För européer har australisk politik de senaste årtiondena allt mer kommit att framstå som ett absurt skämt. I ett land som bokstavligen håller på att gå under av klimatförändringarna har politiker över nästan hela spektrat bagatelliserat hotet för att plocka kortsiktiga politiska poäng.
Den mest effektiva illustrationen av denna kognitiva dissonans stod den dåvarande liberala finansministern Scott Morrison för 2017, när han tog med en bit kol till parlamentet i Canberra och skickade runt den bland ledamöterna och uppmanade dem att ”inte vara rädda” för det svarta guldet. Vintern två år senare brann ett område lika stort som Syrien ned i landet. 1,2 miljarder djur beräknas ha dött i vad som var den största naturkatastrofen i Australiens historia. Allt talade för att det regerande Liberala partiet och dess klimatförnekande ledning skulle förlora valet samma år.
Men i strid med en samstämmig expertkårs förväntningar gav australiensarna samme Scott Morrison mandat att bilda en ny regering på löftet att inte minska kolbrytningen. Att en social klass röstar mot sitt eget klassintresse är ett välkänt fenomen, men att en majoritet av ett lands befolkning röstar mot sin egen överlevnad är ovanligare. Det verkade som att medierna skulle behöva byta ut sina politiska kommentatorer mot psykoanalytiker för att kunna förstå den sköna nya värld vi var på väg att träda in i.
I söndags segrade dock rationaliteten vid valurnorna. Det socialdemokratiska Labor-partiet vann en tydlig seger medan liberalerna förlorade en rad fästen som de kontrollerat i generationer. Den nye premiärministern Anthony Albanese har lovat att öka takten i klimatomställningen, som knappt ens påbörjats i Australien, och sagt att klimatfrågan inte borde vara kontroversiell. En stor majoritet av australiensarna håller nu uppenbarligen med om det.
Men valet vanns inte av Labor. I själva verket backade de båda större partierna i antalet förstahandsval. I Australiens valsystem röstar man på två olika partier som ges olika prioritetsordning. Tillsammans fick Labor och liberalerna nu den minsta andelen förstahandsröster de någonsin haft. Denna tendens märks över hela västvärlden, där traditionella partier utmanas av olika typer av nystartade populistiska eller teknokratiska rörelser. I Australiens fall övergavs de två traditionella partierna främst för oberoende progressiva kandidater som samlats under den gemensamma blågröna färgen. Precis som på de flesta håll i västvärlden förstärktes också den pågående utvecklingen som gjort utbildning till den avgörande politiska vattendelaren, och som Thomas Piketty har beskrivit som en kamp mellan ”handelsmän och brahminer”: vänstersidan stöddes främst av högutbildade och unga urbana väljare medan högern hämtade sitt stöd från en ekonomiskt välbeställd och mer rural väljarskara.
Det positiva i Australiens fall är dock att det Gröna partiet ser ut att ha fått ett nationellt genombrott. Till och med i den nordliga delstaten Queensland, som brukar kallas ”The deep north” och ofta jämförs med den amerikanska södern, lyckades partiet för första gången vinna flera valkretsar. Regionen är ökänd som ett fäste för såväl gruvindustrin som främlingsfientlig politik, inte minst i form av Pauline Hansens högerextrema parti One Nation. Labor har inte vågat inta alltför ambitiösa positioner i klimatfrågan av rädsla för att alienera arbetarklassväljare i bland annat denna region. Om invånarna i en sådan delstat plötsligt kan övertygas om att ta klimatfrågan på allvar ser det plötsligt inte längre så nattsvart ut för mänskligheten.
Framför allt visar Labors valseger att klimatfrågan inte med nödvändighet måste kidnappas och göras till ett slagfält i det pågående kulturkriget. Australiensiska högerpolitiker har länge tävlat om vem som är bäst på vad många i dag skulle kalla toxisk maskulinitet. Premiärministrar som Tony Abbott och Scott Morrison har gjort en poäng av att framställa sin klimatskepsis som ett uttryck för en råbarkad, risktagande och irrationell maskulinitet, samtidigt som den tidigare Labor-ledaren Julia Gillard fick utstå offentliga sexistiska påhopp från kolleger under sin tid som regeringschef. Denna könade aspekt av australiensisk politik brukar anses ha importerats från USA. I och med söndagens valresultat tycks även amerikaniseringen av australiensisk politik i alla fall tillfälligt ha avstannat. Som BBC-korrespondenten Nick Bryant uttryckte det: ”Det federala valet har gjort politiken här grönare, mer feminin och, i en tid av ökande amerikanisering, mer emfatiskt australiensisk.” Sådant behöver världen mer av om den ska ha en chans att överleva det tjugoförsta århundradet.
