valet av Kasselakis som en chock. Han hade tidigare jobbat på storbanken Goldman Sachs, var medlem i USA:s Republikaner fram till 2019 och hade som krönikör hyllat den konservativa politikern Kyriakos Mitsotakis, som nu är premiärminister.

Men trots bristen på vänsterkredd vann han nomineringen genom att locka in nya medlemmar till partiet via sociala medier. Motståndarna beskyllde honom för att utnyttja att förre partiledaren Alexis Tsipras gjorde det enklare att bli medlem, med en inträdesavgift på 20 kronor.

Detta var dock själva poängen för Kasselakis, som snarare sade sig vilja utvidga direktdemokratin med en ny medlemssajt för internbeslut.

Långvariga medlemmar såg honom snarare som en amerikansk populist, och nog verkade hans grandiosa språkbruk hämtat från andra sidan Atlanten. Många undrade därför hur vänster han verkligen var.

Själv menar han att kritikerna aldrig gav honom chansen, och att avsättandet inte sköttes korrekt. I en intervju med grekiska tv-kanalen Alpha säger han att ”Syriza har övergett demokratin”.

På hemsidan för Vår rörelse (To dikó mas kínima) utlovar han en nystart, inte bara för sig själv och vänstern, utan för hela landet:

En stat från grunden. Djupt social, funktionell, modern, europeisk.

Ett samhälle från grunden. Sant progressivt, solidariskt, deltagande, inkluderande.

Ett liv från grunden. Med lika möjligheter för alla medborgare att ta sig framåt och lyckas där de står. […]

Ett Grekland som börjar på nytt.

Läs mer

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Kommentar/Utrikes • 26 september, 2023

Goldman Sachs-miljonär dålig investering för Syriza

Det låter som säljsnack, men en färsk opinionsundersökning ger det nya partiet hela 6,5 procent, medan Syriza själva är nere på 3,6 procent – en decimering jämfört med det valresultat som 2023 beskrevs som katastrofalt.

Utöver dem finns en mustig röd alfabetssoppa – kommunistpartiet KKE (8,3), Nya vänstern (2,9) som bröt sig ur Syriza i mars, och Mera25 (3,4) som startades av Syrizas mc-körande finansminister Jannis Varoufakis. Socialdemokratiska Pasok – vars dramatiska implosion under finanskrisen grundlade ordet pasokifiering – har däremot återhämtat sig till 16,5 procent.

Sammanlagt får alla dessa vänsterpartier 24,7 procent, och skulle tillsammans med socialdemokraterna alltså kunna utmana högerpartiet om makten. Om de bara kunde samarbeta.

Möjligen ser vi också födelsen av en ny ”diagonal” till vänster, det vill säga en utbrytning som lämnar den gängse politikskalan för att bygga något nytt. Tidigare har vi sett tyska Sahra Wagenknecht krydda sin socialdemokratiska populism med allt från thatcheristiska vädjanden till landets småborgerskap, till ekon från alternativhögern om invandringen och Ryssland.

Möjligen ser vi också födelsen av en ny ”diagonal” till vänster

Kasselakis har snarare hämtat förnyelse från Barack Obama och Emmanuel Macron, där träiga föreningsmöten ska ersättas med digitala massverktyg, och det marxistiska språkbruket med vänsterdoftande framstegslöften.

Med detta slutar troligen sagan om Syriza, som först ”pasokifierades” politiskt, genom att bedriva den åstramningspolitik de gick till val på att stoppa, och sedan stegvis tappade sitt väljarstöd. Det är en stor förlust, med tanke på att Syriza är det enda parti till vänster om socialdemokratin som vunnit makten i Europa under 2000-talet, och som därför har inspirerat vänsterpopulister världen över. Stefanos Kasselakis var snarare fel svar på partiets kris än dess orsak.

Det är för tidigt att avgöra om det nya politiska monstret, låt oss kalla det entreprenörsvänstern, slutar som en centristisk charmör i mängden, om partiet snabbt tynar bort, eller om det hittar nya sätt att nå ut. Men som så ofta under årtusendena är Grekland en experimentverkstad – inte bara för finanskapitalet och främmande statsmakter, utan även för upprorsmakarna.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Samers rättigheter till jakt och fiske har ett starkt rättsskydd även utanför Girjas, slår Renmarkskommittén fast. Nu läggs utredningen ned – och ersätts med en ny.

I torsdags meddelade regeringen sitt beslut att lägga ned Renmarkskommittén. I stället tillsätts en ny utredning av rennäringslagen. ”Kritiken har varit betydande och det är tydligt att ett omtag behövs här”, säger landsbygdsminister Peter Kullengren i ett uttalande på regeringens hemsida.

