Jonas Elvander: En splittrad vänster hjälpte Le Pen

Ledare

Plus ça change, plus c’est la même chose, lyder ett franskt ordspråk. “Ju mer det förändras, desto mer är det samma sak”.

Déjà vu-känslan var stark när vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon äntrade scenen i söndags kväll efter ännu ett överraskande snävt valnederlag. Med bara omkring 15 procent i opinionsmätningarna med en dryg vecka kvar till söndagens val verkade det som att förra valets upphämtning inte skulle upprepa sig. Men fransk politik är oberäknelig. När mätningarna slutade göras på fredagen hade stödet krupit upp till 17,5 procent, fortfarande en bit ifrån både förra valresultatet och Marine Le Pen. 

Valdagen bjöd dock, som så ofta, på flera överraskningar. När det slutgiltiga resultatet fastställdes vid midnatt hade både Le Pen och Mélenchon bättre siffror än för fem år sedan: 23,41 respektive 21,95 procent. Den marginella skillnaden torde ha gett upphov till viss bitterhet i de okuvades led. Men när en hes Mélenchon höll sitt tal lös alla referenser till övriga vänsterkandidater med sin frånvaro. I stället upprepade han i tydligast möjliga ordalag – tre gånger i rad, som ett mantra – vikten av att hans väljare inte röstar på Le Pen i andra omgången. 

Med tanke på hur liten skillnaden var är det dock svårt att inte tänka på några av de övriga fem vänsterkandidaterna som också ställde upp. Att ens några av det döende Socialistpartiets eller De grönas väljare skulle ha röstat på Mélenchon går förmodligen att utesluta. Partierna har befunnit sig i ett lågskaligt krig mot honom de senaste månaderna och har på många områden helt inkompatibla positioner med La France insoumise.

Men till vänster om Mélenchon fanns ytterligare tre kandidater. De två trotskistiska partierna Nouveau parti anticapitaliste (Nya antikapitalistiska partiet) och Lutte ouvrière (Arbetarkamp), med de närmast kultförklarade ledarna Philippe Poutou och Nathalie Artaud, tycker uppenbarligen att det är värt att fortsätta sin tävling om vem som har den mest renläriga antistalinistiska och antiamerikanska linjen, som om det fortfarande var 1945. Tillsammans fick de 1,33 procent, en siffra som nästan på egen hand hade räckt för att täppa till gapet till Le Pen. Deras väljare hade också nästan med säkerhet röstat på Mélenchon om de hade dragit tillbaka sina kandidaturer, eftersom inget är mer förhatligt för trotskister än traditionella kommunistpartier. Vilket för mig till pudelns kärna.

Inför valet 2017 valde Kommunistpartiet PCF att inte ställa upp med en egen kandidat och gav sitt stöd till Mélenchon. Denna gång var detta alternativ av någon anledning inte lika lockande. I stället har den nya ordföranden Fabien Roussel fört en hård valrörelse, kantad av flera mer eller mindre märkliga kulturkrigsutspel, för att särskilja sig från favoriten Mélenchon. Det ironiska är att i nästan alla frågor i vilka kommunisterna skiljer från La France insoumise intar de ståndpunkter till höger om dem.

Roussel är till att börja knappt ens kommunist. Hans vision är att återupprätta det politiska program som togs fram av motståndsrörelsen under andra världskriget och som gav upphov till den franska välfärdsstaten. Det är i stort sett klassisk socialdemokratisk politik med inslag av korporatism. 

De positioner som kommunisterna prioriterat medialt är dock inte ens socialdemokratiska. Roussel gjorde för en månad sedan ett uppmärksammat besök vid en gastronomimässa, där han förklarade sig försvara ”gott vin”, ”gott kött” och ”god ost” – det vill säga det klassiska franska köket. Det var en illa förtäckt referens till Mélenchons globalistiska fäbless för quinoa. Denna ”konflikt” sammanfattar i sin banalitet de ideologiska skillnader som finns inom den franska vänstern. Mot La France insoumise’ nedväxtbaserade, ekologiska, multikulturella och invandringspositiva program står Kommunistpartiet bland annat för en kärnkraftsbaserad omställning, förtur för fransmän till anställningar och rätten att jaga. Framför allt gör kommunisterna bruk av samma republikanska och sekulära språk som flera franska högerextrema och mittenpolitiker använt de senaste åren för att ytterligare inskränka muslimers rättigheter. Det är med andra ord en konservativ pseudokommunism som presenteras som det radikala alternativet till Mélenchon. 

Med tanke på att samma parti för bara fem år sedan stödde exakt samma program som La France insoumise gick till val på i år, är det trots det mer än troligt att PCF:s 2,3 procent väljare hade kunnat hjälpa Mélenchon över mållinjen.

Vad säger detta om läget i fransk politik? För det första visar det på det allt mer trängande behovet av en enad vänster. För ju längre en sådan dröjer, desto närmare rycker en högerextrem valseger. Marine Le Pens parti har gjort ett bättre resultat i varje andra valomgång de deltagit i sedan 2002. I år ger den senaste undersökningen henne 49 procent mot 51 för Macron i den andra omgången om två veckor.

Kommunistpartiets osannolika comeback går dock också mot trenden. Frankrike är i dag ett av de västländer där upplösningen av det traditionella partiväsendet gått längst. På två mandatperioder har de traditionella maktpartierna – Socialistpartiet och de gaullistiska Republikanerna – gått från dominans till att vara utrotningshotade. Söndagen förstärkte bara den trenden: båda partiernas ledare samt De grönas Yannick Jadot tvingades på valnatten be sina väljare om donationer för att partierna ska överleva till nästa val. I deras ställe har en ny typ av personbaserade rörelser trätt, främst i form av Macrons En Marche och Mélenchons LFI. Av dem är den senare den som har betydligt störst chanser att bli en permanent kraft i fransk politik, sedan det under Mélenchons ledarskap fått drag av en klassisk folkrörelse.

Det är ovisst vad denna nya verklighet kommer att medföra, förutom att den kommer att göra fransk politik ännu mer oberäknelig. Det går inte ens att säkert säga vilka partier som kommer att finnas kvar vid nästa val. Det är både en risk och en chans att det enda som för tillfället står mellan status quo och en radikalt annorlunda politisk utveckling är En marche – ett parti som konstruerades kring en ensam politiker och som förmodligen inte kommer att överleva hans andra mandatperiod som president. När det partiet säckar ihop efter Macrons utträde ur politiken kommer radikala krafter, på gott och ont, att få en större chans än någonsin att gripa makten. Vikten av att vänstern vinner striden mot extremhögern under detta interregnum gör behovet av en enad vänster större än på väldigt länge.