Nyheter/Utrikes 15 januari, 2022

Japans kvinnor vägrar hålla tyst

Liberaldemokraternas seger i det senaste valet innebar ett nederlag för den japanska feminismen. Men sedan metoo har det börjat röra på sig även i det notoriskt patriarkala Japan. Förändringens vindar har dock ännu inte nått in i företagen eller de parlamentariska församlingarna.

Det var första gången som lagen om ”främjandet av mäns och kvinnors lika deltagande i politiken”, som antogs 2018, applicerades i ett val. Trots det slutade parlamentsvalet den 31 oktober 2021 med att antalet kvinnor i underhuset reducerades till 45 ledamöter av 465, jämfört med de 47 som valdes fem år tidigare. Japan befann sig då på plats 164 av 190 länder ifråga om jämställdhet i politiken.

Japanska feminister hade krävt att denna lag skulle ha som mål att uppnå en ”jämlik fördelning av manliga och kvinnliga kandidater”. Men de stötte på hårt motstånd från konservativa ledamöter(2) och den version som antogs nöjde sig med att uppmana partierna att ”anstränga sig så mycket som möjligt”.

I det senaste valet var 9,7 procent av de regerande Liberaldemokraternas (LDP) kandidater kvinnor, medan det huvudsakliga oppositionspartiet, det socialdemokratiska Konstitutionell-demokratiska partiet (KDP), bara var något djärvare med sina 18,4 procent.(3) Bara Kommunistpartiet (35,4 procent) och Socialdemokraterna (60 procent) levde upp till kraven, även om det sista bara ställde upp med nio personer.

Innebär det att feministernas inflytande är försumbart? Även om de kämpar i uppförsbacke har det börjat röra på sig i det japanska samhället de senaste åren. Ett tecken på det är öppnandet av den första feministiska bokhandeln i Tokyo i januari 2021 av Akiko Matsuo, som grundat förlaget Et cetera books. Hon startade tillsammans med författaren Minori Kitahara #metoo- och #withyou-rörelsen i Japan och uppmanade till demonstrationer mot frigivandet av uppenbart skyldiga sexbrottslingar i samband med fyra rättsprocesser i mars 2019. Den regionala domstolen i Nagoya hade frikänt en far som ska ha tvingat sin då 13-åriga dotter att ha sexuellt umgänge med honom i sex års tid, med motiveringen att ”det [rådde] tvivel om huruvida hon inte hade möjlighet att tillbakavisa hans närmanden”. Samma slutsats drog domstolen i Shizuoka i ett fall rörande en far som stod anklagad för att ha våldtagit sin då tolvåriga dotter, då dennas vittnesmål ska ha varit osammanhängande. Domstolen i Fukuoka frikände en tjänsteman som anklagats för våldtäkt på en anställd som han hade gjort berusad – och vars ”försvarslöshet” därmed var uppenbar – med argumentet att det var den anklagade vars sinnesnärvaro sviktade. Samma sak i Shizuoka där domstolen slog fast att en man som hade våldtagit en kvinna efter att ha misshandlat henne inte hade kunnat förstå att hennes passivitet var ett uttryck för hennes vägran. De tre förstnämnda dömdes till slut i högre instans efter demonstrationerna.

Sedan dess har dessa demonstrationer, som också kallas ”flower demo”, utvecklats till arenor i vilka offer för våldtäkt och incest kan komma till tals. De hålls regelbundet den 11:e varje månad. Författaren Minori Kitahara förklarar:

– Tack vare slagordet ”with you” blev vi äntligen redo att lyssna och tro på dem. Vi hade saknat en säker plats att tala på. Numera har vi en plats där vem som helst kan berätta sin historia men också uttrycka sin solidaritet, vilket de flesta offer saknar.(4)