Kommittén bildades 2021 efter det uppmärksammade Girjasmålet, då en sameby stämde staten för att få bättre rätt till jakt och fiske på statens mark och vann tvisten med hänvisning till urminnes hävd. Högsta domstolens avgörande öppnade för liknande möjligheter för andra samebyar och en kommitté ledd av justitierådet Eric M. Runesson tillsattes för att utreda hur staten ska agera.

Nu läggs alltså kommittén ned – och ersätts av en ny. Enligt ett uttalande från landsbygdsminister Peter Kullengren ska den nya utredningen göras utifrån nya direktiv och ha bred förankring både hos de som berörs och i riksdagen.

Sådana direktiv skulle dock behöva bortse från de renskötande samernas rättigheter, säger Jenny Wik Karlsson (bilden), verksamhetschef på Svenska samernas riksförbund.

– Det har sagts från början att utredningen inte kommer att få parlamentarisk majoritet i riksdagen, men det är inte det skälet som angetts till avvecklingen nu. Det är det jag höjer på ögonbrynen över.

Den svenska strategin för att hantera frågan om renskötande samers rätt till mark och vatten har länge karaktäriserats av långbänk och icke-beslut. Utredningar har avlöst varandra utan att politiska lösningar kommit på plats.

Domstolsvägen framstår nu som den enda vägen framåt. Det är sorgligt att vi ska behöva göra det på det sättet.

I Renmarkskommitténs utredningar har juridiska experter kommit fram till att renskötande samer har starka rättigheter att använda mark och vatten för renskötsel, jakt och fiske. Enligt delbetänkandet hör rättigheterna ihop med renskötseln. Bedömningen vilar på hur marker har brukats historiskt i norra Sverige, snarare än rättighetshavarnas etnicitet. Enligt utredningen kan rättigheterna ses som en form av egendom – en äganderätt som skyddas både i svensk grundlag och Europakonventionen.

Politiskt finns ett motstånd mot att acceptera dessa juridiska slutsatser. Det handlar om oro över att skogsbruk och jakt ska hindras när samebyarna får ensamrätt till jakt och fiske på stora områden, och att allemansrätten ska begränsas. Skogsstyrelsen framhöll i sitt remissvar i våras vikten av att staten fortsätter att ha rätt till skyddsjakt i dessa områden. Motståndet från flera remissinstanser har varit stort och det är också den stora mängden kritik mot utredningens första delbetänkande som regeringen angett som skäl till sitt beslut. Bland annat Centerpartiet välkomnar beslutet i sina kanaler.

Att kommittén läggs ned under pågående utredning kommer ändå som en chock för många av de berörda. Tusentals sidor rättsutredningar har tagits fram i arbetet.

Jenny Wik Karlsson ställer sig frågande till beslutet:

– Jägarförbund och andra aktörer ger kritik, och då kan vi inte gå vidare med utredningen? Det är problematiskt utifrån rättsstats- och juridiska principer.

Utredningen har debatterats livligt på ledarsidor under året. Bland annat DN:s ledarskribent Hanne Kjöller har ifrågasatt rimligheten i att en grupp renägande samer har rätt att stänga ute andra fjällbesökare från att jaga och fiska till förmån för betalande gäster. Annan kritik har bottnat i rädsla för att maktbalansen mot Kina ska kantra om inte Sverige kan stå stark i den gröna omställningens krav på gruvdrift i norr.

Från Lantbrukarnas riksförbund välkomnas beslutet, då man anser att rennäringen står i motsättning till möjligheten att bedriva skogsbruk i norra Sverige.

Läs mer

Ebba Busch drömmer om att utvidga den svenska mineralbrytningen. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Krönika • 19 oktober, 2023

När vi gräver guld i Sápmi

– Vi önskar att en kommande utredning ska ha tydligare direktiv vad gäller ramarna mellan renskötsel och andra näringar i området. Men det finns också en oro som ligger lite utanför själva delbetänkandet och som handlar om förändringar i markanvändning och möjlighet till skogsbruk och till viss del jordbruk, säger Magnus Kindbom, skogsdirektör på LRF Skogsägarna.

Jenny Wik Karlsson är besviken, och ser bara en lösning.

– Domstolsvägen framstår nu som den enda vägen framåt. Det är sorgligt att vi ska behöva göra det på det sättet, säger hon till Flamman, och fortsätter:

– Det tar tid och resurser från samebyar. Man kan ställa sig frågan om det är rätt användning av skattemedel att belasta domstolarna med processer som borde ha lösts på annat sätt.

