Strax efter förlusten i president valets andra omgång i april inleddes ett febrilt arbete för att ena den splittrade franska vänstern. Jean-Luc Mélenchons rörelse La France insoumise bjöd in alla övriga partier till förhandlingarna. Snart hade man kommit överens om ett gemensamt program med miljöpartiet EELV, Socialistpartiet och Kommunistpartiet. Den Nya ekologiska och sociala unionen, på franska förkortat NUPES, hoppas nu kunna vinna en majoritet i söndagens val till nationalförsamlingen och där med stoppa president Emmanuel Macron från att driva igenom sin politik.
Det är en löst sammansatt allians som ställer upp. Upplägget går ut på att den kandidat av partierna i varje valkrets som har störst chanser att vinna får ställa upp på bekostnad av de övrigas.
Bland de 650 gemensamma förslagen finns ”ekologisk planering”, höjd minimilön till 1 500 euro i månaden, priskontroller på basvaror, upprivande av de senaste årens arbetsmarknadsreformer samt reform av konstitutionen och införandet av en sjätte republik.
Men trots vänsterns nya vind i seglen är det inte säkert att Mélenchon väljs till premiärminister, som NUPES hoppas. Alliansen ligger relativt jämnt med Macrons rörelse i opinionsmätningarna och väntas ta ledningen. Men eftersom valsystemet går ut på att små presidentval hålls i varje valkrets, där den kandidat med flest röster vinner, är chansen stor att Macrons rörelse tar hem spelet i den andra valomgången den 19 juni, om än med en mindre majoritet än i förra valet. Hoppet står till det faktum att högern och extremhögern i princip inte bedriver någon kampanj, vilket kan göra det möjligt att locka över missnöjesväljare till vänstern. Dock är valdeltagandet notoriskt lågt i parlamentsvalet.
Det finns heller inga garantier för att de mer borgerliga delarna av den nya alliansen, det vill säga Socialistpartiet och EELV, kommer att hålla sina löften och stödja Mélenchons kandidatur som premiärminister om de skulle få majoritet. För dem handlar det mest om att överleva politiskt. Om de kan få hjälp av en godtrogen vänsterrörelse att göra det kommer de inte att säga nej.
För den franska vänstern kan detta dock lägga grunden för ett långsiktigt politiskt samarbete som har saknats de senaste åren. I ett slag har den lyckats sätta agendan för den politiska debatten och tvingat Macron att fokusera på ekonomiska och sociala frågor – till den grad att han i en intervju nyligen kallade sig ”marxist”.
Sämre saker kan man lyckas med.