Det är feministernas förtjänst att toleransen för sexuellt våld håller på att minska. Kampen har pågått i decennier, vilket sociologen Chizuko Ueno visar i boken Une idéologie pour survivre (En ideologi för att överleva)(5), i vilken hon berättar om debatterna om att göra upp med straffriheten. Den feministiska rörelsen kämpar även mot diskriminering och misogyni, till exempel med hjälp av sajten ”Föreningen för avslöjandet av sexistiska uttalanden av prefekt Ishihara och utraderandet av dem ur den offentligheten”, som grundades 1999 och som delar ut ett pris för sexistiska uttalanden fällda av män och kvinnor i offentligheten. 2021 fick en kvinna och en man gemensamt dela på priset: Mio Sugita och Yoshirô Mori. Sugita är en parlamentsledamot för Liberaldemokraterna som gjort sig känd för antifeministiska och hbtq-kritiska provokationer. I september 2020 sade hon, i försvar av domsluten i de fyra rättsprocesserna i mars 2019, att ”kvinnorna kan ljuga hur mycket de vill”.(6)

Vad gäller Yoshirô Mori, som var ordförande för Kommittén för organiserandet av de olympiska och paralympiska spelen i Tokyo (Tocog), ledde hans uttalande den 3 februari 2021 om kvinnor som ”har svårt att avsluta sina inlägg”(7), till upprördhet såväl utomlands som i Japan. Ett upprop som startades dagen efter skrevs på två dagar under av över 110 000 personer som krävde att ”lämpliga åtgärder” skulle vidtas. Den 7 februari uppgav 60 procent av japanerna i en undersökning(8) att Mori inte längre borde leda kommittén, och nästan tusen frivilliga valde att avsluta sina uppdrag för de olympiska spelen. Trots det trogna stödet från premiärminister Yoshihide Suga tvingades Mori lämna sitt uppdrag den 12 februari. Det är första gången någonsin som en tung profil i Liberaldemokraterna tvingas avgå för sexistiska uttalanden. Flera sponsorer av de olympiska spelen och kända personer tog också avstånd från hans uttalanden.

Den 6 februari organiserade feministerna det två och en halv timme långa tv­-programmet ”Don’t be silent”, med en hashtag på japanska, ”wakimaenai onnatachi” (”kvinnor som inte håller tyst”), på webb-tv-kanalen Choose TV.(9) På initiativ av filosofen Nagai Reii bjöds 25 författare, förläggare, representanter för ideella organisationer och diverse militanta feminister in för att kommentera Moris uttalanden i sin helhet. I synnerhet analyserade de den del som fick minst uppmärksamhet i utlandet om kvinnors ”tävlingsinstinkter”, som Mori beskrev så här: ”När en räcker upp handen [för att göra ett inlägg] känner sig de andra tvingade att också uttala sig”. Lyckligtvis avslutade han med att säga att ”i vår kommitté har vi sju kvinnor, men de vet alla hur man ska bete sig”. Möten ska enligt Mori vara enkla sammanträden för att ratificera chefens beslut. Inte minst eftersom kvinnor uppfostrats med idén att tystnad är en dygd. Och det gäller för i yrkessektorer: media, mode, förlagsverksamhet, vård, och så vidare. Liberaldemokraternas oförmåga att få till stånd minsta förändring har bara stärkt enhälligheten i partiet på denna punkt. Det är hög tid för deras kvinnliga medlemmar att ta till orda.

Även om reaktionerna på feminismen för det mesta är negativa i det japanska samhället håller den yngre generationen på att bli mer öppensinnad, inte minst som den intresserar sig för miljöfrågor och balansen mellan jobb och privatliv. Aktivisten Tamaka Ogawa förklarar att hon blev feminist efter att ha blivit föremål för förolämpningar, såsom kusofemi (”feministmögel”), efter att ha publicerat en artikel 2013 i vilken hon försvarade kvinnor som väljer att arbeta samtidigt som de uppfostrar barn.