Johanna Adolfsson

Kulturgeograf och forskare.

Medan krigen ekar över världen har stödet dragits in till den gamla skolans fredsrörelse. Nu kämpar en ny grupp partier och individer om makten över fredsfrågan. Flammans reporter ger sig ut för att möta vaccinskeptiker, Palmenostalgiker och högerextremister.

10 september, 2024. Riksdagen öppnar en solig, blåsig tisdag, Mynttorget är fullt av sorl, Palestinaflaggor och klimatplakat signerade Extinction Rebellion.

En riksdagsledamot, MP-politikern Rebecka Le Moine, anländer till platsen och bestämmer sig för att gå och hälsa på en liten klunga demonstranter bredvid, där flaggorna för det mesta är helt vita.

– Vem är hon?

– Äh, någon miljöpartistslampa.

Marie Jakobsson skrattar högt åt den andra kvinnans kommentar, innan hon vänder sig mot mig. Hon har åkt ända från Borlänge för att delta i Vita flaggans dag. Som engagerad Knapptryckare är det en tur hon gör ganska ofta.

– Jag vill tycka och tänka själv! Jag gillar inte krig, och jag tror ingen vanlig Svensson gör det. Möjligen de i militären, eller de som tjänar pengar på det.

De direktdemokratiska Knapptryckarna är en av fredsmanifestationens arrangörer, tillsammans med partierna Mod (Mänskliga rättigheter och demokrati), Enhet, och Schillerinstitutet. Den sistnämnda organisationen har täta band till Europeiska Arbetarpartiet och LaRoucherörelsen.

(mer …)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

I måndags var jag med i ”Talkshow i P1”, ett kul babbelprogram med Katherine Zimmerman och Jonas Bonnier. Jag var inbjuden för att prata om de nya partierna Solidaritet och Vänsterfronten, och huruvida 1970-talets splittringsoppa är tillbaka i vänstern. Lyssna gärna!

I inslaget citerar jag ett skämt som Marcus Larsson i Tankesmedjan Balans drog när jag intervjuade honom på hotellet Eggers i, var annars, Göteborg: ”Har du två värmlänningar i ett rum så kommer de att starta tre dansband. Har du två vänstermänniskor i ett rum så kommer det att grundas tre partier.”

Tankarna leds även till ”Vi lär av historien”, en klassiker av stalinistiska proggbandet Knutna Nävar, där Creedence-låten ”Proud Mary” fått en fantastisk ny textskrud:

”Nu sedan vi gjort oss kvitt småborgarna i sosse-KFML kan vi kommunister börja bygga partiet, som är vår historiska uppgift och plikt. Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet. […] Splittringen var en bra sak. Det rensade bort dem som hindrade förbundets politiska utveckling. Vi står starkare i dag än någonsin förr. Förbundet stärks av kampen mot högeravvikelser.”

Radiojournalisten Kalle Lind kallar sången – som helt saknar rim – för ”den knäppaste låt som spelats in på svenska språket”, och det är nog främst så vi minns bokstavsvänstern.

Ändå svarade jag nej när jag fick frågan om 70-talets splittringskultur var tillbaka. För även om det är kul att skoja om ”dubbelmaoister” och andra tokgrupper, så har de största bråken rört frågor som faktiskt är substantiella.

Vänsterpartiet grundades ju som en splittring om demokratin – man var överens med Socialdemokraterna om att arbetarklassen borde störta kapitalismen, men det skulle inte ske genom parlamenten utan via revolution. Dessutom kritiserade man att alla från socialdemokraterna högerut dragit in Europa i ett krig där 40 miljoner människor dog, när arbetarna borde rikta vapnen uppåt i stället för mot varandra. (En chefredaktör för Flamman blev faktiskt ledare för en kortvarig utbrytargrupp: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, SSV, som grundades 1921 och upplöstes två år senare.)

Följande splittringar har i regel gällt modernisering, eller om man så vill, den (krypande) återgången till ett demokratiskt ursprung. I inslaget pratar vi om Pragvåren 1968, där jag slarvigt nog missat att Leonid Brezjnev då hade tagit över sovjetspakarna. Redan då är ju VPK demokratiska socialister, och CH Hermansson tar skarpt parti för Alexander Dubčeks ”socialism med ett mänskligt ansikte”. Därför bryter sig APK ur, och en viss eldfängd norrbottnisk vänstertidning hänger med på resan.

De stora interna striderna sedan dess är varianter på samma demokratifråga, från när K:et plockades bort från partinamnet till hur man i dag ska ställa sig till dogmatiska gerillor som står på ”rätt sida” i kampen mot ”imperialismen”, definierat som USA och dess allierade.

