I helgen avgick det tyska vänsterpartiet Die Linkes två partiledare, i enlighet med partistadgarna: ingen i partiet får nämligen sitta längre än åtta år på en post. Katja Kipping och Bernd Riexinger lämnade därför ifrån sig ordförandeklubborna. I deras ställe valdes två kvinnor till nya partiledare. Susanne Hennig-Wellsow leder partiet i delstaten Thüringen, där man i det senaste valet fick hela 31 procent av rösterna. Hon har länge deltagit i partiets regionala regeringssamarbete där och anses vara en pragmatiker med erfarenhet av att bedriva realpolitik. Den andra nya ledaren, Janine Wissler, är en helt annan typ av politiker. Hon har länge varit medlem av den Socialistiska vänstern, den fraktion i Die Linke som står längst till vänster. Fram till förra året var hon även med i den trotskistiska gruppen Marx21, en organisation som står under bevakning av den tyska säkerhetstjänsten Verfassungsschutz då dess mål är att införa ett kommunistiskt samhälle. Det är med andra ord två väldigt olika politiker som nu ska leda partiet framöver. Det faktum att Wissler fick över 84 procent av rösterna, mot Hennig-Wellsows 70 procent (man röstar på två kandidater), indikerar också att den radikala linjen har starkare stöd i partiet.
Vad Die Linkes nya ledarduo kan uträtta på nationell nivå är dock avhängigt andra saker än partiets egen politik. Långvariga och framgångsrika regeringssamarbeten med socialdemokratiska SPD och miljöpartiet Die Grüne i Berlin och Thüringen, samt sedan förra valet i Bremen, har visat att partiet inte bara är ett effektivt oppositionsparti utan även kan hantera makt. Men i Tyskland, där yttervänstern fortfarande dras med arvet från det östtyska statspartiet SED och Die Linke i princip är ensamma i sin kritik mot västliga samarbetsorganisationer som Nato, är det fortfarande tabu för de andra partierna att samarbeta med vänstern på många håll. Det som dock antyder att skepsisen mot samarbete med vänstern kan vara på väg att avta är att även Socialdemokraterna rört sig åt vänster på senare år.
Efter förra valets katastrofala resultat när man bara fick 20,5 procent av rösterna gjorde SPD en senkommen vänstersväng. Högersossen Sigmar Gabriel ersattes av en partiledarduo (alla rödgröna partier i Tyskland har numera dubbelt ledarskap): Saskia Esken som tillhör partiets vänsterfraktion i Bundestag och Norbert Walter-Borjans, en tidigare finansminister i partiets fäste Nord-Rhein-Westfalen. De ställde upp tillsammans i partiledarvalet 2019 med en progressiv platform som fick stöd av det stora vänsterlutande ungdomsförbundet och vann övertygande. Deras seger jämfördes då med Jeremy Corbyns seger i brittiska Labour.
SPD:s vänstersväng tog dock som så ofta stopp knappt innan den hade börjat. I Tyskland nominerar partierna sina kandidater till posten som förbundskansler – det är alltså inte automatiskt partiledaren i det största partiet som bli regeringschef. Inför höstens parlamentsval utsågs varken Esken eller Walter-Borjans till SPD:s kanslerkandidat, utan den nuvarande finansministern Olaf Scholz, trots att han förlorade partiledarvalet bara ett år tidigare. Han tillhör knappast vänstern utan är en pragmatisk centrist med lång erfarenhet av att samarbeta med högern, inte minst som finansminister i Angela Merkels senaste regering. Hans politik har knappast avvikit från kristdemokratiska CDU:s, och i den mån den har svängt åt vänster, till exempel i fråga om stöd för det europeiska räddningspaketet förra sommaren och en allmänt mer expansiv finanspolitik i kölvattnet av coronakrisen, följer den snarare den allmänna förskjutningen av det politiska samförståndet än leder det. Utsikterna till att ett röd-röd-grönt regeringssamarbete kan bli verklighet i Tyskland är därför fortfarande små.
Dessutom är CDU:s popularitet ett annat hinder. I dagsläget får partiet över 32 procent i opinionsmätningarna, det vill säga lika mycket som SPD, Die Linke och Die Grüne tillsammans. För att en vänsterkoalition äntligen ska bli möjlig i Tyskland krävs förmodligen att SPD gör ännu ett katastrofval, samt att den brett älskade Merkel en gång för alla lämnar politiken.