Frågan är icke desto mindre central i Japan, som dras med sjunkande födslotal, en åldrande befolkning och sjunkande löner för en allt större del unga som befinner sig i en prekär ekonomisk situation. Utomäktenskapliga barn utgör inte mer än tre procent av nyfödda (i Frankrike är siffran 62,2 procent och i Sverige 55 procent) och beslutet att gifta sig beror på mannens förmåga att försörja familjen, även om denna syn håller på att förändras. Den socioekonomiska modellen och familjestrukturen som existerat sedan 1945 utgör fortfarande ett stort hinder. Den tvingar fortfarande kvinnor att välja mellan äktenskap och karriär. M-kurvan som visar kvinnors yrkesaktivitet – allt högre med åldern, lägre efter giftermålet eller en födsel, och sedan en ny topp efter att barnen flyttat ut – har visserligen förskjutits mot en allt högre ålder, och kvinnor blir i dag hemmafruar vid 30 snarare än vid 25 års ålder. Vanan att säga upp kvinnor i händelse av bröllop eller födsel har inte varit förankrad i lagen sedan 1986 (i de flesta företag undertecknade kvinnor ett avtal enligt vilket de förband sig att sluta om de gifte sig eller fick barn, även om det inte finns någon paragraf om det i arbetslagstiftningen). Men det är alltjämt verkligheten för ett stort antal kvinnor: bara 38 procent återgår till arbetet efter sitt första barn, trots de många kampanjer som har förts av regeringen sedan 2012 för att uppmuntra till bättre balans mellan arbets- och familjeliv.

När det japanska parlamentet antog Konventionen om eliminering av all diskriminering mot kvinnor (CEDAW) 1985 infördes året därpå en lag som syftade till att främja ”lika möjligheter till anställning mellan män och kvinnor”. Men arbetsgivarna hittade kryphål och uppfann ett system med parallella vägar: en ”global väg” (sogoshoku) som är öppen för befordran, och en ”vanlig väg” (ippanshoku) utan möjlighet att göra karriär eller befordras. Kvinnor tvingas välja mellan dessa två vägar när de anställs. Men valet av den globala vägen innebär att de, precis som männen, underkastar sig långa arbetsdagar, med upprepade omplaceringar till landsbygden – vilket utgör det huvudsakliga hindret för att uppnå balans mellan arbets- och familjelivet.

Andelen kvinnliga tjänstemän i den privata sektorn har stagnerat runt nio procent, och är långt lägre bland de högre posterna. Löne­gapet mellan kvinnor och män har visserligen krympt från 40 procent 1990 till 24,5 procent 2020, enligt Japans hälso- och arbetsmarknadsdepartement (jämfört med 16,8 i Frankrike och 9,8 procent i Sverige), men denna minskning beror snarare på att männens löner har sjunkit de senaste 20 åren än på att kvinnornas har höjts. Denna statistik tar inte heller hänsyn till ålder: mellan åldrarna 49 och 55 tjänar män årligen i snitt 4,2 miljoner yen (32 800 euro), medan kvinnor i samma ålderskategori som mest bara når upp till 2 740 yen (21 440 euro) om året. Dessutom befinner de sig oftare i en prekär anställningssituation (deltid, oregelbunden arbetstid, visstidsanställning, vikariat och så vidare): de tjänar mindre än 55 procent av männens medellön och deras andel i denna typ av arbeten växer fortfarande.

Denna situation förklaras också av två andra lagar som antogs 1986. Den första innebar sänkt skatt för en gift person som tjänar över 380 000 yen (ungefär 3 000 euro), förutsatt att partnern inte tjänar mer än 1 030 miljoner yen (ungefär 8 000 euro) om året, vilket motsvarar en deltidslön och främst berör kvinnor. Den andra lagen som syftar till att ”skicka arbetare på uppdrag” möjliggjorde tillfälliga anställningar, som dittills hade varit förbjudna. Eftersom sektorerna där lagen tillämpades (1986 var de 13, 1999 var de 26 och sedan 2015 finns inga restriktioner) främst befolkades av kvinnor har lagen bara gjort kvinnor ännu mer prekära.

Denna situation illustrerar mot­sägelserna i den officiella retoriken om kvinnors plats i en kontext av nyliberala reformer. När den dåvarande premiärministern Shinzo Abe i december 2012 presenterade ökningen av antalet förvärvsarbetande kvinnor som en grundsten i hans strukturreformer för att kick-starta ekonomin, och deklarerade att han ville ha ”ett samhälle där kvinnor briljerar”, gav det bara upphov till skepsis och kritik hos feministerna, som hade svårt att övertygas av hans plötsliga konvertering.