En annan form av modernisering gäller kvinnans plats i rörelserna. I programmets inledning pratar Jonas Bonnier om Doris Lessings bok Den femte sanningen, där ett kapitel utspelar sig i den grabbiga stalinistvänstern. Boken anklagades – precis som feminismen i övrigt – för att ”splittra” men de om några uppfyllde Knutna Nävars löfte om ”förbundets politiska utveckling”.

Men alla är inte lika nöjda med moderniseringen. Och visst är det också möjligt att bli alldeles för ”modern” – vilket dagens nyliberala socialdemokratiska ledning är ett exempel på.

Så för att sammanfatta: ja, splittringen var bra och nödvändig. Men man skulle önska att demokratifrågan slutligen kunde läggas till handlingarna nu. Utbrytarna lär bli perifera – den stora politiska frågan är tvärtom hur en vänstermajoritet kan byggas, förankrad i det politiska ögonblick som följde på finanskrisen. Det vill säga det som Trump lyckats göra till höger. Splittringen är (fortfarande) bra och nödvändig!

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

En mer urban och multietnisk Magarörelse återtar nu makten i USA. ”Bara Republikanerna kan förverkliga den amerikanska drömmen”, säger Matthew Gay framför Trumptornet i New York.

Det är lördag och stora demonstrationståg går genom New York i protest mot Donald Trump. Men där finns även de som uttrycker sitt stöd för den nyvalde presidenten. Vid ingången till Trump Tower, den nyvalda amerikanska presidentens skyskrapa intill Central park i New York, står Matthew Gay i Magakeps och en skylt med texten: ”Gör USA stort igen.”

– För flera år sedan när jag bar samma keps kom unga svarta män upp till mig och sade ”Trump kan dra åt helvete”. Nu säger de i stället ”Jag är med Trump”.

Det brukade vara svårt att hitta Trumpanhängare i storstäderna, men en av valets största skrällar var Trumps framgångar på sådana platser – och i synnerhet bland minoritetsgrupper. I delar av New York ökade han sitt väljarstöd med mellan 15 och 35 procent, företrädesvis i blandade stadsdelar i Bronx och Queens, men även på Manhattan.

En grupp turister har samlats för att filma en spexare som dansar iförd en Trumpmask, medan Matthew Gay och hans bror demonstrerar och livesänder spektaklet.

Konverterad. Matthew Gay är en tidigare demokrat som övertygats av Donald Trump. Foto: Jonas Elvander.

– Han förlorade i New York, men bara med tio procentenheter, vilket är otroligt. Sist en republikan vann här var Ronald Reagan 1984. Ännu galnare är New Jersey: fem procentenheter! Är det nu en vågmästarstat? Det är fantastiskt hur många som äntligen ser Donald Trumps vision för ett bättre USA och en bättre värld och som ansluter sig till den.

Matthew och hans bror är uppvuxna i Brooklyn och typexempel på de nya väljare som Trump lagt till sin koalition: unga storstadsbor som tröttnat på ett demokratiskt parti som de upplever har kommit att företräda en rik elit.

– Jag var en demokrat, liksom min familj. Men jag har blivit allt mer missnöjd. De är inte längre ett parti för vanliga medelklasskillar som jag och du, som arbetar hårt och betalar skatt. De missbrukar statens pengar och skyddar inte vårt land, vilket vi sett de senaste fyra åren, säger Matthew.

Jag tror att folk i detta land söker den amerikanska drömmen och de inser att det inte fungerar med Demokraterna, och att det bara är Republikanerna som kan skänka välstånd.

Det blev en historisk seger för Donald Trumps parti, som utöver presidentämbetet också vann senaten och (troligen) representanthuset. Eftersom Republikanerna redan kontrollerar Högsta domstolen är det en långt mäktigare Trump som nu flyttar in i Vita huset. Symboliskt nog vann partiet dessutom en majoritet av folkets – och inte bara elektorskollegiets – röster för första gången sedan George W. Bushs seger 2004.

Sedan förra tisdagen har debatten gått het om varför Trump valdes om: alltifrån wokekulturen till unga vita män har föreslagits. Det mesta tyder dock på att valet avgjordes av en fråga: inflationen.

Av Trumps väljare svarade hela 75 procent att de fått det ekonomiskt svårare de senaste åren. En majoritet angav också ekonomin som sin viktigaste valfråga, tätt följd av migration. Enligt The Economist gjorde Trump bäst ifrån sig i de delar av landet där ojämlikheten är som högst, där bopriserna har ökat snabbast och där stora grupper av utrikes födda bor. Och trots att USA fick bukt med inflationstakten under Joe Bidens första två år har det nya prisläget inte kompenserats av tillräckliga löneökningar.

Uppochned. En republikansk väljare höjer en inverterad amerikansk flagga framför Trumptornet. Foto: John Minchillo/AP.

I ett sådant läge är det inte mycket en sittande regering kan göra. Men Kamala Harris kampanj har också gjort egna misstag. Till en början knöt hon an till Joe Bidens progressiva agenda, och utnämnde den lantliga vänsterfarbrorn Tim Walz till vicepresidentkandidat. Men den retoriken försvann snabbt, och snart försökte hon i stället vädja till moderata republikaner som såg Trump som en fara för demokratin.

Samtidigt alienerade Demokraterna flera väljargrupper. Ingen arabisk-amerikansk talare tilläts delta vid Demokraternas konvent i somras. När undersökningar visade att Harris riskerade att förlora vågmästarstaten Michigan på grund av missnöjet med kriget i Gaza skickade man dit den tidigare presidenten Bill Clinton. Han förklarade för väljare från Mellanöstern att Israel är den historiska arvtagaren till ”Judéen och Samarien”, ett begrepp som används av högerextrema israeler och som hänvisar till hela Israel-Palestina. Samtidigt bjöd Trump upp arabiska väljare på scen och kritiserade Demokraterna för deras behandling av arabamerikaner. Trump vann Michigan.

Precis som den stora majoriteten av Trumps anhängare nämner Matthew ekonomin som den främsta anledningen till hans stöd för presidenten. Därefter kommer migrationen och försvaret av delstaternas rättigheter från den federala makten.

Läs mer

Foto: Fredrik Sandberg/TT, Eva Lindblad, LO, Christine Olsson/TT, Anders Wiklund/TT, Alex Brandon/AP.

Nyheter • 06 november, 2024

Svenska röster om Trump: Besvikna men ej förvånade

– För mig är de viktigaste frågorna ekonomin och skyddet av våra gränser. Grundlagsfäderna brydde sig mest om delstaternas rättigheter, och den federala regeringen skulle bara vara ett försvar av dem. Det är också vad jag vill. Det är därför jag tycker att frågor som abort bör vara upp till varje delstat.

Varför tror du att Trumps koalition håller på att bli mer multietnisk?

– Jag tror att folk i detta land söker den amerikanska drömmen och de inser att det inte fungerar med Demokraterna, och att det bara är Republikanerna som kan skänka välstånd.

Det är det även andra som tror. De har dock föga gemensamt med Matthew och hans bror. Enligt Wall Street Journal vädrar finansbranschen och näringslivet morgonluft i väntan på en ny runda skattesänkningar under Trumps översyn: på onsdagen efter valnatten ökade värdet på Wall Street med 17 biljoner kronor – den femte bästa dagen i New York-börsens historia.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Japan knäckte yakuzan – genom att straffa släktingar

Fotnoter

Yuta Yagishita

Få arbetare i politiken, visar ny studie

Liz Fällman

Jacob Lundberg

Regeringen gör livet jävligt för flyktingar

Forskare sågar regeringens nya flyktingpolitik: ”Katastrof för integrationen”

Ingen människa är illegal

Gråt inte över vägföreningen – organisera er!

Gränslös organisering för rätten till bostad

Emmy Stiernblad

”Jag ska aldrig dö”

Ann Ighe

Ny rapport granskar ”omvänd antirasism”

Liz Fällman

Den utkastade vänsterledaren vill pånyttföda Grekland

Goldman Sachs-miljonär dålig investering för Syriza

Leonidas Aretakis

Utredning av samers rättigheter stoppas

När vi gräver guld i Sápmi

Johanna Adolfsson

Fredsrörelsen hissar vit flagg

Liz Fällman

Splittringen är (fortfarande) bra och nödvändig!

Leonidas Aretakis

Herre på täppan

Svenska röster om Trump: Besvikna men ej förvånade

Jonas Elvander

Fotnoter

Yuta Yagishita

Flammans veckobrev

Liz Fällman

Jacob Lundberg

Forskare sågar regeringens nya flyktingpolitik: ”Katastrof för integrationen”

Ingen människa är illegal

Gränslös organisering för rätten till bostad

Emmy Stiernblad

Ann Ighe

Liz Fällman

Goldman Sachs-miljonär dålig investering för Syriza

Leonidas Aretakis

När vi gräver guld i Sápmi

Johanna Adolfsson

Liz Fällman

Flammans veckobrev

Leonidas Aretakis

Svenska röster om Trump: Besvikna men ej förvånade

Jonas Elvander

Flammans veckobrev