De första feministiska kraven i Japan ställdes dock redan i slutet av 1800-talet. De handlade om att få samma tillgång till utbildning och politiska rättigheter som kvinnor då åtnjöt i västerlandet. Under Meiji-erans modernisering (1868–1912) gjordes grundskolan obligatorisk 1872, och 1886 antogs ett dekret som krävde att ett gymnasium skulle anläggas i varje distrikt. Universiteten öppnades dock inte för kvinnor förrän efter 1945, och dessa gick trots det främst tvååriga utbildningar på privata universitet fram till 1995. Alla minns fortfarande skandalen som skakade ett privat universitet i Tokyo 2018, som hade avslöjats ha systematiskt gett lägre betyg åt kvinnliga sökande vid inträdesproven.

Rösträttsrörelsen började agitera i och med att män gavs ”allmän” rösträtt 1925, men Japans intåg i andra världskriget tvingade organisationerna att upplösa sig själva och uppgå i Föreningen för kvinnors patriotiska försvar 1942, och sedan i Föreningen för Storjapans kvinnor i vilken alla kvinnor över 20 år måste vara medlemmar, vilket omintetgjorde den feministiska rörelsens framsteg.

Trots efterkrigstidens demokratiska reformer är hindren för framsteg i fråga om jämlikhet mellan könen fortfarande många. Bland dem finns den konservativa högerns närmast monopolliknande grepp om regeringsmakten: Liberaldemokraterna har styrt sedan 1955, med undantag för tio månader 1993–1994 och tre år 2009–2012, och det bidrar till att befästa den framstegsfientliga attityden och politiken.


Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique


Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter


Forskare vid Centret för studier av ostasiatiska civilisationer (CRCAO).
Yuzuki Mari, ”Kravet på att nå jämställda kandidatlistor… överges på grund av LDP:s motstånd” (på japanska), Tokyo Shimbun, 19 maj 2021.
 I 18 enmansvalkretsar (av 289) finns ingen kvinna.
Nakamura Kasane och Ikuta Aya, ”#WithYou-cirkeln vävs av Flower Demo” (på japanska), Huffpost Japan, 10 mars 2020.
Ueno Chizuko, Une idéologie pour survivre, Les Presses du réel, Dijon, 2021.
”LDP’s Mio Sugita admits saying ”women lie” about sexual assaults”, The Japan Times, Tokyo, 2 oktober 2020.
”Mori: Talkative women cause time-consuming meetings”, The Asahi Shimbun, Tokyo, 4 februari 2021.
”Suga stops short of calling for Mori to resign as public sours on Olympic chief”, The Japan Times, 8 februari 2021.
Programmet går att se här (på japanska).

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 29 mars, 2024

Vår man på månen

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Sedan rymdfärderna inleddes har astronautens roll förändrats. Från nationell hjälte och erövrare är hen i dag en relaterbar vardagsperson med klimatångest. Men det är fortfarande svårt att hitta ett övertygande syfte med de dyra resorna.

När den amerikanska tv-kanalen ABC år 1955 visade den Disney-producerade dokumentären Man in Space sågs den av 42 miljoner tittare. Efter reprisen 1956 hade hälften av alla amerikaner sett den, och av dem ansåg 38 procent att det snart kommer att vara möjligt att åka till månen, jämfört med 15 procent 1949. 1

Från Jules Vernes romaner till filmer som Christopher Nolans Interstellar från 2014 har rymdfärderna i fiktionen framställts som förverkligandet av en dröm – av ett naturligt, allmängiltigt och tidlöst begär. Men för erövringen av rymden behövde först samtycke skapas. De vetenskapliga framstegen och medvetenheten om planetens omfång som skapats av satellitbilderna av jorden bidrog till detta. Så även den heroiska bilden av astronauten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Krönika 22 mars, 2024

Superjakten ”Norn”, som ägs av mångmiljardären Charles Simonyi och hans svenska fru Lisa Persdotter, kostade 2,6 miljarder kronor att bygga. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.